Död kvinna och försvunnet bokmanus

2025-06-22 Anne Holt: Det elfte manuset (2021; svensk övers. Barbro Lagergren, Piratförlaget 2022; 452 s.).

Jag är ingen bra läsare av kriminalromaner. Jag läser dem så sällan, och de når ofta inte upp till mina krav på litterär kvalitet. Det gäller även denna. Med det sagt ska jag försöka bedöma den utifrån mer genrespecifika förväntningar.

Det är pandemiåret 2020. Norge har just stängt ner. I en prolog presenteras vi för huvudpersonerna. Holts mångåriga protagonist, den numera pensionerade och rullstolsburna kommissarien Hanne Wilhelmsen vågar efter några år av isolering sig ut i den folktomma Oslonatten, Kriminalinspektör Henrik Holme har ett fall med en kvinna som hittats död i bakluckan på en bil. Den unga Ebba Braut gör sin första arbetsdag som redaktör på Norges största förlag Storkhøj och har fastnat för ett manus till en kriminalroman av – Hanne Wilhelmsen. En gammal kyrkogårdsarbetare gräver graven för en gammal bekant. Det som sedan drar igång handlingen är att manuset till förlagets succéförfattare Kate Howes elfte roman försvinner spårlöst. Läsaren anar förstås redan från början att de här trådarna löper samman någonstans, och mot det målet leds vi med retfull men effektiv långsamhet genom korsklippta kapitel. Jag tyckte nog att det gick väl långsamt i början, men spänningen stiger allt eftersom, och även om man anar relativt tidigt vartåt det lutar är upplösningen både dramatisk och överraskande.

Anne Holt är en god berättare av den allvetande sorten, men hon är inte så bra på gestaltning. Allt ska skrivas ut, ingen relation, reaktion, känsla, inget karaktärsdrag lämnas åt läsarens fantasi. Det är synd, för det är annars en välkomponerad berättelse med intressanta karaktärer hon har åstadkommit.

Fin de siècle från Finland

2025-05-31 Karl August Tavaststjerna: Hårda tider (1891; i Nya klassikerserien, Söderström & Co 1991/2004) och Mikael Lybeck: Tomas Indal: En början och ett slut (Albert Bonniers Förlag 1911; nedladdad som e-bok från Litteraturbanken; 104 s. i e-pub-format). Det de här två romanerna har gemensamt är att de är utgivna decennierna runt sekelskiftet 1900, är skrivna av finlandssvenska författare och är något av minor classics om än föga lästa i dag. Som litterära verk är de mycket olika.

Hårda tider är traditionellt berättad men med en ny ton av realism för att inte säga naturalism i framställningen, därtill med en dos samhällskritik och en rejäl nypa attiskt salt. Den utspelar sig i herrgårdsmiljö i Tavastland under Finlands nödår 1867–68 med såväl herrskap som representanter för folket i rollerna.

Tomas Indal utspelar sig i småstadsmiljö (Nykarleby) bland med lätt karikatyr framställda borgare och är skriven på en konstfull prosa med högt stil- och läsvärde. Titelpersonen är ehuru socialt väletablerad en tillvarons outsider som döljer sin desperation i cynismer och ironier och försöker skölja bort den med ett kopiöst alkoholintag. Genremässigt har den drag gemensamma med Hjalmar Söderberg och den helsingforsiska flanörlitteraturen.

Handlingen i Hårda tider drivs framåt av personernas agerande, men mot bakgrund av den hårdföra naturen. Den fina sommaren 1868 efter den första nödvintern framstår nästan som en idyll före peripetin efter halva boken. I ett både dramatiskt och poetiskt kapitel kommer efter en fin augustikväll med kräftskiva den första nattfrosten och fördärvar på en gång den livsviktiga rågskörden. De tragedier som följer orsakas dock inte främst av hungersnöden i sig utan av de lögner, svek och bedrägerier den ger upphov till. Som Tavaststjerna skildrar herrgårdsfolket tar de sitt ansvar för de nödlidande; kritiken riktas mot den passiva senaten i Helsingfors. Författaren visar sitt mästerskap som satiriker i en rättegångsscen, där han skrivit in en självironisk version av sig själv som ” kandidat i humaniora […] Han var glest ljushårig, hade pincené och blygsamt-anspråksfullt sätt, lagom goda gångkläder och satirisk överlägsenhet, som han icke fann någon möjlighet att göra gällande under sessionen”.

I Tomas Indal är det viktigaste litterära verkningsmedlet dialogen, som inte sällan drar åt monolog från titelpersonen. Hans interlokutörer är män ur den lägre medelklassen, värdshusmadammer och uppasserskor men också några finare fröknar. I en kostlig scen friar han för både en väns och sin egen räkning till stadens bokhandlerska, som förstås ger båda korgen. Att cynismen bara är ett skal visar Indal när han, varligt men bestämt, avvisar en ung uppasserska som svärmiskt förälskat sig i honom. Att boken slutar tragiskt är självklart.

De här är bra romaner, väl värda att läsa i dag. Hårda tider är den bättre berättelsen, Tomas Indal står högre rent konstnärligt. Att de inte läses mycket i dag är kanske ändå inte så konstigt. Till samtida storheter som Zola, Strindberg, Herman Bang, Hjalmar Söderberg når de inte upp.

Att immuniseras mot den röda smittan

2025-05-09 Anneli Kanto: De röda barnen (2024; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2024; 278 s.). Den här romanen har sitt ursprung i en pjäs, som spelades kort tid på Helsingfors stadsteater 2020 innan föreställningen fick läggas ner på grund av pandemin. Omarbetningen till roman är gjord på initiativ av det svenska förlaget Lind & Co, som också gett ut den på finska (Punaorvot). Författaren, förlaget och översättaren har all heder av detta.

För det är en åtminstone i Sverige rätt okänd historia som berättas. Efter inbördeskriget i Finland 1918 fanns det tusentals faderlösa barn i familjer på den röda sidan. Många familjer hade det eländigt med bostäder och mat, så med en blandning av uppriktig och hycklad medkänsla som skäl omhändertogs ett stort antal sådana barn i södra Finland, varav ett betydande antal placerades hos fosterfamiljer i Savolax och Österbotten. Dessa var pålitligt vita områden, och det egentliga skälet till omhändertagandet var att immunisera barnen mot ”den röda smittan” och göra dem till goda medborgare i den nya, borgerliga, republiken Många barn hamnade förvisso i goda, välmenande familjer, men inte så få kom att utnyttjas som gratis arbetskraft på bondgårdar.

Boken bygger på författarens egen forskning, men hon redovisar den i romanform. Hon har skapat arbetarfamiljen Johansson i Berghäll, arbetarstadsdelen framför andra i Helsingfors: den skötsamma verkstadsarbetaren Arvo, hans hustru Helmi och tre barn ned hoppfulla förnamn. Sonen Aarre (’skatten’) är 14 år, döttrarna Lahja (’gåvan’) och Ilona (av ilo ’glädje’) 12 respektive 6. Både fadern och sonen deltar i det röda upproret och fängslas. Arvo svälter ihjäl i fånglägret i Ekenäs, Aarre överlever, men skadad till både kropp och själ. Modern Helmi går in i en svår depression. I en dramatisk scen tvångsomhändertas flickorna och skickas till Österbotten. Lahja hamnar hos en snål och brutal bonde, medan Ilona kommer till två ogifta systrar, som vill flickans bästa men också föreställer sig att de ska kunna adoptera henne och låta henne ärva deras mark. Vi följer flickorna under två år, tilltagande skräckfyllda för Lahja, alltmer trygga för Ilona. Upplösningen är dramatisk på flera plan.

Berättelsen drivs framåt dels genom konventionell narration i tredje person av en allvetande berättare, dels genom monologer av huvudpersonerna. Till dem sällar sig också en historisk gestalt, Ester Hällström, under romanens gång gift med Finlands första president, K.J Ståhlberg, som Ester kallar John. Ester Stålberg blev senare en känd författare, men här framträder hon som en av initiativtagarna till omhändertagandena. Bilderna av en högborgerlig tillvaro ger en god kontrast till arbetarfamiljens torftiga livsvillkor.

Boken är inget litterärt mästerverk. Narrationen är lite fyrkantig, men i monologerna har Anneli Kanto fått till det bättre, även om det hon lägger i de unga flickornas mun inte alltid känns helt trovärdigt. Men det är ett välgjort verk om en episod i Finlands historia som har behövt berättas, så sammantaget är läsvärdet för De röda barnen högt.

En roman som berikar och berör

2025-05-02 Niels Fredrik Dahl: Fars rygg (2023; svensk övers. Gun-Britt Sundström, Natur & Kultur 2025; 311 s.). Niels Fredrik Dahl är en norsk författare som för denna roman belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2024. Den tycks mig väl värd en sådan utmärkelse, en juvel som putsats till högglans i Gun-Britt Sundströms översättning.

Författaren har i intervjuer understrukit att detta är en roman. Huvudperson är visserligen hans egen far, men Dahl har vetat så lite om hans liv att han, visserligen med ledning av brev och fotografier, fått skriva fram en till stora delar fiktiv berättelse med ett antal faktiska hållpunkter i tid och rum.

Kompositionen är konstfärdig men fungerar väl. Första avdelningen är ett slags sammanfattning, som följs av kapitel med mer detaljerade skildringar av ”fars” tillvaro innan den mot slutet än mer fördjupar sig i barndomen. Huvudpersonen, genomgående kallad ”far”, lever med sina norska föräldrar i Alexandria, där hans far, kallad ”Domaren”, tjänstgör vid en internationell domstol och hans mor Ellen är hemmafru och sonens hemundervisande lärare. Det är ett isolerat liv, han har inga jämnåriga kamrater. Under den sedvanliga sommarsemestern i Norge när han är tretton år får han veta att han ska gå i norsk skola och inackorderas hos skolans rektorspar. Han är socialt oerfaren och får inga vänner. Efter två år flyttas han plötsligt till en internatskola i Genève, där han får sina första vänner, men relationen blir kortvarig. Sedan återfinner vi honom som student i Oslo, där han får sin första flickvän bland medlemmarna i en socialistisk studentklubb. När tyskarna 1943 ska arrestera alla studenter flyr han till Sverige, där han hamnar i ”polistrupperna”, norrmän i Sverige som utbildas militärt för att kunna delta i befrielsen. Hur det går för honom senare i livet serveras vi bara brottstycken av.

Romanens röda tråd är ensamhet. ”Fars” ensamhet påverkar hela hans personlighet, och försök att knyta an till andra misslyckas. Men inte bara ”far” är ensam. Hans mor Ellen lever mer och mer isolerad i hemmet i Alexandria, och när Domaren förälskar sig i en yngre kvinna och paret skils är Ellens skam sådan att hon isolerar sig än mer i sin lägenhet i Oslo, med sin son som enda sällskap; de två har bara varandra. Det är hjärtskärande läsning.

Något måste också sägas om ”fars” far Domaren. Han är en klassisk familjetyrann, som bestämmer allt och vet vad som är bäst för alla. ”Du har det bra här” kan han säga till Ellen, när hon klagar på sin instängda tillvaro. Men porträttet är sammansatt. Han vill i grunden sin familj väl, det är bara det att hans auktoritära personlighet gör honom oförmögen att lyssna in andras stämningar. Och sanningen är väl att även Domaren är en i grunden ensam person.

För Niels Fredrik Dahl har hans far varit en gåta. Om han genom att skriva en bok om honom har löst gåtan kan ingen veta. Men den har i alla fall fått ett möjligt svar i denna rika och berörande roman.

Kollektiv med plats för individer

2025-04-16 George Eliot: Middlemarch. En studie i lantligt småstadsliv (1871; svensk övers. Hans-Jacob Nilsson, Albert Bonniers Förlag 2024; 980 s.). Den som till äventyrs har saknat mina bokanmälningar får här förklaringen: Jag har ägnat den senaste månaden åt George Eliots nästan tusensidiga klassiker. De första 200 sidorna läste jag på engelska, men även om jag inte hade några bekymmer med förståelsen gick läsningen alltför långsamt, så jag övergick till den nya, lovordade översättningen och kan bara instämma i lovorden.

Som undertiteln anger är Middlemarch en roman om ett helt samhälle, en rundmålning av människor i deras miljö och tid. Den utspelar sig åren omkring 1830, en omvälvande tid i England när valsystemet och valkretsindelningen är på väg att moderniseras. Men (den fiktiva staden) Middlemarch ligger inte i framkant. Klassgränserna är skarpa och alla vet sin plats. Persongalleriet tillhör i huvudsak mellanskikten: lågadliga och ofrälse godsägare, präster, läkare, fabrikörer, handlare, somliga förmögna, andra som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Många familjer är besvågrade på olika sätt, vilket har stor betydelse för relationerna. Unga människors val av make eller maka engagerar hela samhället. Seder, bruk och tänkesätt beskrivs med godmodig ironi och humor, de handlande personernas göranden, låtanden och tyckanden däremot med stort allvar. George Eliot (eg. Mary-Anne Evans) är en i varje detalj allvetande berättare, som kan exakt beskriva alla sina gestalters tankar och känslor och diskuterar dem, ibland väl mångordigt, med oss läsare.

Som sagt är detta en kollektivroman om ett helt samhälle, som har vissa likheter med några svenska dito: Hjalmar Bergmans Vi Bookar, Krokar och Rothar för pengarnas betydelse; Eyvind Johnsons Stad i mörker för idealism som kommer till korta; Sven Delblancs Hedebysvit för den ömsinta satiren. Men i romanen finns också några fördjupade personteckningar som bryter mönstret. Viktigast är den unga, vackra och allvarliga Dorothea Brooke, som ingår ett olyckligt äktenskap med den betydligt äldre pompöse prästen och religionsforskaren Casaubon. Romanens röda tråd är den förbjudna och outlevda passionen mellan Dorothea och makens unge släkting Will Ladislaw, en man av dunkel härkomst och osäkra framtidsutsikter. Den på modern medicin inriktade unge läkaren Lydgate öppnar optimistiskt praktik i staden, men även han hamnar i ett olyckligt äktenskap med den vackra men ytliga och lyxälskande Rosamond, dotter till stadens borgmästare. En viktig biperson är stadens starke man, bankiren Bulstrode, som har en mörk hemlighet i sitt förflutna. Många andra personer rör sig runt dessa och bestås tydliga karaktärsteckningar, vilket gör läsningen nästan oavbrutet fängslande, längden till trots.

Det är inte underligt att Middlemarch har kommit att anses som inte bara George Eliots bästa roman utan rentav som den främsta engelska över huvud taget. Men för mig var den mindre kända Daniel Deronda, som jag skrivit om här tidigare, en ännu större läsupplevelse.

Lars Sund rundar av med mersmak

2025-03-04 Lars Sund: Prinsessan av Vasa (Förlaget M 2024; 463 s.). Hur dog Valborg Fellman? Som skulle spela mot tre andra amatörer i Tjechovs ”Tre systrar”, i en föreställning som aldrig blir av. Denna kriminalgåta bildar upptakten till Lars Sunds Tre systrar och en berättare (2014), första delen i hans Jakobstadstrilogi, som avslutas med denna volym, där Sund knyter samman början och slut genom att ge lösningen på gåtan. Det är en stilenlig avrundning av ett mycket väl sammanhållet verk som skildrar 70 år av Jakobstads, Österbottens och Finlands historia. Och här finns trådar bakåt till Sunds förra stora romanverk, Siklaxtrilogin, den som inleddes med Colorado Avenue. Så bygger en skicklig epiker sin skenbara verklighet.

Men nu är det 2018. En av de ”tre systrarna” från första boken, Iris Kvarnström (eller Myllymäki, som hon egentligen heter) ligger på intensiven på Mellersta Österbottens centralsjukhus i Karleby, och utgången är oviss. Hennes guddotter Alexandra Schalin-Holm, 28 år, dansare, har just börjat en båtluff i Stockholms skärgård med sin pojkvän Sam när hon får telefon från sjukhuset och omedelbart, och okaraktäristiskt, avbryter resan för att så snabbt som möjligt komma till Iris sjukbädd. Dit ansluter också Alexandras far tonsättaren Alf Holm, huvudpersonen i trilogins andra del Där musiken började (2018) och hans sambo Maria. Vakandet och oron sätter minnet hos båda i arbete, och det är minnesbilderna, tillbakablickarna, som är romanens kött och blod. Vi läsare blir påminda om gestalter och händelser från de tidigare delarna och får veta en hel del nytt om dem, speciellt om Iris, som var rätt frånvarande i andra delen, men framför allt får vi följa Alexandras uppväxt och utveckling. Lars Sund firar triumfer som psykologisk gestaltare i teckningen av den moderlösa, socialt osäkra flickan som finner trygghet bara i dansen. Att hon finns någonstans på autismspektrumskalan förstår läsaren innan det skrivs uttryckligen. Far–dotter-relationen beskrivs också rörande. Central är den utförliga skildringen av Alexandras tid som elev på Iwansons dansskola i München (den finns på riktigt). Ett övergrepp som annonseras tidigt berättas med omskakande realism. Grundtonen i romanen är allvarligare än tidigare, men humorn slår igenom då och då. Särskilt minnesvärd är berättelsen om Alexandras dop på det Schalinska sommarresidenset i skärgården, med plötsligt åskväder och ösregn. Blev hon döpt på riktigt?

Många andra i det persongalleri vi lärt känna under trilogins gång spelar viktiga, och väl gestaltade, biroller, men de får utelämnas här för att hålla texten rimligt lång.

Det är en omisskännlig Lars Sund-roman, men allt är sig inte likt. Den största skillnaden är att här inte finns en i texten närvarande berättare, som samtalar med läsarna och ibland gör dem osäkra. Berättaren i Prinsessan av Vasa är visserligen allvetande men håller sig med ett par små undantag anonymt i bakgrunden. Med en mer opersonlig berättare blir stilen över lag nedtonad, även om Sunds förmåga till överraskande men träffande liknelser lyckligtvis finns kvar. Som på sidan 270. ”De mumlade ord till henne [Alexandra], de flesta nådde aldrig fram utan föll ner på golvet och dog som övergivna fågelungar.”

Imponerande men inte berörande

2025-02-03 Gerald Murnane: Inlandet (1988, reviderad utgåva 2013; svensk övers. Lars Ahlström i samarbete med Harald Fawkner, Weyler 2024; 242 s.). Det här måste vara en av de märkligaste böcker jag har läst. Jag är tacksam för Viktoria Jäderlings förord, som man gör klokt i att läsa både före och efter läsningen av romantexten. Roman, förresten. Det är ett work of fiction, en litterär text, men det är ingen roman i traditionell bemärkelse. Det vi läser är inte en färdig text, ett resultat av ett avslutat arbete. Snarare bevittnar vi själva arbetet med texten. Hur författaren sitter vid sitt skrivbord och funderar på vad han ska sätta på pränt alltmedan tankarna flyr i tid och rum mellan grässlätterna utanför Melbourne, den ungerska pustan och prärien i South Dakota. Författaren verkar närmst beroende av de vida stäpperna, men han är aldrig ute på dem, utan det viktiga är utsikten över de stora ytorna bort mot den obrutna horisonten. För att åtminstone i fantasin nå markerna på andra sidan jordklotet ikläder han sig flera roller.

I bokne första del sitter berättarjaget i en herrgård på Pustan och skissar på ett brev till sin tvåspråkiga redaktör, som liksom sin man är verksam vid Calvin O. Dahlberg-institutet för präriestudier i den lilla staden Ideal i South Dakota. (Staden, men inte institutet, finns faktiskt; alla de många geografiska namnen i boken verkar autentiska.) Han förlorar sig småningom i vaga erotiska fantasier kring denna Anne Kristaly Gunnarsen och börjar se hennes make som en rival. Den läsare som tilltalas frekvent visar sig vara inte vilken läsare av boken som helst utan just maken/rivalen. Långsamt lämnar berättare fantasierna, och vi återfinner honom utan synbar förklädnad i hans arbetsrum i Melbournetrakten.

Bokens andra del är en självbiografisk barndomsskildring, i stort sett begränsad till berättarjagets tolvårsålder. Det är en orolig tid, för familjen flyttar flera gånger, dock aldrig långt från Melbourne. Det är också en brytningstid, då berättaren är i den begynnande puberteten och börjar intressera sig för flickor. Även om han lär känna några fungerar de, liksom kvinnorna för den vuxne författaren, mest som projektionsytor för hans fantasier.

Som sagt, inte mycket till handling. Boken lever av sina stämningar, sitt språk, författarens tankar om liv och död, verklighet och litteratur, med gott om citat med källangivelser. Gerald Murnane nämns då och då i nobelprissammanhang, men någon bredare publik lär han få svårt att nå. Det är otvivelaktigt ett framstående litterärt verk jag har läst, men jag kan inte påstå att det berört mig på djupet.

Hon gör upp med mamma – och sig själv

2025-01-25 Sirpa Kähkönen: 36 urnor (2023; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2025; 265 s.). Sirpa Kähkönen är en favoritförfattare. Jag har entusiastiskt lyft fram hennes böcker, inte minst den magnifika Kuopiosviten, ända sedan 2017, i takt med Lind & Co:s tålmodiga utgivning av dem till en likgiltig litterär omvärld (i Sverige alltså; i Finland är hon jättestor). För detta verk, som markerar något nytt i hennes författarskap, fick hon Finlandiapriset (Finlands motsvarighet till Augustpriset).

Kuopiosviten har biografisk bakgrund i Kähkönens morföräldrars hårda tillvaro på 1930-talet och under krigsåren men är fiktionslitteratur. Här återkommer de oförklädda, liksom deras dotter Riitta, ett litet barn i Kuopiosviten, och dennas dotter Sirpa. 36 urnor är alltså inte en roman utan författarens uppgörelse med de äldre generationerna och vad de gett i arv samt, inte minst. en utlämnande självuppgörelse.

Riitta är bokens centrala gestalt. Hon har nyligen dött efter lång tids ohälsa, och dottern vill nu en gång för alla försöka förstå vad som gjorde modern till en så svår människa och deras relation så konfliktfylld. Framställningen är i du-form: Sirpa talar till Riitta, ställer frågor, kommer med anklagelser, varvade med kärleksbetygelser. Centrala är de dagböcker från yngre år som Sirpa refererar och citerar ur (även Riitta är en uppenbar litterär begåvning). Sirpa gräver också efter sina egna minnen från barn- och ungdomen, den – relativa – tryggheten hos morföräldrarna, uppväxten med en lynnig, oberäknelig och så småningom missbrukande mamma. Fram träder bilden av ett socialt arv, vidarebefordrat av människor som skadats för livet. Morfar Lauri (Lassi), kommunisten som misshandlades fysiskt och psykiskt i tvångsarbetslägret i Ekenäs under sju år, mormor Anna Heleena, ”änka till en levande”, vars förstfödde dog två dagar gammal och som knappt hade ork för de två barnen födda under krigsåren, med maken ånyo borta, nu ute i kriget. Att dottern Riitta tog skada av en sådan uppväxt förvånar väl ingen. Därtill kom en olycka när hon var 15 som hon repade sig från fysiskt men som drabbade henne desto hårdare mentalt.

Det ter sig naturligt att berättelsen kränger mellan tidsplan och perspektiv, även om Riittas liv från födelse till död är dess ryggrad. Sirpa Kähkönens romanspråk har alltid haft en poetisk lyster. Här används det mer för att blotta instängda känslor, ge uttryck för Sirpas sorgblandade vrede, vilket säkert har varit svårt att adekvat återge på svenska i en annars utmärkt översättning. I lugnare partier visar Kähkönens sitt mästerskap som tids- och miljöskildrare. Den som ännu inte stiftat bekantskap med Kähkönens verk ska kanske inte börja med den här (utan med Kuopiosviten, vars första del heter Brudar i svart); för oss andra är den omistlig.

En vittnesroman

2024-12-29 Han Kang: Levande och döda (2014; svensk övers. från engelska Eva Johansson, Natur & Kultur 2016; 245 s.). Hur skör demokratin är i Sydkorea blev vi varse härom månaden när presidenten försökte skaffa sig diktatorisk makt genom att införa krigslagar. Planerna omintetgjordes av parlamentets och folkets resoluta motstånd, ett folk som inte har glömt årtionden av militär diktatur med regimer som inte drog sig för massakrer på de egna medborgarna. Nobelpristagaren Han Kang har tagit som sin litterära livsuppgift att lyfta fram övergreppen, upprätta de dödade och peka ut de ansvariga. Jag har nyligen skrivit om en senare roman, Jag tar inte farväl, som handlar om massdödandet på ön Jeju redan i slutet av 1940-talet. I denna handlar det om det brutala nedslåendet av en studentrevolt i staden Kwangju 1980.
I ett efterord berättar Han Kang hur hon som barn hör familjemedlemmar viska om händelserna 1980, som det fortfarande var farligt att tala högt om. Bestämmande för hennes liv blir en bilddokumentation av mördade människor som hon smygtittat i. För boken har hon forskat, dokumenterat och intervjuat, och resultatet har hon klätt i romanform.

Känsliga läsare varnas. Det är gott om utförliga beskrivningar av döda kroppar, vanställda av kulor och bajonetter. Men tonvikten ligger på människorna. Vi möter de viktigaste redan i bokens början, där de under ett uppehåll i striderna försöker ta hand om liken på ett anständigt sätt. Sedan återser vi dem i hopp både bakåt (hur hamnade de här?) och framåt (vad gjorde upplevelserna med dem?) i tiden. Den dödade 15-åringen Hong-Dos ande svävar – delvis rent bokstavligt – över skildringen. Alla överlevande är traumatiserade och tacklar det på olika sätt, ofta med alkohol. Det är vittneslitteratur så att säga i andra hand men som sådan väldigt trovärdig, och läsningen är fängslande. Boken är översatt via engelska, vilket har berövat språket en del nyanser i jämförelse med den direktöversatta Jag tar inte farväl. Men det stör knappast läsupplevelsen.

Blandad julläsning

2024-12-23 Johan Theorin: Vintergastar (Bonniers julbok 2024, ej i bokhandeln; 91 s., litet format;och Horace Engdahl: Ugglor i mossen. Tankar om idiom (Svenska Akademiens julbok 2024, ej i bokhandeln; 88 s., litet format); samt fyra julnoveller. Julen är, bland mycket annat, en tid för små presentböcker och även för en speciell litterär genre: julnovellen. Här några nedslag i årets flod.

Att skriva Bonniers julbok är ett hedersuppdrag för långvariga Bonnierförfattare. I år var turen kommen till spänningsförfattaren Johan Theorin, som har Öland som sitt litterära landskap. Han har skrivit en dokumentär berättelse om berättelser om spökerier på olika håll på södra Öland, sådana som spreds bland allmogen och stundom hittade vägen till dagspressen. Theorin hörde några av dem själv från sin morfars mun. Spökena, gastarna, är aldrig farliga, bara skrämmande och bullersamma. Han återger berättelserna men placerar dem i en historisk kontext och låter både spöktroende och skeptiker komma till tals. Det är välskrivet och underhållande, och värdet förhöjs av illustrationer av Sture Lundgren.

Horace Engdahl har skrivit en essä om idiom. Efter en proportionsvis lång inledning om idiomens natur och deras plats i språksystemet följer kapitel med idiomen grupperade efter betydelsesfär och analyserade ett och ett. Det är den spirituelle konversatören Engdahl som hållit i pennan, kunskaps-, infalls- och synpunktsrik och mycket underhållande. Lärorika är de språkhistoriska utredningarna. Mina bildade följare vet säkert att ”kula” i uttrycket börja på ny kula betyder ’spelomgång’, men det torde inte vara allom bekant.

Julnovellen är som sagt en speciell genre, som varje dagstidning med självaktning verkar hålla sig med. En riktig julnovell ska antingen utspela sig under julen eller ha ett julanknutet tema, som frid, omtänksamhet eller kärlek, men en av dem jag har läst avviker från mönstret.

Tony Samuelssons ”En julberättelse” handlar om hur berättarjaget regelbundet idkar högläsning för en grupp på ett demensboende och hur han till synes förgäves försöker få någon reaktion från en i gruppen, den tigande Anna. Liksom i hans Augustpris belönade Kungen av Nostratien är ett underliggande tema språkets och litteraturens förmåga att påverka människor på djupet.

I ”Farsans sista jul” i Svenska Dagbladet berättar Ia Genberg (eller novellens ”jag”) om hur hennes svårt sjuka och deprimerade far ändå till varje pris ska uppträda som tomte i vanlig ordning och vad som sedan händer. Det är rörande men lockar också till småleende.

Den prisade ungdomsfantasyförfattaren, finlandssvenska Maria Turtschaninoff skrev häromåret den underbara vuxenromanen Arvejord som följer människorna och naturen kring en gård i Österbotten från 1600-talet till våra dagar. Från denna romanvärld har hon för Hufvudstadsbladet skapat en fristående berättelse, ”Julafton på Nevabacka 1894”, om hur skogsrået (eller vem det nu är?) hjälper husfadern Bror att återfå sin gård i skick sedan han tvingats bort under de svåra hungeråren på 1860-talet. Det är en underbart kärleksfull liten berättelse, och litterärt sett den mest högtstående av dem jag läst.

Karsten Wedels ”’Fröken Mary’ – en julsaga” i Göteborgs-Posten är av ett helt annat slag, en skröna så verklighetstrogen att jag måste googla för att försäkra mig om att det var fiktion. Den handlar om en förmögen men socialt isolerad privatsamlare och hans största fynd, ett helt unikt dinosauriefossil och vad som hände med det. Den är oerhört välskriven och ogement rolig men har inget med julen att göra. Och lika bra är väl det.