2023-04-09 Ville Kivimäki: Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939–1945 (2013; svensk övers. Camilla Frostell, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag, Stockholm, 2023; 448 s.). Den här boken var ursprungligen en doktorsavhandling, på engelska, från år 2013. Samma år utkom den på finska, bearbetad för en bredare läsekrets och belönad med Fack-Finlandiapriset, och nu, tio år senare, har den översatts till svenska och försetts med ett nyskrivet förord och en epilog som anknyter till Ukrainakriget. Bearbetningen tycks i huvudsak bestå i att sådant som teori- och metoddiskussion samt redovisning av tidigare forskning utgått. Den kvarvarande texten har kvar sin prägel av avhandling, även om Camilla Frostell lyckats mycket bra med att klä texten i välsittande svensk språkdräkt.
Fysiskt sårade soldater har behandlats mer eller mindre som hjältar, men psykiskt traumatiserade har man haft svårare att förhålla sig till. Länge, och långt fram i tiden, säkert ännu mångenstädes, har psykiska symtom setts som tecken på feghet och soldaten behandlad därefter. Ett upprörande exempel på arkebusering för desertering av en ung finsk militärläkare(!) inleder Kivimäkis bok. Han hade drabbats av en svår psykisk reaktion, uppmärksammad först under första världskriget och känd under det engelska namnet shell shock. Symtomen utlöstes av de enorma artilleribombardemangen och tog sig både fysiska uttryck som darrningar i hela kroppen och mentala som skräcksyner och mardrömmar. ( I dag skulle vi tala om posttraumatiskt stressyndrom.)
Om den unge läkaren inte hade avvikit från krigsskådeplatsen hade hans behandling inte blivit så drakonisk. De flesta med svåra psykiska trauman behandlades på psykiatriska militärsjukhus (i grunden civila sjukhus) med syfte att göra dem tjänstbara igen. I allmänhet skickades de inte tillbaka till fronten, i varje fall inte i stridande befattningar, utan de fick handräckningsuppgifter och liknande. En del hamnade i speciella förband långt bakom fronten.
En läkares plikt är att bota, men en militärläkare har också att ta hänsyn till krigsmaktens behov. Olika militärpsykiatriker gjorde olika avvägningar, och de fanns en diskussion bland dem i ledande ställning. Ett stort problem var diagnoserna. Man ville helst inte medge att själsskadorna orsakades direkt av kriget. I stället hänvisade man till inneboende, rentav medfödda, psykiska svagheter, s.k. psykogena faktorer, och man tyckte sig se ett mönster: de drabbade var främst lågutbildade och/eller mindre begåvade personer. Då glömde man att det var mest sådana män som låg i främsta linjen och därmed var mest i riskzonen för att skadas. Verkliga riskfaktorer var däremot ålder och erfarenhet: nyanlända och nyutbildade löpte betydligt större risk att drabbas. Behandlingsmetoderna varierade; vanligt var olika chockbehandlingar, som kunde vara så brutala att de snarare sågs som straff.
Kivimäkis undersökning omfattar fyra faser av krigsperioden: vinterkriget 1939–40, fortsättningskrigets anfallsskede andra halvåret 1941, ställningskriget 1942–44 och den sovjetiska motoffensiven juni–augusti 1944. Även under det mer händelselösa ställningskriget kunde psykiska trauman uppkomma, då på grund av isoleringen, osäkerheten om var man hade fienden och oron för dem därhemma. Kivimäki underbygger sin framställning med mycken statistik som gått att få fram ur primärkällorna, och han illustrerar med faktiska fall, som skapar konkretion.
Ett särskilt avsnitt ägnas den finska (militär)psykiatrin i allmänhet och dess ledande män i synnerhet: deras utbildning, deras medicinska och i viss mån politiska ideologier och deras syn på sina patienter. Som det intressante namnet framstår sanitetsöverstelöjtnant Sven E. Donner, som å en sidan var människovän och förespråkare av milda behandlingar, å andra sidan en stark patriot och anstruken av tidens rasläror. I andra ändan av skalan fanns de som misstänkte varje patient för att vara simulant.
Det är, som kanske framgått, inte alldeles lätt att sammanfatta denna mycket innehållsrika och intressanta bok. Den är inte så lättläst men bör vara av stort intresse för dem som är intresserade av Finlands 1900-talshistoria, den här gången ur en för de flesta helt ny aspekt.
Min läsning 