Etikett: fascism

Ernst von Born, syskonen Vala och andra antifascister

2025-06-16 Finlandssvensk antifascism. Politik, debatt, litteratur 1920–1950 (red. Anders Ahlbäck, Mattias Kaihovirta & Ylva Perera; Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag, Stockholm 2025; 475 s.).

År 2018 utkom Svart gryning. Fascismen i Finland, 1918-44 av Aapo Roselius, Oula Silvennoinen och Marko Tikka. Denna mycket intressanta och tankeväckande bok har nu fått en pendang i föreliggande verk, även om framställningen nu begränsats till finlandssvenska aktörer. Det är motiverat av att skiljelinjen fascism–antifascism ibland korsas av, ibland går parallellt med skiljelinjen äktfinskt– finlandssvenskt. Detta förhållande hör till det som blir bäst och mest allsidigt belyst i detta verk.

Definitionen av fascism är den bredast tänkbara. Rent logiskt är definitionen av antifascism också det. Lägg därtill att antifascismen enligt författarna har yttrat sig på många olika sätt och att boken är ett tvärvetenskapligt arbete med bidrag av både historiker och litteraturvetare blir synfältet brett och framställningen mångfokuserad. Någon artikel (Ylva Pereras om Mirjam Tuominen) är lite för teoristyrd för min smak, men över lag är texterna välskrivna och intresseväckande.

Här samsas artiklar om dagspress, partitidningar och fackföreningspress med kapitel om Svenska folkpartiets utveckling och studier om Finlands svenska författareförening och om enskilda författarskap.  Utan att gå in på enskilda bidrag kan man dra upp några huvudlinjer. En är hur ett inledande, nyfiket positivt intresse för fascismen under 1920-talet, särskilt i dess italienska tappning, förbyts i allt större skepsis och direkt motstånd efter Lapporörelsens excesser och slutliga kollaps efter Mäntsäläupproret 1932. Ett annat är insikten att finsk fascism gick hand i hand med äktfinskhet, vilket hindrade många finlandssvenskar från att ansluta sig till organiserade fascistiska eller fascistoida rörelser, som Lappo-efterträdaren IKL (Fosterländska folkrörelsen). Fascistmärkta finlandssvenskar fanns det förvisso ändå, som författarna Bertel Gripenberg och Örnulf Tigerstedt och den intellektuella krets som kallade sig Svarta gardet.

Två artiklar sticker ut i mina ögon. Den ena är Kasper Braskéns om Ernst von Born och Svenska folkpartiets väg. Sfp var på 1920-talet ett starkt konservativt parti, men med Ernst von Born i ledningen tar det en annan väg. von Born var ingen radikal men laglighetsman av ungfinskt snitt, som insåg faran, inte minst för det finlandssvenska, om fascistiskt tänkande slog igenom. Det fanns motstånd inom partiet, men von Born drev igenom sin linje, som sedan dess har varit Sfp:s.

Den andra artikel som jag vill lyfta fram är av Ainur Elmgren och handlar om syskonen Erkki och Katri Vala, den ene främst journalist, den andra mest känd som en framstående poet, båda förgrundsfigurer i den litterära kretsen Tulenkantajat (Eldbärarna). De kan tyckas falla ur ramen då deras offentliga verksamhet gick helt på finska, men de var genuint tvåspråkiga (och hette egentligen Erik och Karin Wadenström). De var politiskt radikala, Erkki länge organiserad kommunist, men deras antifascism färgades också starkt av en hembygdskänsla från gränstrakter som finska Tornedalen, Karelen och den svensk-finska språkgränsens Borgå. Mycket spännande läsning, som sagt lite udda i sammanhanget, men jag hade inte velat vara utan den.

Kan det hända här?

2019-02-05 Sinclair Lewis: Sånt händer inte här (It can’t happen here 1935, svensk övers Hugo Hultenberg 1936, reviderad av Annika Hultman Löfvendahl 2017, Bokförlaget Polaris 2017). Lägg märke till utgivningsåret, 1935, året före Franklin Roosevelts omval som president med den största majoritet någon president blivit vald med. I Lewis dystopiska roman går det helt annorlunda. Han lär ha skrivit den under intryck av den diktatoriske Louisianaguvernören och senatorn Huey Longs förmodade utmaning av Roosevelt, som uteblev genom att Long mördades hösten 1935. Faktum är att det vänsterpopulistiska, men icke-marxistiska, program som läggs fram av Lewis kandidat och senare president Berzelius (ja, uppkallad efter kemisten) ”Buzz” Windrip i mycket liknar Huey Longs. Men när Windrip kommer till makten undanröjer han allt motstånd, dels i statskuppsliknande former, dels med hjälp av en egen paramilitär styrka, M.M (the Minute-Men), som han sedan baserar sin makt på. De utlovade förbättringarna för vanligt folk uteblir, korruptionen grasserar, liksom det godtyckliga våldet. USA har blivit en diktatur jämförbar med de samtida regimerna i Tyskland, Italien och Sovjetunionen, dock utan dessas ideologiska grund. Och regimen bär frö till sin egen undergång …

Men motståndare finns från början. De personifieras av en sextioårig liberal dagstidningsredaktör i Vermont, Doremus Jessup, större delen av hans familj och ett antal nära vänner. Andra tidigare vänner och Rotarykamrater blir medlöpare till regimen och får inflytelserika positioner. I takt med att regimen hårdnar, hårdnar också det hemliga motståndet, och i romanen fogas skrämmande våldsskildringar till den politiska satiren. Jag ser paralleller till både Hans Falladas ”Ensam i Berlin” och Margaret Atwoods ”The handmaid’s tale”.

Buzz Windrip och hans koryféer är karikatyrer, men Doremus jessup och hans omgivning är levande människor, tecknade med värme och humor. När någon av dem drabbas, drabbas också läsaren. Porträtten av två självständiga och modiga kvinnor, Jessups dotter Sissy och hans älskarinna Lorinda, etsar sig särskilt fast.

Anledningen till att denna skickligt berättade och högst läsvärda roman av USA:s första nobelpristagare i litteratur fått förnyad aktualitet är förstås valet av Donald Trump till president. Mycket kan man säga om honom, men någon Windrip har han inte blivit. Bl.a. har han ingen motsvarighet till milisen M.M. Att Windrip och hans kumpaner kunnat sätta upp den i fredstid känns inte särskilt realistiskt och är för mig en svaghet i romanen, som dock inte påverkar helheten.

Den framstående översättaren Hugo Hultenberg levererade sin svenska version 1936. Den har ”reviderats” 2017, och det är tyvärr alltför lätt att se var texten har moderniserats. Inslagen av moderna ord i en 1930-talstext är mest störande och kunde gott ha undvikits.