2020-03-09 Kate Atkinson: Liv efter liv (2013; svensk övers. Anna Strandberg, Massolit Förlag 2015; 543 s.). Det är märkligt att läsa denna roman så snart efter läsningen av Kristoffer Leandoers Den oavslutade litteraturen. För här vimlar det av slut som inte är några riktiga slut. Det börjar nämligen om igen och igen. En liten ändring av begynnelsevillkoren, och livet tar en annan vändning. Vi kan kalla det en utforskning av parallella världar, en lek med kontrafaktiskt berättande eller ett litterärt experiment. I ett efterord ställer Kate Atkinson frågan men besvarar den inte. Ett tankeexperiment är hur som helst inledningsscenen, där en ung engelsk kvinna redan 1930 mördar Hitler. Om det varit så, hade då andra världskriget och Förintelsen blivit av?

I romanens huvudhandling följer vi Ursula Todd, född en snöstormig natt år 1910. Nej, i första ansatsen är hon dödfödd, då förlossningsläkaren inte kunnat komma fram. I omstarten hinner han och flickan överlever. Så fortsätter det. Ursula drunknar eller räddas, faller från hustaket eller ger sig aldrig ut på det. Det är annars en godmodigt satirisk skildring av en uppväxt i en väldigt engelsk medelklassfamilj, med trygg pappa, neurotisk mamma, syskon av olika karaktär och en excentrisk faster, därtill barsk kokerska och en irländsk jungfru, till att börja med naiv och obildad men småningom av författaren utrustad med karaktär och åtminstone hjärtats bildning. Det är gediget underhållande i bästa brittiska tradition, så omkastningen blir desto häftigare.

I det längsta och mest genomarbetade alternativscenariot blir Ursula, 16 år gammal, våldtagen av en kamrat till sin äldre bror. Hon blir gravid, gör abort och sedan är hela hennes tillvaro förstörd och hon går onda öden till mötes. I omtaget lyckas hon avvärja övergreppet och får en helt normal tillvaro. Eller inte så normal kanske, eftersom kriget bryter ut. Ursula deltar i en bombskyddsgrupp som tvingas ta hand om döda och skadade vid tyska bombanfall. Den långa och detaljerade skildringen av blitzens härjningar i London är romanens centrala parti och mycket stark läsning.

Att det är Ursula som skjuter Hitler 1930 är förstås klart från början. Hur hon får den möjligheten är en spännande alternativhistoria, som inte ska avslöjas här. Det som kan tilläggas är att det inte alltid är helt stängda dörrar mellan de olika världarna, för Ursula tycks åtminstone ibland vara synsk och ha déjà-vu-upplevelser av katastrofalternativen och välja att undvika dem, både för sig själv och för andra. Det lägger ytterligare en dimension till denna rika, tankeväckande och mycket läsvärda roman.