Etikett: New York

Kafkas minst kända roman

2024-09-05 Franz Kafka: Amerika (skriven 1912, postumt utg. 1927; svensk övers Johannes Edfelt och Tage Aurell 1947, Wahlström & Widstrand/Månadens Bok 1986; 257 s.). Inspirerad av Cecilia Hanssons Kafkalungan tog jag fram denna volym som stått länge i bokhyllan (en förklaring till att jag inte läst i Hans Blomqvists och Erik Ågrens mycket nyare översättning). Edfelt/Aurell översätter samvetsgrant och elegant enligt sin tids normer, som för nutida läsare dock kan kännas uppstyltat med numera ovanliga ord, konjunktiver och satsförkortningar.

 

Av Kafkas tre romaner är Amerika säkert den minst kända. Grundhandlingen i Processen och Slottet hör till allmänbildningen, medan den unge Karl Rossmans öden som ensamkommande invandrarbarn i början av 1900-talet torde vara obekant för de flesta. Främst beror det nog på att detta är Kafkas första romanförsök, där han ännu inte funnit sin kafkaeska stil. Historien är mer realistisk och mer rättframt berättad; de makthavande är personer av kött och blod inte ogripbara skuggor. Det gör denna roman också mer öppet samhällskritisk än de senare. Men visst finns det även här absurda och surrealistiska scener där man känner igen sin Kafka.

 

Till genren är Amerika närmast en pikaresk. Den 16-årige Karl stiger i land i New York, tas om hand av sin i början välvillige morbror som dock helt tar sin hand från honom när han enligt denne varit olydig. Han tvingas på luffen, slår sig ihop med ett par andra i samma belägenhet som utnyttjar hans ungdom och godtrogenhet. Han får jobb som hisspojke på ett stort hotell, får sparken, tvingas ihop igen med sina gamla kumpaner och blir tvångsanställd hos den excentriska sångerskan Brunelda. Men här är det stopp, för denna roman är liksom de två andra ofullbordad. Det finns fragment till den närmaste fortsättningen som dock inte är med i denna utgåva, och rimligen saknas ytterligare något kapitel. Sista kapitlet är nämligen helt fristående och därtill oavslutat, men det verkar som om Kafka tänkt sig ett ljusare slut: att Karl får fäste i sin nya tillvaro.

 

Som bör ha framgått av ovanstående är Amerika den mest lättlästa av Kafkas romaner, full av originella personligheter ur alla samhällsskikt, skildrade med inlevelse och ibland drastisk humor. Som en författares enda roman skulle den nog framstå som rätt udda, men bredvid Processen och Slottet fyller den ut bilden av Franz Kafkas unika författarskap.

Historierna om New York

2020-03-06 Henrik Berggren: Historien om New York (Historiska Media 2019; 332 s.). Historien om New York är i hög grad historierna om New York: hur holländarna köpte Manhattan 1607; hur ständigt nya invandrargrupper gjorde staden till den berömda smältdegeln eller, med en annan metafor, en symfoniorkester, där varje medlem med sin stämma bidrar till den harmoniska (?) helheten men också till etniska och sociala konflikter; hur Manhattans rutnätsplan lades ut; hur färgstarka politiker och tjänstemän (med namn som Alexander Hamilton, Aaron Burr, Fiorello La Guardia, bokens hjältegestalt, och stadsplaneraren Robert Moses) satte sin egen prägel på stadslivet och stadsbilden och bekämpade varandra, till och med i en duell med dödlig utgång (det var Burr som sköt Hamilton); om gängrivalitet och kriminalitet under olika tider; om det dynamiska kulturlivet och ekonomiska livet som under efterkrigstiden gjorde New York till ”världens huvudstad”, där högkultur och populärkultur trivs sida vid sida och berikar varandra.

Henrik Berggren, historiker och publicist, berättar historien och historierna med ryckande och med en förtjusning i sitt objekt som smittar av sig på läsaren. Han växte själv upp i New York, vilket präglar bokens slutkapitel med ett personligt anslag som övriga kapitel saknar och som har karaktären av epilog. Den egentliga historieskrivningen tar slut med år 1969, vilket är lite synd. Men hela boken är underhållande och spännande,

Det är alltså inte fackhistorikern Berggren som hållit i pennan, utan den drivna berättaren. Boken bygger inte, vilket Berggren är noga med att framhålla, på egen forskning utan är ett personligt kompilat av andrahandslitteratur, noggrant redovisad och delvis kommenterad i efterhand. En mycket lyckad form av populärhistoria som förtjänar en bred läsekrets.