Etikett: liberalism

Från göticism till poststrukturalism

2024-06-06 Tore Frängsmyr: Svensk idéhistoria. Bildning och vetenskap under tusen år, del II 1809–2000 (Natur och Kultur 2000; 422 s.). Del I av detta verk har jag skrivit om tidigare: https://minlasning.blog/2023/09/02/larorikt-om-lardomshistoria/ . Mina övergripande omdömen står sig, så detta får bli en kortare ajourföring. Liksom i förra delen indelar Frängsmyr den behandlade tiden i ett antal epoker, här fyra. Men eftersom de spänner över en mycket kortare tidrymd, 200 år mot 800 i förra delen, är perioderna här mycket kortare, i genomsnitt ca 40 år. Bokens omfång är ungefär detsamma som förra delens, vilket har inneburit en framställning mer på detaljnivå, även om översikter över tidsanda och idéströmningar också får ta plats. Avdelningarna om 1800-talet: ”Romantik och liberalism” och ”Utvecklingstrons epok” följer ungefär samma mönster som i del I. Inte heller i denna del döljer Frängsmyr sina sym- och antipatier. Han gillar empiri, för att inte säga positivism, 80-talsradikalism och kvinnorörelse. Den som blir mest positivt bedömd i hela den här delen är nog kemisten Berzelius. Frängsmyr ogillar framför allt det som han med en gemensam term betecknar som idealism, vare sig det är inom filosofi (Boström), konstarterna (romantiken, göticismen) eller naturvetenskapen (Israel Hwasser). Han har inte ett gott ord till  övers för rasbiologi och rashygien. När han kommer in på 1900-talet får han successivt allt svårare att se med historikerns blick; det blir många namn men mindre av syntes. Sista avdelningen, om efterkrigstiden, kallar Frängsmyr själv för en essä, och texten spretar åt lite olika håll utan att läsaren får något riktigt grepp om helheten. Det ämne som han ägnar sig mest åt är utbildningsexplosionen, dess utgångspunkter i politiska diskussioner och beslut och dess implementering på skolor och universitet. Intressant läsning i och för sig, men kanske lite utanför bokens ämne.

 

Hela verket kan sammanfattas som en värdefull grundkurs i idé- och lärdomshistoria, lika lämpad för självstudier som för den akademiska grundutbildningen i ämnet.

Bland boulevardliberaler, rävar och igelkottar

2023-03-01 Gina Gustavsson: Det öppna sinnelaget och dess fiender (Liberal Debatt/Fri Tanke 2923; 202 s.). ”Sinnelag”, ett fint ord, inte så ofta använt. I Karl Poppers berömda verk, som titeln alluderar på, heter det ju ”det öppna samhället”. Skillnaden är tydlig. Gina Gustavsson för ner (eller är det upp?) liberalismen på en etisk individnivå från en ideologisk samhällsnivå. Ett ord besläktat med ”etik” är ”etos”. Bonniers svenska ordbok ger definitionen ”sed, sedlighet; etisk (grund)åskådning; moralisk halt”. Gustavsson använder ordet ofta, i ungefär samma betydelse som ”sinnelag” men med en starkare klang av fackterm. Gustavsson är docent i statsvetenskap i Uppsala, och boken är en studie av ett utsnitt ur den politiska idéhistorien men minst lika mycket en plaidoyer för hennes ideal som hon uppfordrar personer med liberalt sinnelag att anamma även i politiken. Idéhistoriskt innehåller boken också en intressant uppvärdering av romantiken, på bekostnad av upplysningen, som grundval för ett liberalt etos.

Det är nöjsamt att följa hur Gustavsson bygger upp sin framställning. Hon är systematisk och pedagogisk och förtjust i att ge målande benämningar åt de kategorier hon ställer upp. Först tar hon itu med den sorts ”torra” liberala teoretiker hon ogillar och klassificerar dem som salongsliberaler: ironiska, distanserade, lätt föraktfulla (typfall Voltaire och Tingsten); boulevardliberaler: temperamentslösa, iakttagande, nyttoinriktade (typfall Per Svensson); och alléliberaler: abstrakta, teoretiska, antiemotionella (typfall Lena Andersson). Jag förenklar Gustavssons utförliga resonemang till förvanskningens gräns, men hoppas jag förmedlar något av kärnan i det. Värt att notera är att hon i fallen Svensson och Andersson utgår från böcker av dem i samma serie, Liberal idédebatt, som hennes egen bok.

I nästa avdelning lyfter hon fram några som hon menar borde vara liberala förebilder. Det är den berömda Madame de Staël och hennes i dag mindre kända partner Benjamin Constant, vilkas liberalism inte härrör ur upplysningen utan snarare ur romantiken; det är 1800-tals- och socialliberalismens stora namn John Stuart Mill och inte minst hans partner Harriet Taylor, för vilka individens framsteg lägger grunden för samhällets; och det är hennes verkliga idol, 1900-talstänkaren Isaiah Berlin, som lanserade de två politisk-ideologiska personlighetstyperna: räven, nyfiken och öppen för förändringar, och igelkotten, som inte kan rucka på sina uppfattningar och tenderar att sluta sig inför den farliga eller oförståeliga omvärlden. Räven är naturligtvis Berlins, och Gustavssons, ideal, men den senare är noga med att poängtera att de flesta av oss är både räv och igelkott, fast i olika proportioner hos olika människor.

Hur ser då den liberala politik ut som grundar sig på det öppna sinnelagets etos? Gustavsson resonerar om detta i bokens avslutande kapitel men med föga konkretion. Det är en något snopen avslutning på en i övrigt intressant bok, välskriven, inte utan humor. Starkast i minnet stannar de biografiska avsnitten om de öppna sinnelagets hjältar.