Etikett: ockupation

Infernovandring – men hoppet har inte farit

2023-04-27 Serhij Zjadan: Internatet (2017; svensk övers. från ukrainska av Sofia Uggla, Ersatz 2023; 335 s.). En modern Infernovandring, men denna gång på jordytan, och hemsökelsen drabbar såväl onda som goda. Här är det vintern 2014/2015 någonstans i Donbass, i ett område som ukrainare försöker försvara mot ryska inkräktare. Den trettonårige Sasja bor på en internatskola som hamnat på ”fel” sida, och hans morbror, läraren Pasja, åtar sig att hämta hem honom. Det är egentligen ingen lång väg, men det tar tre dygn innan han är tillbaka med pojken. Det är svårt nog för dessa två, med regn, kyla och hunger, och rädslan för att hamna i fel händer eller träffas av en granat under det ständiga skjutandet. Men det är inget emot eländet de får bevittna under sitt irrande: hemlösa, sjuka, sårade, döda människor och djur, brutala soldater, allmän misstänksamhet, nästan total avsaknad av altruism. Det är plågsam läsning, som dock lättas upp något av författarens beska humor.

De båda sidorna i konflikten är till att börja med rätt anonyma, fast säkert mindre så för en ukrainsk läsare. Först mot slutet nämns parterna oftare med namn. Men då har det också hänt något med huvudpersonerna. Pasja går från förment apolitisk till ansvarstagande, inte bara gentemot systersonen utan mot andra människor i samma utsatthet. Den försagde läraren borstar upp sig mot en rysk officer och kräver fram utspisning och transport av  en stor grupp internflyktingar som fastnat på en busstation. Och den häpne officeren efterkommer faktiskt begäran. Den unge Sasja mognar från trotsig pojkvasker till samarbetsvillig ung man. Och slutet antyder en ljusning: ”Hemma luktade det nytvättade lakan.”

I händerna på en mindre skicklig författare hade stoffet kunnat bli en oläslig eländeshistoria. Men Serhij Zjadan är en mästare, som han framstår i Sofia Ugglas mycket snygga svenska språkdräkt. Språket är vardagsnära, och det finns ett driv och ett flyt i berättandet som gör läsningen närmast lustfylld, trots det gruvliga innehållet. Det är för sorgligt att det skulle behövas ett krig för att vi skulle få upp ögonen för den ukrainska litteraturen.

Hur Tyskland kom på fötter

2021-11-09 Harald Jähner: Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955 (2019; svensk övers. Svenja Hums, Daidalos 2021; 398 s. Tack till Dag Sebastian Ahlander, som tipsade mig om boken!). Tyskland våren 1945. Ett land som har imploderat: den offentliga makten har upphört att existera, infrastrukturen i spillror, byggnader, kvarter, hela städer i ruiner. Hur ska människorna som överlevt kriget nu överleva freden? Hur ska städerna byggas upp igen? Hur ska samhällsfunktionerna återställas? Och viktigast, hur ska tyskarna omskolas till goda demokrater? Om hur man lyckades med detta, på märkvärdigt kort tid, handlar denna utomordentliga och mycket skickligt översatta bok.

Kulturjournalisten Harald Jähner börjar från början, med uppröjningen efter den ofantliga mängden sönderbombade hus, där varenda människa som stod på benen fick hjälpa till. Han fortsätter med hur människorna skaffade sig livets nödtorft när inget fanns i butikerna och den gamla riksmarken var en skakig valuta. Reservvalutan var amerikanska cigaretter; hade man sådana kunde man byta till sig livsmedel och varor mycket värdefullare än cigaretterna enligt åsatt pris. Annars var metoden stöld och plundring ur lager och förråd. Det var accepterat så länge man inte bestal sina medmänniskor. Den gamla lutherska moralen var satt på undantag. Segrarmakterna upprätthöll en nödtorftig ordning, administrativt och polisiärt, till att börja med var och en i sin zon. Snart slogs de tre västra zonerna ihop till en, medan Sovjetunionen höll kontrollen över den östra zonen. Förstadiet till de båda tyska staterna, Förbundsrepubliken och DDR, var därmed på plats, och de grundades formellt och reellt 1949. Den första stora sprickan mellan väst och öst uppstod 1948, när D-marken introducerades i väst, och Sovjetunionen blockerade Västberlin.

Den djupa klyftan mellan de båda halvorna av det forna tyska riket är tydlig också i Jähners disposition av boken. Den handlar nämligen till alldeles övervägande del om väst. Östzonen/DDR är förvisso inte bortglömt men används mer som kontrast till förhållandena i väst än som ett eget subjekt. Det är en brist, som hade varit enkelt avhjälpt med en lätt ändring av undertiteln: ”Livet i västra Tyskland …”.

Efter inledningskapitlet blir framställningen mer tematisk. Jähner uppehåller sig bl.a. vid de stora folkomflyttningarna både ut från Tyskland, av krigsfångar och tvångsarbetare, och in till landet av etniska tyskar som fördrivits från Sudetområdet och tidigare delar av Tyskland som nu blivit polska eller ryska. De oerhörda problemen med repatriering av displaced persons och integrering av die Heimatvertriebenen und Entrechteten belyses grundligt. Han behandlar återuppbyggnaden av industrin, med Volkswagenverken i Wolfsburg som åskådningsexempel, kulturlivets pånyttfödelse, med den abstrakta konstens genombrott, och heminredning i former som sägs vara tyska men för en skandinav påminner starkt om den danska och svenska 50-talsdesignen.

Och så den stora omskolningen. Att den gick så relativt lätt och snabbt är inte lätt att förklara, men Jähner anger några möjliga orsaker. En paradoxal orsak kan vara den halvhjärtade avnazifieringen. Många gamla nazister i statstjänst återfick rätt snart sina befattningar, nu under helt andra förutsättningar. Med det gamla idealet av opolitiska ämbetsmän kunde de lätt anpassa sig till det nya läget. Ett annat skäl var det förtroendefulla förhållandet mellan ockupanter och civilbefolkning. Våldtäkter och andra övergrepp – notoriska i öst – visst begicks sådana även i väst men i mindre omfattning. Och folk gillade det som framför allt den amerikanska militären hade med sig. Marshallhjälpen spelade förstås stor roll. Och valutareformen: det är knappast en överdrift att med den fylldes butikerna med varor över en natt.

Men viktigare ändå var nog tyskarnas uppfattning av sig själva som offer: man hade i tolv år bedragits av nazisterna, som lett landet i det totala fördärvet. Nu ville man se den tiden som en parentes och återuppväcka gamla tyska ideal som hederliga och bildade människor. Falskheten i denna självsyn blir tydlig när den offerroll tyskarna iklätt sig jämställdes med den judiska befolkningens. Bortträngningen av Förintelsen under flera decennier är det som för en sentida betraktare lyser starkast i denna briljanta historik, som uppmärksammats mycket och positivt i Tyskland men i Sverige, vad jag sett och hört, bara av Kulturnyheterna i SvT. Om jag kan utöka läsarskaran något med denna text har den fyllt sin uppgift.