Hon är en novellens mästare

2023-11-01 Claire Keegan: Genom blå hagar (2007; svensk övers. Erik Andersson, Wahlström & Widstrand 2023; 204 s.). Claire Keegans Det tredje ljuset. Små ting som dessa, med två långa noveller i en volym, blev en stor framgång i svensk översättning för två år sedan. Förlaget rider nu på framgångsvågen med denna samling mer normallånga noveller (några tiotal sidor). Det är bara att tacka och ta emot. Man känner igen miljöerna, irländsk landsbygd, men grundstämningen är mörkare: mest ruggigt höstväder, människorna är tilltufsade, ofta isolerade. Tystnaden ekar mellan makar. Äktenskap ingås utan kärlek, och äkta kärleksförbindelser bryts. Hjärtskärande är titelnovellen om prästen som viger sin älskade med en annan man. Den bästa är den sista, och längsta, ”Rönnarnas natt” om Margaret från östra Irland, som övertar sin döde kusins hus på västsidan nära havet, en främling, frusen ut- och invärtes men som sakta anpassar sig och tinar upp, inte minst genom kontakt med sin närmaste granne, en lika frusen och isolerad man. En novell, ”Intill vattenbrynet” avviker genom att utspelas på stort geografiskt och socialt avstånd: en Harvardstudent kommer till ett lyxhotell i Texas där hans 21-årsdag ska firas med hans mor och rika styvfar. Middagsscenen är en höjdpunkt av dålig stämning.

Jag läser inte mycket noveller främst därför att jag så fort glömmer vad de handlar om. Så är fallet även här, så jag nöjer mig med dessa exempel. Men alla är läsvärda och mer; det är en fröjd att läsa Claire Keegan, för hennes inkännande och nyanserade personteckningar (i den här boken finns bara en riktigt ond man) och hennes stilkonst, vacker, precis, inte ett ord för mycket, omhändertagen av en av våra främsta översättare (och författare), Erik Andersson.

Med bett och skimmer

2022-01-31 Claire Keegan: Det tredje ljuset / Små ting som dessa (2010 resp. 2021; svensk övers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2021; 144 s.). Novellen Det tredje ljuset (originaltitel Foster) är redan en klassiker på Irland. Förlaget har haft den goda idén att sammanföra den med den nya, lite längre Små ting som dessa, som är den sparsamt skrivande Keegans efterlängtade uppföljare. De är rätt olika till karaktären men har barns utsatthet och otrygghet som gemensamt tema.

Det tredje ljuset är skriven i jagform. Den namnlösa berättaren är en flicka i tioårsåldern som sänds till fosterföräldrar under slutet av moderns graviditet. Det barnlösa paret Kinsella behandlar flickan mycket väl, och de gräsligheter en luttrad läsare väntar på inträffar aldrig. Flickan, som funnit sig allt bättre till rätta, accepterar dock stoiskt faktum när det är dags att återvända hem. Men hemmet är nu en främmande plats … Det händer alltså inte så mycket i novellen, men det är heller inte huvudsaken. Det centrala är flickans upplevelse av omvärlden, och hur tillit och trygghet växer fram i ett barn från en familj där sådant är i stort sett frånvarande. Keegan har fått mycket beröm för hur hon lägger orden i en tioårings mun, och Marianne Tufvesson förtjänar detsamma för sin återgivning på svenska. Det ligger ett nästan poetiskt skimmer över berättelsen om det långa sommarlovet på landet fast flickan berättar sakligt och utan synliga starka känslor.

Om det är oklart när Det tredje ljuset utspelar sig är Små ting som dess tydligt tidfäst i ett år på 1980-talet, några dagar runt jul. Den berättar, i tredje person, om åkeriägaren Bill Furlong, som fötts av en ogift mor men tagits väl hand av dennas arbetsgivare, mrs Wilson, som gett honom förutsättningarna för ett bra liv. Han är nu lyckligt gift och har fem välartade döttrar. När han kör ut ett lass kol till det ansedda nunneklostret i stadens utkant upptäcker han en frusen och skrämd flicka inlåst i kolförrådet. Flickan är kanske 16 år och nyförlöst. Sättet som han hanterar situationen på utlöser ett moraliskt dilemma hos honom. Hans mor var en gång i samma situation, men själv lever han ett tryggt medelklassliv. Vad ska han, vad kan han göra?

Novellen bygger på avslöjandet runt år 2000 av nunnekloster på Irland som tvångsarbetsinrättningar, förklädda till tvätterier, för ”fallna” flickor och kvinnor. Den är en vidräkning med den offentliga lögnen kring dessa inrättningar, men har sitt högsta värde som inkännande psykologisk skildring av en kluven människa. Språket är även i denna novell skimrande vackert, och miljöskildringen av en liten irländsk stad i juletid är färgrik, trots gråvädret, och medryckande.