2020-10-21 Lars Gyllensten: Sokrates död (Bonniers 1960, pocketutgåva 1963; 192 s.). Efter Eyvind Johnsons Strändernas svall har jag läst en mer minor classic med antikt ämne. Lars Gyllensten (1921–2006) var på 1950–70-talen en intellektuell gigant i Sverige som författare och idédebattör, ledamot och ständig sekreterare i Svenska Akademien. Hans skeptiska hållning till ideologier och höga principer, manifesterade bl.a. i den s.k. trolöshetsdebatten, blev överspelade under 70-talets vänstervåg, och hans romaner, som aldrig varit bästsäljare, fick en allt mindre läsekrets. En bok om Gyllensten av hans vän litteraturprofessorn Thure Stenström, som gavs ut 2018, förbigicks i stort sett med tystnad; så bortglömd är han i dag.
Idéinnehållet var alltid viktigare för Gyllensten än berättelsen. Så även i Sokrates död, som ändå är hans mest tillgängliga roman. Gyllensten vänder på perspektivet och ifrågasätter meningen med att Sokrates offrar livet för sina ideal. Har han inte skyldigheter främst mot sin familj och hushåll: hustru, omyndiga barn, tjänstefolk? Inte ens åklagaren i rättegången vill se Sokrates död utan manipulerar så att avrättningen uppskjuts för att ge honom tid och möjlighet att rymma. Och vad är Sokrates princip att lagen skall lydas värd när det visar sig att han tidigare argumenterat för att det är rätt att trotsa orättfärdiga lagar?
Dessa frågor diskuteras i en berättelse där Sokrates själv är nästan helt frånvarande. I centrum står hans frillodotter Aspasia, en halvvuxen flicka/kvinna som just har funnit den första kärleken i en jämnårig (egendomligt nog namnlös) pojke men som är villrådig inför faderns förestående död. Hon respekterar honom, men samtidigt är han en främling för henne och hon har aldrig tyckt sig sedd av honom. Men hon är inte för inte sin faders dotter och resonerar sig alltmer moget fram till ett beslut. Det är en vacker karaktärsteckning av en ung kvinna, det enda genomförda i romanen. Andra gestalter, som hustrun Xanthippa, tjänstekvinnan-bihustrun Myrto, vännerna Aristippos och Kriton, är mer skissartade. Miljöbeskrivningarna är fina och detaljerade. Berättelsen är väl förankrad i tidens Aten (Gyllensten skriver kuriöst nog Atén, aténare, aténsk), medan språket är modernt, för att inte säga modernistiskt. Berättande partier övergår oförmedlat i ordrika reflexioner, oklart om det är författarens eller i huvudet på en romangestalt. Ordvalet överraskar inte sällan; särskilt påtaglig är förekomsten av franska lån- och citatord. Det blir rätt spännande några gånger – det var inte riskfritt att vara ung kvinna i antikens Aten – men oftast lunkar berättelsen på mot det förutbestämda slutet. Det blir högt betyg för idéinnehållet, medelbetyg för romanformen.
Min läsning 