Personkult i teori och praktik

2025-12-09 Tuomas Tepora: Mannerheim. Hjälte och antihjälte (2023; svensk övers. Elisabeth Stubb, Svenska litteratursällskapet i Finland och Lind & Co, Stockholm, 2025, 319 s.). Undertiteln kunde ha varit tydligare Det här är inte en bok om människan och militären Gustaf Mannerheims fel och förtjänster utan om bilden av generalen och marskalken, om hur bilderna blev till myt och om hur personkulten kring Mannerheim uppstod och vidmakthölls.

Boken är både teoretisk och sakligt redovisande. Historiedocenten (och alldeles nyutnämnde professorn) Tepora diskuterar hur personkulter uppkommer och uppehåller sig särskilt vid skillnaderna mellan auktoritära och demokratiska samhällen. I auktoritära stater, som Sovjetunionen, är personkulten statisk och allomfattande. I demokratier kan kulter förändras över tid och användas av olika grupper för åtminstone delvis olika syften, vilket Mannerheim är ett gott exempel på. För de vita segrarna efter inbördeskriget (”frihetskriget” enligt dem) var Mannerheim i första hand den vite generalen, befriaren från det ryska oket och den inhemska bosjevismen. För den samlade borgerligheten och efter hand alltfler socialdemokrater var ”marskalken av Finland” (hederstiteln från 1942) hela landets krigstida ledare och en samlande symbol, vilket aldrig har erkänts av yttervänstern. Personkulten i en demokrati uppkommer liksom dialektiskt, när olika ideologier bryts mot varandra och den ena får överhanden.

Så mycket för teorin. Den beläggs med åtskilliga utförliga skildringar av kultens praktiska återverkningar, där de många turerna och de heta debatterna kring Mannerheimstatyer och andra krigsmonument runtom i Finland dominerar. De livar upp den annars något torra teoretiska diskussionen, även om turerna stundom beskrivs väl detaljerat.

Teporas forskningsresultat äger allmängiltighet men är nog av störst intresse för alla oss som har ett särskilt intresse för Finland och finsk historia.

Jag kunde ha slutat här men måste göra ett tillägg om översättningen. Att översätta från finska till svenska i Finland har sina fallgropar, och Elisabeth Stubb har snubblat här och där men i stort sett klarat sig från fadäser. Dock finns ett grovt fel, för vilket Litteratursällskapets förlag bär ett stort ansvar. Mannerheims militära grad från mitten av 1930-talet heter på finska sotamarsalkka. Den återkommer i boken flera tiotals gånger med den ordagranna men helt felaktiga svenska benämningen ”krigsmarskalk”. Jag tycker det här till allmänbildningen att veta att den svenska titeln är fältmarskalk. En gåta att ingen på det högkvalitativa SLS:s förlag observerat detta.

Åbo 1820: litteratur, filosofi och politik

2025-11-29 Jukka Sarjala: Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet (2020; svensk övers. Sofia Gustafsson, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2025; 295 s.). Åboromantiken var en kortlivad rörelse vid Akademin i Åbo under senare delen av 1810-talet och några år in på 1820-talet. Den var en utlöpare av den internationella romantiska litterära och ideologiska rörelsen, som uppkommit och utvecklats i Tyskland av bland andra Herder, Fichte, Schelling, bröderna Schlegel, Schleiermacher. Den kunde stundom ta sig mer militanta uttryck när den vände sig mot representanter för äldre tiders läror och smak. Det gjorde t.ex. fosforisterna i Uppsala, med Atterbom som främsta namn. Åboromantikerna var nära förbundna med dem och kom att, mot sin vilja, bli indragna i rent politiska aktiviteter. Om något namn i kretsen ännu är känt är det Adolf Ivar Arwidsson, som blev avskedad från sin tjänst vid akademin och tvingades i exil till Sverige.

Arwidsson var den, inte oomstridde, informelle ledaren av det informella nätverk som utgjorde Åboromantikerna. (De försök till formell organisation som gjordes rann ut i sanden.) Många av de andra är intressanta som människor och akademiker, men jag får nöja mig med att lyfta fram två av dem, Anders Johan Sjögren och Carl Axel Gottlund. Många av medlemmarna var gediget finskkunniga, men Sjögren, son till en skomakare i Itis i Kymmenedalen, är såvitt jag förstår den ende som hade finska som förstaspråk. Han förefaller ha varit Arwidssons motsats: lugn, välbalanserad, metodisk. Det var egenskaper han bör ha haft nytta av som framstående finsk-ugrisk språkforskare baserad i Sankt Petersburg. Gottlund förlade en stor del av sina studier till Uppsala, blev länge kvar i Sverige och är känd för sina vistelser bland ”skogsfinnarna” i Dalarna och Värmland.

Intresset för det finska folket och dess kulturyttringar var livligt i kretsen. Några reste runt och upptecknade folkdikter (runor) och inspirerade den något yngre Elias Lönnrot. Ingen i gruppen blev själv någon framstående poet, även om försök gjordes. Den litterära verksamheten bestod i huvudsak i utgivande av kortlivade tidskrifter som Mnemosyne och Åbo Morgonblad och publicerande av artiklar som hyllade de romantiska idealen och polemiserade mot upplysning och kantianism.

I det nybildade storfurstendömet var banden till Sverige ännu starka, och Åboromantikernas förbindelser med i synnerhet Uppsala täta. Detta, och att ideologin kunde uppfattas som politiskt radikal, väckte myndigheternas misstänksamhet, och konflikterna med inte bara romantikerna utan hela studentkåren urartade flera gånger till våldsamheter. Sedan Arwidsson utsetts till ledande syndabock 1822 lugnade det hela ner sig, men då var också den lilla löst knutna kretsens saga all.

Det har varit ett utsökt nöje att läsa historiedocenten Jukka Sarjalas bok. Den är uppställd tematiskt, inte kronologiskt, vilket gör att det blir en del upprepningar, men det kan man behöva i myllret av personer och händelser. Författaren behärskar sitt material suveränt, vilket han också lyckas förmedla utmärkt i skrift, i varje fall som det framstår i Sofia Gustafssons översättning. Inte en bok för alla, kanske, men en njutning för historiska finsmakare (om jag får räkna mig dit).

Han sjunger vackert om kärlek

2025-10-08 Magnus Västerbro: Kärlekens tid. Dröm och verklighet under två tusen år (Albert Bonniers Förlag 2025; 540 s,). Magnus Västerbro vill inte kalla sig historiker; han har inte den akademiska bakgrunden. Han är historieberättare, och som sådan mycket väl inläst i sina källor, som är ”riktiga” historikers verk. Han citerar och refererar dem flitigt och är noga med namns nämnande. Det är ett tillvägagångssätt som har tjänat honom väl och med vilket han har skapat framgångsrika verk som den Augustprisvinnande Svälten (2018) och Tyrannens tid (2021). Nu har han tagit sig an ett ämne som spänner mycket längre i både tid och rum. Kärleken må vara universell och evig, men Västerbro har begränsat framställningen till Medelhavsområdet i antiken, medeltidens Västeuropa och nya tidens Nordvästeuropa, främst Sverige och Storbritannien. Det blir ändå en tjock bok, med tillräckligt många belägg för författarens huvudtes: att äktenskap och annan parbildning alltid i grunden har byggt på kärlek eller liknande känslomässig böjelse. Resonemangspartier och tvångsäktenskap har förvisso funnits, men de har aldrig varit den dominerande sorten. Kvinnor har i alla tider kunnat säga nej till oönskade friare.

Västerbro bygger sin resonerande framställning och drar sina slutsatser på tre sorters texter: samtida dokument som brev och dagböcker, samtida skönlitteratur samt nutida historikers verk. Resonemangen kan ibland bli lite långrandiga, men avbryts välgörande ofta av nedslag i det samtida materialet. Den romerske skalden Ovidius verk, särskilt Konsten att älska, ägnas stor uppmärksamhet, och Västerbro återkommer till det gång efter gång. Han utvinner det mesta ur historien från 1100-talet om Héloise och Abélard och drar fram många historier om i övrigt okända människor från olika tider och deras ofta lyckosamma men stundom fåfänga försök att trots motstånd från familj få varandra.. Att den samkönade kärleken är lika gammal som den särkönade visar han tydligt med många belägg. En annan sak är att acceptansen för homosexualitet sällan har varit stor.

Självfallet ägnar Västerbro också full uppmärksamhet åt synen på kärlek och äktenskap genom tiderna: inflytande från religion, filosofer, reformationer, revolutioner osv. Boken berättar inte bara äktenskapets historia utan också skilsmässans. Att det t.ex. under ortodoxins 1600-tal i Sverige fanns en många gånger tämligen ”liberal” syn på möjligheten att upplösa dysfunktionella äktenskap var en nyhet för mig.

Västerbro slutar den egentliga framställningen kring år 1970. Men i en epilog för han berättelsen fram till idag i ett mer fritt essäistiskt skrivsätt, där han även tillåter sig att bli personlig. Det känns bra att på detta sätt möta människan bakom texten och förhöjer värdet av denna mycket läsvärda bok.

Får en humanist se ut hur som helst?

2025-05-21 Sarah Bakewell: Humanisterna. Sjuhundra år av humanistiskt fritänkande, nyfikenhet och hopp (2023; svensk övers. Jesper Högström, Albert Bonniers Förlag 2025; 443 s. inkl. ca 100 s. appendix, noter och register). Humanist är en som ägnar sig åt eller förespråkar humanism. Men vad är humanism? Den brittiska idéhistoriska författaren Sarah Bakewell anslår tonen i sin bok med att referera ett fiktivt möte i en gymnasieförening där många förslag läggs fram och mötet slutar i kaos. Men de grundläggande definitionerna återfinns där. Bakewells egen är en syntes: de italienska och västeuropeiska renässanshumanisterna sammanförs med essäisten Montaigne, upplysningens centrala gestalter, tyska bildningshumanister, naturvetenskapens pionjärer, politiska liberaler, positivistiska vetenskapare, religiösa fritänkare. Gemensamt har de att de tror på det mänskliga förnuftet och den fria tanken och att de är optimister. De utgår mer eller mindre explicit från Protagoras (människan är alltings mått”), Terentius (”jag är människa, intet mänskligt anser jag vara mig främmande”) och från Demokritos och hans romerska uttolkare Lucretius materialism. I Bakewells ögon representeras denna humanism bäst av den rörelse som i Sverige heter kort och gott Humanisterna, tidigare Human-etiska förbundet. Det internationella förbundet Humanists International har antagit en ”Declaration of Modern Humansim”, som återges i ett appendix.

Jag har försökt bestämma Bakewells position för att göra klart att detta inte är ett vanligt populärvetenskapligt verk utan en personlig essä, där författaren, spirituellt och läsartillvänt, skriver om dem som hon dragits till. Det är en lång kavalkad genom åttahundra år av kända och okända namn. Hon börjar med Petrarca och Boccaccio och många för oss mer okända namn, som den första moderna filologen Lorenzo Valla. Erasmus behandlas utförligt, liksom Montaigne, som Bakewell skrivit en hel bok om. Bland många andra som skildras med sympati kan nämnas David Hume, universitetsreformatorn Wilhelm von Humboldt, Charles Darwin och hans vapendragare Thomas Huxley, paret John Stuart Mill och Harriet Taylor, författaren George Eliot, esperantouppfinnaren Ludwik Zamenhof, Bertrand Russell … Det finns en slagsida åt det anglosaxiska, men den är knappast störande. Bakewell gör sitt bästa för att lyfta fram kvinnor: Christine de Pisan, Mary Wollstonecraft, Harriet Taylor, men de hamnar ändå i skymundan. Jesper Högströms översättning är smidig men här och där väl personlig (jag undrar mycket över vilket engelskt ord som Högström återgivit med det icke-existerande ”dädanvart”). Någon seriös historik över humanismen och humanisterna är denna bok alltså inte, men den är avgjort både roande, läsvärd och lärorik.

Essäistik på hög litterär nivå

2024-11-23 Sverker Sörlin: Snö – En historia (Volante 2024; 382 s.). Djupa kunskaper om och en stor kärlek till ämnet är grunden till god essäistik. En tillsats av associationsrikedom och tankeflykt och en nypa självbiografi jämte stilistisk förmåga förhöjer kvaliteten. Alla dessa krav uppfylls med råge av Sverker Sörlin i denna bok, som jag anbefaller å det varmaste.

Idéhistorikern samsas med vinter-, snö- och skidentusiasten från Åsele. Ansatsen är den bredast tänkbara, i alla dimensioner. Snön som sådan beskrivs från snöstjärnor till glaciärer och istider; forskningshistoria medföljer. Snöns idéhistoria får vi följa från antiken till våra dagar. Den har prisats av nationalistiskt sinnade som Olof Rudbeck och Linné i Sverige, och Hitlers favoritfilmare Leni Riefensthal använde gärna alper och snö som heroiska symboler. Snön i konsten, från Bruegel till norrmannen Harald Sohlbergs ”Vinternatt i Rondane” och Gustaf Fjæstad får sitt. Snön i litteraturen exemplifieras främst med ett kapitel ägnat Thomas Manns Bergtagen (som utspelar sig före första världskriget, inte, som Sörlin refererar boken, under det). Snöns ekonomiska betydelse i ett vägfattigt land som Sverige understryks: transporter ägde rum främst vintertid. Det ökande militära intresset för vinterkrigföring och Arktis framhålls. Och skidsporten förstås; Sörlin var själv en framstående skidåkare en gång. Roligt är att läsa om konkurrensen mellan de norska och de alpina ”skolorna” om teknik och tävling i utförsåkning. De alpina får sägas ha segrat, men det norska lever kvar i det internationella ordet ”slalom”. Ovanstående exemplifiering är ingalunda uttömmande.

Som i ett musikaliskt rondo återkomma några teman med jämna mellanrum. Ett är det självbiografiska: minnesbilder från framför allt barndomen, som visar hur kärleken till snön, vintern och vinterlandskapet tog form. Det didaktiska och det personliga stoffet är så väl balanserade att de snarast förhöjer varandra. Ett annat återkommande tema, eller kanske snarare en underliggande bordunton, är klimatförändringarna och sorgen över de smältande glaciärerna och de allt snöfriare vintrarna. Här anknyter Sörlin fint till sin tidigare bok Antropocen.

Romantik i flera bemärkelser

2024-10-20 Andrea Wulf: Fantastiska rebeller. De första romantikerna (2022; svensk övers, Inger Johansson, Albert Bonniers Förlag 2024; 570 s.). Den tyska romantikens plötsliga blomstring åren runt sekelskiftet 1800 har varit föremål för både forskning och skönlitterära återgivningar. Till de senare hör Christa Wolfs Landet som icke är från 1979, som jag skrev om här förra året. Den utspelade sig i den s.k. Heidelbergkretsen, med namn som Achim von Arnim, Clemens och Bettina Brentano, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode. Något tidigare verkade Jenakretsen, som är föremålet för denna bok. Jag trodde när jag först läste om den att det var en roman, men så är inte fallet. Det är en dokumentär skildring, byggd på ett stort källmaterial, men skriven på en ledig, berättande prosa som närmar sig det skönlitterära. Stundom låter väl författaren sina personer tänka och tycka sådant som det inte finns säkra belägg för, men det stör åtminstone inte denne läsare.

Jenakretsen verkade i och kring det lilla universitetet i den lilla staden Jena i hertigdömet Sachsen-Weimar, bara ett par mil från staden Weimar. I Jena fanns dramatikern Schiller och i Weimar hans bäste vän, den store Goethe, som gärna lämnade sina plikter vid hertighovet för umgänge med Schiller i Jena. Till denna miljö lockades nu filosofen Fichte och några år senare hans lärjunge det unga stjärnskottet Schelling, som båda fyllde lärosätets salar med sina föreläsningar. Flyttat in hade också August Wilhelm Schlegel med sin nyblivna hustru, den begåvade, vackra, äventyrliga Caroline, som får ses som bokens huvudperson. Deras gemensamma översättningar av Shakespeares pjäser har haft samma betydelse på det tyska språkområdet som Hagbergs på det svenska. Schelling och Caroline blev passionerat förälskade, vilkat Schlegel accepterade. Så småningom skilde sig dock paret och Caroline blev fru Schelling. En orosande var August Wilhelms otyglade bror Friedrich. Till kretsen hörde också Friedrich von Hardenberg, känd som Novalis och den tidiga romantikens främsta poet (”den blå blomman”). I det civila var Novalis något så prosaiskt som gruvingenjör.

I denna krets av begåvade och i många fall temperamentsfulla människor grodde fröet till dess egen undergång. Svartsjuka, yrkesmässig avund och allmän halsstarrighet ledde till att den ene efter den andre bröt upp. Schiller bosatte sig närmare sin vän Goethe i Weimar, Fichte kom i konflikt med de styrande i hertigdömet och drog till Berlin. Och så vidare. Flera dog unga, först Novalis redan 1801.

I bakgrunden hotar ständigt kriget. Länge tycks Napoleons segerrika trupper hålla sig borta från Preussen och Sachsen, men 1806 står det för tyskarna katastrofala slaget vid Jena, som dramatiskt markerar det definitiva slutet för Jenakretsen. Kvar är då bara Schellings lärjunge Hegel, som mirakulöst lyckas rädda sitt stora bokmanus om Andens fenomenologi. Jenakretsen hade varit radikal och revolutionsvänner och från början var de positiva till Napoleon, men nu blev de skakade, och Fichte höll, i Berlin, sina berömda manande Tal till den tyska nationen.

Det här är en bok som mest håller sig på ytan och ibland väl närgånget tränger sig in i personernas privatliv. Men Andrea Wulf refererar också filosofernas läror, de vittras tänkande kring litteratur och konst, så det är verkligen inte bara en skvallerkrönika. Jag gillade att lära mig något om människorna bakom det som tidigare mest bara varit namn. Det är mycket underhållande och ganska bildande. Gott nog så!

Från göticism till poststrukturalism

2024-06-06 Tore Frängsmyr: Svensk idéhistoria. Bildning och vetenskap under tusen år, del II 1809–2000 (Natur och Kultur 2000; 422 s.). Del I av detta verk har jag skrivit om tidigare: https://minlasning.blog/2023/09/02/larorikt-om-lardomshistoria/ . Mina övergripande omdömen står sig, så detta får bli en kortare ajourföring. Liksom i förra delen indelar Frängsmyr den behandlade tiden i ett antal epoker, här fyra. Men eftersom de spänner över en mycket kortare tidrymd, 200 år mot 800 i förra delen, är perioderna här mycket kortare, i genomsnitt ca 40 år. Bokens omfång är ungefär detsamma som förra delens, vilket har inneburit en framställning mer på detaljnivå, även om översikter över tidsanda och idéströmningar också får ta plats. Avdelningarna om 1800-talet: ”Romantik och liberalism” och ”Utvecklingstrons epok” följer ungefär samma mönster som i del I. Inte heller i denna del döljer Frängsmyr sina sym- och antipatier. Han gillar empiri, för att inte säga positivism, 80-talsradikalism och kvinnorörelse. Den som blir mest positivt bedömd i hela den här delen är nog kemisten Berzelius. Frängsmyr ogillar framför allt det som han med en gemensam term betecknar som idealism, vare sig det är inom filosofi (Boström), konstarterna (romantiken, göticismen) eller naturvetenskapen (Israel Hwasser). Han har inte ett gott ord till övers för rasbiologi och rashygien. När han kommer in på 1900-talet får han successivt allt svårare att se med historikerns blick; det blir många namn men mindre av syntes. Sista avdelningen, om efterkrigstiden, kallar Frängsmyr själv för en essä, och texten spretar åt lite olika håll utan att läsaren får något riktigt grepp om helheten. Det ämne som han ägnar sig mest åt är utbildningsexplosionen, dess utgångspunkter i politiska diskussioner och beslut och dess implementering på skolor och universitet. Intressant läsning i och för sig, men kanske lite utanför bokens ämne.

Hela verket kan sammanfattas som en värdefull grundkurs i idé- och lärdomshistoria, lika lämpad för självstudier som för den akademiska grundutbildningen i ämnet.

Tunn men vägande

Min läsning 2024

2024-01-03 Gunnar Petri: Upplysningen. En essä om dess beskaffenhet, nytta och nödvändighet för samhället (Liberal Debatt & Fri Tanke 2024; 184 s.). Den långa undertiteln är författarens hyllning till den svenska upplysningens märkesman Nils von Rosenstein: en lätt modifiering av det tal denne höll i Vetenskapsakademien 26 augusti 1789. Undertiteln anslår också tonen för den här skriften: den är ingen objektiv genomlysning utan ett i formen återhållsamt men i sak passionerat försvar för upplysningens idéer och dess vägröjare samt polemik mot dess vederdelomän.

Gunnar Petri, en vitter ämbetsman av ett slag som är betydligt vanligare i Frankrike eller England än hos oss (och en av mina närmaste vänner sedan mer än sextio år) döljer inte sina sym- och antipatier men han bäddar in dem i ett antal mycket eleganta historielektioner där upplysningsidéernas uppkomst, blomstring, förvanskning, förvittring, död och återuppståndelse fogas in i den ”stora” allmänna historien från de amerikanska och franska revolutionerna över nationalitetsrörelser, världskrig, totalitära regimer, kalla krigets slut till de auktoritära regimernas återkomst. Idéer beskrivs omväxlande och samspelande med deras omsättande i praktisk politik på ett njutbart språk och utan onödig abstraktion.

Jag är alltså mycket förtjust i denna bok, men recensionen skulle väl inte vara komplett utan en sammanfattning av innehållet. Upplysningen (en svensk översättning av en tysk term från tiden; den franska termen les lumières och den engelska the Enlightenment är av betydligt senare datum) har sina rötter hos engelska filosofer som Locke och Hobbes men får sin klassiska form i Frankrike vid mitten av 1700-talet genom les philosophes, till vars främsta namn hör Voltaire, Montesquieu, encyklopedisterna Diderot och d’Alembert, antiimperialisten Raynal, samt naturvetarna Helvétius, d’Holbach och Condorcet. Rousseau tillhör kretsen i början men mäler sig ur framför allt genom sitt förord för den abstrakta folkviljan (la volonté générale) framför de övriga som höll på individens rättigheter, som innefattade (jag citerar från s.24) ”yttrandefrihet, demokrati, rösträtt, maktdelning, likhet inför lagen, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, avskaffande av privilegier, frihandel, antikolonialism, abolitionism, antiimperialism, pacifism”. Minst lika viktigt som detta program är upplysningens förhållningssätt, som Gunnar Petri sammanfattar som ”frihetligt, universalistiskt, framåtblickande, humanistiskt och optimistiskt. Upplysningsidéerna blir praktisk politik under franska revolutionens första fas men förvanskas genom skräckväldet. En ”motupplysning tar form genom en brygd av romantik (Herder), idealistisk filosofi (Fichte, Hegel) och nationalism. En hel del av upplysningens program förverkligades i de framväxande liberala demokratierna, men i stort var idéerna länge misskrediterade. En filosofisk riktning med sympati för upplysningen var nykantianismen (Kant hade varit en viktig sammanfattare av upplysningens idéer), och dess främste företrädare, Ernst Cassirer, ägnas ett av bokens intressantaste kapitel. (Cassirer var jude och under några år flykting i Sverige och professor i Göteborg innan han flyttade vidare till USA.) Intressant, nästan pikant, och i sig ett argument för upplysningens nödvändighet är Gunnar Petris kritik av liberalen men upplysningskritikern Isaiah Berlin. I en tidigare bok i samma serie, Liberal idédebatt, Gina Gustavssons Det öppna sinnelaget – och dess fiender (se https://minlasning.blog/2023/03/08/bland-boulevardliberaler-ravar-och-igelkottar/ ), är denne nämligen en hjältefigur. Det skulle finnas mycket mer att säga om denna tunna men vägande bok, men den här texten är redan i längsta laget. Läsåret 2024 har börjat bra!

Lärorikt om lärdomshistoria

2023-08-31 Tore Frängsmyr: Svensk idéhistoria. Bildning och vetenskap under tusen år, del I, 1000–1809 (Natur och Kultur 2000; 448 s.). Det klassiska verket på området är Sten Lindroths fyra välmatade volymer Svensk lärdomshistoria. Det gavs ut åren 1975–81 men nådde inte längre än till den gustavianska epoken på grund av Lindroths bortgång. Hans yngre kollega Tore Frängsmyr (1938–2017) insåg behovet av en uppdaterad och mer tillgänglig översikt för både studenter och allmänhet och utgav i början av detta sekel sitt tvåbandsverk. 416 sidor brödtext för den tid som första delen omfattar låter kanske inte så överväldigande, men det ryms mycket text i de två spalterna i rätt stort bokformat (min lästakt per sida var bara drygt hälften av min normala). Så man kan gott säga att Frängsmyr fått plats med allt väsentligt.

Stoffet är indelat efter fem stora epoker: Medeltiden, äldre Vasatiden, stormaktstiden, frihetstiden och gustavianska tiden. Inom varje del är framställningen tematisk, inte kronologisk. Det medför en del upprepningar och olägenheten att ett namn på en person eller rörelse kan återkomma flera gånger innan den beskrivs eller förklaras ordentligt. Men jag tror att det pedagogiskt är den bästa metoden, som skapar överblick och sammanhang. Läsfrämjande är också författarens ständigt växlande fokus, från vetenskaps- och kulturområden och institutionernas utveckling över filosofiska strömningar till enskilda märkespersoner. I varje del finns också ett avsnitt om kvinnor som gjort beaktansvärda insatser.

Att ens ytligt referera innehållet skulle föra alldeles för lång, så jag nöjer mig med några observationer. Jag måste säga att jag fann första delen, Medeltiden, rätt tråkig och mest redovisande, men redan med Äldre Vasatiden tar det sig, och Frängsmyr blir mer diskuterande och mer engagerad. Stormaktstiden får en gedigen behandling, inklusive epokens chauvinistiska galenskaper (Rudbecks Atlantica var inte den enda), men den i särklass mest utförliga och positiva behandlingen bestås frihetstiden. (Frängsmyr hävdar att det är en sentida benämning, men enligt Nationalencyklopedin (Harald Gustafsson) ”användes [termen] redan i samtiden (första belägg i tidskriften ”En ärlig swensk” 1755) och uttrycker närmast de maktägande ständernas självförståelse.”) Frängsmyrs förundran och beundran för den sjudande utveckling som tog fart så snart efter det förödande nederlaget i stora nordiska kriget smittar av sig på läsaren. En uppsjö av de stora och de mindre kända namnen passerar revy (många grundligt behandlade) utan att teologiska eller vetenskaplig lärostrider försummas. En genomgående tråd i boken är olika ismers växlande inflytande på universiteten. Ramism, cartesianism, wolffism, kantianism: deras ursprung, betydelse och de konflikter de gav upphov till. Upplysningsmän som Kellgren och framför allt Rosenstein får full uppmärksamhet, men själva upplysningen behandlas snävt enligt Frängsmyrs – ifrågasatta – tes att rörelsen aldrig på riktigt nådde Sverige.

Här har jag redan glidit in på den gustavianska tiden, som inte alls ägnas samma uppmärksamhet. Naturvetenskaperna, utom kemin, drabbades av tillbakagång, men Frängsmyr ägnar dem väl förstrött intresse, särskilt i jämförelse med motsvarande framställning av frihetstiden. Han kan heller inte dölja sitt förakt för tidens ockulta strömningar, eller sin avsky mot hertig Karls ”storvisir” Reuterholm. Det är nu ingen nackdel, tvärtom ökar läsnöjet när författaren visar lite temperament. Det har varit roligt att läsa den här boken, och jag ser fram mot att – i sinom tid – ta mig an den andra delen.

En ny aspekt på Finlands krig

2023-04-09 Ville Kivimäki: Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939–1945 (2013; svensk övers. Camilla Frostell, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag, Stockholm, 2023; 448 s.). Den här boken var ursprungligen en doktorsavhandling, på engelska, från år 2013. Samma år utkom den på finska, bearbetad för en bredare läsekrets och belönad med Fack-Finlandiapriset, och nu, tio år senare, har den översatts till svenska och försetts med ett nyskrivet förord och en epilog som anknyter till Ukrainakriget. Bearbetningen tycks i huvudsak bestå i att sådant som teori- och metoddiskussion samt redovisning av tidigare forskning utgått. Den kvarvarande texten har kvar sin prägel av avhandling, även om Camilla Frostell lyckats mycket bra med att klä texten i välsittande svensk språkdräkt.

Fysiskt sårade soldater har behandlats mer eller mindre som hjältar, men psykiskt traumatiserade har man haft svårare att förhålla sig till. Länge, och långt fram i tiden, säkert ännu mångenstädes, har psykiska symtom setts som tecken på feghet och soldaten behandlad därefter. Ett upprörande exempel på arkebusering för desertering av en ung finsk militärläkare(!) inleder Kivimäkis bok. Han hade drabbats av en svår psykisk reaktion, uppmärksammad först under första världskriget och känd under det engelska namnet shell shock. Symtomen utlöstes av de enorma artilleribombardemangen och tog sig både fysiska uttryck som darrningar i hela kroppen och mentala som skräcksyner och mardrömmar. ( I dag skulle vi tala om posttraumatiskt stressyndrom.)

Om den unge läkaren inte hade avvikit från krigsskådeplatsen hade hans behandling inte blivit så drakonisk. De flesta med svåra psykiska trauman behandlades på psykiatriska militärsjukhus (i grunden civila sjukhus) med syfte att göra dem tjänstbara igen. I allmänhet skickades de inte tillbaka till fronten, i varje fall inte i stridande befattningar, utan de fick handräckningsuppgifter och liknande. En del hamnade i speciella förband långt bakom fronten.

En läkares plikt är att bota, men en militärläkare har också att ta hänsyn till krigsmaktens behov. Olika militärpsykiatriker gjorde olika avvägningar, och de fanns en diskussion bland dem i ledande ställning. Ett stort problem var diagnoserna. Man ville helst inte medge att själsskadorna orsakades direkt av kriget. I stället hänvisade man till inneboende, rentav medfödda, psykiska svagheter, s.k. psykogena faktorer, och man tyckte sig se ett mönster: de drabbade var främst lågutbildade och/eller mindre begåvade personer. Då glömde man att det var mest sådana män som låg i främsta linjen och därmed var mest i riskzonen för att skadas. Verkliga riskfaktorer var däremot ålder och erfarenhet: nyanlända och nyutbildade löpte betydligt större risk att drabbas. Behandlingsmetoderna varierade; vanligt var olika chockbehandlingar, som kunde vara så brutala att de snarare sågs som straff.

Kivimäkis undersökning omfattar fyra faser av krigsperioden: vinterkriget 1939–40, fortsättningskrigets anfallsskede andra halvåret 1941, ställningskriget 1942–44 och den sovjetiska motoffensiven juni–augusti 1944. Även under det mer händelselösa ställningskriget kunde psykiska trauman uppkomma, då på grund av isoleringen, osäkerheten om var man hade fienden och oron för dem därhemma. Kivimäki underbygger sin framställning med mycken statistik som gått att få fram ur primärkällorna, och han illustrerar med faktiska fall, som skapar konkretion.

Ett särskilt avsnitt ägnas den finska (militär)psykiatrin i allmänhet och dess ledande män i synnerhet: deras utbildning, deras medicinska och i viss mån politiska ideologier och deras syn på sina patienter. Som det intressante namnet framstår sanitetsöverstelöjtnant Sven E. Donner, som å en sidan var människovän och förespråkare av milda behandlingar, å andra sidan en stark patriot och anstruken av tidens rasläror. I andra ändan av skalan fanns de som misstänkte varje patient för att vara simulant.

Det är, som kanske framgått, inte alldeles lätt att sammanfatta denna mycket innehållsrika och intressanta bok. Den är inte så lättläst men bör vara av stort intresse för dem som är intresserade av Finlands 1900-talshistoria, den här gången ur en för de flesta helt ny aspekt.