Död kvinna och försvunnet bokmanus

2025-06-22 Anne Holt: Det elfte manuset (2021; svensk övers. Barbro Lagergren, Piratförlaget 2022; 452 s.).

Jag är ingen bra läsare av kriminalromaner. Jag läser dem så sällan, och de når ofta inte upp till mina krav på litterär kvalitet. Det gäller även denna. Med det sagt ska jag försöka bedöma den utifrån mer genrespecifika förväntningar.

Det är pandemiåret 2020. Norge har just stängt ner. I en prolog presenteras vi för huvudpersonerna. Holts mångåriga protagonist, den numera pensionerade och rullstolsburna kommissarien Hanne Wilhelmsen vågar efter några år av isolering sig ut i den folktomma Oslonatten, Kriminalinspektör Henrik Holme har ett fall med en kvinna som hittats död i bakluckan på en bil. Den unga Ebba Braut gör sin första arbetsdag som redaktör på Norges största förlag Storkhøj och har fastnat för ett manus till en kriminalroman av – Hanne Wilhelmsen. En gammal kyrkogårdsarbetare gräver graven för en gammal bekant. Det som sedan drar igång handlingen är att manuset till förlagets succéförfattare Kate Howes elfte roman försvinner spårlöst. Läsaren anar förstås redan från början att de här trådarna löper samman någonstans, och mot det målet leds vi med retfull men effektiv långsamhet genom korsklippta kapitel. Jag tyckte nog att det gick väl långsamt i början, men spänningen stiger allt eftersom, och även om man anar relativt tidigt vartåt det lutar är upplösningen både dramatisk och överraskande.

Anne Holt är en god berättare av den allvetande sorten, men hon är inte så bra på gestaltning. Allt ska skrivas ut, ingen relation, reaktion, känsla, inget karaktärsdrag lämnas åt läsarens fantasi. Det är synd, för det är annars en välkomponerad berättelse med intressanta karaktärer hon har åstadkommit.

En roman som berikar och berör

2025-05-02 Niels Fredrik Dahl: Fars rygg (2023; svensk övers. Gun-Britt Sundström, Natur & Kultur 2025; 311 s.). Niels Fredrik Dahl är en norsk författare som för denna roman belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2024. Den tycks mig väl värd en sådan utmärkelse, en juvel som putsats till högglans i Gun-Britt Sundströms översättning.

Författaren har i intervjuer understrukit att detta är en roman. Huvudperson är visserligen hans egen far, men Dahl har vetat så lite om hans liv att han, visserligen med ledning av brev och fotografier, fått skriva fram en till stora delar fiktiv berättelse med ett antal faktiska hållpunkter i tid och rum.

Kompositionen är konstfärdig men fungerar väl. Första avdelningen är ett slags sammanfattning, som följs av kapitel med mer detaljerade skildringar av ”fars” tillvaro innan den mot slutet än mer fördjupar sig i barndomen. Huvudpersonen, genomgående kallad ”far”, lever med sina norska föräldrar i Alexandria, där hans far, kallad ”Domaren”, tjänstgör vid en internationell domstol och hans mor Ellen är hemmafru och sonens hemundervisande lärare. Det är ett isolerat liv, han har inga jämnåriga kamrater. Under den sedvanliga sommarsemestern i Norge när han är tretton år får han veta att han ska gå i norsk skola och inackorderas hos skolans rektorspar. Han är socialt oerfaren och får inga vänner. Efter två år flyttas han plötsligt till en internatskola i Genève, där han får sina första vänner, men relationen blir kortvarig. Sedan återfinner vi honom som student i Oslo, där han får sin första flickvän bland medlemmarna i en socialistisk studentklubb. När tyskarna 1943 ska arrestera alla studenter flyr han till Sverige, där han hamnar i ”polistrupperna”, norrmän i Sverige som utbildas militärt för att kunna delta i befrielsen. Hur det går för honom senare i livet serveras vi bara brottstycken av.

Romanens röda tråd är ensamhet. ”Fars” ensamhet påverkar hela hans personlighet, och försök att knyta an till andra misslyckas. Men inte bara ”far” är ensam. Hans mor Ellen lever mer och mer isolerad i hemmet i Alexandria, och när Domaren förälskar sig i en yngre kvinna och paret skils är Ellens skam sådan att hon isolerar sig än mer i sin lägenhet i Oslo, med sin son som enda sällskap; de två har bara varandra. Det är hjärtskärande läsning.

Något måste också sägas om ”fars” far Domaren. Han är en klassisk familjetyrann, som bestämmer allt och vet vad som är bäst för alla. ”Du har det bra här” kan han säga till Ellen, när hon klagar på sin instängda tillvaro. Men porträttet är sammansatt. Han vill i grunden sin familj väl, det är bara det att hans auktoritära personlighet gör honom oförmögen att lyssna in andras stämningar. Och sanningen är väl att även Domaren är en i grunden ensam person.

För Niels Fredrik Dahl har hans far varit en gåta. Om han genom att skriva en bok om honom har löst gåtan kan ingen veta. Men den har i alla fall fått ett möjligt svar i denna rika och berörande roman.

Fru Bergs ställföreträdande lidande

2024-02-04 Ingvild H. Rishøi: Historien om Fru Berg (2011; svensk övers. Marie Lundquist, Flo Förlag 2023; 151 s.). Fru Berg i titelnovellen är en guldhamster, impulsköpt åt en flicka (berättarjaget) av hennes mor, som är skild från hennes far. När flickan inte bor hos modern (miss)sköter denna hamstern. Inte bra. Fru Bergs ställföreträdande lidande sätter tonen för de övriga fyra novellerna i denna tidiga samling av en i dag högt skattad norsk författare. Det handlar om mer eller mindre dysfunktionella familjer, oftast men inte alltid med barn eller ungdomar i centrum. Alla är berättade i jagform, det finns starka känslor, men de är återhållsamt skildrade. Viktigast är relationerna: mellan syskon, mellan barn och föräldrar, mellan ung kvinna och ung man. En pojke ser sin storebror gå in i psykisk sjukdom (”Det som lyser”). En tonårsflicka i arbetsträning, och med ett hemligt handikapp, har en trevande relation till en jämnårig arbetskamrat (”The life and death of Janis Joplin”). I den sista, längsta och allra bästa novellen, ”Mina flickor” berättar en man för (som man antar) sin vuxna dotter om varför hans förbindelse med hennes mor, som började så bra, slutade så illa. Det är gripande, och mannens plåga och självförebråelser är mästerligt gestaltade. En novell läser man ju rätt snabbt, och oftast glömmer åtminstone jag snart bort vad den handlade om, men ”Mina flickor” kommer jag att bära med mig länge.

Fosse på hans eget språk

2023-11-13 Jon Fosse: Trilogien (Andvake 2007, Olavs draumar 2012, Kveldsvævd 2014; Det Norske Samlaget 2023; 239 s.). Tre korta romaner sammanförda till en föga omfångsrik helhet, som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2015 och har fått förnyad aktualitet i och med Fosses nobelpris. Jag läste den när den kom i svensk översättning 2016 och har nu läst om den på originalspråket nynorska. Intrycket blir delvis ett annat.

Så här tyckte jag då: ”Berättelserna utspelar sig i en svåridentifierbar äldre tid; de flesta markörer tyder på 1800-talet, men vissa andra pekar tillbaka ända till medeltiden, särskilt namnet Bjørgvin för Bergen. I centrum står ett ungt ogift utfattigt par som väntar barn och söker husrum i Bjørgvin likt Maria och Josef. De hittar rum till slut, men hur de kommer över det är länge lite oklart, liksom en del andra händelser på deras resa från hembyn till staden. Det är en grym historia om nöd och död, men det finns också strimmor av hopp, godhet och försoning. Språket flyter i långa, böljande stråk och med många upprepningar, ömsom realistiskt, ömsom drömlikt, på en gång talspråkligt och lyriskt, lite tungrott i början, men man vänjer sig efter hand. Till slut fann jag språkdräkten njutbar och kongenial med berättelsens tema och idéinnehåll.”

I omläsningen ser jag ingen annan medeltidsmarkör än namnet Bjørgvin. Tiden känns mest 1800-tal, bland annat med en utvecklad penningekonomi där sedlar spelar en viktig roll. En anomali är en primitiv rättskipning som närmar sig lynchjustis och som knappast någonsin praktiserats i Norden. Strimmorna av hopp, godhet och försoning märkte jag nu mindre av; det som ser ut som godhet går lika lätt att tolka som förklädd egennytta. Hopplösheten tycks ärvas i generation efter generation, så pessimism är det dominerande draget. Språket, som jag tyckte flöt så fint i Urban Anderssons översättning, känns betydligt mer styltigt, staccatoartat på Fosses nynorska och med begränsat ordförråd. Det senare draget förstärks av det många upprepningarna. Det är effektfullt på ett annat sätt än i översättningen, fortfarande poetiskt men inte lyriskt.

Ingen läsvan person ska rädas att läsa Fosse i original. De flesta nynorska egenheter är systematiska och återkommande, så man har lärt sig dem efter kort tid. Det förekommer förstås ett antal ord som man inte förstår, men den svenska betydelsen går snabbt att googla fram. Att detta är ett märkvärdigt verk av en framstående författare stod klart redan i översättning och blir än uppenbarare i original.

Om Jon Fosse – för sju år sedan

2016-03-25 Fosse, Jon: Trilogin (Sömnlösa 2007, Olavs drömmar 2012, Kvällning 2014; övers. Urban Andersson). Tre korta romaner sammanförda till en knappt 200 sidor lång helhet. Denna helhet belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2015 och har nu översatts till svenska. Urban Andersson har löst sin svåra uppgift med heder, men jag misstänker ändå att en del nyanser i Fosses nynorska har gått förlorade.

Berättelserna utspelar sig i en svåridentifierbar äldre tid; de flesta markörer tyder på 1800-talet, men vissa andra pekar tillbaka ända till medeltiden, särskilt namnet Bjørgvin för Bergen. I centrum står ett ungt ogift utfattigt par som väntar barn och söker husrum i Bjørgvin likt Maria och Josef. De hittar rum till slut, men hur de kommer över det är länge lite oklart, liksom en del andra händelser på deras resa från hembyn till staden. Det är en grym historia om nöd och död, men det finns också strimmor av hopp, godhet och försoning. Språket flyter i långa, böljande stråk och med många upprepningar, ömsom realistiskt, ömsom drömlikt, på en gång talspråkligt och lyriskt, lite tungrott i början, men man vänjer sig efter hand. Till slut fann jag språkdräkten njutbar och kongenial med berättelsens tema och idéinnehåll.

Underhållande på liv och död

2021-04-14 Karl Ove Knausgård: Morgonstjärnan (2020; svensk övers. Staffan Söderblom, Norstedts 2021; 664 s.). Den norska utgåvan av denna roman lär vara på 666 sidor. Om det är en slump eller en av bokens många allusioner på Uppenbarelseboken låter jag vara osagt. Hur som helst är det bokens huvudtema: liv och död och särskilt vad som kan ligga däremellan. Man må säga att Knausgård belyser sitt tema allsidigt. Nio romangestalter som var och en i jagform berättar sin historia. Några återkommer flera gånger, andra får bara berätta en gång. Arne och Egil är sommargrannar, och Turid och Jostein är gifta med varandra, annars har personerna inget gemensamt. Händelserna utspelar sig under två heta sensommardygn år 2023 i Bergen och i skärgården utanför. Mot kvällen den första dagen visar sig en ny, oerhört ljusstark stjärna, så stark att den syns även i dagsljus dagen därpå. De olika berättarna reagerar på stjärnan men upplever också andra märkvärdigheter, t.ex. en invasion av krabbor på land och andra djur som beter sig skrämmande. En patient som förklarats hjärndöd vaknar till liv. En person som varit död i flera veckor och nu ska begravas, hade tilltalat begravningsprästen på flygplatsen i Oslo bara två dagar tidigare. En man berättar om ett tillstånd mellan liv och död som påminner om det som beskrivs i George Saunders roman Lincoln i Bardo (anmäld i detta forum). Ingen av historierna har något egentligt slut, och somliga bryts väldigt abrupt. Kanske följer fortsättning i de två aviserade uppföljarna?

Jag har uppehållit mig vid romanens tema, men det är knappast vad den handlar om, sett till de enskilda berättelserna. För här visar Knausgård sitt mästerskap. På ytan kan de likna varandra. Språket är inte särskiljande, och alla berättar detaljerat om dagliga göromål, som att duka fram en måltid, eller leta rätt på bilnycklarna, gå ut och sätta sig i bilen, starta den och köra i väg. Det skapar enhetlighet i framställningen. Men genom händelserna de relaterar, tankarna och känslorna de refererar, lyckas Knausgård trovärdigt ge dem individualitet och karaktär – bättre eller, oftare, sämre. De flesta är egoister, som litteraturprofessorn Arne med psykotisk hustru, eller till och med en renodlad skitstövel, som den supande och kvinnojagande journalisten Jostein. Alla är ensamma på sitt sätt, även de med familj, och flera är på gränsen till sammanbrott, som prästen Kathrine, som vantrivs i sitt äktenskap och anklagas, felaktigt, för otrohet av sin make; eller sjuksköterskan Solveig, vars godhet ska räcka till både för patienterna och för hennes åldriga mor och stökiga dotter. Livet levs ohälsosamt på de flesta håll: mycket skräpmat, alkohol och cigaretter. Det är ogement underhållande nästan hela tiden – dropouten Egils kvasifilosofiska funderingar, även i en vidhängande ”essä” som tillskrivs honom – är ett undantag. De 664 sidorna kändes inte för många.