2020-02-23 Daniel Kehlmann: Tyll (2017; svensk övers. Jesper Festin, Albert Bonniers Förlag 2019; 333 s.). Till Eulenspiegel, med ett flertal namnvarianter, är den klassiska skälmen i tysk folklore sedan sen medeltid. Trettioåriga krigets fasor skildrades redan av samtida, som Grimmelshausen i Simplicissimus. I Tyll kombinerar Daniel Kehlmann de två motiven genom att placera 1300-talets skälm i krigets 1600-tal. Han förser sin huvudperson, här kallad Tyll Ulenspiegel, med en familjebakgrund och uppväxthistoria. Tyll är son till en mjölnare hemfallen åt ockultism och filosofiskt grubbel, vilket leder till dom och avrättning för häxkonster. Han flyr med en jämnårig flicka och sluter sig till kringvandrande marknadsgycklare, blir själv en sådan och gör lycka som lindansare och jonglör men framför allt som provokativ sanningssägare. Kriget pågår i Tyskland men Tyll blir alltmer efterfrågad, till sist av själva kejsaren i Wien. Mellan upptågen genomlever han åtskilliga äventyr. Ramhandlingen, så beskriven, är en klassisk pikaresk.
Beskrivningen ovan är dock förenklad. Faktum är att Tyll knappast ens är huvudperson i boken som bär hans namn. Och handlingen är uppsplittrad på ett antal fristående historier som inte är kronologiskt ordnade. Det bärande temat är kriget och vad det gör både med vanligt folk och med makthavare av olika rang. Minst lika framträdande roller som Tyll har den olycklige ”vinterkungen” av Böhmen, kurfurst Fredrik V av Pfalz, och allra mest dennes drottning Elisabet Stuart, vacker och begåvad dotter till Jakob I av England. Tyll får anställning som hovnarr vid deras minihov i exil i Haag men är en perifer figur i berättelserna om hur de avsatta furstarna försöker återfå om inte kungakronan så åtminstone. kurfurstvärdigheten. En höjdpunkt är mötet mellan Fredrik och en segerrusig och arrogant Gustav II Adolf, en annan Elisabets besök hos förhandlarna i Osnabrück inför westfaliska freden, bland andra de inbördes oeniga svenska delegaterna Johan Oxenstierna och Adler Salvius. Tyll som person får man aldrig riktigt grepp om, vilket väl inte heller är meningen, men porträttet av Elisabet är vackert, nyanserat och trovärdigt. De flesta andra historiska personerna är mer av karikatyrer.
Utan att vara direkt arkaiserande har Daniel Kehlmann skrivit en roman som känns 1600-tal, komplett med fantastiska inslag som en talande åsna, en urgammal drake och fungerande magiska formler. Allvar och blodigt våld samsas med komik och satir. Jesper Festin har lyckats utomordentligt med överföringen till svenska.
Daniel Kehlmann slog igenom stort internationellt med Världens mått för en del år sedan. Efter ett par mellanböcker (i de flesta recensenters ögon) är han tillbaka med denna strålande konstsaga.
Min läsning 