Redan de gamla grekerna …

2025-04-21 Dag Sebastian Ahlander: De gamla grekerna – och vi. Demokratins födelse och fall, Historiska Media 2025; 190 s.). Min första reflexion efter avslutad läsning: för vilka har Dag Sebastian Ahlander skrivit den här boken? För sig själv, tror jag är ett svar. Ahlander har under flera år systematiskt ägnat sig åt det gamla Grekland och Rom; det har stimulerat hans intellektuella nyfikenhet, och resultaten av sina tankemödor har han velat fästa på pränt. Han har redan skrivit om Romarrikets undergång, där han spekulerar om dess orsaker. Nu har han tagit ett kliv tillbaka i tiden och berättar om Atens storhetstid och den atenska demokratins 170-åriga historia från 507 f.Kr. till den makedonska erövringen år 336 f.Kr. Men mer än över orsakerna till uppgång och fall reflekterar han denna gång om det antika arvets betydelse i våra dagar, och han drar paralleller mellan händelser och företeelser då och nu. Ett viktigt exempel är hur en krigsmakt bestående av människor som försvarar något de tror på (atenare, ukrainare) kan stå emot och till och med besegra mångdubbelt större härar som satts på fötter av en envåldshärskare (perserkungen, Putin).

Jag tror inte jag tillhör den primära målgruppen men läser med nöje boken som en repetition av gymnasiekursen i antikens historia sådan den var utformad åren kring 1960 (Dag S. och jag gick i samma skola, läste samma kurser och hade delvis samma lärare). Nytt för mig var väl framför allt de många demografiska uppgifterna, som visar hur tunna de styrande befolkningsgrupperna var, främst i Sparta men även i Aten. Yngre historieintresserade utan vår antikskolning bör kunna ha stort utbyte av denna bok, präglad av författarens entusiasm och berättarglädje. En baksida av entusiasmen är att Ahlander tenderar at bli väl okritisk inför sitt studieobjekt, men han utger sig inte för att vara fackhistoriker, så det är en kritik han kan ta lätt på.

Idéroman – men mer idé än roman

2020-10-21 Lars Gyllensten: Sokrates död (Bonniers 1960, pocketutgåva 1963; 192 s.). Efter Eyvind Johnsons Strändernas svall har jag läst en mer minor classic med antikt ämne. Lars Gyllensten (1921–2006) var på 1950–70-talen en intellektuell gigant i Sverige som författare och idédebattör, ledamot och ständig sekreterare i Svenska Akademien. Hans skeptiska hållning till ideologier och höga principer, manifesterade bl.a. i den s.k. trolöshetsdebatten, blev överspelade under 70-talets vänstervåg, och hans romaner, som aldrig varit bästsäljare, fick en allt mindre läsekrets. En bok om Gyllensten av hans vän litteraturprofessorn Thure Stenström, som gavs ut 2018, förbigicks i stort sett med tystnad; så bortglömd är han i dag.

Idéinnehållet var alltid viktigare för Gyllensten än berättelsen. Så även i Sokrates död, som ändå är hans mest tillgängliga roman. Gyllensten vänder på perspektivet och ifrågasätter meningen med att Sokrates offrar livet för sina ideal. Har han inte skyldigheter främst mot sin familj och hushåll: hustru, omyndiga barn, tjänstefolk? Inte ens åklagaren i rättegången vill se Sokrates död utan manipulerar så att avrättningen uppskjuts för att ge honom tid och möjlighet att rymma. Och vad är Sokrates princip att lagen skall lydas värd när det visar sig att han tidigare argumenterat för att det är rätt att trotsa orättfärdiga lagar?

Dessa frågor diskuteras i en berättelse där Sokrates själv är nästan helt frånvarande. I centrum står hans frillodotter Aspasia, en halvvuxen flicka/kvinna som just har funnit den första kärleken i en jämnårig (egendomligt nog namnlös) pojke men som är villrådig inför faderns förestående död. Hon respekterar honom, men samtidigt är han en främling för henne och hon har aldrig tyckt sig sedd av honom. Men hon är inte för inte sin faders dotter och resonerar sig alltmer moget fram till ett beslut. Det är en vacker karaktärsteckning av en ung kvinna, det enda genomförda i romanen. Andra gestalter, som hustrun Xanthippa, tjänstekvinnan-bihustrun Myrto, vännerna Aristippos och Kriton, är mer skissartade. Miljöbeskrivningarna är fina och detaljerade. Berättelsen är väl förankrad i tidens Aten (Gyllensten skriver kuriöst nog Atén, aténare, aténsk), medan språket är modernt, för att inte säga modernistiskt. Berättande partier övergår oförmedlat i ordrika reflexioner, oklart om det är författarens eller i huvudet på en romangestalt. Ordvalet överraskar inte sällan; särskilt påtaglig är förekomsten av franska lån- och citatord. Det blir rätt spännande några gånger – det var inte riskfritt att vara ung kvinna i antikens Aten – men oftast lunkar berättelsen på mot det förutbestämda slutet. Det blir högt betyg för idéinnehållet, medelbetyg för romanformen.

Minns ni Göran Schildt?

2020-10-16 Henrik Knif: Göran Schildt. Två liv (Gummerus 2020; 472 s.). Man bör nog vara minst i min ålder för att tydligt minnas finländaren Göran Schildt (1917–2009) som ett stort namn inte minst i Sverige från omkring 1950 och flera decennier framåt. Han var flitig litteraturkritiker och kulturskribent i Svenska Dagbladet och, framför allt, bästsäljande skildrare av seglingar med ketchen Daphne i Medelhavet, särskilt dess grekiska farvatten. Han skrev många andra böcker, bland annat en stor tredelad monografi om nära vännen Alvar Aalto och hans verk. Numera är han väl rätt bortglömd. Men förutom genom sina verk intresserar han genom sin rika, snarast multipla personlighet och ett rätt speciellt levnadsöde.

Göran Schildts liv präglades av två katastrofer i hans unga år. Fadern, författaren Runar Schildt, begick självmord när Göran var åtta år, och i vinterkrigets sista dagar trasades hans underliv sönder av en rysk kula. Mirakulöst nog inte bara överlevde han, utan hans reproduktiva organ kunde återställas med restaurativ kirurgi. Visserligen blev han steril, vilket var en stor sorg, men sexualdriften hade han i fullt behåll. Den tog han sig stora friheter med, även som gift, åtminstone tills han träffade sin blivande andra hustru Christine 1963. Sin första hustru, den svenska glasformgivaren Mona Morales, hade han träffat redan före kriget, och de gifte sig 1941. Han bodde länge omväxlande i Stockholm och utanför Helsingfors. Med Christine bodde han stora delar av året på ön Leros utanför Turkiets kust och andra tider i Villa Skeppet i Ekenäs, ritat för paret av Alvar Aalto.

Sitt intresse, för att inte säga vurm, för antiken grundlade Schildt redan 1937 på en resa till södra Italien med den livslånga bästa vännen Georg Henrik von Wright. Vid ungefär samma tid gjorde han i Frankrike två avgörande valfrändskaper, målaren Cézanne och författaren André Gide. Om Cézanne skrev Schildt en föga akademisk doktorsavhandling i konsthistoria. Gide översatte han och skrev en bok om som även gavs ut i Frankrike. Båda påverkade djupt hans inställning till konsten och livet. Han blev antiromantiker och apolitisk individualist, för att uttrycka det i stark förenkling. Schildt var totalt orädd för konflikter och inlät sig gärna i offentlig polemik. Privat kunde han fatta humör, men biografen gör en poäng av att han aldrig var långsint. Nära relationer, familjära eller vänskapliga, bestod även efter hårda ordväxlingar.

Henrik Knif är en kulturellt kunnig historiker som kan sätta in Göran Schildts tänkande och skrivande i dess rätta kulturhistoriska sammanhang med eleganta utvikningar. De många människor som passerar revy får egna minibiografier; mycket läsvärd är t.ex. den om skådespelaren Ulf Palme. Han skriver med vetenskaplig akribi och personligt inkännande – men alls inte okritiskt – i denna högst läsvärda biografi. Den är också rikt illustrerad med Schildts egna bilder; han var en ypperlig fotograf utöver sina andra talanger.