Från förlovat till förlorat

2025-02-16 Göran Rosenberg: Det förlorade landet. Israel – en personlig historia (1996; reviderad nyutgåva Albert Bonniers Förlag 2024; 547 s.). Göran Rosenberg och Israel har haft en mycket lång relation. Det är en affär fylld med starka känslor, men Rosenberg är också en intellektuell, faktastyrd historiker och politisk analytiker, och det är från spänningen mellan känsla och intellekt som hans bok får sina stora litterära kvaliteter. Rosenberg är helt enkelt en väldigt bra författare, rättmätigt belönad med det skönlitterära Augustpriset för Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012).

Den litterära gestaltningen gör det lättare att ta till sig det tunga sakliga innehållet, och den personliga ansatsen gör läsningen engagerande.

Det finns en tidslinje, som beskriver Rosenbergs väg från 14-årig sionistpionjär, över uppvaknandet 1967 till insikt om Palestinakonfliktens olösliga natur och Israels stora andel av skulden till det, till den sorgset vredgade kritiker av Israels politik som 1996 för första gången gav ut denna bok. Enstaka tidiga övergrepp kan förklaras, om än inte ursäktas, med att det pågick ett krig där Israel blivit angripet, men palestinierna har behandlats illa genom sionismens hela historia, menar Rosenberg. Orsaken stavas JORD. För att tillägna sig landets jord har alla medel varit, ja, kanske inte tillåtna men dock använda.

För att förklara varför det blivit så gör Rosenberg en gedigen genomgång av sionismens och det moderna Palestinas historia. Viktigt för förståelsen är t.ex. de många olika sorters sionism som har legat bakom den judiska invandringen. Ben Gurions och Golda Meirs arbetarsionism präglade statens första decennier, men den numera dominerande högernationalistiska sionismen har också gamla anor. De få som har talat eller talar för förnuft, moderation och försoning har tystats, mördade som Yitzhak Rabin eller marginaliserade. Den Göran Rosenberg som lagt handen vid den nya upplagan ser i ljuset av Hamas pogrom den 7 oktober 2023 och Israels mått- och vettlösa vedergällning inget hopp.

Det här är bara några få reflexioner efter läsning av denna rika och viktiga bok. Skulle jag ha önskat mig något mer hade det varit att Rosenberg ägnat störres utrymme åt arabsidans skuld, som också är stor: anfallskriget 1948; hållandet av palestinier i permanent flyktingskap i flera generationer; Egyptens resp. Jordaniens annektering av Gaza resp. Västbanken; fördrivningen av hundratusentals judar från arabländerna. Detta får heller inte glömmas.

Bland kleptokrater och nättroll

2024-09-28 Anne Applebaum: Autocracy, Inc. The Dictators who Want to Run the World (Penguin Books 2024; 240 s.; finns i svensk övers. Autokrati AB, Albert Bonniers Förlag 2024). Anne Applebaums förra bok, Twilight of Democracy/Demokratins skymning (2020) var en personlig, engagerad och välskriven, uppgörelse med de krafter som driver fram den högerpopulistiska vågen i Europa och USA. I sin nya bok har hon växlat upp till de länder där autokratin är ett faktum, från rent totalitära regimer till hybriddemokratier. Det täcker ett brett spektrum av stater och regimer: Kina, Nordkorea, Ryssland, Iran, Syrien, Saudiarabien, Zimbabwe, Kuba, Venezuela, Turkiet, Ungern … Här är hon mindre personlig och mer redovisande, varigenom framställningen har förlorat mycket av sin spänst och gjort läsningen trögare, åtminstone för mig. Men det får man ta, för det är ett viktigt ämne, och man bibringas åtskilliga nya kunskaper och insikter. Jag rekommenderar därför boken trots mina reservationer.

Vad Applebaum vill visa är att trots alla sina inbördes olikheter har dessa regimer gemensamma intressen och samverkar för att tillgodose dem, därav liknelsen med ett aktiebolag. Ett dominerande sådant intresse är ledarnas strävan att stärka den egna makten och inte minst berika sig själva (kleptokrati). I det hjälper de västliga demokratierna till genom slapp lagstiftning och skrupelfria medhjälpare. Ett annat minst lika viktigt är att försköna den egna historien och smutskasta de liberala parlamentariska demokratierna. Här har sociala medier kommit att spela en omätbar roll genom att upplåta utrymme åt nättroll av alla slag. Detta må räcka som exempel. Applebaums genomgång är metodisk, systematisk men stundom alltför katalogartad. I ett avslutande kapitel skisserar hon hur demokratierna kunde sluta sig samman på liknande sätt som autokratierna, till ett Democrats United. Här framhåller hon bland annat vikten av krav på transparens vid fastighetsköp och liknande, så att inte kleptokraterna så enkelt kan köpa upp hela stadsdelar i metropoler som London, vilket trissat upp hus- och lägenhetspriser till fantasinivåer.

Nya tankar om medborgerliga friheten

2024-04-30 Bo Rothstein: Grundbulten. Tillit och visionen om en liberal socialism (Fri Tanke 2023; 327 s.) och Ulf Bjereld: Röd frihet? En essä om hur Socialdemokraterna övergav sin frihetsvision och blev repressiva (Verbal Förlag 2023; 81 s.). Titlarna visar vad dessa två skrifter har gemensamt: liberal socialism och röd frihet innebär ju i stort sett samma sak, om än från olika utgångspunkter. Rothstein och Bjereld tänker i liknande banor, och båda är eller har varit professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och, att döma av det möte med båda jag bevistade, gamla trätobröder med respekt för varandra. Annars är böckerna ganska olika: Rothsteins en serie artiklar i två avdelningar i ett normalt bokformat; Bjerelds en lite glest satt pamflett som man läser snabbt. Rothstein döljer inte sina värdepremisser, men han skriver inte direkt partipolitiskt. Bjereld däremot skriver lika mycket som socialdemokrat som i egenskap av akademiker.
I Grundbultens första del tar Bo Rothstein upp frågan om vad som skapar fungerande liberala demokratier som kan hålla stånd mot olika antiliberala eller rentav antidemokratiska strömningar. På ett omfattande empiriskt underlag menar han att grundbulten heter tillit: människors tillit till varandra och medborgares tillit till samhällsinstitutionerna. I Norden är den sociala tilliten högre än någon annanstans i världen, och här finns några av de mest välfungerande demokratierna. För tillit till institutionerna krävs oväldiga och okorrumperade ämbetsmän, tillsatta efter förtjänst och skicklighet. Från tidigare ”försumpning” reformerades den svenska statsförvaltningen i den riktningen vid mitten av 1800-talet, och där lades grunden till den fungerande demokrati som växte fram under 1900-talet. Omvänt visar Rothstein, med stark kritik mot Sidas demokratibistånd, att demokratiska reformer i tredje världen inte kommer att fungera där det inte först finns oväldiga institutioner och medborgerlig tillit till dessa.
I bokens andra del tar Rothstein upp en frihet som det talas mycket tyst om i Sverige numera: ekonomisk demokrati i form av personalägda företag. Med utgångspunkt från den amerikanske ekonomisk-politiske filosofen David Ellerman hävdar han att det inte är någon självklarhet att den som äger kapitalet också ska äga (och driva) företagen. Och faktum är att många av de största ägarna, pensionsfonder och framför allt s.k. indexfonder, i praktiken har abdikerat från ägarinflytande. Personalägda företag har visat sig på alla plan fungera lika bra som eller bättre än traditionellt ägda. I det ”superkapitalistiska” USA är det en vanlig företagsform, men i Sverige är den försvinnande liten. Dels finns det inget fungerande regelverk för anställda som vill ta över ett företag, dels, och kanske viktigast, har fackföreningsrörelsen varit ytterst negativ till formen. Det senare hänför Rothstein till fackets egenintresse: ju fler löntagare som äger företagen de jobbar på, desto mindre inflytande för facket. I USA, där facket är mycket svagt, finns inte det problemet.
Ulf Bjereld har läst Socialdemokraternas valmanifest för de senaste valen och sett hur den – individuella – frihet som var ett honnörsord för Mona Sahlin inte längre är närvarande i Magdalena Anderssons parti, där man hellre talar om krav och kontroll. Det är en utveckling åt fel håll, menar han, och gynnar i längden bara ett riktigt auktoritärt parti som Sverigedemokraterna. Politiken och retoriken bygger på människors rädsla i stället för att, vilket borde vara dess uppgift, skapa framtidstro, hopp och tillförsikt. Men det är inte bara Socialdemokraternas framtid som står på spel utan hela den liberala demokratin med dess rättsstatliga institutioner och fria medier. Läst så har Ulf Bjerelds pamflett en räckvidd långt utanför det socialdemokratiska partiet.
En gammal vänsterliberal som jag kan inte annat än glädjas åt denna återupplivning för den ”för liberalismen och arbetarrörelsen gemensamma tanketraditionen”, som det heter i den likaledes återupplivade Studentföreningen Verdandis portalparagraf. Men de är välskrivna och välargumenterade skrifter som borde attrahera även andra än de redan frälsta.

Underhållande om geopolitik

2024-02-02 Tim Marshall: Geografins makt. Tio kartor som förklarar världen (2015; svensk övers., något uppdaterad, Pär Svensson, Volante 2018; 343 s.). Geopolitik är ett begrepp som fick dålig klang under nazismen, men är i grunden ett icke-värderande forskningsområde. Nationalencyklopedin beskriver modern geopolitik som en ”studie av rumsliga fenomen med syfte att förstå de geografiska orsakerna till staters makt. Staternas uppträdande studeras med utgångspunkt från förhållanden som territorium, läge, resurser, befolkningsfördelning, ekonomi och politisk struktur i ett internationellt sammanhang.” Och en sådan studie är precis vad denna bok är. Med den skillnaden att Tim Marshall inte är forskare utan en driven brittisk journalist och utrikeskommentator. Det gör framställningen lätt att följa, och läsningen är lustfylld.

Utgångspunkten för bokens tio kapitel, vart och ett avhandlande en del av världen, är alltså de faktorer, hinder och möjligheter som avgör ett lands handlingsutrymme: floder som underlättar handel och kommunikation, berg och skogar som försvårar; stora slätter som å ena sidan är svåra att försvara mot en angripare men å andra sidan ger denne långa, svårbemästrade försörjningslinjer; hav som skyddar men också isolerar; gränsberg som avhåller även antagonister från väpnade konflikter. För att ta ett exempel från kapitlet om Ryssland, bokens första: Ryssland har alltid haft dålig tillgång till välbelägna åretruntöppna hamnar. Annekteringen av Krim, vid Svarta havet, måste ses i ljuset av detta. I beskrivningen av Rysslands geopolitik tycker jag att Marshalls attityd är väl krass, på gräsen till cynisk, men inser småningom att han bara vill undvika värderingar. Sådana, liberala och demokratiska, kommer ändå fram under läsningens gång. Inte minst kritiserar han kolonialmakternas godtyckliga gränsdragningar i Mellanöstern och Afrika, som fortsätter ställa till elände.

Eftersom geografin är (i det närmaste) oföränderlig leder det geopolitiska tänkandet till viss determinism. USA kommer aldrig att förlora sin dominans eftersom det är så gynnat av geografin, medan Afrika aldrig kommer att nå sin potential av omvänd orsak. Men Marshall är ingen dogmatiker utan lyfter också fram icke-geografiska och dynamiska politiska, ekonomiska och sociala faktorer som kan förklara nuvarande förhållanden och påverka de framtida.

Geografer, statsvetare och historiker kan säkert ha invändningar mot både beskrivningar, resonemang och slutsatser. Tim Marshall är som sagt inte forskare, knappast ens populärvetenskapare. Det hindrar inte att hans bok är intressant, tankeväckande och underhållande.

Djupt personligt, djupt sympatiskt

2023-08-07 Ingvar Carlsson: I sällskap med döden (Albert Bonniers Förlag 2023; 214 s.). Döden som en ständig följeslagare? Det är kanske att ta i, men den har slagit till ett antal gånger i Ingvar Carlssons liv och haft bestämmande verkan på hans tillvaro. Det börjar redan långt före hans födelse, när morfaderns hustru och lille son drunknar. Hade de inte gjort det hade inte morfadern gift om sig och fått nya barn och Ingvar hade aldrig blivit till. Djupt traumatiskt var det för den tolvårige Ingvar att hitta sin far död på hans arbetsplats, fadern som var hans styrka och trygghet. Morden på John F. och Robert Kennedy och Martin Luther King skakar om den unge politikern i hans samhällssyn, men den mest skakande och omvälvande händelsen är förstås mordet på Olof Palme, som förutom att beröva Ingvar Carlsson en nära vän tvingar honom att bli partiledare och statsminister. Estoniakatastrofen tvingas han hantera som nybliven statsminister, men han håller inne med att en av hans äldsta vänner hörde till de omkomna. Det andra ministermordet på mindre än 20 år, på Anna Lindh väcker både förtvivlan och vrede: hur kunde hon få gå oskyddad i den utsatta position hon var som ledare för ja-sidan inför folkomröstningen om euron?

Om detta och om Ingvar Carlssons bok har det skrivits mycket, och jag behöver inte gå in på detaljer. Carlsson binder samman de dramatiska händelserna med en mer allmän självbiografisk text: om familjen och uppväxten, om hur han träffade blivande hustrun Ingrid, om studieåren i Lund, om samtalet från Olof Palme som kom att bestämma hans framtid: ”Tage och jag tycker du ska börja arbeta hos oss. Vi behöver förstärkning.” Han beskriver hur det är att leva med livvakter, men om politiken skriver han inte mer än det som är nödvändigt för det biografiska sammanhanget, mest om sina utrikeskontakter. Carlsson berättar ledigt och livfullt, och boken är ett nöje att läsa trots det dystra temat. Boken förstärker min bild av honom som en klok resonör, en sympatisk, anspråkslös person och en av makten helt okorrumperad politiker.

Men viktigast för Ingvar Carlsson, och svårast, har det varit att i bokens slutkapitel skriva om hustrun Ingrids långsamma försvinnande in i alzheimerdimman. Han våndas övre att behöva lämna ut henne, och även sig själv, men känner sig övertygad om att denna öppenhet kan vara till nytta för andra människor. Det är en djupt personlig text som förtjänar den största respekt. Liksom hela boken.

Nöjsamt men inte angeläget

2023-03-25 René Nyberg & Nils Torvalds: Vägen till NATO. En brevväxling om Ryssland (Förlaget M 2023; 220 s.). De två finländska brevskrivarna är väl inte så kända i Sverige. René Nyberg (f. 1946) var finsk toppdiplomat och är numera flitig författare, debattör och bloggare. Nils Torvalds (f.1945) är journalist och samhällsdebattör, i ungdomen längst ut på vänsterkanten, nu europaparlamentariker för Svenska folkpartiet.

För att börja med genren: offentlig brevväxling mellan två bemärkta personer, menad att utges i bokform, är en vansklig litteraturtyp. Den är konstlad, bygger på en överenskommelse eller en beställning, och en tredje kontrahent, den blivande bokläsaren, är ständigt närvarande. Brevskrivaren vänder sig ofta till denne i stället för till brevvännen, och därigenom kommer de att tala förbi varandra. Den här boken är typisk för genren, kort sagt.

Både Nyberg och Torvalds har djup kunskap om Ryssland och stor personlig erfarenhet av landet, och tanken var nog att det personliga meningsutbytet skulle vara ett grundtema i boken. Men det är bara Torvalds som tar detta ad notam. Nyberg skriver som den gamla diplomat han är, vilket faktiskt, ungefär mitt i, gör Torvalds så frustrerad att han säger ifrån. Det är enda gången temperament kommer fram, men när en något sårad Nyberg försvarat sig glöms snabbt den lilla misshälligheten.

De synpunkter, ståndpunkter och förklaringar som framförs är väl kända. Torvalds söker sig gärna bakåt i Rysslands historia, medan Nyberg mer uppehåller sig vid skeendena efter Sovjetunionens upplösning. De är överens om att det är Ryssland som driver Finland i armarna på NATO, men Nyberg medger att han var mot så sent som 2016. Liksom alla som diskuterar detta komplex frågar de sig vad vi inte såg, eller inte ville se, redan 2014, eller kanske borde ha sett redan 2008 eller rentav 2007, efter Putins tal vid säkerhetskonferensen i München. Liksom ingen annan har de något bra svar.

Det här är en ganska tunn bok, som visst håller för ett par timmars läsning, nöjsamt som det kan vara att följa ett par äldre, bildade och verserade herrars samtal, men angelägen saklitteratur är det inte.

Bland boulevardliberaler, rävar och igelkottar

2023-03-01 Gina Gustavsson: Det öppna sinnelaget och dess fiender (Liberal Debatt/Fri Tanke 2923; 202 s.). ”Sinnelag”, ett fint ord, inte så ofta använt. I Karl Poppers berömda verk, som titeln alluderar på, heter det ju ”det öppna samhället”. Skillnaden är tydlig. Gina Gustavsson för ner (eller är det upp?) liberalismen på en etisk individnivå från en ideologisk samhällsnivå. Ett ord besläktat med ”etik” är ”etos”. Bonniers svenska ordbok ger definitionen ”sed, sedlighet; etisk (grund)åskådning; moralisk halt”. Gustavsson använder ordet ofta, i ungefär samma betydelse som ”sinnelag” men med en starkare klang av fackterm. Gustavsson är docent i statsvetenskap i Uppsala, och boken är en studie av ett utsnitt ur den politiska idéhistorien men minst lika mycket en plaidoyer för hennes ideal som hon uppfordrar personer med liberalt sinnelag att anamma även i politiken. Idéhistoriskt innehåller boken också en intressant uppvärdering av romantiken, på bekostnad av upplysningen, som grundval för ett liberalt etos.

Det är nöjsamt att följa hur Gustavsson bygger upp sin framställning. Hon är systematisk och pedagogisk och förtjust i att ge målande benämningar åt de kategorier hon ställer upp. Först tar hon itu med den sorts ”torra” liberala teoretiker hon ogillar och klassificerar dem som salongsliberaler: ironiska, distanserade, lätt föraktfulla (typfall Voltaire och Tingsten); boulevardliberaler: temperamentslösa, iakttagande, nyttoinriktade (typfall Per Svensson); och alléliberaler: abstrakta, teoretiska, antiemotionella (typfall Lena Andersson). Jag förenklar Gustavssons utförliga resonemang till förvanskningens gräns, men hoppas jag förmedlar något av kärnan i det. Värt att notera är att hon i fallen Svensson och Andersson utgår från böcker av dem i samma serie, Liberal idédebatt, som hennes egen bok.

I nästa avdelning lyfter hon fram några som hon menar borde vara liberala förebilder. Det är den berömda Madame de Staël och hennes i dag mindre kända partner Benjamin Constant, vilkas liberalism inte härrör ur upplysningen utan snarare ur romantiken; det är 1800-tals- och socialliberalismens stora namn John Stuart Mill och inte minst hans partner Harriet Taylor, för vilka individens framsteg lägger grunden för samhällets; och det är hennes verkliga idol, 1900-talstänkaren Isaiah Berlin, som lanserade de två politisk-ideologiska personlighetstyperna: räven, nyfiken och öppen för förändringar, och igelkotten, som inte kan rucka på sina uppfattningar och tenderar att sluta sig inför den farliga eller oförståeliga omvärlden. Räven är naturligtvis Berlins, och Gustavssons, ideal, men den senare är noga med att poängtera att de flesta av oss är både räv och igelkott, fast i olika proportioner hos olika människor.

Hur ser då den liberala politik ut som grundar sig på det öppna sinnelagets etos? Gustavsson resonerar om detta i bokens avslutande kapitel men med föga konkretion. Det är en något snopen avslutning på en i övrigt intressant bok, välskriven, inte utan humor. Starkast i minnet stannar de biografiska avsnitten om de öppna sinnelagets hjältar.

Journalisten som blev politiker

2022-10-30 Isabella Lövin: Oceankänslan. Om behovet av en berättelse (Natur & Kultur 2022; 268 s.). Jag har, i motsats till den stora majoriteten av den svenska väljarkåren, stort förtroende för Miljöpartiets förra språkrör och statsråd Isabella Lövin. Och efter läsningen av denna bok än större respekt för hennes engagemang, seriositet och sakkunskap. I en tid som premierar politikers slagfärdighet och gå-genom-rutan-egenskaper har hon varit en välgörande avvikare.

Bland annat om detta handlar hennes bok, som kan beskrivas som en politisk memoar och en debattskrift om de krafter som försöker lyfta fram de lösningar som faktiskt finns för klimatfrågan och de krafter som bromsar och motarbetar. I första kapitlet, utgående fån sin debut som språkrör, bryter hon, med all rätt, staven över SvT:s s.k. partiledardebatter, som i själva verket är hårt styrda utfrågningar där den som inte strikt följer den förutbestämda mallen blir bryskt avbruten av programledarna. Varför samlar sig inte partiledarna och gör uppror mot denna mediala diktatur?

Sedan går hon ut i världen. Lövins politiska karriär hade sin upprinnelse i den mycket uppmärksammade boken Tyst hav (2007). Hon engagerades i Miljöpartiet, valdes in i EU-parlamentet 2009 och var en drivande kraft i förändringen av EU:s fiskepolitik. Med återhållen vrede skildrar hon rovdriften på havets resurser, där det storskaliga trålfisket leder till beståndens kanske oåterkalleliga kollaps. I ett annat kapitel blickar hon tillbaka på när miljöfrågorna började ventileras i politiken och där konservativa politiker som Lyndon Johnson och Margaret Thatcher var tidigt ute och det verkade råda konsensus om vikten av att snabbt ta fram alternativ till fossila bränslen. Men så blir det tyst, och bl.a. Thatcher svänger. Vad har hänt? Jo, de stora oljebolagen anlägger moteld med alla sina ekonomiska resurser och politikerna backar. I Lövins ögon är bolagen den enskilt viktigaste faktorn i klimatpolitikens stagnering.

Samtidigt är hon hoppfull om politiken. Hon ger ett, möjligen väl detaljerat, åskådningsexempel från sin ministertid, där en reform av utsläppsrätterna är på tapeten. Det blir många turer fram och tillbaka, hårda manglingar och försök till urvattnade kompromisser. Men med tufft ledarskap och en verklig vilja att komma överens är ett enligt Lövin bra avtal till sist i hamn. Detta kallar hon ”politiskt hantverk. Politik på riktigt”. Men många gånger är den politiska oviljan starkare än den politiska viljan. Det är nedslående att läsa om alla dessa konferenser i FN:s regi där ingenting händer trots att alla känner de katastrofala följderna av en global temperaturstegring på två grader eller över. I ett känslostarkt avsnitt får Kiribatis president komma till tals. Hans lilla örike kommer att försvinna om havsnivån höjs två meter.

Och oceankänslan? Det är en känsla släkt med en religiös upplevelse men utan gudomlig närvaro, beskriven först i ett brev 1927 från Romain Rolland till Sigmund Freud. För Isabella Lövin är den känslan av att vara en del av allt levande och triggas av konkreta naturupplevelser: ”[J]ag känner den när månen hänger stor och orange vid horisonten, jag känner den i kattens mjuka tass, i snökristallernas regnbågsgnister i solen, i gammeltallens sega vridning för att skydda sig mot havsvinden”. Lövin är journalist i grunden, och skriva kan hon. Det här är en politikermemoar med litterära kvaliteter samtidigt som den är angelägen läsning.

Högt betyg för kvalitet

2022-01-29 Jan Sundberg & Stefan Sjöblom: Det åländska självstyrets kvaliteter. Demokrati, resurser och kompetens (Svenska litteratursällskapet i Finland/ Appell Förlag, Stockholm 2021; 180 s.). Förra året läste jag en originell och mycket intressant bok av en åländsk amatörhistoriker, Jerker Örjans: Ålandsfrågan, mina herrar. Den gav den historiska bakgrunden till Ålands självstyrelse. Denna bok, av två professorer, beskriver från ett statsvetenskapligt perspektiv dels den åländska autonomins särdrag i förhållande till andra autonomier i världen, dels hur självstyret har utvecklats över tid internt på Åland och i relation till den finländska ”kärnstaten”. Den som tillägnat sig innehållet i båda böckerna besitter gedigen kännedom om Ålands samhällsskick och politiska kultur.

Framställningen sönderfaller i två ganska olika delar. Den första, som omfattar en tredjedel av boken, diskuterar vad som kännetecknar en autonomi eller ett självstyrt område, vilka typer det finns, hur de förhåller sig till sin kärnstat (moderland) och var Åland hör hemma i detta sammanhang. De viktigaste jämförelseobjekten, här och i hela boken, är de andra två autonomierna i Norden, Färöarna och Grönland, med några historiska exkurser till Island före 1944 och Finland som ryskt storfurstendöme. Ansatsen är teoretisk, med mycket facktermer och referenser till annan forskning. Men resonemangen är inte svåra att följa, och bakgrunden är bra att ha när man kommer till bokens huvuddel.

Denna del har en mycket annorlunda karaktär. Den är deskriptiv och empirisk och följer självstyrets faktiska utveckling fram till de senaste åren. Utvecklingen studeras i de tre dimensionerna inflöde, utflöde och utfall, som kort kan förklaras som politik och självstyrelseorganisation, lagstiftning och förhållandet till moderlandet resp. tilltron till självstyret i befolkningen.

De första decennierna av självstyre var snarast apolitiska. Landstinget (numera lagtinget) var närmast korporativt sammansatt, politiska partier fanns inte, landskapsstyrelsen var ett tjänstemannakollegium och dess ordförande lantrådet satt på obestämd tid. Intressant nog är det precis så man kan se storfurstendömets styre under de första decennierna. Där började en politisering med lantdagens återuppståndelse 1863; på Åland med att politiska partier och val infördes omkring 1970 och fortsatte med professionalisering av landskapsstyrelsen, som numera kallas regering och är parlamentariskt ansvarig inför lagtinget. I och med denna utveckling har också valdeltagandet, som tidigare var mycket lågt, ökat till normala finländska nivåer.

Den långsiktiga utvecklingen har varit att självstyret utökats till alltfler områden. Landstinget stiftar egna lagar för Åland, men dessa måste godkännas dels av den partssammansatta Ålandsdelegationen, dels av presidenten, men kan i kontroversiella fall även hänskjutas till Högsta domstolen, som kan förkasta en lag eller en del av en lag om den bedöms strida mot Finlands grundlag (jämför även här förhållandet storfurstendömet – kejsarmakten). I boken refereras några sådana fall, där åländsk strävan till flexibilitet (nödvändig i ett ”land” med bara 30 000 invånare) stöter mot de högsta rättstillämparnas formella synsätt. I den här delen skiner författarnas sympati för Åland igenom, och explicit kritiseras Finland för de allt sämre kunskaperna i svenska i den finländska centralförvaltningen. Åland har nämligen fördragsenlig rätt att avhandla sina ärenden med Riket på svenska, men den rätten blir alltmer naggad i kanten. En jämförelse med Danmark, som inte prövar färöiska lagar, utfaller också till Finlands nackdel.

En kvarstående tvistefråga är beskattningen. Åland kan inte disponera sina skatteintäkter, utan de betalas till Riket, som i sin tur fördelar en fast andel av statsinkomsterna till landskapet. Då den åländska ekonomin utvecklats bättre än moderlandets får ålänningarna allt mindre tillbaka av vad de levererar in. Men på nationell nivå i Finland är man benhårt emot en förändring.

Sammanfattningsvis är Ålands självstyre en succé. I dag finns inga röster för återförening med Sverige och bara några få för full suveränitet. Det åländska självstyrets kvaliteter får högt slutbetyg av författarna, och de och boken får detsamma av mig.

Utanförskap, erfarenhetsunderskott och förståelsegap

2021-05-28 Bengt Lindroth: Vi som inte var med i kriget. Om Sverige, Norden, Europa & coronan (Carlssons 2021; 278 s.). Bengt Lindroth har under ett helt yrkesliv och i många år efter pensioneringen ägnat sig åt Norden: bott, rest, läst, skrivit. Det han inte vet om våra grannar, deras historia, politik, samhällsliv och kultur – vet ingen annan heller. Den här boken har kommit till för att svara mot hans eget behov av överblick och syntes: ”Nu […] har jag utifrån mina samlade erfarenheter skrivit elva kapitel för att reda ut vad jag egentligen varit med om, se mönstren därbakom.” När boken var nästan klar kom pandemin, och hanteringen av den bekräftade för Lindroth de mönster han tyckt sig se och som har sin utgångspunkt i andra världskriget. Han sammanfattar den svenska positionen i förhållande till grannländerna i begreppen erfarenhetsunderskott, förståelsegap och utanförskap och ägnar bokens elva kapitel åt att konkretisera och exemplifiera.

Sverige var inte med i kriget. Det har lett till ett utanförskap (begreppet används även av Henrik Berggren i hans trilogi Landet utanför) i den nordiska gemenskapen och även i förhållande till de flesta länder i Europa. Avsaknaden av erfarenheten att leva i ett land i krig eller under ockupation är ett erfarenhetsunderskott gentemot dessa länder, vilket leder till att vi missförstår och ibland rentav misstror varandra, ett förståelsegap. I motsats till de andra två kriterierna är förståelsegapet ömsesidigt. Särskilt Sveriges förmenta passivitet under kriget har legat landet i fatet i grannländerna. Utanförskapet gentemot Europa var en bidragande orsak till att Sverige ratade EEC och sökte sig en global roll som företrädare för små nationers rättigheter mellan öst och väst. Att samnordiska satsningar som försvarsförbundet i slutet av 1940-talet, Nordek runt 1970, Volvos affär med norska staten och samgåendet mellan Telia och Telenor alla misslyckades är ett resultat av det svenska erfarenhetsunderskottet; planerna var dömda att misslyckas. Det som verkligen lyckades, passunionen och den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, tillskriver Lindroth en nordistisk högkonjunktur på 1950-talet som sedan knappast har kommit åter. Då startades också många samarbeten på olika fackområden och inom vetenskapliga discipliner, med regelbundet återkommande samnordiska konferenser, varav många äger bestånd än i dag.

Detta är alltså boken huvudtema, men som väl är tar Bengt Lindroth ett mycket bredare grepp på sitt ämne och går djupt in på varje lands historia, samhällsordning och kultur utan att nödvändigtvis relatera till de andra. Jag är särskilt imponerad av hans beläsenhet i alla ländernas litteratur (Lindroth behärskar även finska). Hans texter kunde användas i litteraturhistorieundervisningen på högskolenivå. Att han kan ländernas inrikespolitik på sina fem fingrar visste vi sedan tidigare, vi som läst hans Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden från 2016.

Flyktingkrisen 2015 och nu coronan har ytterligare försvagat det sedan länge gnisslande nordiska samarbetet. Men Bengt Lindroth låter inte pessimismen få sista ordet. Som den optimist han i grunden är hittar han ljuspunkter, tecken på självrannsakan i coronans spår och samlat nordiskt uppträdande i frågan om EU:s långtidsbudget och återställningspaket. Bejakande av och samfällt uppträdande i Europa ser Bengt Lindroth, i bokens sista mening, som den enda vägen framåt.