Etikett: Isaiah Berlin

Tunn men vägande

Min läsning 2024

2024-01-03 Gunnar Petri: Upplysningen. En essä om dess beskaffenhet, nytta och nödvändighet för samhället (Liberal Debatt & Fri Tanke 2024; 184 s.). Den långa undertiteln är författarens hyllning till den svenska upplysningens märkesman Nils von Rosenstein: en lätt modifiering av det tal denne höll i Vetenskapsakademien 26 augusti 1789. Undertiteln anslår också tonen för den här skriften: den är ingen objektiv genomlysning utan ett i formen återhållsamt men i sak passionerat försvar för upplysningens idéer och dess vägröjare samt polemik mot dess vederdelomän.

Gunnar Petri, en vitter ämbetsman av ett slag som är betydligt vanligare i Frankrike eller England än hos oss (och en av mina närmaste vänner sedan mer än sextio år) döljer inte sina sym- och antipatier men han bäddar in dem i ett antal mycket eleganta historielektioner där upplysningsidéernas uppkomst, blomstring, förvanskning, förvittring, död och återuppståndelse fogas in i den ”stora” allmänna historien från de amerikanska och franska revolutionerna över nationalitetsrörelser, världskrig, totalitära regimer, kalla krigets slut till de auktoritära regimernas återkomst. Idéer beskrivs omväxlande och samspelande med deras omsättande i praktisk politik på ett njutbart språk och utan onödig abstraktion.

Jag är alltså mycket förtjust i denna bok, men recensionen skulle väl inte vara komplett utan en sammanfattning av innehållet. Upplysningen (en svensk översättning av en tysk term från tiden; den franska termen les lumières och den engelska the Enlightenment är av betydligt senare datum) har sina rötter hos engelska filosofer som Locke och Hobbes men får sin klassiska form i Frankrike vid mitten av 1700-talet genom les philosophes, till vars främsta namn hör Voltaire, Montesquieu, encyklopedisterna Diderot och d’Alembert, antiimperialisten Raynal, samt naturvetarna Helvétius, d’Holbach och Condorcet. Rousseau tillhör kretsen i början men mäler sig ur framför allt genom sitt förord för den abstrakta folkviljan (la volonté générale) framför de övriga som höll på individens rättigheter, som innefattade (jag citerar från s.24) ”yttrandefrihet, demokrati, rösträtt, maktdelning, likhet inför lagen, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, avskaffande av privilegier, frihandel, antikolonialism, abolitionism, antiimperialism, pacifism”. Minst lika viktigt som detta program är upplysningens förhållningssätt, som Gunnar Petri sammanfattar som ”frihetligt, universalistiskt, framåtblickande, humanistiskt och optimistiskt. Upplysningsidéerna blir praktisk politik under franska revolutionens första fas men förvanskas genom skräckväldet. En ”motupplysning tar form genom en brygd av romantik (Herder), idealistisk filosofi (Fichte, Hegel) och nationalism. En hel del av upplysningens program förverkligades i de framväxande liberala demokratierna, men i stort var idéerna länge misskrediterade. En filosofisk riktning med sympati för upplysningen var nykantianismen (Kant hade varit en viktig sammanfattare av upplysningens idéer), och dess främste företrädare, Ernst Cassirer, ägnas ett av bokens intressantaste kapitel. (Cassirer var jude och under några år flykting i Sverige och professor i Göteborg innan han flyttade vidare till USA.) Intressant, nästan pikant, och i sig ett argument för upplysningens nödvändighet är Gunnar Petris kritik av liberalen men upplysningskritikern Isaiah Berlin. I en tidigare bok i samma serie, Liberal idédebatt, Gina Gustavssons Det öppna sinnelaget – och dess fiender (se https://minlasning.blog/2023/03/08/bland-boulevardliberaler-ravar-och-igelkottar/ ), är denne nämligen en hjältefigur. Det skulle finnas mycket mer att säga om denna tunna men vägande bok, men den här texten är redan i längsta laget. Läsåret 2024 har börjat bra!

Bland boulevardliberaler, rävar och igelkottar

2023-03-01 Gina Gustavsson: Det öppna sinnelaget och dess fiender (Liberal Debatt/Fri Tanke 2923; 202 s.). ”Sinnelag”, ett fint ord, inte så ofta använt. I Karl Poppers berömda verk, som titeln alluderar på, heter det ju ”det öppna samhället”. Skillnaden är tydlig. Gina Gustavsson för ner (eller är det upp?) liberalismen på en etisk individnivå från en ideologisk samhällsnivå. Ett ord besläktat med ”etik” är ”etos”. Bonniers svenska ordbok ger definitionen ”sed, sedlighet; etisk (grund)åskådning; moralisk halt”. Gustavsson använder ordet ofta, i ungefär samma betydelse som ”sinnelag” men med en starkare klang av fackterm. Gustavsson är docent i statsvetenskap i Uppsala, och boken är en studie av ett utsnitt ur den politiska idéhistorien men minst lika mycket en plaidoyer för hennes ideal som hon uppfordrar personer med liberalt sinnelag att anamma även i politiken. Idéhistoriskt innehåller boken också en intressant uppvärdering av romantiken, på bekostnad av upplysningen, som grundval för ett liberalt etos.

Det är nöjsamt att följa hur Gustavsson bygger upp sin framställning. Hon är systematisk och pedagogisk och förtjust i att ge målande benämningar åt de kategorier hon ställer upp. Först tar hon itu med den sorts ”torra” liberala teoretiker hon ogillar och klassificerar dem som salongsliberaler: ironiska, distanserade, lätt föraktfulla (typfall Voltaire och Tingsten); boulevardliberaler: temperamentslösa, iakttagande, nyttoinriktade (typfall Per Svensson); och alléliberaler: abstrakta, teoretiska, antiemotionella (typfall Lena Andersson). Jag förenklar Gustavssons utförliga resonemang till förvanskningens gräns, men hoppas jag förmedlar något av kärnan i det. Värt att notera är att hon i fallen Svensson och Andersson utgår från böcker av dem i samma serie, Liberal idédebatt, som hennes egen bok.

I nästa avdelning lyfter hon fram några som hon menar borde vara liberala förebilder. Det är den berömda Madame de Staël och hennes i dag mindre kända partner Benjamin Constant, vilkas liberalism inte härrör ur upplysningen utan snarare ur romantiken; det är 1800-tals- och socialliberalismens stora namn John Stuart Mill och inte minst hans partner Harriet Taylor, för vilka individens framsteg lägger grunden för samhällets; och det är hennes verkliga idol, 1900-talstänkaren Isaiah Berlin, som lanserade de två politisk-ideologiska personlighetstyperna: räven, nyfiken och öppen för förändringar, och igelkotten, som inte kan rucka på sina uppfattningar och tenderar att sluta sig inför den farliga eller oförståeliga omvärlden. Räven är naturligtvis Berlins, och Gustavssons, ideal, men den senare är noga med att poängtera att de flesta av oss är både räv och igelkott, fast i olika proportioner hos olika människor.

Hur ser då den liberala politik ut som grundar sig på det öppna sinnelagets etos? Gustavsson resonerar om detta i bokens avslutande kapitel men med föga konkretion. Det är en något snopen avslutning på en i övrigt intressant bok, välskriven, inte utan humor. Starkast i minnet stannar de biografiska avsnitten om de öppna sinnelagets hjältar.