Död kvinna och försvunnet bokmanus

2025-06-22 Anne Holt: Det elfte manuset (2021; svensk övers. Barbro Lagergren, Piratförlaget 2022; 452 s.).

Jag är ingen bra läsare av kriminalromaner. Jag läser dem så sällan, och de når ofta inte upp till mina krav på litterär kvalitet. Det gäller även denna. Med det sagt ska jag försöka bedöma den utifrån mer genrespecifika förväntningar.

Det är pandemiåret 2020. Norge har just stängt ner. I en prolog presenteras vi för huvudpersonerna. Holts mångåriga protagonist, den numera pensionerade och rullstolsburna kommissarien Hanne Wilhelmsen vågar efter några år av isolering sig ut i den folktomma Oslonatten, Kriminalinspektör Henrik Holme har ett fall med en kvinna som hittats död i bakluckan på en bil. Den unga Ebba Braut gör sin första arbetsdag som redaktör på Norges största förlag Storkhøj och har fastnat för ett manus till en kriminalroman av – Hanne Wilhelmsen. En gammal kyrkogårdsarbetare gräver graven för en gammal bekant. Det som sedan drar igång handlingen är att manuset till förlagets succéförfattare Kate Howes elfte roman försvinner spårlöst. Läsaren anar förstås redan från början att de här trådarna löper samman någonstans, och mot det målet leds vi med retfull men effektiv långsamhet genom korsklippta kapitel. Jag tyckte nog att det gick väl långsamt i början, men spänningen stiger allt eftersom, och även om man anar relativt tidigt vartåt det lutar är upplösningen både dramatisk och överraskande.

Anne Holt är en god berättare av den allvetande sorten, men hon är inte så bra på gestaltning. Allt ska skrivas ut, ingen relation, reaktion, känsla, inget karaktärsdrag lämnas åt läsarens fantasi. Det är synd, för det är annars en välkomponerad berättelse med intressanta karaktärer hon har åstadkommit.

Kommissarie med rikt själsliv

2024-06-19 Andrea Camilleri: Krukmakarens åker (2008; svensk övers. Barbro Andersson, Modernista 2013; 224 s.). Titeln får väl oss äldre, som tidigt bibragtes insikter i kristendomens huvudstycken, att tänka på förräderi och 30 silverpenningar. Den – korrekta – associationen gör rätt tidigt även kommissarie Montalbano av det i precis 30 delar styckade liket, som hittats i en lergrop. Aha, en trolös maffiamedlem som mördats av sina egna! Men kan det vara ett villospår?
Den sicilianske kommissarien lär vara mest känd från tv, men ett antal av romanerna om honom är översatta till svenska. Den här är författarens sista (han dog 2019), och både han och huvudpersonen verkar lite trötta: författaren på sin romanfigur och Montalbano på sitt jobb (han funderar rentav att gå i pension). Men det är en välkomponerad historia med lagom många trådar, där vi förutom av deckargåtan får ta del av Montalbanos privatliv och av arbetet på polisstationen med dess grupp pregnanta karaktärer, inte helt olika Sjöwall/Wahlöös Martin Beck och hans medarbetare. Miljön är utpräglat manlig, men Montalbano är ingen machoman. Han är intelligent och handlingskraftig men en utpräglad känslomänniska som kastas mellan olika sinnesstämningar. Några kvinnor förekommer, och även om de spelar viktiga roller är de typer mer än individer, särskilt den undersköna colombianskan Dolores, som förvrider huvudet på varenda man i sin närhet.
För mig, som inte läser mycket kriminalromaner, var Andrea Camilleri och hans kommissarie trevliga bekantskaper. Montalbano är en intressant litterär skapelse, skildringen av människor och miljöer på Sicilien har färg, och Camilleri skriver bra, med litterära allusioner och mycket humor. Den rutinerade Barbro Andersson har lyckats utmärkt med att återge allt detta på svenska.

Nesser i böckernas värld

2022-11-27 Håkan Nesser: Schack under vulkanen (Albert Bonniers Förlag 2021; 394 s.). Det börjar intrikat med metalitteratur på flera nivåer. Författaren Franz J. Lunde skriver en långnovell med titeln ”En skriftställares sista dagar och död”, om en författare som intill förväxling påminner om honom själv. Efter ett författarbesök på stadsbiblioteket i Kymlinge, där han utsätts för ett förtäckt hot, försvinner han spårlöst. Poeten Maria Green skriver ett slags dagbok med tillbakablickar på sitt liv. Efter ett författarbesök på en bygdegård nära Kymlinge, där hon utsätts för ett förtäckt hot, försvinner även hon spårlöst. Kommissarie Gunnar Barbarotti (i Nessers sjunde bok om honom) sätts att utreda försvinnandena; var de frivilliga, människorov eller mord? Slut på metalitteraturen, men några månader senare försvinner den berömde essäisten och fruktade litteraturrecensenten Jack Walde lika spårlöst i Stockholm, även han efter ett förtäckt hot. Mystiken tätnar.

Det har uppenbart roat Nesser att placera handlingen i den nya romanen i en miljö som han själv verkar i: bokbranschen. Utöver de försvunna skribenterna figurerar här redaktörer och förläggare, bibliotekarier och ideella kulturföreningsdamer och till spelplatserna hör bokförlag och bokmässor. Det är ingen skarp satir, snarare en vänligt ironisk blick, beskriven på Nessers sedvanliga avspända och humoristiska prosa. Som sig bör står de litterära allusionerna som spön i backen. T.ex. är Lundes novelltitel en parafras på Lars Gustafssons Poeten Brumbergs sista dagar och död från 1959.

Som kriminalroman är boken, som vanligt hos Nesser, mer eftertänksam än rafflande. Utredningen av de mystiska försvinnandena går påfallande långsamt framåt, och det är skickligt av författaren att ändå hålla läsarens intresse vid liv. Upplösningen kommer plötsligt, med en rätt typisk Nessersk twist.

Jag skulle säga att det här är en rätt ordinär Nesser: underhållande, välskriven men utan det där extra som genomsyrar hans bästa romaner.

Mycket mer än en deckare

2021-11-16 Åsa Larsson: Fädernas missgärningar (Albert Bonniers Förlag 2021; 560s.). En kollektivroman med personer på båda sidor om lagen, om gamla och nya brott, om skuld och skam och om ouppklarade konflikter med decenniegamla rötter eller alldeles färska. Trovärdiga gestalter, mycket väl berättat men kanske lite för yvigt persongalleri.

Åsa Larsson debuterade 2003 med Solstorm, som var den första kriminalromanen med åklagaren Rebecka Martinsson som huvudperson. Den följdes av ytterligare fyra med korta mellanrum fram till 2012. Nu, efter nio år återkommer Åsa Larsson och Rebecka Martinsson i vad som uttryckligen i ett efterord förklaras vara den sista boken i serien. Jag läste den tredje boken, Svart stig (2006), men har i övrigt inte följt serien, så det mesta är nytt för min del.

I bakgrunden finns Rebeckas framgångsrika karriär som skattejurist på en ansedd advokatfirma i Stockholm. Av olika personliga orsaker, bl.a. psykiska, har hon sedan länge flyttat tillbaka till sin uppväxtmiljö, Kiruna och den finskspråkiga Tornedalen. Där arbetar hon som kammaråklagare i tätt samarbete med den lokala polisen. Den här gången har det dock uppstått en rejäl fnurra mellan Rebecka och hennes gamla parhäst polisinspektör Anna-Maria Mella. Dessutom har en avundsam kollega som tillfälligt blivit chef överhopat henne med rutinarbete. Så hon vantrivs och är dödstrött när hon övertalas att ta sig an ytterligare ett ärende. På så sätt kommer ett femtio år gammalt mord att förbindas med långa trådar till lokala bossar och internationell ekonomisk brottslighet på hög nivå och trafficking med brutala följder. Omkring detta vävs trasiga familjehistorier, som inkluderar Rebecka själv. Det mesta är tungt och pessimistiskt, men mot slutet skönjs nytt hopp. Riktigt rörande är den spirande men initialt mycket tvekande kärleken mellan den barska, nypensionerade sjuksköterskan Ragnhild Pekkari och den f.d. mästerboxaren och he-mannen Börje Ström. Dennes karriär som boxare från tonåren över OS-guld och som proffs i USA går som en röd tråd genom boken och ger Åsa Larsson tillfälle att briljera som sakkunnig i boxningens teknik och taktik.

Närmare än så tänker jag inte referera handlingen i denna bok, som både är en utomordentlig kriminalberättelse och en engagerande och skickligt gestaltad roman om mänskliga relationer. Åsa Larsson är därtill en briljant stilist. Genom den stora spännvidden i tid blir det kanske lite för många personer och intrigtrådar att hålla reda på, men det är ingen allvarlig invändning.

Kriminalroman, satir och moralitet

2020-11-10 Friedrich Dürrenmatt: Der Richter und sein Henker (1952; pocketutgåva Rowohlt 1955, 147 s.; ny svensk övers. av Ola Wallin Domaren och hans bödel, Ersatz 2020). Jag hörde om den nya översättningen och påminde mig då att jag läste romanen på tyska i gymnasiet 1960. Otroligt nog hade jag mitt exemplar kvar, på rätt plats i bokhyllan. Nu har jag läst om den; det var som om det var första gången. Möjligen läste jag aldrig ut den. Språket tycks mig nu ganska enkelt, och narrationen är rättfram, men kanske var det ändå för avancerat för en andraringare.

Vad är det för sorts bok? På ytan är det en kriminalroman. Schmied, en lovande ung kriminalassistent vid polisen i Bern, hittas mördad. Hans chef, den gamle, och mycket sjuke, kommissarie Bärlach får hand om fallet men låter en annan yngre assistent, Tschanz, sköta utredningen. Trådar löper till en tillbakadragen rik man, Gastmann, med oklar bakgrund, som bjuder in notabiliteter till sin palatsliknande villa på landsbygden men förvånande nog även polisassistenten Schmied. Gastmann visar sig ha förbindelser i det schweiziska näringslivets och politikens toppskikt, och Bärlach beordras ligga lågt med utredningen, vilket han till sin chefs förvåning accepterar utan protester. Så småningom står det klart att Bärlach och Gastmann har något gemensamt som går 40 år tillbaka i tiden … Mot slutet visar det sig att man har läst en kriminalroman av annan art än vad som först syntes. Det är mycket snyggt komponerat av Dürrenmatt och visar vilken hantverksskicklig författare han var.

Men kriminalromanen är ändå bara en form. Det är otroligt vad mycket en skicklig författare kan få in på bara 150 sidor. Dürrenmatts beskrivningar av naturen i Juraområdet i kantonen Bern är mästerliga. Satirikern Dürrenmatt gisslar snikenhet hos affärsmän, karriärism hos politiker och omoral hos jurister; moralisten Dürrenmatt diskuterar frågor om rättskipning utanför lagen och domstolarna. Det är dock svårt att i en anmälan gå på djupet med detta centrala tema, eftersom det kunde förstöra spänningen för den som ännu inte läst boken. Vilket många borde göra!

Peter Englund i ny genre

2020-09-23 Peter Englund: Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord (Natur och Kultur 2020; 334 s.). Historikern och akademiledamoten Peter Englund är en god berättare och en genreöverskridare. Med den här boken har han tagit ett nytt steg, till genren true crime. Däri skildras ett brott som om det vore en kriminalroman, och det gör Englund, förstås, mycket bra. Det handlar om ett mycket omskrivet sexualmord sommaren 1965, då en gärningsman förgrep sig på en 18-årig flicka i hennes hem efter att först ha sövt henne med kloroform, men med så stor dos att hon avled. Hela händelseförloppet, från upptäckten av den mördade unga kvinnan, de inledande misstagen, den långa och tålmodiga förundersökningen, gripandet, rättegången, domen, efterspelet, berättas så att det håller läsaren i spänning. Englund har fått förlita sig på dagspress från tiden och polisens arkiv och kunnat göra bara ett par intervjuer med inblandade personer; trots det åstadkommer han inkännande och intressanta personporträtt. Det av spaningsledaren kommissarie G.W. Larsson står ut särskilt (han sägs ha varit en förebild för Sjöwall & Wahlöös Martin Beck). Mordoffret och hennes anhöriga behandlas med stark medkänsla.

Men historikern Englund underlåter inte att skildra det svenska samhället och tidsandan. Lite tillspetsat gör han just år 1965 till en vändpunkt. Då når den folkhemska välfärdsutvecklingen sin höjdpunkt efter ett par årtionden av oerhört stark tillväxt nästan utan avbrott. Den snabbt stigande levnadsstandarden, förorternas framväxt, arkitekturen, fritiden, bilägandet. Englund hittar hela tiden något i huvudhandlingen som han kan hänga upp en historisk utvikning på. Förutom att det är intressant i sig har greppet också funktionen att hålla kvar spänningen lite längre.

Det hör kanske till genren, men kanske uppehåller sig Englund lite väl mycket vid mördarens person. Bland annat interfolieras framställningen med dennes autentiska anteckningar, som visar honom som en djupt störd kvinnohatare av den typ som i dag kallas incel. Det berättargreppet får honom att framstå som mer intressant än han faktiskt var. Men det är ingen allvarlig anmärkning mot denna alltigenom utmärkta och läsvärda bok.

Mysrysigt med Nesser – men han kan bättre

2020-08-20 Håkan Nesser: Den sorgsne busschauffören från Alster (Albert Bonniers Förlag 2020; 397 s.). Här finns mycken bråd död, men oavsiktlig. Titelpersonen, busschauffören Albin Runge har kört av vägen med sin buss varvid 18 människor, 17 av dem skolbarn, omkommit. Polisen Gunnar Barbirottis numera sambo Eva Backman skjuter ihjäl en bilbrännare som håller på att tända på en bil med två människor i (hon siktar lågt men han råkar böja sig ner i skottögonblicket). Deras vägar korsas när Runge går till polisen med några anonyma brev som hotar honom till livet. Och han försvinner också från en Finlandsfärja, men kroppen hittas inte. Har den anonyma brevskrivaren lyckats i sitt uppsåt?

Trots den lugubra bakgrunden är det som alltid trivsamt att läsa Håkan Nesser. Han behärskar sin komplicerade historia så bra att läsaren utan svårighet hänger med, och han lägger ut lite ledtrådar här och där liksom i förbigående. Eller är det kanske villospår? Nesser har suverän kontroll över det svenska språket och gestaltar sina personer genom dialogen, mer än han beskriver dem. Miljöskildringen från hösten på Norra Gotland (där Nesser är bosatt) och Fårö är på pricken. Allt detta gör denna bok till en gammaldags mysdeckare som man läser med nöje, och den är också så spännande att man ogärna lägger boken ifrån sig.

Ändå känner jag en vag otillfredsställelse. Håkan Nesser är en så skicklig författare, han borde kunna åstadkomma något mer, gå lite mer på djupet. I några böcker har han gjort det. Kanske är han för produktiv för sitt eget bästa, minst en bok om året sedan 1993.