Ett liv med böcker

2025-05-05 Therese Eriksson: En värld av böcker. Eva Bonniers förläggarliv (Albert Bonniers Förlag 2025; 222 s.). Först transparens, som det heter: Eva Bonnier är min syssling, som jag har känt hela livet, och en god vän. Vi har dessutom samarbetat litterärt, under elva år, i prisnämnden för stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne. Det har förstås färgat min läsning.

Boken är ingen biografi eller spökskriven memoar, heller ingen renodlad intervjubok. Jag ser den snarast som ett journalistiskt reportage i bokformat, till arten ganska likt det tidningsreportage som Björn af Kleen gjorde om och med Eva i Dagens Nyheters lördagsmagasin den 3 maj. Texten bygger på samtal med Eva men också med många andra namngivna personer i Evas närhet: den ständiga vapendragerskan och vännen Sara Nyström, förläggarkollegan Jonas Modig, författarna Kerstin Ekman och Ellen Matsson, Förläggareföreningens vd under Evas tid som ordförande (och även före och efter) Kristina Ahlinder och några till, ett överskådligt antal. De citeras rikligt i direkt anföring. Trots den stora åldersskillnaden mellan objekt och intervjuare, 36 år, tycks samarbetet ha varit förtroendefullt, och resultatet har blivit ett i grunden välvilligt men nyanserat porträtt, och en personhistoria med lång räckvidd. Därtill välskrivet och lättläst.

Den röda tråden är Evas kamp för erkännande som bokförläggare. Först att över huvud taget få komma in i branschen, trots motstånd från den patriarkala Bonnierfamiljen inklusive fadern Gerard, och, när hon väl var inne få pröva på misstro och kritik. Men trägen vinner, och så småningom var Eva inte bara accepterad utan uppskattad och efterfrågad även utanför förlagsvärlden, bland annat som styrelseordförande för Konstfack under en turbulent tid.

Eva är en läsande förläggare, och kontakterna med ”sina” författare är det hon värnar mest om. Åren som vd för Albert Bonniers Förlag betraktar hon som ett misstag. Vid 80 är hon fortfarande aktiv förläggare men aviserar nedtrappning.

Eva Bonnier har generellt varit ovillig att dela med sig av personliga angelägenheter, men här öppnar hon sig ändå en del. Både om uppväxten och om sitt eget familjeliv, som erbjudit åtskilliga svårigheter men också trygghet med make nummer två Erik Sidenbladh.

Eva är traditionalist och tror på den tryckta boken, men är orolig för det sviktande intresset bland yngre medlemmar av familjen Bonnier för förläggaryrket. Inget av Evas fem barn har gått i mammans fotspår, och på förlaget finns nu förutom Eva och hennes syssling Abbe endast brorsdottern Emma, som är förlagsredaktör. Är det hon som ska axla familjeansvaret för förlaget? Att det måste finnas någon Bonnier i ledande ställning på förlaget tror Eva är livsviktigt. För att travestera ett latinskt uttryck: Albert Bonniers Förlag utan en Bonnier är som en kropp utan själ.

Vagabonden som blev Nobelpristagare

2023-05-25 Johan Svedjedal: Min egen elds kurir. Harry Martinsons författarliv (Albert Bonniers Förlag 2023; 797 s.). Mitt första litterära minne måste vara utgivningen av Harry Martinsons Vägen till Klockrike 1948. Jag var fyra år, visserligen barn i en bokförläggarfamilj men jag tror ändå det säger något om Martinsons tidigt uppnådda stjärnstatus och vilken händelse det var när det kom ut en ny roman av honom. Att han året därpå tog inträde i Svenska Akademien minns jag däremot inte.

Harry Olofssons (namnet Martinson tog han sig i 14-årsåldern) osannolika livsresa från sockenbarn och vagabond till lands och sjöss till Sveriges kanske mest uppburna författare tecknas detaljerat men aldrig långtråkigt i Johan Svedjedals nyutkomna biografi, som är den första heltäckande. Föregångare finns: Sonja Erfurth om Martinsons barn- och ungdom, Ingvar Holm om liv och verk till och med 1940-talet, Johan Wrede om Aniara, Kjell Espmark om hur Martinson erövrade sitt språk med flera. Svedjedal är noga med att referera till dem passim, men han baserar sig främst på forskning i det stora Martinsonarkivet på Carolina Rediviva, där han kunde sitta ostörd under pandemin.

Svjededals mödor har frambringat en life and letters-biografi utan luckor. Framställningen är kronologisk, och stundtals kan man följa Martinson nästan dag för dag. Liksom i de tidigare verken om Spektrum-kretsen och Karin Boye utreder han motsägande uppgifter (inte alls ovanliga) noggrann som en privatdetektiv. Persongalleriet är brett: familj, fosterfamiljer, gynnare och stödjare, författarvänner och -kolleger, förläggare, kritiker och Akademikolleger. Kontakterna med Bonniers får stort utrymme. Herrarna Bonnier, Tor och Kaj (min morfar), samt Georg Svensson stöttade och uppmuntrade, och förlaget försökte så gott det gick sanera Martinsons trots stora inkomster ständigt usla ekonomi. Först med det förkättrade Nobelpriset kunde han göra sig skuldfri.

Det här är inte platsen att rekapitulera Martinsons liv och litterära karriär, men vad är det för bild av människan Harry Martinson Svedjedal ger? Den första bilden är kanske den av rymmaren. Från barndomen och till och med äktenskapet med Moa stack han bara i väg när det blev eller kändes för svårt. Vilket det ofta gjorde. Hans charm var omvittnad, men han kunde trötta ut sin omgivning med oändliga monologer. Han var en känslig person och tog lätt illa vid sig av kritik. Han hade ständigt flera skrivprojekt på gång men måste peppas och pushas för att leverera något tryckfärdigt. Hans stjärnstatus gjorde att han överhopades av inbjudningar att hålla tal i olika sammanhang, och så länge hälsan stod honom bi tackade han sällan nej. Verksamheten underlättades av att han för det mesta talade utan manuskript. Hans ihärdiga kritik av maskinsamhället uppfattades som bakåtsträveri och han själv som kverulant, men eftervärlden ser honom som en klarsynt varnare för miljöförstöring, i paritet med Rachel Carson. Martinsons hälsa var aldrig god, med skov av tbc från ungdomen och med nya tillstötande krämpor, men bortsett från akuta sjukdomsperioder höll han högt tempo så länge han över huvud taget förmådde. För sin dagliga tillvaro var han beroende av kvinnor, men först med andra hustrun Ingrid fick han ett ordnat familjeliv. Nobelpriset 1974, eller rättare sagt reaktionerna mot det, drabbade Martinson hårt. Svedjedal ägnar prisförläningen ett helt kapitel och gör sitt bästa för att nyansera historiken.

Och bilden av författaren? Tacknämligt nog stannar Svedjedal upp vid varje verk, refererar och analyserar och, som den litteratursociolog han är, beskriver receptionen, med utdrag ur recensioner, och ger försäljnings och upplageuppgifter. Jag tycker han fångar Martinsons särdrag mycket väl: för tiden ovanliga ämnesval och ett helt unikt, rikt och flödande språk med nya ordbildningar, fräscha och överraskande metaforer och liknelser, sömlösa övergångar mellan relation och reflexion, till en mångstämmig, nästan symfonisk helhet. Johan Svedjedal skriver själv mycket väl, sakligt, ledigt, då och då med en humoristisk twist. Bokens omfång ska vi bara vara glada för, när det är så härlig läsning!

Albert Bonnier 200 år

2020-11-13 Per T. Ohlsson: Albert Bonnier och hans tid (Albert Bonniers Förlag 2020; 320 s.). Förlags- och dynastigrundaren Albert Bonnier, min morfars farfar, föddes i Köpenhamn den 22 oktober 1820. Till 200-årsminnet av denna tilldragelse har förlaget som fortfarande bär hans namn och nu styrs av hans barnbarns barnbarns generation inbjudit Per T. Ohlsson att skriva hans biografi. Denne är väl skickad för uppgiften, som erfaren politisk journalist och historisk skribent med det dynamiska 1800-talet som ett specialområde. Det har förvisso skrivits om Albert Bonnier och hans tid förut, men detta är den första heltäckande levnadsteckningen, som fyller ut luckan mellan Svante Hanssons Den förste Bonnier om stamfadern Gerhard och Per I. Gedins Litteraturens örtagårdsmästare om Alberts son Karl Otto. Som sig bör till ett jubileum är boken ett påkostat praktverk, formgivet av mästaren Nina Ulmaja och mycket rikt illustrerat med bilder från tiden.

De yttre dragen i Alberts historia är välbekanta. Den 14 år äldre brodern Adolf är redan verksam i Stockholm när 15-åringen Albert kommer från Danmark och sätts i lära hos brodern i dennes bokhandel på Norrbro. Bara två år senare ger han ut sin första bok, den satiriska pamfletten Bevis att Napoleon aldrig existerat. Något förlag driver han ännu inte; han arbetar hos Adolf, skickas på praktik till kontinenten och ger ut en bok då och då. I motsats till sin far och sin bror är han en försiktig affärsman, som låter rörelsen växa långsamt och expandera med egna medel. Så småningom frigör han sig från Adolf och markerar sin självständighet med köpet av ett eget tryckeri. Hans mest framgångsrika metod är att knyta författare fast till sitt förlag på lång sikt. På köpet blir han nära personlig vän till flera av de mest framgångsrika, särskilt Viktor Rydberg och Zacharias Topelius. Ett stort antal författare, deras verk och deras förbindelser med Bonnier passerar revy i boken. Albert väjer inte för att ge ut kontroversiell litteratur, vilket i några fall vållar honom stort personligt obehag. Ohlsson lägger stor vikt vid tidens antisemitism, som finns med i de flesta angrepp på Albert Bonnier. Men han framhåller också den fortskridande judiska emancipationen, som kulminerade i fulla medborgerliga rättigheter 1870. Från att ha varit vänsterliberal i sin ungdom – rabulist med tidens språkbruk – blir Albert med åldern politiskt mer försiktig, men ännu på ålderns höst ansåg han att förläggarens uppgift var att sprida, inte döma.

Per T. Ohlsson lyfter också fram Albert Bonnier som person: hans karaktär, umgänge, familjeförhållanden. Mycket av detta kan utläsas ur den rika bevarade korrespondensen. Efter ett glatt ungkarlsliv gifte sig Albert tämligen sent, med Betty Rubenson. Deras relation var djupt kärleksfull men genomgick flera kriser på grund av Bettys återkommande depressioner. Efter Bettys död hade Albert en lång relation med en annan kvinna, men att hon också födde honom två barn har inte varit allmänt bekant tidigare.

Man kan tycka, som några recensenter, att Per T. Ohlssons bild av sitt föremål är väl okritisk, även om han inte döljer Albert Bonniers svagheter. Men det är ett faktum att Albert var väldigt framgångsrik: en ensamkommande invandrarpojke av främmande religion och utan ett öre på fickan slutar som en förmögen man med aktad samhällsställning, efter banbrytande insatser i den svenska kulturens och litteraturens tjänst. Det livsödet är inte lätt att förminska ens om man skulle vilja. Per T. Ohlsson har all heder av denna grundliga, vederhäftiga och välskrivna biografi.