Inte en spänningsroman men en spännande roman

2023-09-05 Kate Atkinson: Kodnamn Flamingo (2018; svensk övers. Ing-Britt Björklund, Norstedts 2019; 348 s.). ”När kommer flamingon?” hinner jag undra många gånger innan den dyker upp mot slutet av boken. På engelska har boken den rätt intetsägande titeln ”Transcription”, men det svenska förlaget tycks ha velat sälja in den som en thriller (jämför t.ex. Frederick Forsyths Täcknamn Odessa). Romanen handlar om förräderi, kontraspionage, vilseledande operationer och agenter och dubbelagenter i England under och strax efter andra världskriget, men någon thriller är det inte. Det är knappast ens en spänningsroman men en spännande roman, en riktig bladvändare.

Det är i början av år 1940. Den 18-åriga, nyss föräldralösa Julia Armstrong, begåvad men utan ambitioner, rekryteras till MI5 för att skriva ut avlyssnade samtal mellan en föregiven Gestapoagent (i själva verket arbetande för MI5) och ett antal inhemska Tysklandskollaboratörer. Inom kort ”befordras” hon till infiltratör i en annan, mer högreståndsbaserad kollaboratörsgrupp. Dödligt våld lär hon känna på nära håll. Efter kriget, när hon arbetar på BBC:s skolradioprogram, får hon hotfulla meddelanden om att hon måste betala för vad hon gjorde under kriget. Och underrättelsetjänsten blir hon inte kvitt. Handlingen tar en oväntad vändning mot slutet.

Berättelsen, i tredje person men alltid sedd ur Julias perspektiv, växlar mellan tre tidsplan: början och slutet år 1981, däremellan fram och tillbaka mellan 1940 och 1950. Atkinson kan hålla inne med pusselbitar från ett avsnitt för att hala fram dem senare och på så sätt skapa dynamik i framställningen. Stilen känner man igen: rättfram, ironisk, med det ofta använda greppet att låta Julia säga en sak men tänka en annan.

Samma tidshopp och stilgrepp finns i mästerverket Liv efter liv, som denna påminner en del om. I båda spelar blitzen över London en viktig roll, i båda är frågan om vad det är för ett land man slåss för. I den förra spelades med alternativa händelseförlopp; här spelas med roller och identiteter. Båda är allvarliga, men allvaret tempereras genom den spirituella framställningen. Liv efter liv är den bättre romanen, men Kodnamn Flamingo går inte av för hackor den heller.

”Sliding doors” igen och igen

2020-03-09 Kate Atkinson: Liv efter liv (2013; svensk övers. Anna Strandberg, Massolit Förlag 2015; 543 s.). Det är märkligt att läsa denna roman så snart efter läsningen av Kristoffer Leandoers Den oavslutade litteraturen. För här vimlar det av slut som inte är några riktiga slut. Det börjar nämligen om igen och igen. En liten ändring av begynnelsevillkoren, och livet tar en annan vändning. Vi kan kalla det en utforskning av parallella världar, en lek med kontrafaktiskt berättande eller ett litterärt experiment. I ett efterord ställer Kate Atkinson frågan men besvarar den inte. Ett tankeexperiment är hur som helst inledningsscenen, där en ung engelsk kvinna redan 1930 mördar Hitler. Om det varit så, hade då andra världskriget och Förintelsen blivit av?

I romanens huvudhandling följer vi Ursula Todd, född en snöstormig natt år 1910. Nej, i första ansatsen är hon dödfödd, då förlossningsläkaren inte kunnat komma fram. I omstarten hinner han och flickan överlever. Så fortsätter det. Ursula drunknar eller räddas, faller från hustaket eller ger sig aldrig ut på det. Det är annars en godmodigt satirisk skildring av en uppväxt i en väldigt engelsk medelklassfamilj, med trygg pappa, neurotisk mamma, syskon av olika karaktär och en excentrisk faster, därtill barsk kokerska och en irländsk jungfru, till att börja med naiv och obildad men småningom av författaren utrustad med karaktär och åtminstone hjärtats bildning. Det är gediget underhållande i bästa brittiska tradition, så omkastningen blir desto häftigare.

I det längsta och mest genomarbetade alternativscenariot blir Ursula, 16 år gammal, våldtagen av en kamrat till sin äldre bror. Hon blir gravid, gör abort och sedan är hela hennes tillvaro förstörd och hon går onda öden till mötes. I omtaget lyckas hon avvärja övergreppet och får en helt normal tillvaro. Eller inte så normal kanske, eftersom kriget bryter ut. Ursula deltar i en bombskyddsgrupp som tvingas ta hand om döda och skadade vid tyska bombanfall. Den långa och detaljerade skildringen av blitzens härjningar i London är romanens centrala parti och mycket stark läsning.

Att det är Ursula som skjuter Hitler 1930 är förstås klart från början. Hur hon får den möjligheten är en spännande alternativhistoria, som inte ska avslöjas här. Det som kan tilläggas är att det inte alltid är helt stängda dörrar mellan de olika världarna, för Ursula tycks åtminstone ibland vara synsk och ha déjà-vu-upplevelser av katastrofalternativen och välja att undvika dem, både för sig själv och för andra. Det lägger ytterligare en dimension till denna rika, tankeväckande och mycket läsvärda roman.