Obruten skaparkraft

2021-10-13 Kerstin Ekman: Löpa varg (Albert Bonniers Förlag 2021; 180 s.). ”Mänskan, djuren, all naturen”. Jag vet inte varifrån denna fras härstammar, men den har använts som titel på flera böcker; mest känd är väl en essäsamling av Lars Gyllensten från 1971. Den är också ämnet för Kerstin Ekmans nya, kompakta, mångbottnade berättelse, där 88-åringen bevisar sin obrutna litterära skaparkraft.

Ulf Norrstig är pensionerad jägmästare, bosatt på en gård i Hälsinglands glesbygd med sin hustru Inga, tidigare lärare i franska, och den gamla tiken Zenta. Han har nyligen fyllt 70 (men verkar äldre tycker denne 77-årige anmälare). En händelse får honom att börja ompröva hela sitt yrkesliv: Från sin husvagn, uppställd på en myr vid skogsbrynet får han se en varg, en ung ensamströvande hanne, passera. Scenen med det vackra, stolta djuret går honom djupt till sinnes. Han har jagat i hela sitt liv och som statlig ämbetsman bestämt över liv och död i sin domän. Oantastligt enligt regelverket, men med vilken högre rätt? Som hustrun påpekar: nu talar han om ”alla djur som han dödat”, när han tidigare skulle ha sagt ”allt vilt som jag skjutit”.

Vargen, som han kallar Högben, lämnar honom ingen ro. Hans grubbel påverkar familjelivet och hans relation till medlemmarna i det jaktlag där han är jaktledare. Kanske kan en sjukdomsattack också härledas ur grubblet? I växlingar mellan berättelsens nutid och tillbakablickar berättar Ulf, i jagform, sällsynt hos Kerstin Ekman, om sin uppväxt och bildningsgång. Det är en bokläsande familj vi vistas i, som citerar Baudelaire och andra författare, och framställningen kryddas med andra litterära allusioner. Det blir i sig en väldigt fin berättelse om ett liv, tillika en sensibel beskrivning av ett äktenskap efter femtio års samliv, och bara dessa inslag gör boken mer än läsvärd. Men romanformen är också en ram för en allvarlig diskussion om människan och naturen, om skogar som avverkas och förvandlas till granåkrar, om minskande artrikedom, om miljöhoten, alltså ämnen som Ekman avhandlat i sina rena essäböcker Herrarna i skogen och Gubbas hage. Diskussionen om människans rätt att döda djur är nyanserad: en slagbjörn som tar sig in i hägn och river får måste bort, men en varg, som intet annat ont har gjort än att vara varg? Det är i synergieffekten av roman och essä som boken får sitt höga konstnärliga värde.

På slutet har Kerstin Ekman inte velat undanhålla sina läsare en kriminalgåta. Sådana finns ju ofta med i hennes böcker långt efter att hon slutat med renodlade kriminalromaner. Historien är väl turnerad men känns påklistrad och förhöjer knappast läsvärdet – men sänker det inte heller.

I Kuopio går livet vidare

2021-09-29 Sirpa Kähkönen: En vår av is och eld (2004; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2021; 475 s.). Det här är tredje delen i Sirpa Kähkönens sjudelade familjekrönika från Kuopio på 1930- och 40-talet (den första, Brudar i svart, kom på svenska 2019, den andra, Järnnätter, 2020). Denna håller samma höga klass som de två tidigare och innebär också en utveckling av författarskapet.

Romanen tar vid där den förra slutade. Vi får följa familjen Tuomi och deras grannar i arbetarkvarteren från hösten 1940 till midsommar 1941, när Finland åter hamnar i krig med Sovjetunionen. Tiderna är svåra. Det är brist på det mesta: varor, pengar, arbete. Huvudpersonen Anna ska dra försorg om sina små tvillingar Lilja och Otto, sin man Lassi, traumatiserad av lång fånglägervistelse och av vinterkriget, och den sängliggande svärmodern Serafina. Hushållets enda inkomster kommer från svägerskan Hilda, som har arbete på ett tvätteri. Anna och Hilda har svårt att dra jämnt på grund av olikheter i läggning och temperament, men de måste hålla sams för familjens skull. Anna är hela tiden nära utmattningens gräns, men hon måste orka. Viss lättnad får man i mathållningen av riskabelt lakfiske på sjöisen och av den gris som man förtänksamt skaffade i förra delen och som nu ska slaktas.

Nytt, och väldigt välgörande, i denna del är barnperspektivet. I förra delen var Mari en bifigur som dotter till Annas från Karelen evakuerade väninna Helvi. I den här delen är hon en huvudperson, som snabbt mognar från trotsig snärta till ansvarstagande och ansvarskännande ung kvinna. Lika psykologiskt trovärdig är Juho, en i praktiken föräldralös pojke som bor hos sin morfar i kvarteret. I bokens början är han ensam, kantig och misstänksam mot alla, men förstående människor i hans omgivning får honom långsamt att öppna sig. Dessutom har han läshuvud och kan sätta upp som mål att komma in i läroverket.

Även den sociala kretsen vidgas i denna del. En borgerlig familj introduceras, tidningsredaktören Lehtivaara och hans hustru Selma. Den senare är en överklassdam med socialt samvete som tar sig an Juho nästan som en fosterson. En mer svårtydd roll spelar den kraftfulle engelsmannen Mulligan, som varit frivillig i vinterkriget, men vars situation blir svårare i takt med att Finland politiskt och militärt närmar sig Tyskland. Ännu en social spelplats är den frekventerade restaurangen Tatra, där karelska Helvi får arbete som servitris och får in Anna på krogen som köksbiträde. Även svägerskan Hildas liv tar en ny vändning; om till det bättre återstår att se. Utvecklingen ser ut att gå åt rätt håll för många av romanfigurerna, men orosmolnen skockas med ryktena om ett nytt krig.

Sirpa Kähkönens stil känns igen från de föregående delarna: robust berättande ur allvetarperspektiv interfolierat med reflekterande partier som drar åt det lyriska hållet. Romanens gestalter tecknas i helfigur med sina förtjänster och sina fel och brister och är helt trovärdiga. Trots att detta är Sirpa Kähkönens femte bok på svenska har hon nästan inte satt avtryck alls i svenska medier (ingen av dem har recenserats i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet). Måtte inte Lind & Co förtröttas utan fortsätta låta översätta (Mattias Huss, storartad) och ge ut denna rika och gripande romanserie.

Skickligt – men för mycket

2021-09-13 John Ajvide Lindqvist: Vänligheten (Ordfront 2020; 715 s.). Vad händer med ett samhälle om vänligheten människor emellan försvinner? Den frågan söker John Ajvide Lindqvist svara på i sin senaste roman. Samhället är ett högst konkret Norrtälje av år 2018. En container har i skydd av mörkret dumpats på kajen i Norrtälje hamn. När den äntligen öppnas görs det fasansfulla fyndet av 28 döda flyktingar. Dessutom rinner en illaluktande sörja ner i Norrtäljeån. Efter denna händelse börjar folk bli otrevliga mot varandra, först vardagsbuffligt men snart med handgemäng och våldsdåd, till och med mord. Är det emanationen från containern som är orsaken?

Detta är alltså bokens huvudärende, men Lindqvist tar i någon mån loven av det genom att infoga det i en annan historia, som verkar ha intresserat honom mera, och fått honom – det måste sägas på en gång – att skriva en alldeles för lång roman. Det handlar om sex unga människor som vi först möter i nedre tonåren, medan de i handlingens nutid är knappt 30. Det är den begåvade Max, son i en nyrik familj, hans vän Johan från en torftigare miljö med en psykiskt sjuk mamma, deras klasskamrat Marko från en kroatisk familj som flytt det jugoslaviska kriget, Markos lillasyster Maria, vacker och självsäker, den ordentliga Siw och hennes vilda väninna från den beryktade familjen Olofsson. De revanschdrivna Marko och Maria gör karriär som finansmäklare resp. internationell toppmodell, medan de övriga av olika skäl och i olika stadier av resignation blivit kvar i Norrtälje. Siw och Anna kände inte de övriga i ungdomen, men nu börjar de, lite av en händelse att umgås. De sociala olikheterna tycks omöjliggöra närmare vänskap, men något händer. Lindqvist har lyckats så utomordentligt väl att gestalta dessa sinsemellan så olika och i sig själva mångfasetterade personer att även läsaren får varma känslor för dem. Särskilt engagerar den spirande, men mycket tvekande, kärleken mellan Max och Siw.

Isolerad skulle denna tråd i handlingen kunna läsas som en feel good-roman, men eftersom den är skriven av John Ajvide Lindqvist har Max och Siw begåvats med den paranormala förmågan att kunna se olyckor i förväg, men ödesfrågan är om de i så fall också kan avvärja dem? Den tråden hör till en spänningsroman. Det finns – förstås – också flera gastkramande skildringar av skräck och fasa.

Allt detta är mycket bra, och det är svårt att lägga boken ifrån sig. Men man blir övermätt. Problemet är att Lindqvist velat få med för mycket. Det blir många och långa utvikningar om händelser i barndomen, Markos föräldrars flykt från krigets Mostar, en gangsterbror till Anna vars historia bara tangerar huvudberättelsen, med mera sådant. Dessutom får jag intrycket av att Lindqvist själv tröttnat och velat få slut på historien. På de sista ett par hundra sidorna berättar han mer än han gestaltar, och själva upplösningen känns nästan abrupt, särskilt i relation till romanens längd i övrigt. John Ajvide Lindqvist är en skicklig författare och jag hade nöje av boken, trots att genren egentligen är mig främmande, men den lider av svår övervikt. De genomgående populärkulturella referenserna till artisten Håkan Hellström och spelet Pokémon Go gick högt över huvudet på mig.

Dramatisk roman om vit makt-terror

2021-08-21 Andreas Norman: Svart sol (Albert Bonniers Förlag 2021; 350 s.; läst som följetong i Dagens Nyheter). Jag läser inte ofta spänningsromaner, men den här hade ett anslag som fångade in mig när den började som följetong i juni. Den är, vilket jag inte visste när jag läste den, den tredje fristående delen i den tidigare diplomaten Normans serie ”Veritas”, med spionen och Säpomedarbetaren Bente Jensen som återkommande huvudperson. Här är hon, nyskild, tillbaka från en agenttillvaro i Bryssel och ingår i Säpos enhet Författningsskyddet, som är en antiterroristgrupp inriktad på hot mot rikets centrala förvaltning, främst Regeringskansliet. Hon bevakar en vit makt-rörelse med stort våldskapital som tycks planera just ett sådant dåd, tvingas av omständigheterna infiltrera gruppen, varpå den dramatiska handlingen tar fart, med en våldsam kulmen. Men då har över halva boken gått. Det fungerar nog bättre om man kan läsa lite längre avsnitt än den dagliga dosen i en tidning, men jag var på vippen att tappa intresset. De som är roade av genren kommer säkert att uppskatta romanen. Den är ett mycket gott hantverk: väl uppbyggd intrig, trovärdiga gestalter och ett drivet språk.

Ishiguro är tillbaka till framtiden

2021-08-20 Kazuo Ishiguro: Klara och solen (2021; svensk övers. Niclas Hval 2021; 308 s.). Av Ishiguro har jag tidigare läst Never let me go, en fruktansvärd historia om människor som föds upp (ja, det är rätt ord) för att bli organdonatorer. Den är kuslig, lagom mystifierande och framförd av en berättarröst som hålls i strama tyglar. Jag var helt fascinerad. När han nu återkommer i samma genre finns alla ingredienserna med: dystopin, mystiken, den strama berättarrösten. Men fascinationen uteblir (för min del; många recensenter har varit förtjusta). Hur kommer det sig?

Den som för ordet är AV:n Klara. AV står för ”artificiell vän”, en typ av humanoidrobot speciellt skapad som sällskap åt tonåringar som inte längre går i vanlig skola utan undervisas på distans och alltså har ont om kamrater. De som visar prov på begåvning är också ”höjda” för att kunna utveckla sina talanger ytterligare. Vad det innebär, och särskilt vilken verkan det har i den mänskliga huvudpersonen Josies liv, klarnar så småningom men får inte alls samma effekt på läsaren som gåtan i Never let me go. Klara blir Josies AV. Hon har begränsad erfarenhet av världen och ett inte fullt utvecklat ordförråd, men hon är läraktig. Hennes främsta förmåga är att läsa av människors känslor och stämningar i möten mellan personer. Hon är också empatisk och satsar hela sin förmåga, och sin religiösa tro på Solen (som hon får sin livvskraft från), på att få den sjukliga Josie frisk. Ishiguro tecknar mycket skickligt, med Klaras egna ord som jagberättare, en fullödig karaktär som står i paradoxal kontrast till människorna runtomkring henne, som alla har sådana personlighetsdefekter att de framstår halvt om halvt som karikatyrer.

Att jag inte fångas av berättelsen tror jag har två orsaker. Den ena är att det händer ganska lite, man rycks inte in i historien. Den andra är motsägelsefullt nog språket. Ishiguro, och hans översättare Niclas Hval, har använt all sin skicklighet på att skapa ett trovärdigt språk åt Klara och lyckats lite för bra. Framställningen blir monoton, och tillsammans med den händelsefattiga intrigen gör det att mitt intresse svalnar. Det är kanske orättvist med tanke på Ishiguros obestridliga skicklighet, men på en nobelpristagare bör man kunna ställa höga krav.

Maltes muntra apokalyps

2021-08-06 Malte Persson: Undergången (Albert Bonniers Förlag 2021; 176 s.). Man måste vika ut skyddsomslaget inklusive flikarna för att läsa tecknen: ”0 x 0 = 0”, ingenting gånger ingenting är ingenting. Det är precis vad denna tätt sammanhållna diktsamling handlar om: det som (inte) finns kvar när jorden, eller universum, försvunnit, tiden upphört. Vad vi som människor, med våra fem sinnen, går miste om förtecknar Malte Persson i ett slags katalog skriven på formfulländade sonetter, som dock skiljer sig från den klassiska normen genom att verserna är trokeiska och inte jambiska. Sonetterna, samlade i tre sviter med titeln ”Gudarna” (1, 2, 3), om vardera 22 nummer, utgör drygt en tredjedel av hela samlingen. Med verstekniskt och språkligt raffinemang, litterära allusioner och en god portion humor, svär egentligen formen mot innehållet men gör det samtidigt lättare för läsaren att tugga i sig det bakomliggande allvaret. Ett exempel (av hundratals möjliga), som kanske är en programförklaring:

Så: är detta sista chansen för en
dionysisk pessimism, och sista
tillfället för världskompositören,
fars- och versfäsören att bevista

föreställningen och höra kören
i den opera vi kommer mista?
Vem slår bortom dur- och mollhumören
sista spiken i pianots kista?

Sorg och glädjes sista sång blir sjungen,
forte och piano: bottenskrapen
av den stora och den lilla tersen.

Rimmet hulkar muntert. Jag är tvungen
ännu när den glada vetenskapen
hackigt sjunger på den sista versen.

Insprängda bland dessa 66 bilder av undergången finns dikter på andra klassiska versmått, som ger sidobelysning åt temat. Här märks främst ”Övergiven byggnad”, en längre dikt på terziner, med jambisk rytm, mörk och suggestiv. Dikten handlar om ett besök i en spökstad och är inspirerad av Tjernobylkatastrofen. På de sista 64 sidorna tar Malte Persson ett nytt grepp på sitt ämne. Sidorna fylls av en långdikt på blankvers, helt utan strofindelning, ”Världen alltmer hastigt bakåtspolad”, som är mänsklighetens, jordens, kosmos historia baklänges, med början i nutid och slut i den singularitet som föregick big bang: ”… den punkt där tiden slutar äga rum, / den stund där rummet slutar ta sig tid, / och allt som återstår är möjlighet.” Det tar först emot att läsa historien på detta sätt, där företeelser upphör i stället för att inledas: ”Att solen rör sig omkring jorden vet man – / Kopernikus har slutat påstå annat. / Elisabet har lämnat Englands tron, / där Henrik snart får svårt att sitta still / och byter både fru och religion.” Men man vänjer sig och finner så småningom detta sätt att skriva historia helt naturligt. Utöver de litterära kvaliteterna, som jag berömt ovan, kommer en både humanistisk och naturvetenskaplig lärdom, lätt buren men som ger tyngd åt framställningen. Mixen av kunskap, fantasi och litterär virtuositet är helt enkelt oemotståndlig.

Carina Burmans debut

Carina Burman: Min salig bror Jean Hendrich (Albert Bonniers Förlag 1993, e-bok 2014; 344 s. i originalutgåvan). Jag har med förtjusning följt Carina Burmans författarskap, både det skön- och det facklitterära, nästan ända från början. Men jag missade den här boken, som var hennes skönlitterära debut och blev en stor framgång hos kritik och publik. Hennes senaste roman, God natt Madame (anmäld för en tid sedan i detta forum) har en hel del gemensamt med debuten, som jag alltså nu äntligen har läst. Båda utspelar sig på Gustav III:s tid och har en historisk person i kungens närhet som huvudperson, och i båda spelar erotiken en viktig roll, i debutboken rentav huvudrollen. Båda har sakkunniga och levande beskrivningar av tiden, dess människor och miljöer, och både är välskrivna och spirituella med inslag av tidens språk och många franska lånord.

Men medan God natt Madame berättas i jagform av huvudpersonen själv, är denna boks centralgestalt, skalden Johan Henric Kjellgren, skildrad av två personer som stod honom nära, brodern prosten Jonas Kiellgren och älskarinnan Hedda Falk. Allt Kellgren gör, säger, skriver, tänker filtreras genom dessa två iakttagare, själva skickligt gestaltade genom subtila skillnader i deras språkbruk. Fiktionen är att de efter skaldens död ombetts av dennes vän Nils von Rosenstein att teckna ned sina minnen av honom, men att de gör det så frispråkigt att manuset hålls hemligt och hittas först av ”utgivaren” Burman” år 1992. De två porträtten motsäger inte varandra, utan olikheterna ligger i deras olika relationer. Genom brodern får vi följa Jean (som han faktiskt var döpt till) från tonåren i prästgården i Västergötland, deras gemensamma tid som studenter i Åbo, Jeans försök att slå igenom som vitter intellektuell i Stockholm och hans inträde i Svenska Akademien. Hedda Falk träffar honom 1779, och deras relation pågår, med avbrott, nästan ända till Kellgrens död. Vi lär känna honom som livsnjutare, fritänkare och diktarbegåvning och hans sociala ambitioner. Men framför allt, och till övermått måste jag säga, särskilt i bokens första hälft, hans minst sagt vidlyftiga sexualliv. Det är pigor i tonåren, grevinnan i familjen där han är informator, och sexscenerna är ofta rätt explicita. Prosten Kiellgren bekänner egna ”synder”, och grosshandlarfrun Falk döljer inget av sitt erotiska samliv med Jean. Bokens andra halva är mer balanserad. Man lär bättre känna Kellgren som ämbetsman och publicist och även skald. Mycket fina är genrebilderna från broderns prästgård i Småland och Heddas sommarställe i Sickla utanför Stockholm, med interiörer som målade av Pehr Hilleström. Av bifigurerna är väl bara ungdomsvännen Abraham Niclas Clewberg (adlad Edelcrantz) mer pregnant tecknad, och kungastyret, politiken och kriget 1788–90 mest en fond.

Att en vördig prost och en borgarmatrona skulle skriva så öppet om både egna och andras sexuella eskapader är inte realistiskt och förtar en del av fiktionen med det upphittade manuskriptet. Men en stark debut blev det för Carina Burman, och hon har med sina senare verk visat att det inte var någon tillfällighet.

På spaning efter orons rötter

2021-07-16 Cecilia Hansson: Snö och potatis (Natur & Kultur 2021; 209 s.). Cecilia Hansson är född 1973, uppvuxen i Luleå och numera bosatt i Stockholm. Efter fyra diktsamlingar under 00-talet var hon tyst som författare i åtta år och återkom som prosaist med en reportagebok om konst och politik i Centraleuropa 2017 och romanen Au pair 2019 som bygger på hennes egna upplevelser som 19-åring i Wien. Som journalist medverkar hon regelbundet i Svenska Dagbladet.

Även denna bok är självbiografisk, men kallas roman. Författaren är numera väl etablerad som journalist och översättare och bosatt i Vasastaden med man och dotter. Men hon gnags av en oro, vars rötter hon vill söka i barn- och ungdomens Norrbotten, så hon gör en bilresa med familjen i sina hemtrakter. Under resans gång kommer minnena tillbaka, som hon återger med den vuxna kvinnans reflexioner.

Berättarjaget växte upp under goda sociala och känslomässiga betingelser. Men sjukdom och död fanns nära inpå, framför allt Norrlands gissel tuberkulosen, som drabbade hennes mormor. Och farfar, överlärare och respekterad folkpartistisk kommunalpolitiker gick ner sig på isen och drunknade. Oron för dottern förstärks när en brorson insjuknar och dör. När hon drabbas av covid-19 är ångesten att dö ifrån dottern den starkaste känslan.

I de avseendena är texten stark och övertygande, liksom de miljöbeskrivningar som har relevans för den psykologiska introspektionen, t.ex. den av sanatoriet Sandträsk, där mormodern var inlagd två långa perioder. Och här fungerar också det originella textbygget med bara två eller tre korta stycken på varje sida, med drag av prosapoem. Men dessa engagerande texter interfolieras med lika många vardagliga och triviala uppväxtminnen utan allmängiltighet. Det drar ner helhetsintrycket, som blir: läsvärd och stark i enskildheter men genomsnittlig i sin helhet.

Mot en Delblanc-renässans

2021-06-27 Sven Delblanc: Kastrater (1975; 151 s.), Speranza (1980; 187 s.), Jerusalems natt (1983; 145 s.; samtliga Albert Bonniers Förlag). Sven Delblanc meddelar i slutet av den tredje volymen att dessa tre böcker utgör en trilogi. De tre berättelserna är helt fristående från varandra, men de har mycket gemensamt i tematik. I motsats till Delblancs mer kända verk, som Hedebysviten eller Kära farmor, händer inte så mycket; det är idéinnehållet som är det centrala. Alla tre utspelar sig i en angiven historisk kontext, de två första strax före resp. strax efter franska revolutionen, den tredje strax före Titus erövring av Jerusalem år 70 e.Kr. I Kastrater och Jerusalems natt uppträder historiska personer, medan gestalterna i Speranza är fiktiva, även om huvudpersonen greve Malte Moritz von Putbus föräldrar och andra släktingar är verkliga. (Putbus var ett litet grevskap på Rügen, då i Svenska Pommern.)

Kastrater utspelar sig i Rom år 1786, under ett nattligt besök av Gustaf III och hans favorit Armfelt hos den landsflyktiga, gamla och försupna skotska tronpretendenten Karl Edvard Stuart (”Bonnie Prince Charlie”). Till supésällskapet hör också två kastratsångare, den ene spöklikt nog den sedan länge avlidne Farinelli. Delblancs förtjusning i burlesk, grotesk och grovkornigheter hotar ta loven av de isande beskrivningarna av otyglat våld, mest här, mindre i de två andra romanerna. Här möter vi temat för trilogin: makten och dess missbruk. I Kastrater ställs, med Farinelli som språkrör, makten mot den konstnärliga friheten.

Speranza är namnet på det fartyg med vilket den unge idealisten Malte Moritz von Putbus år 1794 färdas mot Danska Jungfruöarna för att under ett år fostras av sin morbror Hamilkar Sehested, som är guvernör där. Malte är en Candide-figur, en naiv världsförbättrare, som får mycket hårda törnar av verkligheten, här det faktum att Speranza visar sig vara ett slavskepp. Hans idealism bryts sakta ner av hans vilja att ingå i en gemenskap och av hans åtrå till en av slavinnorna. Skräckväldet har usurperat franska revolutionen, och i allegorins former visar Delblanc hur makten förkväver den medborgerliga friheten. Särskilt groteskt är att slavlasten visar sig tillhöra en jesuitkongregation i Amerika, vars representant ombord, abbé Marcello, likt en Pangloss får lägga ut texten om hur nödvändigt detta onda är för det kommande stora goda gudsriket.

Jerusalems natt är stillsammare i anslaget. Vi befinner oss i härföraren Titus läger inför erövringen av Jerusalem. Berättaren, den grekiske lärde Filemon av Megara, har förutsett en solförmörkelse, som mycket riktigt inträffar men som pågår alldeles för länge och skrämmer upp de vidskepliga romarna, från Titus ner till den enklaste soldat. Tillsammans med Titus och Filemon befinner sig den judiske överlöparen Josefus. Till dem förs en fånge, den gamle Eleasar, som visar sig vara en anhängare till Jesus och en av de få ännu levande som känt honom. För sällskapet berättar Eleasar sin version av Jesu liv och verk, som skiljer sig påtagligt från evangeliernas. Framför allt har alla de kvinnor som följde Jesus eliminerats ur historien. Även här är det en fråga om makt. I vakuumet efter Jesus död är det Simon Petrus och Paulus som tar över och från sin maktposition korrumperar den ursprungliga läran. Kristendomen predikar befrielse från tvång och nöd, men i församlingen finns ingen frihet. I ett sidospår får Titus konstatera att inte ens makthavare har någon frihet: de är bundna av och vid makten.

Det visade sig fungera utmärkt att läsa dessa tre romaner i en följd. Temat binder dem samman och berättelsernas olikhet förhindrar monotoni. Trots det djupa allvaret präglas böckerna av Delblancs spiritualitet och hans barockiserande stilkonst. Sven Delblanc tycks vara på väg mot en renässans. Den här trilogin hör definitivt till det som kommer att lyftas fram.

En klassiker, men vem läser?

2021-06-11 Anatole France: Les opinions de M. Jérôme Coignard (1893, nytryck ca 1900 Calmann-Lévy Éditeurs; 290 s.). Anatole France är kanske inte bortglömd, men nog förpassad till periferin, och hans böcker läses väl inte mycket. I DN:s digitala arkiv kan man hitta en graf över omnämnanden genom åren. Den når sin topp årtiondena efter hans död 1924 för att från 1970-talet sjunka brant till nivån i dag, ett par tre förekomster om året, vanligen i förbigående. Mest typiskt nämns han som en av Hjalmar Söderbergs förebilder och idoler. Söderberg översatte också en av hans mest kända romaner, Drottning Gåsfot. Mitt intryck från franskstudierna på 1960-talet är att France också ses över axeln av den franska akademiska litteraturexpertisen, som en underhållare utan större djup. Helt klart är att han på sin tid retade gallfeber på det konservativa etablissemanget med sin kulturradikalism, framförd med subtil ironi och stilistisk briljans. Hans svenska discipel Hjalmar Söderberg har mött ett gunstigare öde.

Jag nämnde Drottning Gåsfot (La rôtisserie de la Reine Pédauque, 1893). I denna kombinerade idéroman och pikaresk introduceras författarens språkrör abbé Jérôme Coignard, som meddelar sin elev Jacques Stekvändare sina oförgripliga åsikter i tidens frågor om politik, moral och religion. Tiden är visserligen 1700-talet, men att det är Frances egen tids eliter och deras hyckleri han vänder sig mot är uppenbart.

De åsikter M. Coignard får framföra i romanen var tydligen inte tillräckligt, för redan samma år, 1893, utkom denna följevolym, som i en tunn fiktiv dräkt låter abbén ytterligare, och mer oförblommerat, lägga ut texten, vanligen i dispyter med representanter för etablissemanget. Ironin är bitskare och antar stundom rent Voltaireska former, och samhällskritiken går djupare, är mer desillusionerad, ibland på gränsen till cynisk. T.ex. är det engelska systemet, där partier fredligt växlar om vid makten, meningslöst då institutionerna ändå inte rubbas. I bokens längsta och tyngsta del går abbén tillrätta med juridiken: lagstiftningen och rättskipningen, som han finner vara till inte för att skipa rättvisa på det individuella planet utan för att upprätthålla samhällsordningen. (Ett känt citat från annan bok av France, Le lys rouge, lyder: « [L]a majestueuse égalité des lois […] interdit au riche comme au pauvre de coucher sous les ponts, de mendier dans les rues et de voler du pain ».)

Den här boken är nästan helt förbisedd i översikter av Anatole Frances författarskap, vilket är begripligt eftersom den skönlitterära fernissan är så tunn och innehållet, med kännedom om författarens åsikter, tämligen förutsebart, vilket gör läsningen stundom tröttande trots det eleganta språket.