När skräcken får fäste i sinne och samhälle

2025-10-26 László Krasznahorkai: Herscht 07769 (2021; svensk övers. Daniel Gustafsson, Norstedts 2023; 375 s.). Detta är den senaste nobelpristagarens senaste roman och den första jag har läst av honom. Det har inte varit någon lätt läsning, särskilt inte i början, men efter hand inte bara vänjer man sig vid den ständigt pågående texten utan lär sig uppskatta den för hur den representerar både den vardagliga enahanda tillvaron och de plötsligt inträffande dramatiska händelserna. Frekventa hopp i tid och rum kommer helt oförmedlat, men även det vänjer man sig vid. Jag kan ingen ungerska, men Krasznahorkais ständiga översättare Daniel Gustafsson har uppenbarligen gjort ett styvt jobb för att få till den vardagliga, samtalstonen i den svenska språkdräkten.

Romanen utspelar sig i Thüringen i det gamla östra Tyskland under Angela Merkels tid som förbundskansler. Här figurerar hon som adressat för de brev med varningar om jordens undergång som skickas av en ung man i den fiktiva småstaden Kana, nära verkliga städer som Jena, Erfurt och Eisenach. Florian Herscht är tidigare barnhemsbarn, som är en jätte och stark som en björn men mentalt verkar finnas någonstans på autismspektrumet. Han tas om hand av Bossen, som anställer honom i sin klottersaneringsfirma och även lär honom att älska Johann Sebastian Bachs musik, vilket spelar en viktig roll i romanen. Florian tyr sig till den våldsamma Bossen, som en slagen hund till sin husbonde. Vad han i det längsta inte inser är att den krets Bossen är ledare för är ett nazistgäng med stort våldskapital. När han till sist får det klart för sig genomgår han en fruktansvärd förvandling.

Kring Florian rör sig ett brett persongalleri av goda småborgare, som alla tycker om den snälla bjässen. Här är Florians mentor herr Köhler, vars missförstådda undervisning ligger till grund för Florians brev till kanslern, bibliotekarien fru Ringer och hennes principfasta make, postmästarparet, kafé- och värdshusvärdar, skvallertanter med flera. Hur det går för Florian känns nästan som en bisak jämfört med skildringen av dessa människors tankar och handlande när skräcken får fäste i deras samhälle. Det börjar med gammal hederlig vargskräck sedan paret Ringer överfallits av två vargar under en utflykt, och stegras när en mordvåg drabbar staden. Krasznahorkai lyckas individualisera reaktionerna lika väl som han gestaltat de enskilda människorna. Skräcken sätter också sin prägel på hela den lilla staden, vars sociala liv lamslås. Det är trovärdigt och känns lätt att relatera till mycket som händer i dag. Det är fängslande, och det råder ingen tvekan om att detta är ett verk av en mycket framstående författare.

Svart djup bakom glättad fasad

2025-10-13 Isabella Nilsson: Tomhet och ömhet (Ellerströms 2025; 160 s.). En verskonst besläktad med engelsk nonsenspoesi, spirituell tankeflykt och virtuos språk- och versbehandling kännetecknar Isabella Nilssons författarskap. Men den glättade fasaden döljer sjukdom och svarta djup. De dragen visade hon upp i Nonsensprinsessans dagbok. En sjukskrivning (2018, nominerad till Nordiska rådets litteraturpris). Årets bok, i dagarna nominerad till Augustpriset, kan ses som en uppföljare, där berättarjaget reflekterar över förhållandet mellan kärlek och litteratur, samtidigt som hon berättar om en olycklig kärleksaffär med en gift kulturman.

Men det är sannerligen ingen rak berättelse med början och slut. Texten är uppdelad i 100 bitar, varav somliga är mycket korta, aforistiska, andra är rimmade dikter, åter andra lite längre prosastycken, en del mer essäistiska, med Marguerite Duras som en återkommande samtalspartner, medan andra återger episoder ur kärlekshistorien med den mest pregnanta formuleringskonst: ”Han var av medellängd och löst baserad på verkliga händelser.” Humor genomsyrar texten, men den är ofta drastisk och rentav rå. Med till synes enkla språkliga medel framkallas en absurd verklighet: ”Snön faller / på sin egen orimlighet. // Jag faller på din.” En tandborstning blir en pastisch på Karlfeldts ”Vinterorgel:

SOMMARGURGEL

Tankarna skingras, de klarnar så vitt
jag nu kan förstå?
Det växer en värld ur badrummets mitt,
en tandkrämsblå.

I handfatet skummar en utspottad dikt
med fluorsmak och dubbla betydelseskikt;
nu reser en tandfé sitt bibliotek
ur gurglarens lek.

Ingen rak berättelse, nej, men det finns en progression i historien som det vore synd att avslöja för mycket av. Nog sagt att läsaren grips av ömhet för den sköra ”nonsensprinsessan”. Jag lägger ifrån mig boken med ett leende i mungipan och en tår i ögonvrån och med en livlig önskan att Isabella Nilsson ska fortsätta lyckliggöra mig och alla andra läsare. Augustpriset vore boken väl värd.

Hjalmar Bergmans märkligaste

2025-09-15 Hjalmar Bergman: En döds memoarer (1918; e-bok Albert Bonniers Förlag 2014; 274 s.).

(Den här texten är skriven för ett anförande på Litteraturens dag i Örebro den 7 november, därav den ovanliga längden.)

En döds memoarer (1918) är Hjalmar Bergmans märkligaste roman, på en gång lättillgänglig och svårtolkad. Den kan läsas som en realistisk släktkrönika och ett fatalistiskt ödesdrama – determinism var en viktig ingrediens i Bergmans världsåskådning – men den är också en symbolbemängd labyrint, full med tecken för läsaren att tyda. I Bergmans produktion utgör den en brytpunkt: det finns ett ”före” och ett ”efter” En döds memoarer. Erik Hjalmar Linder ägnar i sin Bergmanbiografi Sju världars herre (1962) ett helt kapitel på 40 sidor åt romanen. Mycket av det jag skriver är omsmälta Lesefrüchte därifrån.

Trots att framställningen är kronologisk och har en genomgående jagberättare är den narrativa strukturen uppbruten och både innehållsligt och stilistiskt oenhetlig på ett sätt som pekar in i framtiden. Nu var väl inte Bergman bekant med sina stora samtida, men jag tycker mig spåra likheter med både Kafkas mardrömsvisioner, Joyces berättarglädje och Prousts grubbel över minnet och det förflutna.

Romanen är uppställd i två huvuddelar och ett ”mellanspel”: ”Arvet och lagen” och ”Arvet och löftet”, vars titlar tydligt anspelar på Bibelns Gamla och Nya Testamente, samt mellanspelet ”Léonie”. Men jag ser snarare fyra eller fem distinkta episoder: förhistorien; Johan Arnbergs äventyr i Amerika; Jan Arnbergs uppväxt, hans kärleksaffär med Léonie; Jan Arnbergs tid i Hamburg. Många rekapitulationer och återkommande namn gör att episoderna flätas ihop, men det är bra att ha dem klara för sig när man ska sammanfatta romanens handling.

Förhistorien. Liksom hela romanen berättas den av ett jag, som tills vidare är anonymt. Vi vet bara att han är ättling till de personer han berättar om. År 1792 har greven och generalen Arnfelt deltagit i sammansvärjningen mot Gustav III och är nu på flykt via sitt gods Frönsan i Värmland, där hans utomäktenskaplige son, Fält, är förvaltare. Vid sin vidare flykt mördas han av sin betjänt Battiste Léon, väl på anstiftan av Fält, även om detta aldrig sägs ut. Fält kommer hur som helst över en stor del av grevens förmögenhet. Senare möter vi honom, nu med namnet Arnberg, som engelsk vice konsul i Ystad. Kaptenen på ett brittiskt örlogsfartyg, sir Mogens Feurfield, anförtror konsuln ett betydande belopp ur den brittiska krigskassan. När han ros tillbaka till sitt fartyg kantrar ekan och kaptenen drunknar. Är även detta ett mord anstiftat av konsul Arnberg? Dessa två påstådda nidingsdåd blir bestämmande för Arnbergarnas liv i flera generationer.

Konsulns son Johan Ludvig Arnberg är en framgångsrik vetenskapsman och en god människa. Han inköper egendomen -dals bruk, nära Arnfeltarnas Frönsan, vilka han stöttar ekonomiskt när de riskerar komma på obestånd. Han har dock en fix idé: att han ska bli mördad av sin hustru. Hon heter (jag ber om ursäkt för alla dessa namn, men de spelar stor roll i romanen) Claire Aurore Clémence Lebossu, lektorsdotter från Skara, vad det sägs, och av fransk eller vallonsk börd. (Men frågan är om inte svärfadern är identisk med greve Arnfelts mördare Battiste Léon.) Johan Ludvig dör faktiskt förgiftad, dock inte av hustrun som avlidit före maken; vi återkommer till det.

Johan Ludvig hade tre söner, Ludvig, som går i faderns fotspår, Julius, som med tiden blir biskop i W. (dvs. Wadköping, fast vi får vänta till nästa roman, Markurells i Wadköping, innan namnet skrivs ut) samt Leonard, släktens svarta får. Ludvig är också framgångsrik till en början men manipuleras bort från sin egendom av den nuvarande herren på Frönsan, bankdirektören A.O. Arnfelt. Ludvigs son Johan har bara ett mål i livet: att köpa tillbaka -dal. Men historien upprepar sig.

Johan Arnberg i USA. Även Johan har till en början framgångar som uppfinnare och etablerar sig i USA. Men hans preparat förvanskas av den skrupelfrie kompanjonen Grundberg till en ren kvacksalveriprodukt, ”Arnbergs tuberkulin”, mot tbc. Före avresan har Johan trots svärfaderns motstånd gift sig med biskop Julius dotter Sabina och fått sonen Jan, romanens berättare som nu träder fram ur anonymiteten. Johan umgås med flera mer eller mindre ljusskygga personer, bland andra den numer avsigkomne onkel Leonard, som berättar, sant eller inte, att det var han som förgiftade Johan Ludvig för att för sin del fullfölja det Arnbergska onda arvet. Andra, som återkommer längre fram, är pensionatsvärdinnan Mrs Feurfield, ett slags agent, Mr Hansen, och verkmästaren Fält, son till Leonard Arnberg. Johan förmår intet mot sin kompanjon Grundbergs ränker och återvänder hem till sin son; hustrun har avlidit under hans frånvaro.

Jan Arnbergs uppväxt. Under faderns bortavaro har Jan levt med sin mor i prästgården och utvecklat ett nära förhållande till henne och ett mer distanserat med ändå förtroendefullt förhållande till morfar biskopen. (Skildringen är tydligt inspirerad av Hjalmar Bergmans egen morfar Julius Elgérus och hans hem Elgérigården.) Far och som flyttar in i en byggnad som gränsar till biskopsgården. Dit ansluter Johans tidigare hushållerska Hedda, som också är mor till hans dotter Anna. Hedda har en enastående förmåga att hålla i slantarna, men hemmet blir därmed ganska torftigt. Avsnittet omfattar Jans hela uppväxt, som är både idyllisk och hotfull för den fantasibegåvade gossen (inte olik sin författare). Han får kamrater, men det visar sig inte vara vänner han kan lita på. Särskilt komplicerad är relationen till Mikael Arnfelt, sonson till bankdirektören. Johan försöker etablera sig som fabrikör på en gård nära både -dal och Frönsan, men med känt resultat: allt hamnar hos Arnfelt och hans kumpaner. Livet rinner sakta ur Johan: han blir en levande död, och till sist dör han verkligen.

Léonie. Hon är Jans kusin, dotter till en morbror, och Jan har känt henne hela livet. Nu är de nästan vuxna och förälskade. Med bl.a. Mikaels hjälp kan de ha en kärleksnatt i hemlighet, men Mikael är även den som avslöjar dem. Det blir stor skandal. Jan överger Léonie och går till sjöss.

Hamburg. Här lämnar romanen det realistiska berättandet, och skildringen blir gåtfull och symbolbemängd, surrealistisk med en anakronistisk term. Efter några år till sjöss lever Jan i Hamburg en bohemisk tillvaro. Han är oförmögen att räta upp sitt liv efter sveket mot Léonie och är nu den redan döde som skriver sina memoarer. Han blir bekant med flera personer som vi stött på tidigare, verkmästaren Fält och den skugglike agenten Hansen bland andra. Hansen skaffar Jan anställning på ett tvetydigt etablissemang, Hôtel de Montsousonge, som drivs av den vackra Maurette och hennes mor Mrs Feurfield. Till Hamburg kommer också Mikael Arnfelt, som nu är gift med Léonie, men bedrar henne med en kvinna som även varit Jans älskarinna. Inför en maskerad på Hôtel Montsousonge, som övertagits av en fransman vid namn Lebossu, får Jan möjlighet att hämnas. Mikael dör också, på samma sätt som sin anfader med halsen avskuren under rakning, men det är inte Jan som håller i kniven. Och här slutar romanen, med visdomsord utsagda av Montsosusonges portvakt fader Johannes, som tycks vara en inkarnation av Jans far Johan, som kan sägas sammanfatta romanens deterministiska budskap: ”[D]å du känner dig dömd under din vilja, ska du veta, att den är i hans hand som givit dig himlens båge till ett tecken. Frukta därför icke din vilja, ty den är icke ditt redskap utan dens som leder dig.”

Det jag har skrivit här gör inte denna rika roman rättvisa men kan förhoppningsvis tjäna som introduktion fö intresserade läsare. Då har den här texten nått sitt syfte.

Berättarglädje, humor och brutalitet

2025-08-29 Lina Wolff: Liken vi begravde (Albert Bonniers Förlag 2025; 287 s.). Oemotståndlig berättarglädje, burdus humor, oförlåtande svartmålningar och brutalt dödligt våld: allt detta ryms i Lina Wolffs nya roman. Ingredienserna känns igen, men aldrig tidigare har de blandats på detta vis. Det är modigt, och Lina Wolff är en modig författare.

I den här romanen har hon återvänt till sin uppväxts Hörby, som visserligen aldrig nämns med namn, men identifieringen är solklar. Enligt berättarjaget Jolly bebos ”byn” av huvudsakligen pervon, pedofiler och ålahuven, och invånarna beskrivs som lata, feta, obildade och stundom brutala. Ett försonande drag är”författarinnan”, som visserligen lämnade byn och dog för egen hand i Köpenhamn, men hon har i alla fall levt och verkat där. Victoria Benediktssons liv och verk spelar en viktig roll i romanen.

En bestämmande händelse, med verklighetsbakgrund, är mordet på ett sjuårigt tvillingpar, som sätter sin prägel på hela byn (Det verkliga mordet, på Helén Nilsson, berörs i Wolffs förra roman Djävulsgreppet.)

Jolly och hennes ett år yngre syster Peggy kommer som föräldralösa tvååringar till ”fostermor” Jenni och ”fosterfar” Leif, och olämpligare vårdnadshavare får man leta efter: grova i ord och handling och med ljusskygga verksamheter på sin vanskötta gård. Och barnen tycker de inte om. Men Jolly och Peggy (egentligen Eleonora och Ulrika, men så fina namn passar inte i deras nya miljö) har varandra och har sina strategier för att överleva. Peggy, som fått både skönhet, begåvning och energi söker sig bort bland annat genom läsning. En lyckad strategi för hon träffar litteraturprofessorn Jens, gifter sig med honom och får ett nytt liv i en villa i professorsstaden i Lund. Jollys strategi är att inte märkas och inte företa sig något, och även den är på sitt sätt lyckad, även o hon måste bistå fostermor med de aktiviteter som boktiteln avser.

Fostermor, ja. Ett märkligt sammansatt, kanske orimligt men litterärt övertygande porträtt av en medelålders kvinna som fått utså mycket i sitt äktenskap men förvandlas, på gott och ont, när hon blir änka. Gestaltningen av henne är en tour de force värdig en framstående författare. Vilket Lina Wolff alltså är.

För egen del hade jag gärna sluppit våldsskildringarna. Särskilt den historia som berättas av en chilensk flyktning är nästan outhärdlig. Men man får acceptera att de spelar en viktig roll i Lina Wolffs författarskap och är väl integrerade i denna storartade roman.

Lättillgänglig roman med oanat djup

2025-08-12 Stig Dagerman: Bränt barn (1948; nyutgåva i samarbete med Stig Dagerman-sällskapet, förord av Per Olov Enquist, kommentarer av Hans Sandberg, Norstedts 2010; 296 s.).

Stig Dagerman är den ikoniska ”unge döde” i svensk litteratur. Sensationell debut vid 22 års ålder 1945, därefter en hektisk produktion av romaner, noveller, skådespel, artiklar fram till 1949, sedan nästan enbart brödskrivande för pressen fram till självmordet 1954. Bränt barn är hans tredje och näst sista roman. Den biografiska bakgrunden är att Dagerman efter succén med artikelserien ”Tysk höst” i Expressen 1947 våren 1948 skickades på ett liknande uppdrag i Frankrike, som helt havererade. Dagerman isolerade sig då i ett litet hus i Bretagne, och under sommaren skrev han denna roman, som har kommit att bli hans mest lästa. Dels på grund av den minst sagt pikanta historien, dels för att den är skriven på ett för Dagerman nytt, mer lättillgängligt språk. I vartannat kapitel är det en osynlig allvetande berättare som beskriver sina gestalters göranden och låtanden sådana de äger rum där och då, interfolierat med reflexioner om deras motiv, välformulerat men ofta lite snusförnuftigt. Vartannat kapitel är brev som huvudpersonen Bengt skriver, dels till sig själv, dels till anhöriga, där han, både frivilligt och ofrivilligt, blottar hur han tänker och känner.

Bengt är 20 år, filosofie studerande, enda barnet i en arbetarfamilj på Söder i Stockholm. Romanen börjar med att modern just dött och ska begravas. Den modersbundne Bengts känslor är i uppror, och när han på begravningsdagen får klart för sig att fadern har en älskarinna, kanaliseras känslorna i hat mot denne. När älskarinnan, Gun, sedan presenteras som faderns fästmö riktas hatet även mot henne. Han planerar något slags hämnd, men när den ska sättas i verket upptäcker han att han i själva verket älskar Gun. Kärleken är besvarad, och de två inleder ett förhållande, trots att Bengt redan är förlovad. Den 17-åriga Berit har dock ingen attraktionskraft som kan mäta sig med den 40-åriga Guns mogna kvinnlighet.

Bengt ställer i teorin höga moraliska krav på sina medmänniskor och på sig själv. När han inte kan leva upp till dem klyvs hans känslor i å ena sidan övermänniskotankar och världsförakt, å andra sidan djupt självförakt. Så kan han inte, vill han inte, leva.

De flesta bedömare har tagit fasta på de uppenbart freudianska dragen i romanen, med oidipuskomplexet och vad därtill hör. De har då förbisett ett annat tema, som lyfts fram av Tony Samuelsson i hans långa, insiktsfulla och synpunktsrika Dagermanessä ”Den halvvägs befriade” i Arbetarklassens bästa partytrick (nyligen recenserad här). Kort går det ut på att Dagerman kluvit sig själv i ett maskerat självporträtt, där han gömmer sig i både Berättaren och Bengt och gör upp med de fascistoida drag han uppfattat hos sig själv. (Att åtminstone Bengt har sådana drag är tydligt i texten.) Det temat ger åt denna roman ett djup och en angelägenhetsgrad, som förmenas i en ytligare läsart. Jag är glad att jag hade Samuelssons tolkning aktuell, vilket gjorde min läsning till en stor upplevelse.

Hennes rykte blir bara större

2025-07-29 Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick (1977; svensk övers. Örjan Sjögren, Bokförlaget Tranan 2025; 160 s.).

Clarice Lispector, brasiliansk författare med ukrainsk-judiska föräldrar, var född 1920 och dog redan 1977. Hennes berömmelse har bara ökat med åren, och när denna hennes sista roman utkommer på svenska i år är det för andra gången och med samma översättare som förra gången, 2001. Och pressen bemöter den med nya hyllande recensioner.

Det är ingen stort verk till det yttre. Själva romantexten är bara på 127 sidor i ett rätt litet format. Men det väger tungt litterärt och konstnärligt. Inlevelsen i huvudpersonens, den fattiga flickan Macabéas yttre och inre tillvaro verkar även på läsaren. Därtill bidrar den litterära konstruktionen och författarens speciella språk, omsorgsfullt och lyhört tillvarataget av översättaren (som kommenterar sitt arbete i ett efterord).

Historien berättas i jagform av en förmedlande röst, en Rodrigo S.M. Det är ett inte ovanligt grepp när författaren vill ha ett åsyna vittne till händelserna i sin berättelse (som Dr Watson i Sherlock Holmes-historierna). Men här är den åsyftade effekten snarare den motsatta. Genom att Rodrigo S.M. omständligt får redogöra för och kommentera tillkomsten av sin text understryks att denna är fiktion men ändå sann i abstraktare mening: det finns sådana människor som lever sådana liv.

Och vad är det för ett ställföreträdande liv Rodrigo S.M. ger den unga kvinna han råkar se på gatan. Uppvuxen i det fattiga Nordeste, föräldralös, kärlekslöst omhändertagen av en moster. De flyttar till Rio, men mostern dör, och den magra, oansenliga, obildade och okunniga Macabéa ska klara sig på egen hand. Hon jobbar som underbetald (och rätt oskicklig) maskinskriverska, bor i ett hyresrum med fyra andra flickor, får oväntat en pojkvän, Olímpico, för vilken hon inget betyder och som dumpar henne för hennes arbetskamrat Glória. Hon är inte dum, men hennes okunnighet är monumental. När hon får diagnosen tuberkulos har hon ingen aning om vad det är. Men i sin okunnighet om omvärlden är hon ändå på sitt sätt lycklig. Att bibringas insikten om att en annan tillvaro vore möjlig blir hennes olycka.

Macabéas yttre tillvaro tecknas med snabba konturer; det här är så långt från snyftreportage man kan komma. Det är det inre livet som är huvudsaken. Macabéa må vara en obetydlig gestalt i ett oöverskådligt människomyller, men trots att hon är en representant, ett exempel, är hon också en individ med en sådans oförytterliga människovärde. Det tror jag är kärnan i detta mästerverk.

Magisk realism – men magin uteblir

2025-07-14 Haruki Murakami: Staden och dess ovissa mur (2023; svensk övers. Vibeke Emond, Norstedts 2025; 532 s.). Haruki Murakami (född 1949) är en produktiv, flitigt översatt och av publiken högt skattad japansk författare. Jag har dock inte läst något av honom tidigare och kan alltså inte ställa denna roman i relief till hans tidigare verk.

Jag är inte begeistrad. Huvudskälet är det omständliga, utdragna (över 500 sidor) och färglösa berättandet med ideliga omtagningar och helt obehövliga förtydliganden inom parentes. Det är drag som väl ska vara kongeniala med jagberättaren, en man i yngre medelåldern utan särskilda egenskaper, vare sig tilldragande eller frånstötande. Trots att den historia han har att berätta är på många sätt märkvärdig och mystifierande förblir läsningen, med några undantag, oengagerad.

Det är en berättelse om parallella världar, parallella personligheter. En människa kan skiljas från sin skugga, men skuggan och människan av kött och blod kan byta plats och funktion med varandra. Den parallella världen, staden med den ovissa muren, är från början en fantasiskapelse av berättaren när han är i tonåren och hans flickvän. Hon uppfattar sig som en skugga av sitt verkliga jag, som befinner sig i den muromgärdade staden. Och snart försvinner hon spårlöst från berättaren. Som återfinner henne, fortfarande 16 år, när han som medelålders oförklarligt hittar staden och tar sig in i den. Parallellt lever han (eller är det hans skugga?) ett normalt men ensamt lägre medelklassliv i Tokyo men får för sig att han ska byta tillvaro och blir chef för biblioteket i en liten stad bland bergen i prefekturen Fukushima. Där inträffar händelser som så småningom binder ihop hans båda existenser. ”Magisk realism” är en etikett som ofta klistras på Murakami, och den bejakar han i romanen med ett direkt citat ur en av García Márquez romaner.

Jag tycker inte denna berättelse håller ihop rent litterärt. En förklaring kan man kanske finna i efterordet, där författaren meddelar att den föreliggande romanen bygger på en novell han skrev redan på 1980-talet men som han inte var nöjd med och länge hade velat bygga ut. Han fick ro att göra de först under coronapandemin. Att döma av vad jag läst om Murakamis tidigare produktion är han en framstående författare, men denna gång har han inte riktigt lyckats.

Död kvinna och försvunnet bokmanus

2025-06-22 Anne Holt: Det elfte manuset (2021; svensk övers. Barbro Lagergren, Piratförlaget 2022; 452 s.).

Jag är ingen bra läsare av kriminalromaner. Jag läser dem så sällan, och de når ofta inte upp till mina krav på litterär kvalitet. Det gäller även denna. Med det sagt ska jag försöka bedöma den utifrån mer genrespecifika förväntningar.

Det är pandemiåret 2020. Norge har just stängt ner. I en prolog presenteras vi för huvudpersonerna. Holts mångåriga protagonist, den numera pensionerade och rullstolsburna kommissarien Hanne Wilhelmsen vågar efter några år av isolering sig ut i den folktomma Oslonatten, Kriminalinspektör Henrik Holme har ett fall med en kvinna som hittats död i bakluckan på en bil. Den unga Ebba Braut gör sin första arbetsdag som redaktör på Norges största förlag Storkhøj och har fastnat för ett manus till en kriminalroman av – Hanne Wilhelmsen. En gammal kyrkogårdsarbetare gräver graven för en gammal bekant. Det som sedan drar igång handlingen är att manuset till förlagets succéförfattare Kate Howes elfte roman försvinner spårlöst. Läsaren anar förstås redan från början att de här trådarna löper samman någonstans, och mot det målet leds vi med retfull men effektiv långsamhet genom korsklippta kapitel. Jag tyckte nog att det gick väl långsamt i början, men spänningen stiger allt eftersom, och även om man anar relativt tidigt vartåt det lutar är upplösningen både dramatisk och överraskande.

Anne Holt är en god berättare av den allvetande sorten, men hon är inte så bra på gestaltning. Allt ska skrivas ut, ingen relation, reaktion, känsla, inget karaktärsdrag lämnas åt läsarens fantasi. Det är synd, för det är annars en välkomponerad berättelse med intressanta karaktärer hon har åstadkommit.

Fin de siècle från Finland

2025-05-31 Karl August Tavaststjerna: Hårda tider (1891; i Nya klassikerserien, Söderström & Co 1991/2004) och Mikael Lybeck: Tomas Indal: En början och ett slut (Albert Bonniers Förlag 1911; nedladdad som e-bok från Litteraturbanken; 104 s. i e-pub-format). Det de här två romanerna har gemensamt är att de är utgivna decennierna runt sekelskiftet 1900, är skrivna av finlandssvenska författare och är något av minor classics om än föga lästa i dag. Som litterära verk är de mycket olika.

Hårda tider är traditionellt berättad men med en ny ton av realism för att inte säga naturalism i framställningen, därtill med en dos samhällskritik och en rejäl nypa attiskt salt. Den utspelar sig i herrgårdsmiljö i Tavastland under Finlands nödår 1867–68 med såväl herrskap som representanter för folket i rollerna.

Tomas Indal utspelar sig i småstadsmiljö (Nykarleby) bland med lätt karikatyr framställda borgare och är skriven på en konstfull prosa med högt stil- och läsvärde. Titelpersonen är ehuru socialt väletablerad en tillvarons outsider som döljer sin desperation i cynismer och ironier och försöker skölja bort den med ett kopiöst alkoholintag. Genremässigt har den drag gemensamma med Hjalmar Söderberg och den helsingforsiska flanörlitteraturen.

Handlingen i Hårda tider drivs framåt av personernas agerande, men mot bakgrund av den hårdföra naturen. Den fina sommaren 1868 efter den första nödvintern framstår nästan som en idyll före peripetin efter halva boken. I ett både dramatiskt och poetiskt kapitel kommer efter en fin augustikväll med kräftskiva den första nattfrosten och fördärvar på en gång den livsviktiga rågskörden. De tragedier som följer orsakas dock inte främst av hungersnöden i sig utan av de lögner, svek och bedrägerier den ger upphov till. Som Tavaststjerna skildrar herrgårdsfolket tar de sitt ansvar för de nödlidande; kritiken riktas mot den passiva senaten i Helsingfors. Författaren visar sitt mästerskap som satiriker i en rättegångsscen, där han skrivit in en självironisk version av sig själv som ” kandidat i humaniora […] Han var glest ljushårig, hade pincené och blygsamt-anspråksfullt sätt, lagom goda gångkläder och satirisk överlägsenhet, som han icke fann någon möjlighet att göra gällande under sessionen”.

I Tomas Indal är det viktigaste litterära verkningsmedlet dialogen, som inte sällan drar åt monolog från titelpersonen. Hans interlokutörer är män ur den lägre medelklassen, värdshusmadammer och uppasserskor men också några finare fröknar. I en kostlig scen friar han för både en väns och sin egen räkning till stadens bokhandlerska, som förstås ger båda korgen. Att cynismen bara är ett skal visar Indal när han, varligt men bestämt, avvisar en ung uppasserska som svärmiskt förälskat sig i honom. Att boken slutar tragiskt är självklart.

De här är bra romaner, väl värda att läsa i dag. Hårda tider är den bättre berättelsen, Tomas Indal står högre rent konstnärligt. Att de inte läses mycket i dag är kanske ändå inte så konstigt. Till samtida storheter som Zola, Strindberg, Herman Bang, Hjalmar Söderberg når de inte upp.

Att immuniseras mot den röda smittan

2025-05-09 Anneli Kanto: De röda barnen (2024; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2024; 278 s.). Den här romanen har sitt ursprung i en pjäs, som spelades kort tid på Helsingfors stadsteater 2020 innan föreställningen fick läggas ner på grund av pandemin. Omarbetningen till roman är gjord på initiativ av det svenska förlaget Lind & Co, som också gett ut den på finska (Punaorvot). Författaren, förlaget och översättaren har all heder av detta.

För det är en åtminstone i Sverige rätt okänd historia som berättas. Efter inbördeskriget i Finland 1918 fanns det tusentals faderlösa barn i familjer på den röda sidan. Många familjer hade det eländigt med bostäder och mat, så med en blandning av uppriktig och hycklad medkänsla som skäl omhändertogs ett stort antal sådana barn i södra Finland, varav ett betydande antal placerades hos fosterfamiljer i Savolax och Österbotten. Dessa var pålitligt vita områden, och det egentliga skälet till omhändertagandet var att immunisera barnen mot ”den röda smittan” och göra dem till goda medborgare i den nya, borgerliga, republiken Många barn hamnade förvisso i goda, välmenande familjer, men inte så få kom att utnyttjas som gratis arbetskraft på bondgårdar.

Boken bygger på författarens egen forskning, men hon redovisar den i romanform. Hon har skapat arbetarfamiljen Johansson i Berghäll, arbetarstadsdelen framför andra i Helsingfors: den skötsamma verkstadsarbetaren Arvo, hans hustru Helmi och tre barn ned hoppfulla förnamn. Sonen Aarre (’skatten’) är 14 år, döttrarna Lahja (’gåvan’) och Ilona (av ilo ’glädje’) 12 respektive 6. Både fadern och sonen deltar i det röda upproret och fängslas. Arvo svälter ihjäl i fånglägret i Ekenäs, Aarre överlever, men skadad till både kropp och själ. Modern Helmi går in i en svår depression. I en dramatisk scen tvångsomhändertas flickorna och skickas till Österbotten. Lahja hamnar hos en snål och brutal bonde, medan Ilona kommer till två ogifta systrar, som vill flickans bästa men också föreställer sig att de ska kunna adoptera henne och låta henne ärva deras mark. Vi följer flickorna under två år, tilltagande skräckfyllda för Lahja, alltmer trygga för Ilona. Upplösningen är dramatisk på flera plan.

Berättelsen drivs framåt dels genom konventionell narration i tredje person av en allvetande berättare, dels genom monologer av huvudpersonerna. Till dem sällar sig också en historisk gestalt, Ester Hällström, under romanens gång gift med Finlands första president, K.J Ståhlberg, som Ester kallar John. Ester Stålberg blev senare en känd författare, men här framträder hon som en av initiativtagarna till omhändertagandena. Bilderna av en högborgerlig tillvaro ger en god kontrast till arbetarfamiljens torftiga livsvillkor.

Boken är inget litterärt mästerverk. Narrationen är lite fyrkantig, men i monologerna har Anneli Kanto fått till det bättre, även om det hon lägger i de unga flickornas mun inte alltid känns helt trovärdigt. Men det är ett välgjort verk om en episod i Finlands historia som har behövt berättas, så sammantaget är läsvärdet för De röda barnen högt.