Historia – men så aktuell

2024-12-17 Ingrid Carlberg: Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater (Norstedts 2023; 421 s.). Ingrid Carlberg har skrivit ett historieverk, men ämnet kunde inte vara mer aktuellt: propaganda med dold avsändare, hemliga påverkansoperationer, plantering av falska nyheter. Huvuddelen av texten ägnas sovjetryska operationer genom Komintern och dess byråer och hantlangare i västvärlden, men genom kortare inskott från nyare tid och att framställningen vidgas till CIA:s operationer under kalla kriget vidgas blicken i både tid och rum och ger också plats åt en, låt vara rudimentär, moralisk diskussion: hur falskt får man arbeta i sanningens och det godas tjänst? Här och där berättar Carlberg om sitt arbete med boken: arkivstudier, intervjuer med mera, och om lyckostunder och frustrationer, vilket ger en god krydda åt anrättningen.

Bokens huvudperson, man kan nog säga föremål för en regelrätt biografi, heter Willi Münzenberg (1888–1940), tysk kommunist och pr-geni, som under mellankrigstiden byggde upp en veritabel koncern av informationsorgan, tidskrifter och bokförlag först i Berlin och efter 1933 i Paris. Han finns med på ett hörn redan där boken börjar, som ung medarbetare till Lenin, när denne beger sig på sin legendariska tågresa från Zürich till Sankt Petersburg (med väldokumenterat uppehåll i Stockholm). Han kommer att stå Lenin nära som en högt betrodd medarbetare, men relationen till Stalin är mycket svalare. Ändå dröjer det till mitten av 30-talet inte den ömsesidiga misstron kommer i öppen dager, och Münzenberg får allt svårare att finansiera sin verksamhet. Hans död på flykt från ett franskt interneringsläger kan se ut som självmord men var mer troligt iscensatt av NKVD (senare KGB). Då hade han kommit ut som öppen antistalinist, ett försonande drag hos bolsjevikernas tidigare lojale vapendragare. (Han var också en omvittnat charmig och social person, vars karisma inte lämnat ens Ingrid Carlberg helt opåverkad.)

Hur fungerade då det ”system M” som Münzenberg byggde upp. Viktigast var att personer som drogs in skulle fås att tro att de gjorde det på eget initiativ och inte var de marionetter i Kominterns händer som boktiteln anspelar på. Omtyckt var att ordna stora internationella konferenser om fred, nödhjälp till offer för krig och svält och dylikt, med slutdokument som formulerats i Moskva. Som inbjudare rekryterades välmenande (och naiva) idealister som författarna Romain Rolland och Henri Barbusse, fysikern Albert Einstein med flera. Två svenskar som stod Münzenberg nära var ”den röde bankiren” Olof Aschberg, finansiär av många verksamheter och generös värd på sina slott i Frankrike, och advokaten och statsministersonen Georg Branting, socialdemokrat på yttersta vänsterkanten, vars juridiska sakkunskap anlitades i många frågor. Viktigast kanske i den berömda kampanjen för de dödsdömda anarkisterna Sacco och Vanzetti i USA 1927, till synes en spontan internationell massrörelse men helt orkestrerad av Münzenberg och hans medhjälpare.

System M blev mycket framgångsrikt, som sagt; alltför få ställde frågan ”Vem betalar?”. Komintern upplöstes visserligen mot slutet av kriget av Stalin som en goodwillgest mot hans västallierade, men återuppstod 1947 som Kominform. I det eskalerande kalla kriget ansågs i USA att kommunisterna bäst bekämpades med sina egna medel, och så etablerades ett flertal institutioner med hemlig finansiering av CIA. En sådan (som Carlberg bara snuddar vid) var den västliga International Student Conference (ISC). Jag minns väl uppståndelsen när dess finansiering avslöjades 1967.

Uppsjön av organisationer, operationer, manifestationer kunde ha blivit tröttande, men människorna bakom görs hela tiden synliga, såsom Münzenbergs hustru Babette Gross och Arthur Koestler, som var en nära medarbetare på 30-talet. Dramatiken får sitt, främst i kapitlet om spanska inbördeskriget. Ingrid Carlberg har arbetat som en forskare men skriver som den skickliga journalist hon är. Boken är ett läsäventyr.

Personligt och politiskt

2023-06-22 Mats Bergquist: Östen Undén, Tage Erlander och det kalla kriget (Santérus Förlag 2023; 223 s.). Vi som har vår huvudsakliga barn- och ungdomstid förlagd till 1950-talet växte upp under ett av de politiskt stabilaste decennierna i Sveriges historia. Socialdemokraterna bildade regering, där Tage Erlander var statsminister och Östen Undén utrikesminister. Även de andra partiledarna var desamma i stort sett hela 50-talet: Ohlin, Hjalmarson, Hedlund, Hagberg. En liten skälvning genomgick landet under ATP-striden, men när pensionsfrågan klarats av återkom ordningen och varade nästan 20 år till, om än med andra aktörer. Men Sverige var ju inte oberört av omvärlden och måste bestämma hur man skulle förhålla sig till kalla kriget, integrationssträvandena i Europa och annat. Så det är självklart högintressant att få en inblick i hur de huvudansvariga tänkte, agerade och, inte minst interagerade.

Mats Bergquist är en av Sveriges mest erfarna diplomater, tillika docent i statsvetenskap och vid nära 85 års ålder ännu fullt aktiv. Han är därtill väl påläst i både primär- och sekundärlitteraturen och till sin läggning mer resonerande än tvärsäker samt eminent skrivkunnig. Allt detta borgar för ett gediget verk där allt som behöver sägas ryms på 200 sidor. För oss med egna minnen från den här tiden är det högintressant läsning. De för vilka Undén och Erlander bara är namn ur historien (om ens det) blir kanske inte lika begeistrade.

Undén var 15 år äldre än Erlander, statsråd vid 31 års ålder redan 1917, utrikesminister några år på 1920-talet, professor i civilrätt, universitetskansler. Hans formella meriter och karriär överträffade år 1946 den nye statsministerns med råge. I utrikespolitiken är Erlander till att börja med novis, och han är närmast lättad att låta Undén sköta denna på egen hand. Vilket han också gör, ibland utan att förankra beslut eller utspel i regeringen. Trots det blir Undén, i motsats till sina statsrådskolleger, nästan aldrig föremål för kritik i Erlanders dagböcker. I takt med att statsministern blir varmare i kläderna tar han över rodret även i utrikesfrågorna, och Undéns inflytande på den praktiska politiken avtar. Hans prestige inom partiet kvarstår oförminskad ända till hans avgång 1962, nyss fyllda 76.

Vad kännetecknade då Undéns utrikespolitiska tänkande och handlande? Recensioner av den här sortens fackböcker har en tendens att bli utförliga referat av bokens innehåll. Jag ämnar bespara mina läsare det och bara ge några grunddrag. Å ena sidan strävade juristprofessorn Undén efter legalitet och logik i stället för att laga efter läget, å andra sidan drevs den sedan ungdomen vänsterradikale politikern U. att alltid ge Sovjetunionen the benefit of the doubt. Han var en varm anhängare av FN-systemet för kollektiv säkerhet men skeptisk mot överstatlighet t.ex. i form av europeiska integrationssträvanden. Hans neutralitetspolitik var principiell och han överlåt åt statsministern och försvarsministern att handha det hemliga samarbetet med Nato. Allt detta belyser Bergquist utifrån ett antal fallstudier, väldisponerat och pedagogiskt.

Bergquist är som sagt en utmärkt skribent, men alla, även han, gör misstag när de skriver. Därför är det synd att vägen mellan manus och tryckt bok blivit alldeles för kort. Det vimlar av enkla fel av typen utelämnade ord och fel som uppstått när en ändring på ett ställe inte följts upp på ett annat ställe. Bara ett exempel: ”Medlemskapet i rådet kunde, när den socialdemokratiska regeringen anklagades för bristande intresse för Europa, åberopa närvaron i Strasbourg som ett slags alibi.”

Mats Bergquist är en gammal diplomat som sällan höjer rösten; kritik av den ene eller andre får utläsas mellan raderna. Ett undantag är frågan om Raoul Wallenbergs öde, där Undéns och UD:s ointresse bedöms som både obegripligt och skamligt.

Oakademiskt men gediget historieverk

2022-04-19 Erik Åsbrink: Gunnar Emanuel Sträng. Med hängslen och livrem i välfärds-Sverige (Albert Bonniers Förlag 2019; 494 s.). Undertiteln slår an tonen. Det är den halvt mytiske rikshushållaren som Erik Åsbrink tagit till utgångspunkt, en bild som nyanseras och modifieras under bokens gång. Åsbrink har inte fått tillgång till Strängs privata arkiv, som är i händerna på en annan Strängbiograf, Anders L. Johansson, men har vänt den svagheten till en styrka genom att mångfacetterat beskriva Gunnar Sträng genom andras ögon – och i någon mån sina egna. Det finns en uppsjö av vittnesbörd av samtida politiker, tjänstemän, nationalekonomer, näringslivsföreträdare från Strängs hela karriär, och Åsbrink själv har nära anknytningar. Dels var han ung tjänsteman på Finansdepartementet under Strängs sista tid som minister, dels var hans far Per Åsbrink riksbankschef under praktiskt taget samma tid som Sträng var finansminister och inte sällan i konflikt med denne.. Sträng var omvittnat viljestark, dominant och bufflig men paradoxalt nog omtyckt som person även av många meningsmotståndare, som uppskattade de raka diskussionerna, att man kunde lita på Strängs ord och att han stundom kunde visa värme och omtanke. Mindre uppskattad kunde han vara av partikamrater i regeringen eller LO, när deras i egna ögon berättigade krav bryskt avvisades. En personlighet av Strängs typ blir lätt föremål för anekdoter av allehanda slag; tacknämligt nog har Åsbrink inte dragit sig för att återge ett stort antal av dem, även en del apokryfiska. Han missar inte heller att ta upp Strängs mycket personliga språkbruk och bifogar rentav en alfabetisk lista med typiska ”strängicismer”.

Gunnar Sträng växte upp under knappa omständigheter och började arbeta, som trädgårdsdräng, direkt efter sju år i skola, hans enda formella utbildning; breda insikter och färdigheter inhämtade han genom självstudier. Sträng kom tidigt i kontakt med fackliga strävanden genom Svenska Lantarbetareförbundet. Där uppmärksammades den unge mannens begåvning och energi, och som ombudsman reste han runt i landet, agiterade och rekryterade medlemmar. Som förbundsordförande från 1938 genomdrev han till slut, 1945, det förhatliga statsystemets avskaffande. Samma år inträdde han, på posten som jordbruksminister, i den rent socialdemokratiska regering som efterträtt samlingsregeringen. Han förblev statsråd oavbrutet i 31 år, till 1976, ett svårslaget rekord.

Det är Strängs regeringstid som ägnas huvuddelen av Åsbrinks framställning. Och det som gör den särskilt intressant och läsvärd är att författaren knyter Strängs karriär till de politiska frågor han hade att hantera, som jordbruksminister (subventioner, självförsörjningsgrad), folkhushållningsminister (ransoneringarna), socialminister (den allmänna sjukförsäkringen) och, från 1955, som finansminister (skatter, räntor, oms och moms, ATP). Med noggranna beskrivningar av hur ärenden uppkom, bereddes internt (ofta konfliktfyllt) och framställdes och debatterades offentligt är biografin lika mycket en kortkurs i hur Sverige styrs och en sammanfattning av Sveriges politiska historia under 1900-talets andra hälft. Det är roligt och lärorikt att bli påmind om det jag själv upplevt, från välfärdsbygget under 50-talets tonår, rekordåren på 60-talet, när jag var en ung man, till det besvärliga 70-talet, när jag bildat familj. Åsbrink sparar inte på kritiken mot den ekonomiska politiken under stagflationens 70-tal med dess spiral av pris- och löneökningar, inflation och höjda skatter. Den mäktige finansministern framstår hos Åsbrink som en i grunden konservativ natur, som ogärna prövade nya lösningar och mot slutet av sin ämbetsperiod var rejält ur takt med tiden (tänk på Pomperipossa!). Sträng i den för honom obekväma rollen som oppositionspolitiker under de borgerliga åren 1976–82 blir också utförligt berättade.

Med sin nyktra och distanserade blick för Gunnar Strängs förtjänster och brister och sin på kunskap, erfarenhet och beläsenhet baserade historieskrivning har Erik Åsbrink åvägabragt ett visserligen oakademiskt men icke desto mindre gediget historiskt arbete.