Journalisten som blev politiker

2022-10-30 Isabella Lövin: Oceankänslan. Om behovet av en berättelse (Natur & Kultur 2022; 268 s.). Jag har, i motsats till den stora majoriteten av den svenska väljarkåren, stort förtroende för Miljöpartiets förra språkrör och statsråd Isabella Lövin. Och efter läsningen av denna bok än större respekt för hennes engagemang, seriositet och sakkunskap. I en tid som premierar politikers slagfärdighet och gå-genom-rutan-egenskaper har hon varit en välgörande avvikare.

Bland annat om detta handlar hennes bok, som kan beskrivas som en politisk memoar och en debattskrift om de krafter som försöker lyfta fram de lösningar som faktiskt finns för klimatfrågan och de krafter som bromsar och motarbetar. I första kapitlet, utgående fån sin debut som språkrör, bryter hon, med all rätt, staven över SvT:s s.k. partiledardebatter, som i själva verket är hårt styrda utfrågningar där den som inte strikt följer den förutbestämda mallen blir bryskt avbruten av programledarna. Varför samlar sig inte partiledarna och gör uppror mot denna mediala diktatur?

Sedan går hon ut i världen. Lövins politiska karriär hade sin upprinnelse i den mycket uppmärksammade boken Tyst hav (2007). Hon engagerades i Miljöpartiet, valdes in i EU-parlamentet 2009 och var en drivande kraft i förändringen av EU:s fiskepolitik. Med återhållen vrede skildrar hon rovdriften på havets resurser, där det storskaliga trålfisket leder till beståndens kanske oåterkalleliga kollaps. I ett annat kapitel blickar hon tillbaka på när miljöfrågorna började ventileras i politiken och där konservativa politiker som Lyndon Johnson och Margaret Thatcher var tidigt ute och det verkade råda konsensus om vikten av att snabbt ta fram alternativ till fossila bränslen. Men så blir det tyst, och bl.a. Thatcher svänger. Vad har hänt? Jo, de stora oljebolagen anlägger moteld med alla sina ekonomiska resurser och politikerna backar. I Lövins ögon är bolagen den enskilt viktigaste faktorn i klimatpolitikens stagnering.

Samtidigt är hon hoppfull om politiken. Hon ger ett, möjligen väl detaljerat, åskådningsexempel från sin ministertid, där en reform av utsläppsrätterna är på tapeten. Det blir många turer fram och tillbaka, hårda manglingar och försök till urvattnade kompromisser. Men med tufft ledarskap och en verklig vilja att komma överens är ett enligt Lövin bra avtal till sist i hamn. Detta kallar hon ”politiskt hantverk. Politik på riktigt”. Men många gånger är den politiska oviljan starkare än den politiska viljan. Det är nedslående att läsa om alla dessa konferenser i FN:s regi där ingenting händer trots att alla känner de katastrofala följderna av en global temperaturstegring på två grader eller över. I ett känslostarkt avsnitt får Kiribatis president komma till tals. Hans lilla örike kommer att försvinna om havsnivån höjs två meter.

Och oceankänslan? Det är en känsla släkt med en religiös upplevelse men utan gudomlig närvaro, beskriven först i ett brev 1927 från Romain Rolland till Sigmund Freud. För Isabella Lövin är den känslan av att vara en del av allt levande och triggas av konkreta naturupplevelser: ”[J]ag känner den när månen hänger stor och orange vid horisonten, jag känner den i kattens mjuka tass, i snökristallernas regnbågsgnister i solen, i gammeltallens sega vridning för att skydda sig mot havsvinden”. Lövin är journalist i grunden, och skriva kan hon. Det här är en politikermemoar med litterära kvaliteter samtidigt som den är angelägen läsning.

Vart är vi på väg?

2020-12-16 Partiernas vägskäl. Ett nytt politiskt landskap i Sverige och Finland (red. Olof Ehrenkrona; Appell Förlag 2020; 171 s.). Bakom denna bok står Kulturfonden för Sverige och Finland, som låtit ge ut den samtidigt på svenska och på finska (Puolueet tienhaarassa, Scriptum). Bokens syfte är att på ett lättillgängligt sätt informera om hur yttre faktorer har påverkat och kommer att påverka politiken och beslutsfattandet i de två länderna. Viktigast är de förändringar som medlemskapet i EU har medfört. De flesta författarna är ledande forskare i statsvetenskap och angränsande ämnen. Artiklarna är korta, konkreta och sakliga. Den i förordet uttalad avsikten att de medverkande skulle skriva personligt och essäistiskt har inte infriats, men jag är inte säker på att det är en nackdel. Personligast och intressantast uttrycker sig de förra EU-kommissionärerna Jyrki Katainen och Cecilia Malmström, intervjuade av journalisten Annika Ström Melin i bokens slutdel.

Boken inleds med en översikt av valsystemen i Finland och Sverige, med tonvikt på den stora skillnaden: personval i Finland, listval i Sverige. Efter reflexioner om riksdagens och den representativa demokratins roll av respektive talman (f.d. i Finland, då Matti Vanhanen numera är finansminister) följer bokens huvuddel: fem ”teman”, där en svensk och en finsk expert behandlar var sin aspekt på temat i fråga. Temana rör vertikal och horisontell maktdelning, opinionsförskjutningar och nya partier, rättighetsfrågor och maktförskjutningen från politik till juridik, samt utrikes- och säkerhetspolitik. Volymen avrundas med intervjuerna med Jyrki Katainen och Cecilia Malmström samt en sammanfattande kommentar till hela boken av redaktören Olof Ehrenkrona. Det blir en bra och nyttig sammanfattning av politiska och samhälleliga trender under två decennier av 2000-talet, utan att just meddela några nyheter (vilket knappast heller var utgivarnas mening). Intressantast fann jag temat ”Politiken och rätten – rättighetsfrågornas nya roll i välfärdspolitiken” där juristerna Fredrik Bergman från Sverige och Emil Waris från Finland belyser sambandet mellan det ökade fokuset på individuella rättigheter och domstolarnas konstitutionella roll.

En fråga man kan ställa sig är vilken målgrupp utgivarna tänkt sig. Störst utbyte torde studenter i statsvetenskap och juridik på grundnivå ha, men jag misstänker att de flesta som nås av boken är redan någotsånär välinformerade, som jag själv. Om jag får tala för denna heterogena grupp är det trevlig läsning som jag gärna rekommenderar men som ger få nya kunskaper eller insikter.