Berättarglädje, humor och brutalitet

2025-08-29 Lina Wolff: Liken vi begravde (Albert Bonniers Förlag 2025; 287 s.). Oemotståndlig berättarglädje, burdus humor, oförlåtande svartmålningar och brutalt dödligt våld: allt detta ryms i Lina Wolffs nya roman. Ingredienserna känns igen, men aldrig tidigare har de blandats på detta vis. Det är modigt, och Lina Wolff är en modig författare.

I den här romanen har hon återvänt till sin uppväxts Hörby, som visserligen aldrig nämns med namn, men identifieringen är solklar. Enligt berättarjaget Jolly bebos ”byn” av huvudsakligen pervon, pedofiler och ålahuven, och invånarna beskrivs som lata, feta, obildade och stundom brutala. Ett försonande drag är”författarinnan”, som visserligen lämnade byn och dog för egen hand i Köpenhamn, men hon har i alla fall levt och verkat där. Victoria Benediktssons liv och verk spelar en viktig roll i romanen.

En bestämmande händelse, med verklighetsbakgrund, är mordet på ett sjuårigt tvillingpar, som sätter sin prägel på hela byn (Det verkliga mordet, på Helén Nilsson, berörs i Wolffs förra roman Djävulsgreppet.)

Jolly och hennes ett år yngre syster Peggy kommer som föräldralösa tvååringar till ”fostermor” Jenni och ”fosterfar” Leif, och olämpligare vårdnadshavare får man leta efter: grova i ord och handling och med ljusskygga verksamheter på sin vanskötta gård. Och barnen tycker de inte om. Men Jolly och Peggy (egentligen Eleonora och Ulrika, men så fina namn passar inte i deras nya miljö) har varandra och har sina strategier för att överleva. Peggy, som fått både skönhet, begåvning och energi söker sig bort bland annat genom läsning. En lyckad strategi för hon träffar litteraturprofessorn Jens, gifter sig med honom och får ett nytt liv i en villa i professorsstaden i Lund. Jollys strategi är att inte märkas och inte företa sig något, och även den är på sitt sätt lyckad, även o hon måste bistå fostermor med de aktiviteter som boktiteln avser.

Fostermor, ja. Ett märkligt sammansatt, kanske orimligt men litterärt övertygande porträtt av en medelålders kvinna som fått utså mycket i sitt äktenskap men förvandlas, på gott och ont, när hon blir änka. Gestaltningen av henne är en tour de force värdig en framstående författare. Vilket Lina Wolff alltså är.

För egen del hade jag gärna sluppit våldsskildringarna. Särskilt den historia som berättas av en chilensk flyktning är nästan outhärdlig. Men man får acceptera att de spelar en viktig roll i Lina Wolffs författarskap och är väl integrerade i denna storartade roman.

Lättillgänglig roman med oanat djup

2025-08-12 Stig Dagerman: Bränt barn (1948; nyutgåva i samarbete med Stig Dagerman-sällskapet, förord av Per Olov Enquist, kommentarer av Hans Sandberg, Norstedts 2010; 296 s.).

Stig Dagerman är den ikoniska ”unge döde” i svensk litteratur. Sensationell debut vid 22 års ålder 1945, därefter en hektisk produktion av romaner, noveller, skådespel, artiklar fram till 1949, sedan nästan enbart brödskrivande för pressen fram till självmordet 1954. Bränt barn är hans tredje och näst sista roman. Den biografiska bakgrunden är att Dagerman efter succén med artikelserien ”Tysk höst” i Expressen 1947 våren 1948 skickades på ett liknande uppdrag i Frankrike, som helt havererade. Dagerman isolerade sig då i ett litet hus i Bretagne, och under sommaren skrev han denna roman, som har kommit att bli hans mest lästa. Dels på grund av den minst sagt pikanta historien, dels för att den är skriven på ett för Dagerman nytt, mer lättillgängligt språk. I vartannat kapitel är det en osynlig allvetande berättare som beskriver sina gestalters göranden och låtanden sådana de äger rum där och då, interfolierat med reflexioner om deras motiv, välformulerat men ofta lite snusförnuftigt. Vartannat kapitel är brev som huvudpersonen Bengt skriver, dels till sig själv, dels till anhöriga, där han, både frivilligt och ofrivilligt, blottar hur han tänker och känner.

Bengt är 20 år, filosofie studerande, enda barnet i en arbetarfamilj på Söder i Stockholm. Romanen börjar med att modern just dött och ska begravas. Den modersbundne Bengts känslor är i uppror, och när han på begravningsdagen får klart för sig att fadern har en älskarinna, kanaliseras känslorna i hat mot denne. När älskarinnan, Gun, sedan presenteras som faderns fästmö riktas hatet även mot henne. Han planerar något slags hämnd, men när den ska sättas i verket upptäcker han att han i själva verket älskar Gun. Kärleken är besvarad, och de två inleder ett förhållande, trots att Bengt redan är förlovad. Den 17-åriga Berit har dock ingen attraktionskraft som kan mäta sig med den 40-åriga Guns mogna kvinnlighet.

Bengt ställer i teorin höga moraliska krav på sina medmänniskor och på sig själv. När han inte kan leva upp till dem klyvs hans känslor i å ena sidan övermänniskotankar och världsförakt, å andra sidan djupt självförakt. Så kan han inte, vill han inte, leva.

De flesta bedömare har tagit fasta på de uppenbart freudianska dragen i romanen, med oidipuskomplexet och vad därtill hör. De har då förbisett ett annat tema, som lyfts fram av Tony Samuelsson i hans långa, insiktsfulla och synpunktsrika Dagermanessä ”Den halvvägs befriade” i Arbetarklassens bästa partytrick (nyligen recenserad här). Kort går det ut på att Dagerman kluvit sig själv i ett maskerat självporträtt, där han gömmer sig i både Berättaren och Bengt och gör upp med de fascistoida drag han uppfattat hos sig själv. (Att åtminstone Bengt har sådana drag är tydligt i texten.) Det temat ger åt denna roman ett djup och en angelägenhetsgrad, som förmenas i en ytligare läsart. Jag är glad att jag hade Samuelssons tolkning aktuell, vilket gjorde min läsning till en stor upplevelse.

Hennes rykte blir bara större

2025-07-29 Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick (1977; svensk övers. Örjan Sjögren, Bokförlaget Tranan 2025; 160 s.).

Clarice Lispector, brasiliansk författare med ukrainsk-judiska föräldrar, var född 1920 och dog redan 1977. Hennes berömmelse har bara ökat med åren, och när denna hennes sista roman utkommer på svenska i år är det för andra gången och med samma översättare som förra gången, 2001. Och pressen bemöter den med nya hyllande recensioner.

Det är ingen stort verk till det yttre. Själva romantexten är bara på 127 sidor i ett rätt litet format. Men det väger tungt litterärt och konstnärligt. Inlevelsen i huvudpersonens, den fattiga flickan Macabéas yttre och inre tillvaro verkar även på läsaren. Därtill bidrar den litterära konstruktionen och författarens speciella språk, omsorgsfullt och lyhört tillvarataget av översättaren (som kommenterar sitt arbete i ett efterord).

Historien berättas i jagform av en förmedlande röst, en Rodrigo S.M. Det är ett inte ovanligt grepp när författaren vill ha ett åsyna vittne till händelserna i sin berättelse (som Dr Watson i Sherlock Holmes-historierna). Men här är den åsyftade effekten snarare den motsatta. Genom att Rodrigo S.M. omständligt får redogöra för och kommentera tillkomsten av sin text understryks att denna är fiktion men ändå sann i abstraktare mening: det finns sådana människor som lever sådana liv.

Och vad är det för ett ställföreträdande liv Rodrigo S.M. ger den unga kvinna han råkar se på gatan. Uppvuxen i det fattiga Nordeste, föräldralös, kärlekslöst omhändertagen av en moster. De flyttar till Rio, men mostern dör, och den magra, oansenliga, obildade och okunniga Macabéa ska klara sig på egen hand. Hon jobbar som underbetald (och rätt oskicklig) maskinskriverska, bor i ett hyresrum med fyra andra flickor, får oväntat en pojkvän, Olímpico, för vilken hon inget betyder och som dumpar henne för hennes arbetskamrat Glória. Hon är inte dum, men hennes okunnighet är monumental. När hon får diagnosen tuberkulos har hon ingen aning om vad det är. Men i sin okunnighet om omvärlden är hon ändå på sitt sätt lycklig. Att bibringas insikten om att en annan tillvaro vore möjlig blir hennes olycka.

Macabéas yttre tillvaro tecknas med snabba konturer; det här är så långt från snyftreportage man kan komma. Det är det inre livet som är huvudsaken. Macabéa må vara en obetydlig gestalt i ett oöverskådligt människomyller, men trots att hon är en representant, ett exempel, är hon också en individ med en sådans oförytterliga människovärde. Det tror jag är kärnan i detta mästerverk.

Magisk realism – men magin uteblir

2025-07-14 Haruki Murakami: Staden och dess ovissa mur (2023; svensk övers. Vibeke Emond, Norstedts 2025; 532 s.). Haruki Murakami (född 1949) är en produktiv, flitigt översatt och av publiken högt skattad japansk författare. Jag har dock inte läst något av honom tidigare och kan alltså inte ställa denna roman i relief till hans tidigare verk.

Jag är inte begeistrad. Huvudskälet är det omständliga, utdragna (över 500 sidor) och färglösa berättandet med ideliga omtagningar och helt obehövliga förtydliganden inom parentes. Det är drag som väl ska vara kongeniala med jagberättaren, en man i yngre medelåldern utan särskilda egenskaper, vare sig tilldragande eller frånstötande. Trots att den historia han har att berätta är på många sätt märkvärdig och mystifierande förblir läsningen, med några undantag, oengagerad.

Det är en berättelse om parallella världar, parallella personligheter. En människa kan skiljas från sin skugga, men skuggan och människan av kött och blod kan byta plats och funktion med varandra. Den parallella världen, staden med den ovissa muren, är från början en fantasiskapelse av berättaren när han är i tonåren och hans flickvän. Hon uppfattar sig som en skugga av sitt verkliga jag, som befinner sig i den muromgärdade staden. Och snart försvinner hon spårlöst från berättaren. Som återfinner henne, fortfarande 16 år, när han som medelålders oförklarligt hittar staden och tar sig in i den. Parallellt lever han (eller är det hans skugga?) ett normalt men ensamt lägre medelklassliv i Tokyo men får för sig att han ska byta tillvaro och blir chef för biblioteket i en liten stad bland bergen i prefekturen Fukushima. Där inträffar händelser som så småningom binder ihop hans båda existenser. ”Magisk realism” är en etikett som ofta klistras på Murakami, och den bejakar han i romanen med ett direkt citat ur en av García Márquez romaner.

Jag tycker inte denna berättelse håller ihop rent litterärt. En förklaring kan man kanske finna i efterordet, där författaren meddelar att den föreliggande romanen bygger på en novell han skrev redan på 1980-talet men som han inte var nöjd med och länge hade velat bygga ut. Han fick ro att göra de först under coronapandemin. Att döma av vad jag läst om Murakamis tidigare produktion är han en framstående författare, men denna gång har han inte riktigt lyckats.

Död kvinna och försvunnet bokmanus

2025-06-22 Anne Holt: Det elfte manuset (2021; svensk övers. Barbro Lagergren, Piratförlaget 2022; 452 s.).

Jag är ingen bra läsare av kriminalromaner. Jag läser dem så sällan, och de når ofta inte upp till mina krav på litterär kvalitet. Det gäller även denna. Med det sagt ska jag försöka bedöma den utifrån mer genrespecifika förväntningar.

Det är pandemiåret 2020. Norge har just stängt ner. I en prolog presenteras vi för huvudpersonerna. Holts mångåriga protagonist, den numera pensionerade och rullstolsburna kommissarien Hanne Wilhelmsen vågar efter några år av isolering sig ut i den folktomma Oslonatten, Kriminalinspektör Henrik Holme har ett fall med en kvinna som hittats död i bakluckan på en bil. Den unga Ebba Braut gör sin första arbetsdag som redaktör på Norges största förlag Storkhøj och har fastnat för ett manus till en kriminalroman av – Hanne Wilhelmsen. En gammal kyrkogårdsarbetare gräver graven för en gammal bekant. Det som sedan drar igång handlingen är att manuset till förlagets succéförfattare Kate Howes elfte roman försvinner spårlöst. Läsaren anar förstås redan från början att de här trådarna löper samman någonstans, och mot det målet leds vi med retfull men effektiv långsamhet genom korsklippta kapitel. Jag tyckte nog att det gick väl långsamt i början, men spänningen stiger allt eftersom, och även om man anar relativt tidigt vartåt det lutar är upplösningen både dramatisk och överraskande.

Anne Holt är en god berättare av den allvetande sorten, men hon är inte så bra på gestaltning. Allt ska skrivas ut, ingen relation, reaktion, känsla, inget karaktärsdrag lämnas åt läsarens fantasi. Det är synd, för det är annars en välkomponerad berättelse med intressanta karaktärer hon har åstadkommit.

Fin de siècle från Finland

2025-05-31 Karl August Tavaststjerna: Hårda tider (1891; i Nya klassikerserien, Söderström & Co 1991/2004) och Mikael Lybeck: Tomas Indal: En början och ett slut (Albert Bonniers Förlag 1911; nedladdad som e-bok från Litteraturbanken; 104 s. i e-pub-format). Det de här två romanerna har gemensamt är att de är utgivna decennierna runt sekelskiftet 1900, är skrivna av finlandssvenska författare och är något av minor classics om än föga lästa i dag. Som litterära verk är de mycket olika.

Hårda tider är traditionellt berättad men med en ny ton av realism för att inte säga naturalism i framställningen, därtill med en dos samhällskritik och en rejäl nypa attiskt salt. Den utspelar sig i herrgårdsmiljö i Tavastland under Finlands nödår 1867–68 med såväl herrskap som representanter för folket i rollerna.

Tomas Indal utspelar sig i småstadsmiljö (Nykarleby) bland med lätt karikatyr framställda borgare och är skriven på en konstfull prosa med högt stil- och läsvärde. Titelpersonen är ehuru socialt väletablerad en tillvarons outsider som döljer sin desperation i cynismer och ironier och försöker skölja bort den med ett kopiöst alkoholintag. Genremässigt har den drag gemensamma med Hjalmar Söderberg och den helsingforsiska flanörlitteraturen.

Handlingen i Hårda tider drivs framåt av personernas agerande, men mot bakgrund av den hårdföra naturen. Den fina sommaren 1868 efter den första nödvintern framstår nästan som en idyll före peripetin efter halva boken. I ett både dramatiskt och poetiskt kapitel kommer efter en fin augustikväll med kräftskiva den första nattfrosten och fördärvar på en gång den livsviktiga rågskörden. De tragedier som följer orsakas dock inte främst av hungersnöden i sig utan av de lögner, svek och bedrägerier den ger upphov till. Som Tavaststjerna skildrar herrgårdsfolket tar de sitt ansvar för de nödlidande; kritiken riktas mot den passiva senaten i Helsingfors. Författaren visar sitt mästerskap som satiriker i en rättegångsscen, där han skrivit in en självironisk version av sig själv som ” kandidat i humaniora […] Han var glest ljushårig, hade pincené och blygsamt-anspråksfullt sätt, lagom goda gångkläder och satirisk överlägsenhet, som han icke fann någon möjlighet att göra gällande under sessionen”.

I Tomas Indal är det viktigaste litterära verkningsmedlet dialogen, som inte sällan drar åt monolog från titelpersonen. Hans interlokutörer är män ur den lägre medelklassen, värdshusmadammer och uppasserskor men också några finare fröknar. I en kostlig scen friar han för både en väns och sin egen räkning till stadens bokhandlerska, som förstås ger båda korgen. Att cynismen bara är ett skal visar Indal när han, varligt men bestämt, avvisar en ung uppasserska som svärmiskt förälskat sig i honom. Att boken slutar tragiskt är självklart.

De här är bra romaner, väl värda att läsa i dag. Hårda tider är den bättre berättelsen, Tomas Indal står högre rent konstnärligt. Att de inte läses mycket i dag är kanske ändå inte så konstigt. Till samtida storheter som Zola, Strindberg, Herman Bang, Hjalmar Söderberg når de inte upp.

Att immuniseras mot den röda smittan

2025-05-09 Anneli Kanto: De röda barnen (2024; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2024; 278 s.). Den här romanen har sitt ursprung i en pjäs, som spelades kort tid på Helsingfors stadsteater 2020 innan föreställningen fick läggas ner på grund av pandemin. Omarbetningen till roman är gjord på initiativ av det svenska förlaget Lind & Co, som också gett ut den på finska (Punaorvot). Författaren, förlaget och översättaren har all heder av detta.

För det är en åtminstone i Sverige rätt okänd historia som berättas. Efter inbördeskriget i Finland 1918 fanns det tusentals faderlösa barn i familjer på den röda sidan. Många familjer hade det eländigt med bostäder och mat, så med en blandning av uppriktig och hycklad medkänsla som skäl omhändertogs ett stort antal sådana barn i södra Finland, varav ett betydande antal placerades hos fosterfamiljer i Savolax och Österbotten. Dessa var pålitligt vita områden, och det egentliga skälet till omhändertagandet var att immunisera barnen mot ”den röda smittan” och göra dem till goda medborgare i den nya, borgerliga, republiken Många barn hamnade förvisso i goda, välmenande familjer, men inte så få kom att utnyttjas som gratis arbetskraft på bondgårdar.

Boken bygger på författarens egen forskning, men hon redovisar den i romanform. Hon har skapat arbetarfamiljen Johansson i Berghäll, arbetarstadsdelen framför andra i Helsingfors: den skötsamma verkstadsarbetaren Arvo, hans hustru Helmi och tre barn ned hoppfulla förnamn. Sonen Aarre (’skatten’) är 14 år, döttrarna Lahja (’gåvan’) och Ilona (av ilo ’glädje’) 12 respektive 6. Både fadern och sonen deltar i det röda upproret och fängslas. Arvo svälter ihjäl i fånglägret i Ekenäs, Aarre överlever, men skadad till både kropp och själ. Modern Helmi går in i en svår depression. I en dramatisk scen tvångsomhändertas flickorna och skickas till Österbotten. Lahja hamnar hos en snål och brutal bonde, medan Ilona kommer till två ogifta systrar, som vill flickans bästa men också föreställer sig att de ska kunna adoptera henne och låta henne ärva deras mark. Vi följer flickorna under två år, tilltagande skräckfyllda för Lahja, alltmer trygga för Ilona. Upplösningen är dramatisk på flera plan.

Berättelsen drivs framåt dels genom konventionell narration i tredje person av en allvetande berättare, dels genom monologer av huvudpersonerna. Till dem sällar sig också en historisk gestalt, Ester Hällström, under romanens gång gift med Finlands första president, K.J Ståhlberg, som Ester kallar John. Ester Stålberg blev senare en känd författare, men här framträder hon som en av initiativtagarna till omhändertagandena. Bilderna av en högborgerlig tillvaro ger en god kontrast till arbetarfamiljens torftiga livsvillkor.

Boken är inget litterärt mästerverk. Narrationen är lite fyrkantig, men i monologerna har Anneli Kanto fått till det bättre, även om det hon lägger i de unga flickornas mun inte alltid känns helt trovärdigt. Men det är ett välgjort verk om en episod i Finlands historia som har behövt berättas, så sammantaget är läsvärdet för De röda barnen högt.

En roman som berikar och berör

2025-05-02 Niels Fredrik Dahl: Fars rygg (2023; svensk övers. Gun-Britt Sundström, Natur & Kultur 2025; 311 s.). Niels Fredrik Dahl är en norsk författare som för denna roman belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2024. Den tycks mig väl värd en sådan utmärkelse, en juvel som putsats till högglans i Gun-Britt Sundströms översättning.

Författaren har i intervjuer understrukit att detta är en roman. Huvudperson är visserligen hans egen far, men Dahl har vetat så lite om hans liv att han, visserligen med ledning av brev och fotografier, fått skriva fram en till stora delar fiktiv berättelse med ett antal faktiska hållpunkter i tid och rum.

Kompositionen är konstfärdig men fungerar väl. Första avdelningen är ett slags sammanfattning, som följs av kapitel med mer detaljerade skildringar av ”fars” tillvaro innan den mot slutet än mer fördjupar sig i barndomen. Huvudpersonen, genomgående kallad ”far”, lever med sina norska föräldrar i Alexandria, där hans far, kallad ”Domaren”, tjänstgör vid en internationell domstol och hans mor Ellen är hemmafru och sonens hemundervisande lärare. Det är ett isolerat liv, han har inga jämnåriga kamrater. Under den sedvanliga sommarsemestern i Norge när han är tretton år får han veta att han ska gå i norsk skola och inackorderas hos skolans rektorspar. Han är socialt oerfaren och får inga vänner. Efter två år flyttas han plötsligt till en internatskola i Genève, där han får sina första vänner, men relationen blir kortvarig. Sedan återfinner vi honom som student i Oslo, där han får sin första flickvän bland medlemmarna i en socialistisk studentklubb. När tyskarna 1943 ska arrestera alla studenter flyr han till Sverige, där han hamnar i ”polistrupperna”, norrmän i Sverige som utbildas militärt för att kunna delta i befrielsen. Hur det går för honom senare i livet serveras vi bara brottstycken av.

Romanens röda tråd är ensamhet. ”Fars” ensamhet påverkar hela hans personlighet, och försök att knyta an till andra misslyckas. Men inte bara ”far” är ensam. Hans mor Ellen lever mer och mer isolerad i hemmet i Alexandria, och när Domaren förälskar sig i en yngre kvinna och paret skils är Ellens skam sådan att hon isolerar sig än mer i sin lägenhet i Oslo, med sin son som enda sällskap; de två har bara varandra. Det är hjärtskärande läsning.

Något måste också sägas om ”fars” far Domaren. Han är en klassisk familjetyrann, som bestämmer allt och vet vad som är bäst för alla. ”Du har det bra här” kan han säga till Ellen, när hon klagar på sin instängda tillvaro. Men porträttet är sammansatt. Han vill i grunden sin familj väl, det är bara det att hans auktoritära personlighet gör honom oförmögen att lyssna in andras stämningar. Och sanningen är väl att även Domaren är en i grunden ensam person.

För Niels Fredrik Dahl har hans far varit en gåta. Om han genom att skriva en bok om honom har löst gåtan kan ingen veta. Men den har i alla fall fått ett möjligt svar i denna rika och berörande roman.

Kollektiv med plats för individer

2025-04-16 George Eliot: Middlemarch. En studie i lantligt småstadsliv (1871; svensk övers. Hans-Jacob Nilsson, Albert Bonniers Förlag 2024; 980 s.). Den som till äventyrs har saknat mina bokanmälningar får här förklaringen: Jag har ägnat den senaste månaden åt George Eliots nästan tusensidiga klassiker. De första 200 sidorna läste jag på engelska, men även om jag inte hade några bekymmer med förståelsen gick läsningen alltför långsamt, så jag övergick till den nya, lovordade översättningen och kan bara instämma i lovorden.

Som undertiteln anger är Middlemarch en roman om ett helt samhälle, en rundmålning av människor i deras miljö och tid. Den utspelar sig åren omkring 1830, en omvälvande tid i England när valsystemet och valkretsindelningen är på väg att moderniseras. Men (den fiktiva staden) Middlemarch ligger inte i framkant. Klassgränserna är skarpa och alla vet sin plats. Persongalleriet tillhör i huvudsak mellanskikten: lågadliga och ofrälse godsägare, präster, läkare, fabrikörer, handlare, somliga förmögna, andra som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Många familjer är besvågrade på olika sätt, vilket har stor betydelse för relationerna. Unga människors val av make eller maka engagerar hela samhället. Seder, bruk och tänkesätt beskrivs med godmodig ironi och humor, de handlande personernas göranden, låtanden och tyckanden däremot med stort allvar. George Eliot (eg. Mary-Anne Evans) är en i varje detalj allvetande berättare, som kan exakt beskriva alla sina gestalters tankar och känslor och diskuterar dem, ibland väl mångordigt, med oss läsare.

Som sagt är detta en kollektivroman om ett helt samhälle, som har vissa likheter med några svenska dito: Hjalmar Bergmans Vi Bookar, Krokar och Rothar för pengarnas betydelse; Eyvind Johnsons Stad i mörker för idealism som kommer till korta; Sven Delblancs Hedebysvit för den ömsinta satiren. Men i romanen finns också några fördjupade personteckningar som bryter mönstret. Viktigast är den unga, vackra och allvarliga Dorothea Brooke, som ingår ett olyckligt äktenskap med den betydligt äldre pompöse prästen och religionsforskaren Casaubon. Romanens röda tråd är den förbjudna och outlevda passionen mellan Dorothea och makens unge släkting Will Ladislaw, en man av dunkel härkomst och osäkra framtidsutsikter. Den på modern medicin inriktade unge läkaren Lydgate öppnar optimistiskt praktik i staden, men även han hamnar i ett olyckligt äktenskap med den vackra men ytliga och lyxälskande Rosamond, dotter till stadens borgmästare. En viktig biperson är stadens starke man, bankiren Bulstrode, som har en mörk hemlighet i sitt förflutna. Många andra personer rör sig runt dessa och bestås tydliga karaktärsteckningar, vilket gör läsningen nästan oavbrutet fängslande, längden till trots.

Det är inte underligt att Middlemarch har kommit att anses som inte bara George Eliots bästa roman utan rentav som den främsta engelska över huvud taget. Men för mig var den mindre kända Daniel Deronda, som jag skrivit om här tidigare, en ännu större läsupplevelse.

Lars Sund rundar av med mersmak

2025-03-04 Lars Sund: Prinsessan av Vasa (Förlaget M 2024; 463 s.). Hur dog Valborg Fellman? Som skulle spela mot tre andra amatörer i Tjechovs ”Tre systrar”, i en föreställning som aldrig blir av. Denna kriminalgåta bildar upptakten till Lars Sunds Tre systrar och en berättare (2014), första delen i hans Jakobstadstrilogi, som avslutas med denna volym, där Sund knyter samman början och slut genom att ge lösningen på gåtan. Det är en stilenlig avrundning av ett mycket väl sammanhållet verk som skildrar 70 år av Jakobstads, Österbottens och Finlands historia. Och här finns trådar bakåt till Sunds förra stora romanverk, Siklaxtrilogin, den som inleddes med Colorado Avenue. Så bygger en skicklig epiker sin skenbara verklighet.

Men nu är det 2018. En av de ”tre systrarna” från första boken, Iris Kvarnström (eller Myllymäki, som hon egentligen heter) ligger på intensiven på Mellersta Österbottens centralsjukhus i Karleby, och utgången är oviss. Hennes guddotter Alexandra Schalin-Holm, 28 år, dansare, har just börjat en båtluff i Stockholms skärgård med sin pojkvän Sam när hon får telefon från sjukhuset och omedelbart, och okaraktäristiskt, avbryter resan för att så snabbt som möjligt komma till Iris sjukbädd. Dit ansluter också Alexandras far tonsättaren Alf Holm, huvudpersonen i trilogins andra del Där musiken började (2018) och hans sambo Maria. Vakandet och oron sätter minnet hos båda i arbete, och det är minnesbilderna, tillbakablickarna, som är romanens kött och blod. Vi läsare blir påminda om gestalter och händelser från de tidigare delarna och får veta en hel del nytt om dem, speciellt om Iris, som var rätt frånvarande i andra delen, men framför allt får vi följa Alexandras uppväxt och utveckling. Lars Sund firar triumfer som psykologisk gestaltare i teckningen av den moderlösa, socialt osäkra flickan som finner trygghet bara i dansen. Att hon finns någonstans på autismspektrumskalan förstår läsaren innan det skrivs uttryckligen. Far–dotter-relationen beskrivs också rörande. Central är den utförliga skildringen av Alexandras tid som elev på Iwansons dansskola i München (den finns på riktigt). Ett övergrepp som annonseras tidigt berättas med omskakande realism. Grundtonen i romanen är allvarligare än tidigare, men humorn slår igenom då och då. Särskilt minnesvärd är berättelsen om Alexandras dop på det Schalinska sommarresidenset i skärgården, med plötsligt åskväder och ösregn. Blev hon döpt på riktigt?

Många andra i det persongalleri vi lärt känna under trilogins gång spelar viktiga, och väl gestaltade, biroller, men de får utelämnas här för att hålla texten rimligt lång.

Det är en omisskännlig Lars Sund-roman, men allt är sig inte likt. Den största skillnaden är att här inte finns en i texten närvarande berättare, som samtalar med läsarna och ibland gör dem osäkra. Berättaren i Prinsessan av Vasa är visserligen allvetande men håller sig med ett par små undantag anonymt i bakgrunden. Med en mer opersonlig berättare blir stilen över lag nedtonad, även om Sunds förmåga till överraskande men träffande liknelser lyckligtvis finns kvar. Som på sidan 270. ”De mumlade ord till henne [Alexandra], de flesta nådde aldrig fram utan föll ner på golvet och dog som övergivna fågelungar.”