Etikett: boer

Ett orättfärdigt system: dess uppgång och fall

2024-05-17 Andreas Karlsson: Apartheid (i serien Världens dramatiska historia, Historiska Media 2023; 181 s.). Andreas Karlsson är journalist, delvis bosatt i Kapstaden och med Sydafrikas historia som sitt specialområde. En utmärkt bok med just denna titel har han gett ut tidigare; jag har skrivit om den (https://minlasning.blog/2021/03/09/nyttig-historielektion/). I den här boken, i Historiska Medias serie med kortare, mer koncentrerade berättelser, fokuserar han på en företeelse, men den mest grundläggande, i Sydafrikas historia: apartheid.

Framställningen är kronologisk. Karlsson börjar med de vågor av kolonisation och immigration och de våldsamma konflikter som ledde fram till etableringen av de olika folkgrupperna och deras relationer sinsemellan. Den svarta befolkningen hade alltid behandlats illa, och ett tidigt dråpslag blev upprättandet över deras huvuden av Sydafrikanska unionen 1910, sedan motståndarna i boerkriget, afrikander (boer) och britter, överraskande snabbt försonats. Rasåtskillnaden fastställdes redan 1913 med Natives Land Act och skärptes 1923 med Natives Urban Areas Act, som hårt och diskriminerande avgjorde var svarta fick bosätta sig. Termen apartheid ’åtskillnad’ myntades av afrikandernationalisten J.B.M. Herzog, men det något mer moderata South African Party under den legendariske generalen Jan Smuts dominerade länge politiken, och först med Nationalistpartiets makttillträde 1948 kunde man börja genomföra fullständig rasåtskillnad. Karlsson understryker att inte bara skärptes apartheid undan för undan, utan hela det demokratiska systemet monterades gradvis ner, så att Sydafrika på 1980-talet var en renodlad polisstat. Men priset för att upprätthålla systemet började bli för högt. Och dess absurda sidor blev alltmer uppenbara, framför allt knappologin kring de olika grupptillhörigheterna, där särskilt kategorin ”färgade” och dess undergrupper visade sig vara en svårrubbad stötesten.

Mer eller mindre organiserat svart motstånd hade funnits genom Sydafrikas hela historia, men ANC (African National Congress) blev snabbt den ledande, om än ej obestridda, organisationen. När hela ledarskiktet infångades åren runt 1960 var det ett hårt slag för antiapartheidrörelsen. Inom den vita befolkningen fanns med få undantag inget stort motstånd mot apartheid. Det som fanns kom främst från det med ANC lierade Kommunistpartiet och från enstaka liberaler som Helen Suzman, länge ensam apartheidmotståndare i parlamentet. Tyvärr väljer Karlsson, liksom i sin förra bok, att inte ta upp det motstånd som fanns inom den vita kulturen. Ledande författare som Nadine Gordimer och André Brink är inte ens nämnda.

Vid mitten av 1980-talet insåg det internationellt alltmer isolerade landets president Botha att systemet nått vägs ände. Men det var ett brev från fången sedan 28 år Nelson Mandela som satte stenen i rullning. I brevet fanns inget spår av bitterhet eller hämndbegär; var det möjligt att en fredlig övergång till ett demokratiskt styrelseskick (och inte svart diktatur) var möjlig? Svaret vet vi.

Bokens värde förhöjs av de gedigna personteckningarna. Särskilt uppskattade jag minibiografierna över britternas favoritboer Jan Smuts och över Nelson Mandela. Men det är bara ett extra plus vid läsningen av denna gedigna och välskrivna bok.

Nyttig historielektion

2021-03-07 Andreas Karlsson: Sydafrikas historia (Historiska Media 2016; 333 s.). Sydafrika är inte Afrikas största land men ett av de viktigaste av många skäl. Det är den största ekonomin, det har ett helt dominerande parti men en press- och yttrandefrihet som hör till de främsta i världen, enorma ekonomiska klyftor och omfattande kriminalitet men ändå ett exempel för världen på fredlig samlevnad.

Andreas Karlsson är en svensk journalist sedan länge bosatt i Sydafrika. Hans bok uppehåller sig föga vid dagens förhållanden (det är också fem år sedan den kom ut), desto mer vid vad som lett dit.

För att ta det från början ståtar landet med de äldsta lämningarna på människosläktets, hominidernas, utvecklingslinje, och det tycks ha varit kontinuerligt bebott sedan dess. Men av ursprungsfolken av vår egen art, jägarna-samlarna san och herdefolket khoi-khoi, återstår bara spillror, även om många i den spretiga s.k. färgade folkgruppen i dagens Sydafrika har khoi-khoi-blod i sina ådror. De ”svarta” boskapsskötande bantufolken invandrade i vågor från ca år 1000 och framåt och slog sig ned till att börja med främst i öster, i vad som i dag är Östra Kapprovinsen och KwaZulu-Natal. Européerna, som hade etablerat sig i Kapområdet vid nya tidens början hade både fredliga och våldsamma kontakter med khoi-khoi, men det dröjde till 1770-talet innan de stötte på bantufolken i sydöst. Då var det nederländare, som hade etablerat de första permanenta bosättningarna av européer i Kapprovinsen, ett faktum av helt avgörande betydelse för landets senare historia. Nederländarna, boerna, kom snart att uppfatta sig som vita afrikaner och kallade sig själva afrikaaner, på svenska ”afrikander”, en benämning som Karlsson föredrar framför ”boer”. De flesta var enkla, gudfruktiga, tämligen illitterata bönder och hamnade snabbt i underläge inför de välutbildade engelsmän med en stormakt i ryggen som etablerade sig i Kap från början av 1800-talet. För att värna sin livsstil och sitt oberoende drog afrikanderna norrut, i det legendomspunna Groote trek i slutet av 1830-talet och grundade två egna stater, Transvaal och Oranjefristaten. Under samma tid hade zulu stigit upp som en svart stormakt i sydöst, och krigisk konfrontation med européerna stod för dörren, en konflikt som zulu var dömda att förlora men först efter hårda strider. På europeiskt område fanns också ättlingar till asiatiska slavar och indisk billig arbetskraft, basen i gruppen ”färgade”. Svarta i europeiska samhällen, främst lantarbetare och tjänare, var en utnyttjad underklass. Fröet till apartheid finns redan här även om de behandlades något bättre av de engelskspråkiga än av afrikanderna.

Detta är utgångspunkten, när upptäckten av diamanter och guld på afrikandernas områden sätter i gång en ny, dynamisk utveckling, pådriven av brittisk expansion i södra Afrika. Med den snabba försoningen efter boerkrigen och Sydafrikanska unionens upprättande 1910 stärks afrikandernas ställning, och de svartas försämras kraftigt genom restriktiva bosättningslagar 1912 och 1923. Apartheid institutionaliseras genom Nationalistpartiets valseger 1948 och förtrycket av de svarta förstärks gradvis av en alltmer maktfullkomlig regim. Jag behöver knappast referera de senare skeendena som leder fram till demokratins seger och de första fria valet 1994. De följande 20 åren behandlas rätt översiktligt.

Som enda brist noterar jag avsaknaden av kulturens roll i frihetskampen. Inte en enda författare är nämnd, till och med nobelpristagaren Nadine Gordimer lyser med sin frånvaro. Annars är det en mycket nyttig bok Andreas Karlsson har skrivit. Även med grundläggande kunskaper lär man sig mycket nytt och får en betydligt bättre förståelse för hur Sydafrika blivit det landet är i dag. Författaren är inte historiker men han är påläst och en god berättare.