2024-01-09 Merja Mäki: Innan fåglarna vänder åter (2022; svensk övers. Mattias Huss, Historiska Media 2023; 398 s.). Innan fåglarna vänder åter ska vi vara tillbaka. Det lovar jagberättaren Alli och hennes svägerska Sylvi varandra när de evakueras från det avträdda Karelen efter vinterkriget. Det blir inte av. I stället väntar ett och ett halvt år av först strapatser under flykten, rotlöshet i försöken att omplantera sig i en ny miljö, Seinäjoki i Österbotten, kultur- och religionskrockar, misstänksamhet och förakt mot dessa ”halvryssar” och för Allis del också en infekterad konflikt med hennes stränga och otillgängliga mor Lydia.

Det börjar lite trevande när Alli presenterar sig och sin miljö. Vi befinner oss på ön Haavus i Ladogas norra skärgård, inte långt från Sordavala. Familjen Alava och deras grannar är fiskebönder, och tillvaron domineras helt av ”havet” som de kallar den enorma sjön. Allis håg står till att överta fisket efter sin far, men som ung kvinna motarbetas hon av alla andra familjemedlemmar. Fadern Juho, bördig från Österbotten är sjuklig, av Allis två yngre bröder har Aatos redan stupat medan Tuomas är kvar vid fronten. Lillasyster Ilmi är bara i nedre tonåren. Till hushållet hör också Tuomas hustru Sylvi, som är gravid.

Berättelsen tar snart fart, med dramatiska händelser i krigets slutskede, ordern om evakuering och den för Alli och Sylvi långa och hårda förflyttningen i hästkärra, drivande en dräktig ko. Här är boken en riktig bladvändare.

Bokens andra del har en annan karaktär. Familjen har återförenats på Allis farbrors gård vid Seinäjoki. Genom en händelseutveckling som det vore synd att avslöja för mycket av befinner sig Alli som telefonist på sjukhuset i staden. Hon inkvarteras med sköterskeelever och kan så småningom upprätta ett bra kamratskap med åtminstone några av dem. På sjukhuset träffar Alli också krigsinvaliden Vilho, son i en av de mest välbärgade bondefamiljerna i trakten – nog sagt.

Jag tror detta referat är viktigt för förståelsen av vad det här är för slags bok; som berättelse om evakuerade har den en tydlig parallell till Rosa Liksoms uppmärksammade Älven från häromåret. Men referatet säger inget om bokens stora litterära kvaliteter. Merja Mäkis skaparkraft och gestaltningsförmåga, hennes inlevelse i sina figurer och hennes språkliga kreativitet är helt förbluffande med tanke på att det är en debutroman, låt vara av en mogen författare med bl.a. flera barnböcker bakom sig. Personerna, inklusive Alli själv, är tecknade med både förståelse och kritisk blick; till och med den mycket negativa bilden av modern har nyanser. Skickligt låter författaren Ladoga och hemön leva med i hela boken genom att hon låter Alli beskriva sina känslor med bilder hämtade från vattnet och jorden. Det är Ladogas vågor som sköljer genom Alli när hon blir upprörd; det är en metkrok som fastnat i skinnet när hon blir kränkt, och så vidare. I Finland lär boken ha gjort sensation. Den borde locka en stor läsekrets även i Sverige.

Att översätta den här romanen kan inte ha varit lätt, ens för den erfarne och skicklige Mattias Huss. Merja Mäki blandar in en hel del karelska ord och uttryck i sitt språk, vilket hat tvingat Huss till två olika lösningar. Vissa ord återger han med äldre eller provinsiella svenska ord, som ”stuva” för storstuga och ”tun” för gårdsplan. Andra låter han stå kvar oöversatta i sin karelska form, där läsaren ofta men inte alltid kan förstå betydelsen av sammanhanget. En speciell stötesten är buabo, som Alli kallar den kloka gumma som hon varit lärling hos. Ett påfallande ofinskt ord med sina två b. Jag har googlat mig fram till att det är det ryska baba (’mormor’, ’farmor’) som lånats in i karelskan. Det kunde kanske Mattias Huss ha smugit in på något sätt i översättningen.