Folkbildande – för vem?

2025-07-17 Alexandra Middleton: Arktis(svensk övers.Anders Nyman & Tatu Lehtilä) och Mats Bergman: Propaganda (båda Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2025; i serien Värt att veta, 64 s., litet format).

Folkbildande småskrifter har en lång historia på svenskt språkområde. Jag tänker främst på Studentföreningen Verdandis småskrifter, som gavs ut med 531 nummer från 1888 till 1954. Då ansågs den sortens skrifter ha spelat sin roll i ett begynnande nytt mediesamhälle. På senare år har forskningsstiftelsen Riksbankens jubileumsfonds årsbok formen av en box med sex små häften, alla på ett givet tema (det senaste är Rättvisa). Och nu har alltså Svenska litteratursällskapet hakat på formatet med serien med det rätt fantasilösa namnet Värt att veta, där dessa två är nummer 6 resp. 5. Tidigare nummer har behandlat mardrömmar, kvantdatorer, spegeln som symbol inom konst, litteratur och vetenskap samt skogen. Stor ämnesbredd som sig bör, alltså.

Formatet har sina utmaningar. Texten är ju betydligt längre än även den mest utförliga uppslagsverksartikel och samtidigt betydligt kortare än normal boklängd. Någon riktig fördjupning blir det knappast tal om, snarare breda översikter men i rätt kompakt form. Jag tycker författarna har lyckats bra i de båda böcker jag läst.

Gemensamt för häftena är att de behandlar sitt ämne från två sidor. Först analys av själva begreppet: hur avgränsas Arktis? Finns det en allmänt omfattad definition av ”propaganda”? Sedan en redogörelse för vad det står för. I Arktis är det inte så mycket naturgeografi, desto mer kulturgeografi och antropologi samt geopolitik och ekonomi och förstås klimatförändringar. De urfolk som lever i området och deras kulturer får förhållandevis stort utrymme. I Propaganda får vi propagandans historia från renässansen och framåt och en beskrivning av vilka uttryck den tagit sig under olika tider och i olika samhällssystem. Ordet förknippas ju oftast med totalitära samhällssystem, men författaren ger även exempel på ”god” propaganda, som den för mjölkdrickande i Sverige och Finland på 1930–50 talet.

Båda böckerna är läsvärda. Propaganda, i original på svenska, är även välskriven, medan Arktis i sin svenska översättning ter sig lite glanslös. Frågan man ställer sig är väl för vilken läsekrets böckerna är skrivna. Verdandis småskrifter fick med tiden alltmer karaktären av läromedel för studiecirklar och liknande. Men hur ser tillvaron ut för dem i Finland och Sverige i dag?

Magisk realism – men magin uteblir

2025-07-14 Haruki Murakami: Staden och dess ovissa mur (2023; svensk övers. Vibeke Emond, Norstedts 2025; 532 s.). Haruki Murakami (född 1949) är en produktiv, flitigt översatt och av publiken högt skattad japansk författare. Jag har dock inte läst något av honom tidigare och kan alltså inte ställa denna roman i relief till hans tidigare verk.

Jag är inte begeistrad. Huvudskälet är det omständliga, utdragna (över 500 sidor) och färglösa berättandet med ideliga omtagningar och helt obehövliga förtydliganden inom parentes. Det är drag som väl ska vara kongeniala med jagberättaren, en man i yngre medelåldern utan särskilda egenskaper, vare sig tilldragande eller frånstötande. Trots att den historia han har att berätta är på många sätt märkvärdig och mystifierande förblir läsningen, med några undantag, oengagerad.

Det är en berättelse om parallella världar, parallella personligheter. En människa kan skiljas från sin skugga, men skuggan och människan av kött och blod kan byta plats och funktion med varandra. Den parallella världen, staden med den ovissa muren, är från början en fantasiskapelse av berättaren när han är i tonåren och hans flickvän. Hon uppfattar sig som en skugga av sitt verkliga jag, som befinner sig i den muromgärdade staden. Och snart försvinner hon spårlöst från berättaren. Som återfinner henne, fortfarande 16 år, när han som medelålders oförklarligt hittar staden och tar sig in i den. Parallellt lever han (eller är det hans skugga?) ett normalt men ensamt lägre medelklassliv i Tokyo men får för sig att han ska byta tillvaro och blir chef för biblioteket i en liten stad bland bergen i prefekturen Fukushima. Där inträffar händelser som så småningom binder ihop hans båda existenser. ”Magisk realism” är en etikett som ofta klistras på Murakami, och den bejakar han i romanen med ett direkt citat ur en av García Márquez romaner.

Jag tycker inte denna berättelse håller ihop rent litterärt. En förklaring kan man kanske finna i efterordet, där författaren meddelar att den föreliggande romanen bygger på en novell han skrev redan på 1980-talet men som han inte var nöjd med och länge hade velat bygga ut. Han fick ro att göra de först under coronapandemin. Att döma av vad jag läst om Murakamis tidigare produktion är han en framstående författare, men denna gång har han inte riktigt lyckats.

Förlagshistoria med sinnlig konkretion

2025-07-01 Per I. Gedin: Bäste bokförläggare! Från en förläggares vardag(Albert Bonniers Förlag 2025; 552 s.). Per I. Gedin (I. står för Israel, hans tyskjudiske fars efternamn), född 1928, kom till Bonniers 1954 som chef för Bokklubben Svalan och lanserade några år därefter kvalitetspocketböckerna i Sverige med serierna Aldus och Delfin. År 1961 blev han delägare i och förlagschef för Wahlströms & Widstrands Förlag, där Bonniers länge haft stora intressen. Förlaget var då på obestånd efter den förre chefens och ägarens Carl Björkmans död. Från en början på ruinens brant skapade Gedin ett ansett allmänutgivande mellanstort förlag, som han sålde och lämnade efter 25 år. Den här boken handlar om hans tid på W&W.

Låt mig säga på en gång att för mig, en yngre person i samma bransch, har detta varit oemotståndlig läsning. Förlagslivets vardag med dess glädjeämnen och bekymmer, succéer och motgångar, vänskaper och antagonismer står fram konkret och sinnligt på varje sida. Huvudskälet till det är bokens uppbyggnad. Dess ryggrad är utdrag ur förlagets korrespondens. Men i stället för den vanliga tekniken att kommentera varje infört brev för sig har Gedin fogat in dem i en fortlöpande berättelse, vilket skapar den dynamik som utgivna brev vanligen annars saknar. På köpet får man en sammanfattning av förlagets utveckling under Gedins tid.

Korrespondensen med författarna står givetvis i centrum; många författare är naturligt nog utmärkta brevskrivare, och det är även Per Gedin. Gamla bästsäljare som Göran Schildt och Jascha Golowanjuk ska övertygas om att hålla fast vid W&W, nya talanger ska uppmuntras, ofta hämtade från förlagets plantskola, den årliga kalendern Gruppp 65, Grupp 66 osv.: Gunnar Harding, Peter Curman och Gedins verkliga lyckokast Ulf Lundell. Några olyckliga refuseringar vidgår han, som Kristina Lugn samt Lars Norén, den senare mer på personliga än litterära grunder: Gedin tyckte helt enkelt inte om honom. Breddandet av den litterära utblicken både öster- och västerut är viktig för Gedin. I boken finns intressant brevväxling med bl.a. Jevgenij Jevtusjenko, John Irving och Joseph Heller samt med en svårbegripligt missnöjd och misstänksam Joseph Brodsky.

Relationer till bokhandlare, andra förlag och branschorganisationer spelar också en viktig roll. Per Gedin uppfattades av en äldre generation förläggare som enfant terrible, och han i sin tur uppfattade dem som gamla stofiler. Det handlar ofta om nymodigheter som bokklubbar och pocketböcker. W&W var delägare i Månadens Bok och drev den framgångsrika kvalitetspocketserien W&W-pocket. Allvarliga konflikter uppstår nästan aldrig, men väl skärmytslingar och misstämning. Till slut finner sig Gedin på den traditionella förlagssidan, när uppstickaren Rolf Janson med Bra Böcker tar för sig med ibland ifrågasatta metoder. Jag kan inte låta bli att nämna hur Gedin i ett Rolf Janson-anknutet ärende avreagerar sig på min pappa Per A. Sjögren och hur denne, suaviter in modo, fortiter in re, svarar honom på ett sätt som får honom att skämmas och be om ursäkt. Gedin är inte alls främmande för att tillstå egna tillkortakommanden.

Från mitten av 1970-talet minskar brevskrivandet påtagligt, och kapitlen, ett för varje år, blir allt kortare. Lite avtar väl också intensiteten i framställningen, och Gedin känns en smula förströdd. Upprepningar är det gott om i hela boken, och sakfel påträffas här och där (t.ex. att Bernard Malamud fått Nobelpriset), men det är recensentens småaktiga anmärkningar mot en i alla avseenden storartad bok.

Död kvinna och försvunnet bokmanus

2025-06-22 Anne Holt: Det elfte manuset (2021; svensk övers. Barbro Lagergren, Piratförlaget 2022; 452 s.).

Jag är ingen bra läsare av kriminalromaner. Jag läser dem så sällan, och de når ofta inte upp till mina krav på litterär kvalitet. Det gäller även denna. Med det sagt ska jag försöka bedöma den utifrån mer genrespecifika förväntningar.

Det är pandemiåret 2020. Norge har just stängt ner. I en prolog presenteras vi för huvudpersonerna. Holts mångåriga protagonist, den numera pensionerade och rullstolsburna kommissarien Hanne Wilhelmsen vågar efter några år av isolering sig ut i den folktomma Oslonatten, Kriminalinspektör Henrik Holme har ett fall med en kvinna som hittats död i bakluckan på en bil. Den unga Ebba Braut gör sin första arbetsdag som redaktör på Norges största förlag Storkhøj och har fastnat för ett manus till en kriminalroman av – Hanne Wilhelmsen. En gammal kyrkogårdsarbetare gräver graven för en gammal bekant. Det som sedan drar igång handlingen är att manuset till förlagets succéförfattare Kate Howes elfte roman försvinner spårlöst. Läsaren anar förstås redan från början att de här trådarna löper samman någonstans, och mot det målet leds vi med retfull men effektiv långsamhet genom korsklippta kapitel. Jag tyckte nog att det gick väl långsamt i början, men spänningen stiger allt eftersom, och även om man anar relativt tidigt vartåt det lutar är upplösningen både dramatisk och överraskande.

Anne Holt är en god berättare av den allvetande sorten, men hon är inte så bra på gestaltning. Allt ska skrivas ut, ingen relation, reaktion, känsla, inget karaktärsdrag lämnas åt läsarens fantasi. Det är synd, för det är annars en välkomponerad berättelse med intressanta karaktärer hon har åstadkommit.

Ernst von Born, syskonen Vala och andra antifascister

2025-06-16 Finlandssvensk antifascism. Politik, debatt, litteratur 1920–1950 (red. Anders Ahlbäck, Mattias Kaihovirta & Ylva Perera; Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag, Stockholm 2025; 475 s.).

År 2018 utkom Svart gryning. Fascismen i Finland, 1918-44 av Aapo Roselius, Oula Silvennoinen och Marko Tikka. Denna mycket intressanta och tankeväckande bok har nu fått en pendang i föreliggande verk, även om framställningen nu begränsats till finlandssvenska aktörer. Det är motiverat av att skiljelinjen fascism–antifascism ibland korsas av, ibland går parallellt med skiljelinjen äktfinskt– finlandssvenskt. Detta förhållande hör till det som blir bäst och mest allsidigt belyst i detta verk.

Definitionen av fascism är den bredast tänkbara. Rent logiskt är definitionen av antifascism också det. Lägg därtill att antifascismen enligt författarna har yttrat sig på många olika sätt och att boken är ett tvärvetenskapligt arbete med bidrag av både historiker och litteraturvetare blir synfältet brett och framställningen mångfokuserad. Någon artikel (Ylva Pereras om Mirjam Tuominen) är lite för teoristyrd för min smak, men över lag är texterna välskrivna och intresseväckande.

Här samsas artiklar om dagspress, partitidningar och fackföreningspress med kapitel om Svenska folkpartiets utveckling och studier om Finlands svenska författareförening och om enskilda författarskap. Utan att gå in på enskilda bidrag kan man dra upp några huvudlinjer. En är hur ett inledande, nyfiket positivt intresse för fascismen under 1920-talet, särskilt i dess italienska tappning, förbyts i allt större skepsis och direkt motstånd efter Lapporörelsens excesser och slutliga kollaps efter Mäntsäläupproret 1932. Ett annat är insikten att finsk fascism gick hand i hand med äktfinskhet, vilket hindrade många finlandssvenskar från att ansluta sig till organiserade fascistiska eller fascistoida rörelser, som Lappo-efterträdaren IKL (Fosterländska folkrörelsen). Fascistmärkta finlandssvenskar fanns det förvisso ändå, som författarna Bertel Gripenberg och Örnulf Tigerstedt och den intellektuella krets som kallade sig Svarta gardet.

Två artiklar sticker ut i mina ögon. Den ena är Kasper Braskéns om Ernst von Born och Svenska folkpartiets väg. Sfp var på 1920-talet ett starkt konservativt parti, men med Ernst von Born i ledningen tar det en annan väg. von Born var ingen radikal men laglighetsman av ungfinskt snitt, som insåg faran, inte minst för det finlandssvenska, om fascistiskt tänkande slog igenom. Det fanns motstånd inom partiet, men von Born drev igenom sin linje, som sedan dess har varit Sfp:s.

Den andra artikel som jag vill lyfta fram är av Ainur Elmgren och handlar om syskonen Erkki och Katri Vala, den ene främst journalist, den andra mest känd som en framstående poet, båda förgrundsfigurer i den litterära kretsen Tulenkantajat (Eldbärarna). De kan tyckas falla ur ramen då deras offentliga verksamhet gick helt på finska, men de var genuint tvåspråkiga (och hette egentligen Erik och Karin Wadenström). De var politiskt radikala, Erkki länge organiserad kommunist, men deras antifascism färgades också starkt av en hembygdskänsla från gränstrakter som finska Tornedalen, Karelen och den svensk-finska språkgränsens Borgå. Mycket spännande läsning, som sagt lite udda i sammanhanget, men jag hade inte velat vara utan den.

Fin de siècle från Finland

2025-05-31 Karl August Tavaststjerna: Hårda tider (1891; i Nya klassikerserien, Söderström & Co 1991/2004) och Mikael Lybeck: Tomas Indal: En början och ett slut (Albert Bonniers Förlag 1911; nedladdad som e-bok från Litteraturbanken; 104 s. i e-pub-format). Det de här två romanerna har gemensamt är att de är utgivna decennierna runt sekelskiftet 1900, är skrivna av finlandssvenska författare och är något av minor classics om än föga lästa i dag. Som litterära verk är de mycket olika.

Hårda tider är traditionellt berättad men med en ny ton av realism för att inte säga naturalism i framställningen, därtill med en dos samhällskritik och en rejäl nypa attiskt salt. Den utspelar sig i herrgårdsmiljö i Tavastland under Finlands nödår 1867–68 med såväl herrskap som representanter för folket i rollerna.

Tomas Indal utspelar sig i småstadsmiljö (Nykarleby) bland med lätt karikatyr framställda borgare och är skriven på en konstfull prosa med högt stil- och läsvärde. Titelpersonen är ehuru socialt väletablerad en tillvarons outsider som döljer sin desperation i cynismer och ironier och försöker skölja bort den med ett kopiöst alkoholintag. Genremässigt har den drag gemensamma med Hjalmar Söderberg och den helsingforsiska flanörlitteraturen.

Handlingen i Hårda tider drivs framåt av personernas agerande, men mot bakgrund av den hårdföra naturen. Den fina sommaren 1868 efter den första nödvintern framstår nästan som en idyll före peripetin efter halva boken. I ett både dramatiskt och poetiskt kapitel kommer efter en fin augustikväll med kräftskiva den första nattfrosten och fördärvar på en gång den livsviktiga rågskörden. De tragedier som följer orsakas dock inte främst av hungersnöden i sig utan av de lögner, svek och bedrägerier den ger upphov till. Som Tavaststjerna skildrar herrgårdsfolket tar de sitt ansvar för de nödlidande; kritiken riktas mot den passiva senaten i Helsingfors. Författaren visar sitt mästerskap som satiriker i en rättegångsscen, där han skrivit in en självironisk version av sig själv som ” kandidat i humaniora […] Han var glest ljushårig, hade pincené och blygsamt-anspråksfullt sätt, lagom goda gångkläder och satirisk överlägsenhet, som han icke fann någon möjlighet att göra gällande under sessionen”.

I Tomas Indal är det viktigaste litterära verkningsmedlet dialogen, som inte sällan drar åt monolog från titelpersonen. Hans interlokutörer är män ur den lägre medelklassen, värdshusmadammer och uppasserskor men också några finare fröknar. I en kostlig scen friar han för både en väns och sin egen räkning till stadens bokhandlerska, som förstås ger båda korgen. Att cynismen bara är ett skal visar Indal när han, varligt men bestämt, avvisar en ung uppasserska som svärmiskt förälskat sig i honom. Att boken slutar tragiskt är självklart.

De här är bra romaner, väl värda att läsa i dag. Hårda tider är den bättre berättelsen, Tomas Indal står högre rent konstnärligt. Att de inte läses mycket i dag är kanske ändå inte så konstigt. Till samtida storheter som Zola, Strindberg, Herman Bang, Hjalmar Söderberg når de inte upp.

Får en humanist se ut hur som helst?

2025-05-21 Sarah Bakewell: Humanisterna. Sjuhundra år av humanistiskt fritänkande, nyfikenhet och hopp (2023; svensk övers. Jesper Högström, Albert Bonniers Förlag 2025; 443 s. inkl. ca 100 s. appendix, noter och register). Humanist är en som ägnar sig åt eller förespråkar humanism. Men vad är humanism? Den brittiska idéhistoriska författaren Sarah Bakewell anslår tonen i sin bok med att referera ett fiktivt möte i en gymnasieförening där många förslag läggs fram och mötet slutar i kaos. Men de grundläggande definitionerna återfinns där. Bakewells egen är en syntes: de italienska och västeuropeiska renässanshumanisterna sammanförs med essäisten Montaigne, upplysningens centrala gestalter, tyska bildningshumanister, naturvetenskapens pionjärer, politiska liberaler, positivistiska vetenskapare, religiösa fritänkare. Gemensamt har de att de tror på det mänskliga förnuftet och den fria tanken och att de är optimister. De utgår mer eller mindre explicit från Protagoras (människan är alltings mått”), Terentius (”jag är människa, intet mänskligt anser jag vara mig främmande”) och från Demokritos och hans romerska uttolkare Lucretius materialism. I Bakewells ögon representeras denna humanism bäst av den rörelse som i Sverige heter kort och gott Humanisterna, tidigare Human-etiska förbundet. Det internationella förbundet Humanists International har antagit en ”Declaration of Modern Humansim”, som återges i ett appendix.

Jag har försökt bestämma Bakewells position för att göra klart att detta inte är ett vanligt populärvetenskapligt verk utan en personlig essä, där författaren, spirituellt och läsartillvänt, skriver om dem som hon dragits till. Det är en lång kavalkad genom åttahundra år av kända och okända namn. Hon börjar med Petrarca och Boccaccio och många för oss mer okända namn, som den första moderna filologen Lorenzo Valla. Erasmus behandlas utförligt, liksom Montaigne, som Bakewell skrivit en hel bok om. Bland många andra som skildras med sympati kan nämnas David Hume, universitetsreformatorn Wilhelm von Humboldt, Charles Darwin och hans vapendragare Thomas Huxley, paret John Stuart Mill och Harriet Taylor, författaren George Eliot, esperantouppfinnaren Ludwik Zamenhof, Bertrand Russell … Det finns en slagsida åt det anglosaxiska, men den är knappast störande. Bakewell gör sitt bästa för att lyfta fram kvinnor: Christine de Pisan, Mary Wollstonecraft, Harriet Taylor, men de hamnar ändå i skymundan. Jesper Högströms översättning är smidig men här och där väl personlig (jag undrar mycket över vilket engelskt ord som Högström återgivit med det icke-existerande ”dädanvart”). Någon seriös historik över humanismen och humanisterna är denna bok alltså inte, men den är avgjort både roande, läsvärd och lärorik.

Att immuniseras mot den röda smittan

2025-05-09 Anneli Kanto: De röda barnen (2024; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2024; 278 s.). Den här romanen har sitt ursprung i en pjäs, som spelades kort tid på Helsingfors stadsteater 2020 innan föreställningen fick läggas ner på grund av pandemin. Omarbetningen till roman är gjord på initiativ av det svenska förlaget Lind & Co, som också gett ut den på finska (Punaorvot). Författaren, förlaget och översättaren har all heder av detta.

För det är en åtminstone i Sverige rätt okänd historia som berättas. Efter inbördeskriget i Finland 1918 fanns det tusentals faderlösa barn i familjer på den röda sidan. Många familjer hade det eländigt med bostäder och mat, så med en blandning av uppriktig och hycklad medkänsla som skäl omhändertogs ett stort antal sådana barn i södra Finland, varav ett betydande antal placerades hos fosterfamiljer i Savolax och Österbotten. Dessa var pålitligt vita områden, och det egentliga skälet till omhändertagandet var att immunisera barnen mot ”den röda smittan” och göra dem till goda medborgare i den nya, borgerliga, republiken Många barn hamnade förvisso i goda, välmenande familjer, men inte så få kom att utnyttjas som gratis arbetskraft på bondgårdar.

Boken bygger på författarens egen forskning, men hon redovisar den i romanform. Hon har skapat arbetarfamiljen Johansson i Berghäll, arbetarstadsdelen framför andra i Helsingfors: den skötsamma verkstadsarbetaren Arvo, hans hustru Helmi och tre barn ned hoppfulla förnamn. Sonen Aarre (’skatten’) är 14 år, döttrarna Lahja (’gåvan’) och Ilona (av ilo ’glädje’) 12 respektive 6. Både fadern och sonen deltar i det röda upproret och fängslas. Arvo svälter ihjäl i fånglägret i Ekenäs, Aarre överlever, men skadad till både kropp och själ. Modern Helmi går in i en svår depression. I en dramatisk scen tvångsomhändertas flickorna och skickas till Österbotten. Lahja hamnar hos en snål och brutal bonde, medan Ilona kommer till två ogifta systrar, som vill flickans bästa men också föreställer sig att de ska kunna adoptera henne och låta henne ärva deras mark. Vi följer flickorna under två år, tilltagande skräckfyllda för Lahja, alltmer trygga för Ilona. Upplösningen är dramatisk på flera plan.

Berättelsen drivs framåt dels genom konventionell narration i tredje person av en allvetande berättare, dels genom monologer av huvudpersonerna. Till dem sällar sig också en historisk gestalt, Ester Hällström, under romanens gång gift med Finlands första president, K.J Ståhlberg, som Ester kallar John. Ester Stålberg blev senare en känd författare, men här framträder hon som en av initiativtagarna till omhändertagandena. Bilderna av en högborgerlig tillvaro ger en god kontrast till arbetarfamiljens torftiga livsvillkor.

Boken är inget litterärt mästerverk. Narrationen är lite fyrkantig, men i monologerna har Anneli Kanto fått till det bättre, även om det hon lägger i de unga flickornas mun inte alltid känns helt trovärdigt. Men det är ett välgjort verk om en episod i Finlands historia som har behövt berättas, så sammantaget är läsvärdet för De röda barnen högt.

Ett liv med böcker

2025-05-05 Therese Eriksson: En värld av böcker. Eva Bonniers förläggarliv (Albert Bonniers Förlag 2025; 222 s.). Först transparens, som det heter: Eva Bonnier är min syssling, som jag har känt hela livet, och en god vän. Vi har dessutom samarbetat litterärt, under elva år, i prisnämnden för stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne. Det har förstås färgat min läsning.

Boken är ingen biografi eller spökskriven memoar, heller ingen renodlad intervjubok. Jag ser den snarast som ett journalistiskt reportage i bokformat, till arten ganska likt det tidningsreportage som Björn af Kleen gjorde om och med Eva i Dagens Nyheters lördagsmagasin den 3 maj. Texten bygger på samtal med Eva men också med många andra namngivna personer i Evas närhet: den ständiga vapendragerskan och vännen Sara Nyström, förläggarkollegan Jonas Modig, författarna Kerstin Ekman och Ellen Matsson, Förläggareföreningens vd under Evas tid som ordförande (och även före och efter) Kristina Ahlinder och några till, ett överskådligt antal. De citeras rikligt i direkt anföring. Trots den stora åldersskillnaden mellan objekt och intervjuare, 36 år, tycks samarbetet ha varit förtroendefullt, och resultatet har blivit ett i grunden välvilligt men nyanserat porträtt, och en personhistoria med lång räckvidd. Därtill välskrivet och lättläst.

Den röda tråden är Evas kamp för erkännande som bokförläggare. Först att över huvud taget få komma in i branschen, trots motstånd från den patriarkala Bonnierfamiljen inklusive fadern Gerard, och, när hon väl var inne få pröva på misstro och kritik. Men trägen vinner, och så småningom var Eva inte bara accepterad utan uppskattad och efterfrågad även utanför förlagsvärlden, bland annat som styrelseordförande för Konstfack under en turbulent tid.

Eva är en läsande förläggare, och kontakterna med ”sina” författare är det hon värnar mest om. Åren som vd för Albert Bonniers Förlag betraktar hon som ett misstag. Vid 80 är hon fortfarande aktiv förläggare men aviserar nedtrappning.

Eva Bonnier har generellt varit ovillig att dela med sig av personliga angelägenheter, men här öppnar hon sig ändå en del. Både om uppväxten och om sitt eget familjeliv, som erbjudit åtskilliga svårigheter men också trygghet med make nummer två Erik Sidenbladh.

Eva är traditionalist och tror på den tryckta boken, men är orolig för det sviktande intresset bland yngre medlemmar av familjen Bonnier för förläggaryrket. Inget av Evas fem barn har gått i mammans fotspår, och på förlaget finns nu förutom Eva och hennes syssling Abbe endast brorsdottern Emma, som är förlagsredaktör. Är det hon som ska axla familjeansvaret för förlaget? Att det måste finnas någon Bonnier i ledande ställning på förlaget tror Eva är livsviktigt. För att travestera ett latinskt uttryck: Albert Bonniers Förlag utan en Bonnier är som en kropp utan själ.

En roman som berikar och berör

2025-05-02 Niels Fredrik Dahl: Fars rygg (2023; svensk övers. Gun-Britt Sundström, Natur & Kultur 2025; 311 s.). Niels Fredrik Dahl är en norsk författare som för denna roman belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2024. Den tycks mig väl värd en sådan utmärkelse, en juvel som putsats till högglans i Gun-Britt Sundströms översättning.

Författaren har i intervjuer understrukit att detta är en roman. Huvudperson är visserligen hans egen far, men Dahl har vetat så lite om hans liv att han, visserligen med ledning av brev och fotografier, fått skriva fram en till stora delar fiktiv berättelse med ett antal faktiska hållpunkter i tid och rum.

Kompositionen är konstfärdig men fungerar väl. Första avdelningen är ett slags sammanfattning, som följs av kapitel med mer detaljerade skildringar av ”fars” tillvaro innan den mot slutet än mer fördjupar sig i barndomen. Huvudpersonen, genomgående kallad ”far”, lever med sina norska föräldrar i Alexandria, där hans far, kallad ”Domaren”, tjänstgör vid en internationell domstol och hans mor Ellen är hemmafru och sonens hemundervisande lärare. Det är ett isolerat liv, han har inga jämnåriga kamrater. Under den sedvanliga sommarsemestern i Norge när han är tretton år får han veta att han ska gå i norsk skola och inackorderas hos skolans rektorspar. Han är socialt oerfaren och får inga vänner. Efter två år flyttas han plötsligt till en internatskola i Genève, där han får sina första vänner, men relationen blir kortvarig. Sedan återfinner vi honom som student i Oslo, där han får sin första flickvän bland medlemmarna i en socialistisk studentklubb. När tyskarna 1943 ska arrestera alla studenter flyr han till Sverige, där han hamnar i ”polistrupperna”, norrmän i Sverige som utbildas militärt för att kunna delta i befrielsen. Hur det går för honom senare i livet serveras vi bara brottstycken av.

Romanens röda tråd är ensamhet. ”Fars” ensamhet påverkar hela hans personlighet, och försök att knyta an till andra misslyckas. Men inte bara ”far” är ensam. Hans mor Ellen lever mer och mer isolerad i hemmet i Alexandria, och när Domaren förälskar sig i en yngre kvinna och paret skils är Ellens skam sådan att hon isolerar sig än mer i sin lägenhet i Oslo, med sin son som enda sällskap; de två har bara varandra. Det är hjärtskärande läsning.

Något måste också sägas om ”fars” far Domaren. Han är en klassisk familjetyrann, som bestämmer allt och vet vad som är bäst för alla. ”Du har det bra här” kan han säga till Ellen, när hon klagar på sin instängda tillvaro. Men porträttet är sammansatt. Han vill i grunden sin familj väl, det är bara det att hans auktoritära personlighet gör honom oförmögen att lyssna in andras stämningar. Och sanningen är väl att även Domaren är en i grunden ensam person.

För Niels Fredrik Dahl har hans far varit en gåta. Om han genom att skriva en bok om honom har löst gåtan kan ingen veta. Men den har i alla fall fått ett möjligt svar i denna rika och berörande roman.