Etikett: brexit

Han vill leva i Europa

2024-04-17 Timothy Garton Ash: Europa. En personlig historia (2023; svensk övers. Hans Dalén, Historiska Media 2023; 428 s.). Författaren är en välkänd brittisk historiker, publicist och debattör med Centraleuropa som huvudsakligt intresse. Han blev snabbt ett namn när han rapporterade direkt från sammetsrevolutionen i Prag 1989, och hans texter har kunnat läsas i tidningar på många språk, inkl. svenska. Nu när han närmar sig de 70 (han är född 1955) har han skrivit denna tillbakablickande bok om Europa sedan 1945 och om sitt eget liv i detta Europa. Akademikern Garton Ash lyser i stort sett med sin frånvaro, för det här är, som undertiteln säger, en mycket personlig bok, där författaren pendlar mellan England och kontinenten i åskådliga bilder av möten med människor, både gräsrötter och makthavare, i reflexioner om det europeiska jämfört med det brittiska och i berättelsen om Centraleuropa med talande kapitelrubriker som ”Delningen” (1961–1979), ”Resningen” (1980–1989), ”Segern” (1990–2007) och ”Vacklandet” (2007–2022).

Garton Ash är helt öppen med sina sym- och antipatier. Han är en liberal vän av fördjupat europeiskt samarbete och är skarpt kritisk till olika brittiska regeringars vacklande hållning i Europafrågan, vilket slutligen ledde till brexit. Hans idol är den tysk-brittiske liberale statsvetaren Ralf Dahrendorf, hans äldre kollega vid St. Antony’s College i Oxford, och en favoritantipati är den ungerska premiärministern Viktor Orbán. Sin biografi är han återhållsam med. Mest personlig är han när han skriver om fadern, artilleriofficer i andra världskriget, en konservativ nationalist som, enligt Garton Ash, säkert hade röstat för brexit om han varit i livet.

Garton Ash skriver trevligt på brittiskt vis, ofta med en humoristisk twist. Jag tyckte om att läsa boken för dess personliga anslag och som en repetitionskurs i Europas efterkrigshistoria, men jag är samtidigt besviken över att den håller sig så på ytan. Av en Oxfordprofessor i European Studies har man rätt att vänta sig mer av analys och fördjupning.

Resan mot högeravgrunden

2020-09-18 Anne Applebaum: Twilight of Democracy. The Failure of Politics and the Parting of Friends (Allen Lane 2020; 206 s. Svensk övers. Margareta Eklöf: Demokratins skymning, Albert Bonniers Förlag, utk. 29/9 2020). Anne Applebaum är en amerikansk historiker och politisk journalist. Hon beskriver sig som center-right, liberalkonservativ, och var tidigare anhängare av Republikanerna i USA. Men när partiet villigt anslöt sig till trumpismen, och flera av hennes politiska och personliga vänner följde med, stannade Applebaum kvar i sin gamla position, och vännerna är numera ovänner. Applebaum är gift med en meningsfrände, Polens tidigare utrikesminister Radosław (Radek) Sikorski och har mycket goda förbindelser i särskilt Polens och Ungerns politiska och journalistiska kretsar. Eller ska vi säga ”hade”? I bokens inledning berättar Applebaum målande om en nyårsfest hon och maken höll i sitt hem i Polen 1999. Då var alla glada åt Polens och Centraleuropas demokratiska framsteg efter frigörelsen från Sovjetkommunismen, men tio år senare hade många av festdeltagarna övergått till de auktoritära högerpartierna Fidesz i Ungern och Lag och rättvisa i Polen. Och I Storbritannien, där Applebaum arbetat på den konservativa The Spectator, blir tidigare middle-of-the-way-Tories anhängare av den extrema brexitrörelsen och drar efter folkomröstningen partiet med sig. Ledande bland dem är paret Applebaum-Sikorskis gamle vän Boris Johnson.

I denna uttalat personliga och icke-objektiva bok ger Anne Applebaum sitt svar på frågan hur det kunde gå så här. Varför har auktoritära högerrörelser fått ett sådant uppsving, och varför har så många tidigare demokratianhängare attraherats av dem? Utan att undanhålla grunder för faktiskt missnöje koncentrerar hon sig på det personliga. Via typfall som hon behandlar mer ingående – en polsk tv-chef, en talesperson för Orbánregimen, en programledare i Fox-tv, Boris Johnson – och mera generella iakttagelser drar hon några slutsatser. De auktoritära rörelserna är inte missnöjesrörelser skapade underifrån utan tvärtom framdrivna av missnöjda eller besvikna personer ur eliten. Det kan röra sig om vad Applebaum efter den rysk-amerikanska kulturvetaren Svetlana Boym kallar restorative nostalgia, ungefär det var bättre förr och vi måste göra något åt det. Eller ett mer personligt missnöje, som att man inte nått det inflytande eller den position man anser sig ha rätt till. Eftersom auktoritära rörelser premierar lojalitet framför kompetens har sådan människor fått det lättare att avancera. Om omvändelsen inte bottnar i genuin övertygelse blir resultatet cynism och relativisering av sanningen.

Att denna resa mot högeravgrunden startats av cyniska elitister är för mig den viktigaste lärdomen av denna bok, även om det förstås inte förklarar allt. Man måste vara tacksam mot Anne Applebaum för hennes mod att skriva den, också som en sorgbearbetning. Trots det allvarliga budskapet trivs man i hennes sällskap, med hennes berättelser och reflexioner utan anspråk på vetenskaplighet. Hon bjuder in läsaren till sitt intressanta liv utan att någon gång bli privat. Det lätt personliga språket, rätt olikt hennes stil som historiker, harmonierar med innehållet.