Glanslös och saklig – bok efter person

2024-10-08 Anders Tegnell med Fanny Härgestam: Tankar efter en pandemi – och lärdomarna inför nästa (Natur & Kultur 2023; 281 s.). Det framgår inte hur de två upphovspersonerna har samarbetat, men mitt intryck är att journalisten Härgestam har spelat in långa samtal med f.d. statsepidemiologen Tegnell och sedan redigerat fram en text som verkar väl representera dennes skaplynne: personligen anspråkslös, okonstlat språk, sakligt innehåll. Effektsökeri är inget för Anders Tegnell, och det känns välgörande.

Dispositionen är välavvägd. Första delen handlar om första vågen av pandemin, från de tidiga rapporterna från Wuhan till spridningen till Europa och insteget i Sverige med dess dramatiska följder. Knappast något är nytt i sak, men det är nyttigt att få en samlad redogörelse dels för förloppet, dels för hur man resonerade på Folkhälsomyndigheten och motiveringarna för olika förslag till åtgärder. Generaldirektören Johan Carlsson och statsepidemiologen Tegnell framtår som ett väl fungerande radarpar.

I andra delen går vi tillbaka i tiden. Tegnell berättar – knapphändigt – om sin uppväxt och bildningsgång, där några tidiga tonår med familjen i Addis Abeba blev betydelsefulla, och sedan får vi följa honom till tidigare utlandsplaceringar som läkare. Han byggde upp en allmän barnvaccinering i Laos och arbetade med ebolautbrottet i Kongo, båda på 1990-talet. Ett kapitel ägnas också den närmast föregående pandemin, svininfluensan, och lärdomar från den.

I tredje delen är vi tillbaka till covidpandemin och dess andra våg, vars styrka överraskade alla inblandade. Tegnell framhåller hur oförutsägbart detta coronavirus betedde sig, och han kan inte nog understryka vikten av att ett fungerande vaccin kunde sättas in så snabbt.

I de avslutande delarna diskuteras erfarenheterna från pandemin och de lärdomar som kan dras. Tegnell försvarar, utan att polemisera, den svenska modellen, som byggde på frivillighet och undvikande av ”lockdown”. Som särskilt viktigt betecknar han beslutet att inte stänga skolorna. Den stundom hätska kritiken tycks han inte ha tagit så illa vid sig av, och den berörs med lätt hand i texten. Som sagt: det slår inga gnistor om den här boken, men glanslösheten snarast framhäver sakligheten, och jag fann den mycket läsvärd.

Nya tankar om medborgerliga friheten

2024-04-30 Bo Rothstein: Grundbulten. Tillit och visionen om en liberal socialism (Fri Tanke 2023; 327 s.) och Ulf Bjereld: Röd frihet? En essä om hur Socialdemokraterna övergav sin frihetsvision och blev repressiva (Verbal Förlag 2023; 81 s.). Titlarna visar vad dessa två skrifter har gemensamt: liberal socialism och röd frihet innebär ju i stort sett samma sak, om än från olika utgångspunkter. Rothstein och Bjereld tänker i liknande banor, och båda är eller har varit professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och, att döma av det möte med båda jag bevistade, gamla trätobröder med respekt för varandra. Annars är böckerna ganska olika: Rothsteins en serie artiklar i två avdelningar i ett normalt bokformat; Bjerelds en lite glest satt pamflett som man läser snabbt. Rothstein döljer inte sina värdepremisser, men han skriver inte direkt partipolitiskt. Bjereld däremot skriver lika mycket som socialdemokrat som i egenskap av akademiker.
I Grundbultens första del tar Bo Rothstein upp frågan om vad som skapar fungerande liberala demokratier som kan hålla stånd mot olika antiliberala eller rentav antidemokratiska strömningar. På ett omfattande empiriskt underlag menar han att grundbulten heter tillit: människors tillit till varandra och medborgares tillit till samhällsinstitutionerna. I Norden är den sociala tilliten högre än någon annanstans i världen, och här finns några av de mest välfungerande demokratierna. För tillit till institutionerna krävs oväldiga och okorrumperade ämbetsmän, tillsatta efter förtjänst och skicklighet. Från tidigare ”försumpning” reformerades den svenska statsförvaltningen i den riktningen vid mitten av 1800-talet, och där lades grunden till den fungerande demokrati som växte fram under 1900-talet. Omvänt visar Rothstein, med stark kritik mot Sidas demokratibistånd, att demokratiska reformer i tredje världen inte kommer att fungera där det inte först finns oväldiga institutioner och medborgerlig tillit till dessa.
I bokens andra del tar Rothstein upp en frihet som det talas mycket tyst om i Sverige numera: ekonomisk demokrati i form av personalägda företag. Med utgångspunkt från den amerikanske ekonomisk-politiske filosofen David Ellerman hävdar han att det inte är någon självklarhet att den som äger kapitalet också ska äga (och driva) företagen. Och faktum är att många av de största ägarna, pensionsfonder och framför allt s.k. indexfonder, i praktiken har abdikerat från ägarinflytande. Personalägda företag har visat sig på alla plan fungera lika bra som eller bättre än traditionellt ägda. I det ”superkapitalistiska” USA är det en vanlig företagsform, men i Sverige är den försvinnande liten. Dels finns det inget fungerande regelverk för anställda som vill ta över ett företag, dels, och kanske viktigast, har fackföreningsrörelsen varit ytterst negativ till formen. Det senare hänför Rothstein till fackets egenintresse: ju fler löntagare som äger företagen de jobbar på, desto mindre inflytande för facket. I USA, där facket är mycket svagt, finns inte det problemet.
Ulf Bjereld har läst Socialdemokraternas valmanifest för de senaste valen och sett hur den – individuella – frihet som var ett honnörsord för Mona Sahlin inte längre är närvarande i Magdalena Anderssons parti, där man hellre talar om krav och kontroll. Det är en utveckling åt fel håll, menar han, och gynnar i längden bara ett riktigt auktoritärt parti som Sverigedemokraterna. Politiken och retoriken bygger på människors rädsla i stället för att, vilket borde vara dess uppgift, skapa framtidstro, hopp och tillförsikt. Men det är inte bara Socialdemokraternas framtid som står på spel utan hela den liberala demokratin med dess rättsstatliga institutioner och fria medier. Läst så har Ulf Bjerelds pamflett en räckvidd långt utanför det socialdemokratiska partiet.
En gammal vänsterliberal som jag kan inte annat än glädjas åt denna återupplivning för den ”för liberalismen och arbetarrörelsen gemensamma tanketraditionen”, som det heter i den likaledes återupplivade Studentföreningen Verdandis portalparagraf. Men de är välskrivna och välargumenterade skrifter som borde attrahera även andra än de redan frälsta.

Nöjsamt men inte angeläget

2023-03-25 René Nyberg & Nils Torvalds: Vägen till NATO. En brevväxling om Ryssland (Förlaget M 2023; 220 s.). De två finländska brevskrivarna är väl inte så kända i Sverige. René Nyberg (f. 1946) var finsk toppdiplomat och är numera flitig författare, debattör och bloggare. Nils Torvalds (f.1945) är journalist och samhällsdebattör, i ungdomen längst ut på vänsterkanten, nu europaparlamentariker för Svenska folkpartiet.

För att börja med genren: offentlig brevväxling mellan två bemärkta personer, menad att utges i bokform, är en vansklig litteraturtyp. Den är konstlad, bygger på en överenskommelse eller en beställning, och en tredje kontrahent, den blivande bokläsaren, är ständigt närvarande. Brevskrivaren vänder sig ofta till denne i stället för till brevvännen, och därigenom kommer de att tala förbi varandra. Den här boken är typisk för genren, kort sagt.

Både Nyberg och Torvalds har djup kunskap om Ryssland och stor personlig erfarenhet av landet, och tanken var nog att det personliga meningsutbytet skulle vara ett grundtema i boken. Men det är bara Torvalds som tar detta ad notam. Nyberg skriver som den gamla diplomat han är, vilket faktiskt, ungefär mitt i, gör Torvalds så frustrerad att han säger ifrån. Det är enda gången temperament kommer fram, men när en något sårad Nyberg försvarat sig glöms snabbt den lilla misshälligheten.

De synpunkter, ståndpunkter och förklaringar som framförs är väl kända. Torvalds söker sig gärna bakåt i Rysslands historia, medan Nyberg mer uppehåller sig vid skeendena efter Sovjetunionens upplösning. De är överens om att det är Ryssland som driver Finland i armarna på NATO, men Nyberg medger att han var mot så sent som 2016. Liksom alla som diskuterar detta komplex frågar de sig vad vi inte såg, eller inte ville se, redan 2014, eller kanske borde ha sett redan 2008 eller rentav 2007, efter Putins tal vid säkerhetskonferensen i München. Liksom ingen annan har de något bra svar.

Det här är en ganska tunn bok, som visst håller för ett par timmars läsning, nöjsamt som det kan vara att följa ett par äldre, bildade och verserade herrars samtal, men angelägen saklitteratur är det inte.

Svensk efterkrigstid för lösa tyglar

2023-02-08 Radikalism och avantgarde. Sverige 1947–1967 (red. Christian Abrahamsson & Torbjörn Elensky; Timbro 222; 533 s.). Som framgår av titeln är det ett väldigt ämne utgivarna har velat omfamna, och det har avsatt sig i form av en både till omfång och innehåll imponerande volym. Det senare har fördelats på 24 essäer av lika många författare, varav många kända namn. Uppdraget till skribenterna var uttryckligen att skriva essäistiskt, inte akademiskt, och det har dessa tolkat på skilda sätt. Några ligger ändå nära det akademiska skrivsättet, medan andra i varierande grad gått utanför ämnets ramar och skrivit subjektivt och personligt. Upplägget är tematiskt, så, lite tillspetsat, historien upprepar sig 24 gånger, men de varierande ansatserna och skrivsätten gör att läsningen ändå inte blir repetitiv.

Artiklarna är grupperade i tre avdelningar. I den första behandlas kulturen i trängre mening: litteratur, bildkonst, teater, musik, film etc. Den andra, som skulle kunna kallas etnologisk-sociologisk, ser på människors livsvillkor och levnadsförhållanden ur olika synvinklar, medan den tredje tar upp ett antal politiska frågor.

Boktitelns avantgarde är egentligen tillämpligt bara på den första avdelningen men är där desto mer framträdande. Det är påtagligt hur sammanflätade de konstnärliga genrerna var och hur samma namn, med Öjvind Fahlström och Moderna museet i spetsen, återkommer gång på gång. Det avantgardistiska kulturlivet på 1940- och 50-talet är enormt vitalt och makalöst framgångsrikt. Baksidan är en marginalisering jämnåriga traditionalister, som tonsättaren Bo Linde. Framträdande namn bland skribenterna är Birgitta Holm (litteratur), Thomas Millroth (konst), Karin Helander (teater). De flesta sympatiserar med sina föremål, och det finns föga av kritik. En lite udda artikel är skriven av Kalle Lind, som analyserar Hasse och Tages tidiga revyer och ser dem som inspirationskälla till 70-talets fria teatergrupper.

Bland andra avdelningens artiklar om boende, heminredning, livsstil och resande finns en tungviktare: Yvonne Hirdmans ”Konsten att vara kvinna”, om hur medvetenheten om kvinnors underläge både i familjen och på arbetsmarknaden ökar först långsamt på 40- och 50-talet för att bli en het fråga på 60-talet, med Eva Mobergs ”Kvinnans villkorliga frigivning” som tändande gnista och lägga grunden till 70-talets jämställdhetsreformer. Även i denna avdelning är skribenterna i huvudsak positiva till den utveckling de skildrar.

Med den tredje avdelningen ändrar boken karaktär, och man förstår varför ett så ideologiskt präglat förlag som Timbro velat ge ut den. Här läser författarna med högerglasögon politiken under perioden som ett vänsterprojekt eller åtminstone styrd av en hegemonisk socialdemokrati som man är kritisk till. Det är det övergripande intrycket och gäller inte alla artiklarna. T.ex. Åsa Nilsonne och David Thurfjell beskriver informativt utvecklingen inom psykiatrin resp. religionen och religionskritiken. Men Bo Wennström om straffrätten och synen på brottslingen, Bengt G. Nilsson om Lamco och Håkan Lindgren om tredje ståndpunkten framstår mest som partsinlagor.

Den omfångsbegränsning som jag ålägger mig tillåter inte att jag går in på varje artikel, så ovanstående får ses som några, förhoppningsvis representativa, nedslag. Sammanfattningsvis är det ett stimulerande verk som påminner om sådant som legat halvt bortglömt i minnesskrymslena och som till en del väcker frågor och invändningar. Redaktörerna har uppenbarligen gett författarna lösa tyglar på gott och ont. Läsningen blir varierad och aldrig tråkig, men den stilistiska spännvidden är stor, och skrivförmågan brister betänkligt hos ett par skribenter. Dessutom har artiklarna tydligen gått till tryck utan någon som helst korrekturläsning. Det vimlar av triviala skrivfel, och det finns ett antal sak- och namnfel som enkelt kunde har korrigerats. Jag nämner bara ett exempel. ”Mats Larsson (Verkstadsföreningens ordförande)” hette i själva verket Matts Bergom-Larsson och var Verkstadsföreningens verkställande direktör.

Utanförskap, erfarenhetsunderskott och förståelsegap

2021-05-28 Bengt Lindroth: Vi som inte var med i kriget. Om Sverige, Norden, Europa & coronan (Carlssons 2021; 278 s.). Bengt Lindroth har under ett helt yrkesliv och i många år efter pensioneringen ägnat sig åt Norden: bott, rest, läst, skrivit. Det han inte vet om våra grannar, deras historia, politik, samhällsliv och kultur – vet ingen annan heller. Den här boken har kommit till för att svara mot hans eget behov av överblick och syntes: ”Nu […] har jag utifrån mina samlade erfarenheter skrivit elva kapitel för att reda ut vad jag egentligen varit med om, se mönstren därbakom.” När boken var nästan klar kom pandemin, och hanteringen av den bekräftade för Lindroth de mönster han tyckt sig se och som har sin utgångspunkt i andra världskriget. Han sammanfattar den svenska positionen i förhållande till grannländerna i begreppen erfarenhetsunderskott, förståelsegap och utanförskap och ägnar bokens elva kapitel åt att konkretisera och exemplifiera.

Sverige var inte med i kriget. Det har lett till ett utanförskap (begreppet används även av Henrik Berggren i hans trilogi Landet utanför) i den nordiska gemenskapen och även i förhållande till de flesta länder i Europa. Avsaknaden av erfarenheten att leva i ett land i krig eller under ockupation är ett erfarenhetsunderskott gentemot dessa länder, vilket leder till att vi missförstår och ibland rentav misstror varandra, ett förståelsegap. I motsats till de andra två kriterierna är förståelsegapet ömsesidigt. Särskilt Sveriges förmenta passivitet under kriget har legat landet i fatet i grannländerna. Utanförskapet gentemot Europa var en bidragande orsak till att Sverige ratade EEC och sökte sig en global roll som företrädare för små nationers rättigheter mellan öst och väst. Att samnordiska satsningar som försvarsförbundet i slutet av 1940-talet, Nordek runt 1970, Volvos affär med norska staten och samgåendet mellan Telia och Telenor alla misslyckades är ett resultat av det svenska erfarenhetsunderskottet; planerna var dömda att misslyckas. Det som verkligen lyckades, passunionen och den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, tillskriver Lindroth en nordistisk högkonjunktur på 1950-talet som sedan knappast har kommit åter. Då startades också många samarbeten på olika fackområden och inom vetenskapliga discipliner, med regelbundet återkommande samnordiska konferenser, varav många äger bestånd än i dag.

Detta är alltså boken huvudtema, men som väl är tar Bengt Lindroth ett mycket bredare grepp på sitt ämne och går djupt in på varje lands historia, samhällsordning och kultur utan att nödvändigtvis relatera till de andra. Jag är särskilt imponerad av hans beläsenhet i alla ländernas litteratur (Lindroth behärskar även finska). Hans texter kunde användas i litteraturhistorieundervisningen på högskolenivå. Att han kan ländernas inrikespolitik på sina fem fingrar visste vi sedan tidigare, vi som läst hans Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden från 2016.

Flyktingkrisen 2015 och nu coronan har ytterligare försvagat det sedan länge gnisslande nordiska samarbetet. Men Bengt Lindroth låter inte pessimismen få sista ordet. Som den optimist han i grunden är hittar han ljuspunkter, tecken på självrannsakan i coronans spår och samlat nordiskt uppträdande i frågan om EU:s långtidsbudget och återställningspaket. Bejakande av och samfällt uppträdande i Europa ser Bengt Lindroth, i bokens sista mening, som den enda vägen framåt.

Om Macchiarini et consortes

2021-05-17 Kjell Asplund: Fuskarna. Om Macchiarinis och andras svek mot vetenskapen (Fri Tanke Förlag 2021; 288 s.). Kjell Asplund är läkare, professor, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, tidigare ordförande i Statens medicinsk-etiska råd (SMER) och utredare av Macchiariniskandalen vid Karolinska institutet (KI) och Karolinska universitetssjukhuset (KS). Det sistnämnda uppdraget fick honom att intressera sig djupare för forskningsfusk av olika slag, och man må säga att han med sin bakgrund är sällsynt lämpad att skriva om ämnet. Lägg därtill att han skriver utomordentligt väl, på en prosa som är ledig i stilen, neutral i berättandet med infogande av lagom mycket personliga erfarenheter, lågmäld i tonen utom när han ett fåtal gånger höjer rösten, vilket då blir desto mer verkningsfullt.

Boken har en intrikat berättelsestruktur. I inledningen presenteras tio forskare som ska bli föremål för Asplunds genomgång. Och de första kapitlen ägnas också två av dem i var sitt kapitel; den en är Macchiarini. Men sedan byter Asplund perspektiv. Alla följande kapitel utom det sista handlar om forskningsfuskets många olika aspekter, där fuskarna används som åskådningsexempel. De flesta återkommer flera gånger, och det blir naturligt nog en del upprepningar, men som pedagogisk teknik fungerar det. Kapitelrubrikerna är talande: Vad är forskningsfusk?; Vem fuskar och varför?; Högriskmiljöer och mentalt klimat; Rovtidskrifter och rovkonferenser (om oseriösa aktörer på fältet); Att avslöja forskningsfusk; Offren; Fuskjägarna; Vad hände med fuskarna? Dessa ämnen är onekligen viktigare än de enskilda personerna, men det är ändå de och deras drivkrafter som ger framställningen liv och märg.

Kjell Asplund målar upp ett globalt vetenskapssamhälle som alldeles för länge tagit för lätt på oredlighet (som det heter i svenskt lagspråk) i forskning. Det gäller särskilt hans eget område, medicinen. Både forskaren och hans institution drivs av akademisk prestige, och en avslöjad fuskare ger institutionen dåligt rykte. De vetenskapliga tidskrifternas peer review-system fungerar dåligt för att avslöja fusk, och mycket fusk har avslöjats av några få hängivna fuskjägare. Det omgivande samhällets längtan efter sensationella forskningsrön, mirakelkurer och liknande är också en drivkraft. Det är ingen tillfällighet att flera av fuskarna i boken ägnat sig åt ett område som lovat mycket de senaste årtiondena: stamcellsforskning. Däremot tycks ekonomisk vinning sällan vara en drivkraft. Ett undantag på Asplunds lista ägnas bokens sista kapitel: amerikanskan Elizabeth Holmes. Hon byggde upp ett storföretag och lockade investerare med storslagna löften om en epokgörande apparat för blodanalys, som med ett minimalt blodprov blixtsnabbt kunde göra mängder av analyser simultant. Men någon sådan apparat fanns aldrig, det blev konkurs, skandal och en flod av stämningar. Företagets respekterade forskningschef begick självmord när det stod klart för honom hur han utnyttjats. Bedrägerierna kräver sina offer även utanför bedragarnas krets. I de medicinska fallen drabbas förstås främst patienterna.