Etikett: pikaresk

Kafkas minst kända roman

2024-09-05 Franz Kafka: Amerika (skriven 1912, postumt utg. 1927; svensk övers Johannes Edfelt och Tage Aurell 1947, Wahlström & Widstrand/Månadens Bok 1986; 257 s.). Inspirerad av Cecilia Hanssons Kafkalungan tog jag fram denna volym som stått länge i bokhyllan (en förklaring till att jag inte läst i Hans Blomqvists och Erik Ågrens mycket nyare översättning). Edfelt/Aurell översätter samvetsgrant och elegant enligt sin tids normer, som för nutida läsare dock kan kännas uppstyltat med numera ovanliga ord, konjunktiver och satsförkortningar.

 

Av Kafkas tre romaner är Amerika säkert den minst kända. Grundhandlingen i Processen och Slottet hör till allmänbildningen, medan den unge Karl Rossmans öden som ensamkommande invandrarbarn i början av 1900-talet torde vara obekant för de flesta. Främst beror det nog på att detta är Kafkas första romanförsök, där han ännu inte funnit sin kafkaeska stil. Historien är mer realistisk och mer rättframt berättad; de makthavande är personer av kött och blod inte ogripbara skuggor. Det gör denna roman också mer öppet samhällskritisk än de senare. Men visst finns det även här absurda och surrealistiska scener där man känner igen sin Kafka.

 

Till genren är Amerika närmast en pikaresk. Den 16-årige Karl stiger i land i New York, tas om hand av sin i början välvillige morbror som dock helt tar sin hand från honom när han enligt denne varit olydig. Han tvingas på luffen, slår sig ihop med ett par andra i samma belägenhet som utnyttjar hans ungdom och godtrogenhet. Han får jobb som hisspojke på ett stort hotell, får sparken, tvingas ihop igen med sina gamla kumpaner och blir tvångsanställd hos den excentriska sångerskan Brunelda. Men här är det stopp, för denna roman är liksom de två andra ofullbordad. Det finns fragment till den närmaste fortsättningen som dock inte är med i denna utgåva, och rimligen saknas ytterligare något kapitel. Sista kapitlet är nämligen helt fristående och därtill oavslutat, men det verkar som om Kafka tänkt sig ett ljusare slut: att Karl får fäste i sin nya tillvaro.

 

Som bör ha framgått av ovanstående är Amerika den mest lättlästa av Kafkas romaner, full av originella personligheter ur alla samhällsskikt, skildrade med inlevelse och ibland drastisk humor. Som en författares enda roman skulle den nog framstå som rätt udda, men bredvid Processen och Slottet fyller den ut bilden av Franz Kafkas unika författarskap.

Strålande roman om gycklare och krig

2020-02-23 Daniel Kehlmann: Tyll (2017; svensk övers. Jesper Festin, Albert Bonniers Förlag 2019; 333 s.). Till Eulenspiegel, med ett flertal namnvarianter, är den klassiska skälmen i tysk folklore sedan sen medeltid. Trettioåriga krigets fasor skildrades redan av samtida, som Grimmelshausen i Simplicissimus. I Tyll kombinerar Daniel Kehlmann de två motiven genom att placera 1300-talets skälm i krigets 1600-tal. Han förser sin huvudperson, här kallad Tyll Ulenspiegel, med en familjebakgrund och uppväxthistoria. Tyll är son till en mjölnare hemfallen åt ockultism och filosofiskt grubbel, vilket leder till dom och avrättning för häxkonster. Han flyr med en jämnårig flicka och sluter sig till kringvandrande marknadsgycklare, blir själv en sådan och gör lycka som lindansare och jonglör men framför allt som provokativ sanningssägare. Kriget pågår i Tyskland men Tyll blir alltmer efterfrågad, till sist av själva kejsaren i Wien. Mellan upptågen genomlever han åtskilliga äventyr. Ramhandlingen, så beskriven, är en klassisk pikaresk.

Beskrivningen ovan är dock förenklad. Faktum är att Tyll knappast ens är huvudperson i boken som bär hans namn. Och handlingen är uppsplittrad på ett antal fristående historier som inte är kronologiskt ordnade. Det bärande temat är kriget och vad det gör både med vanligt folk och med makthavare av olika rang. Minst lika framträdande roller som Tyll har den olycklige ”vinterkungen” av Böhmen, kurfurst Fredrik V av Pfalz, och allra mest dennes drottning Elisabet Stuart, vacker och begåvad dotter till Jakob I av England. Tyll får anställning som hovnarr vid deras minihov i exil i Haag men är en perifer figur i berättelserna om hur de avsatta furstarna försöker återfå om inte kungakronan så åtminstone. kurfurstvärdigheten. En höjdpunkt är mötet mellan Fredrik och en segerrusig och arrogant Gustav II Adolf, en annan Elisabets besök hos förhandlarna i Osnabrück inför westfaliska freden, bland andra de inbördes oeniga svenska delegaterna Johan Oxenstierna och Adler Salvius. Tyll som person får man aldrig riktigt grepp om, vilket väl inte heller är meningen, men porträttet av Elisabet är vackert, nyanserat och trovärdigt. De flesta andra historiska personerna är mer av karikatyrer.

Utan att vara direkt arkaiserande har Daniel Kehlmann skrivit en roman som känns 1600-tal, komplett med fantastiska inslag som en talande åsna, en urgammal drake och fungerande magiska formler. Allvar och blodigt våld samsas med komik och satir. Jesper Festin har lyckats utomordentligt med överföringen till svenska.

Daniel Kehlmann slog igenom stort internationellt med Världens mått för en del år sedan. Efter ett par mellanböcker (i de flesta recensenters ögon) är han tillbaka med denna strålande konstsaga.