2023-08-07 Ingvar Carlsson: I sällskap med döden (Albert Bonniers Förlag 2023; 214 s.). Döden som en ständig följeslagare? Det är kanske att ta i, men den har slagit till ett antal gånger i Ingvar Carlssons liv och haft bestämmande verkan på hans tillvaro. Det börjar redan långt före hans födelse, när morfaderns hustru och lille son drunknar. Hade de inte gjort det hade inte morfadern gift om sig och fått nya barn och Ingvar hade aldrig blivit till. Djupt traumatiskt var det för den tolvårige Ingvar att hitta sin far död på hans arbetsplats, fadern som var hans styrka och trygghet. Morden på John F. och Robert Kennedy och Martin Luther King skakar om den unge politikern i hans samhällssyn, men den mest skakande och omvälvande händelsen är förstås mordet på Olof Palme, som förutom att beröva Ingvar Carlsson en nära vän tvingar honom att bli partiledare och statsminister. Estoniakatastrofen tvingas han hantera som nybliven statsminister, men han håller inne med att en av hans äldsta vänner hörde till de omkomna. Det andra ministermordet på mindre än 20 år, på Anna Lindh väcker både förtvivlan och vrede: hur kunde hon få gå oskyddad i den utsatta position hon var som ledare för ja-sidan inför folkomröstningen om euron?

Om detta och om Ingvar Carlssons bok har det skrivits mycket, och jag behöver inte gå in på detaljer. Carlsson binder samman de dramatiska händelserna med en mer allmän självbiografisk text: om familjen och uppväxten, om hur han träffade blivande hustrun Ingrid, om studieåren i Lund, om samtalet från Olof Palme som kom att bestämma hans framtid: ”Tage och jag tycker du ska börja arbeta hos oss. Vi behöver förstärkning.” Han beskriver hur det är att leva med livvakter, men om politiken skriver han inte mer än det som är nödvändigt för det biografiska sammanhanget, mest om sina utrikeskontakter. Carlsson berättar ledigt och livfullt, och boken är ett nöje att läsa trots det dystra temat. Boken förstärker min bild av honom som en klok resonör, en sympatisk, anspråkslös person och en av makten helt okorrumperad politiker.

Men viktigast för Ingvar Carlsson, och svårast, har det varit att i bokens slutkapitel skriva om hustrun Ingrids långsamma försvinnande in i alzheimerdimman. Han våndas övre att behöva lämna ut henne, och även sig själv, men känner sig övertygad om att denna öppenhet kan vara till nytta för andra människor. Det är en djupt personlig text som förtjänar den största respekt. Liksom hela boken.