En bildningsresa med mångkunnig ciceron

2023-12-21 Alf Henrikson: Vägen genom A (Ehlins 1949; 320 s.). Tänk att den står på rätt plats i bokhyllan, efter 70 år och många flyttningar! Annars är mitt pojkbibliotek i stort sett skingrat: Jules Verne, Walter Scott, Conan Doyle – putz weg, men Vägen genom A blev kvar, utan skyddsomslag och med tappad rygg. Jag har nog inte läst den sedan tidiga tonåren men inspirerades till att ta fram den efter läsningen av Catharina Grünbaums kollage Alf Henrikson på prosa, som jag skrev om för några veckor sedan. Och omläsningen blev en märkvärdig och sammansatt upplevelse.

Idén är ju briljant: att låta två bokmalar – inkarnerade som Justus och Filibert, två pojkar i nedre tonåren – gnaga sig in i ett uppslagsverk och få uppleva innehållet i artiklarna: mer bildande än så kan knappast en ungdomsbok bli. Och mycket är högst läsvärt på sedvanlig Alf Henrikson-nivå, men det finns longörer. Och jag förbryllas över dispositionen.

Boken omfattar kapitel från Astronomi till Ararat (gnager man sig in från vänster hamnar man på sista sidan), ett mycket litet alfabetiskt avsnitt; insåg Henrikson det när han började skriva? Av bokens 14 kapitel dominerar det sjunde, Arken, helt; det omfattar bokens mellersta hundra sidor och återkommer i slutkapitlet Ararat. Det är ett mycket bra kapitel, lärorikt och med fina personteckningar av Noak och hans familj, kryddat med humoristiska anakronismer. Det kunde ha varit en bok i sig, och man undrar om Henrikson först tänkt så men infogat det i den större berättelsen?

Ett problem är att startsträckan fram till att texten börjar rycka med en på välkänt Henriksonvis är så lång. Kapitlet Astronomi är inte så lyckat, och inte heller Assyrien, Assimilation och Assassiner griper riktigt tag. Men med det spännande kapitlet om Arkimedes i Syrakusa under romersk belägring tar det fart. Berättelsen om germanhövdingen Ariovistus i kamp med Caesar är ett riktigt pojkboksäventyr, och kapitlet om skalden Ariosto som tror han blivit förgiftad av den fatala Lucrezia Borgia är en riktigt Henriksonsk skröna, full av spelande humor och subtil ironi. Efter denna höjdpunkt falnar glöden igen. Idén att låta luftanden Ariel ställa till gästabud med litterära gestalter från alla tider är god men blir inte till mycket mer än name-dropping. Den plötsligt linjära resan bakåt i tiden är en smula besynnerlig med tanke på att pojkarna tidigare rest hej vilt fram och tillbaka i både tid och rum. Slutkapitlet på Ararat tycker jag däremot mycket om. Familjen Noak har etablerat sig på land, och Justus och Filibert flyttar in i den strandade arken för att vila ut efter sina äventyr. Alla andra böcker om tidsresor slutar med att huvudpersonerna återvänder till sin egen tid. Detta öppna slut är välgörande annorlunda.

Boken är mycket rikt illustrerad med teckningar av Birger Lundquist. De är oftast insprängda i texten och hör på så sätt till själva läsningen och höjer förstås läsvärdet och läsnöjet av denna bok, som jag, mina invändningar till trots, verkligen rekommenderar vetgiriga ungdomar även i dag.

Att boken är nästan 75 år gammal märks knappast på annat än att kvinnor och flickor är fåtaliga och spelar underordnade roller. Enda undantagen är Gumman Noak, Lucrezia Borgia och Ariovistus handlingskraftiga dotter Gisela. Vägen genom A finns inte i bokhandeln men väl på Bokbörsen och antikvariat.net.

Ner i kaninhålet – och sen?

2022-11-23 Lewis Carroll: Alice’s Adventures in Wonderland (1865; e-bok Project Gutenberg 2009; ca 100 s.). Jag skrev nyligen om A som i Alice, Jonas Ellerströms och Isabella Nilssons kongeniala uppslagsbok om Lewis Carroll och hans verk. Hans portalverk hade jag dock aldrig läst, men nu är den bristen åtgärdad. Här bara en kort reflexion: man måste vara en relativt avancerad läsare för att fullt ut tillgodogöra sig den sofistikerade humorn i denna bok. En vanlig låt oss säga åtta-tioåring kan nog roas av själva handlingen och särskilt åt de drastiska figurerna som The Queen of Hearts, som vill hugga huvudet av alla som förtörnar henne det minsta eller The Cheshire Cat, som kan göra hela eller delar av sig själv osynliga. Men risken är att hen tröttnar, för det händer egentligen inte så väldigt mycket efter den briljanta inledningen med Alice följande efter den jäktade The White Rabbit ner i kaninhålet.Berättelsen stegar på fram till sitt nav, kortleksdrottningens krocketmatch, och tappar i tempo igen efter det. Carrolls egenart ligger inte i sagoberättandet utan i språket, särskilt i dialogerna, som är bokens viktigaste inslag. Här kan han bedriva sitt språkspel med verser, ordlekar, parodier och rent nonsens, ibland på en nivå som väl inspirerade Joyce. Jag har läst med nöje men också ett stänk av besvikelse. Man får betänka att detta var Carrolls förstlingsverk. Jag tror han tog ut svängarna mer i fortsättningen Through the Looking-Glass (1872) och senare verk. Jag avslutar med att citera en typisk dialog (mock turtle = falsk sköldpadda, det djur som man gör falsk sköldpaddssoppa på):

”Well, there was Mystery,” the Mock Turtle replied, counting off the subjects on his flappers, ”—Mystery, ancient and modern, with Seaography: then Drawling—the Drawling-master was an old conger-eel, that used to come once a week: he taught us Drawling, Stretching, and Fainting in Coils.”

”What was that like?” said Alice.

”Well, I can’t show it you myself,” the Mock Turtle said: ”I’m too stiff. And the Gryphon never learnt it.”

”Hadn’t time,” said the Gryphon: ”I went to the Classical master, though. He was an old crab, he was.”

”I never went to him,” the Mock Turtle said with a sigh: ”he taught Laughing and Grief, they used to say.”

”So he did, so he did,” said the Gryphon, sighing in his turn; and both creatures hid their faces in their paws.

”And how many hours a day did you do lessons?” said Alice, in a hurry to change the subject.

”Ten hours the first day,” said the Mock Turtle: ”nine the next, and so on.”

”What a curious plan!” exclaimed Alice.

”That’s the reason they’re called lessons,” the Gryphon remarked: ”because they lessen from day to day.”

Läsning för 1800-talets barn

2021-01-10 Zacharias Topelius: Sagor i urval (utgiven av Hanna Kurtén med inledning av Olle Widhe; Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag 2020; 149 s.). Detta är ett litet urval från Topelius omfångsrika ”Läsning för barn” i åtta volymer 1865–96. Boken innehåller elva sagor, ett sagospel och åtta dikter, försedda med sparsamma ordförklaringar och korta kommentarer. Utgivarna tycks ha valt inslag som exemplifierar olika genrer inom Topelius verk för barn.

Jag har inte haft något nära förhållande till Topelius sagor, varken som barn eller som högläsande förälder. Av de få jag ändå läst minns jag bäst berättelsen om samepojken Sampo ”Lappelill”, som inte är med i urvalet. Av dem som är med har jag nog bara läst ”Hallonmasken” tidigare. Det är ju en av de mest kända, och berömd inte minst för sin klatschiga inledning:

– Hu! skrek Therese.
– Fy! skrek Aina.
– Vad nu? skrek storasyster.
– En mask! skrek Therese.
– På hallonet! skrek Aina.
– Slå ihjäl honom! skrek Lorenzo.
– Och så mycket väsen för en stackars liten mask! sade storasyster förtretad.

Efter en sådan inledning bara måste man läsa vidare! Den är också ett karaktäristiskt exempel på Topelius förmåga att tala till sina läsare, vare sig de är barn eller vuxna. Som författare, och kanske särskilt som sagoberättare, var han en eklektiker som tog till både teman och berättargrepp från folksagosamlingar från olika länder men även från konstsagoberättare som H.C. Andersen. Historierna är ofta både spännande och roliga, rentav drastiska som den om jätteskeppet Refanut, men det uppfostrande syftet finns alltid med. Det märks särskilt i de vardagsrealistiska berättelserna om raska gossar och snälla flickor, en genre där Topelius var pionjär. De dygder han främst vill inpränta är ödmjukhet, gudsfruktan och fosterlandskärlek; ett karaktärsdrag som alltid bestraffas är högmod, som i den kända ”Adalminas pärla”. Pedagogiken är dock alltid underordnad det goda berättarhumöret. Ett fint, ganska rörande, exempel på hur moral, patriotism och berättelse samsas är ”Pojken från Sammatti”, som i sagobokston skildrar en fattig men begåvad pojkes kamp mot alla odds för att få läsa och utbilda sig. När han till slut har lyckats och blivit en stor och berömd man glömmer han inte sitt fattiga ursprung och för ett anspråkslöst leverne. Vem han var får läsaren veta först i sista meningen: ”Gossen från Sammatti hette Elias Lönnrot.”