Etikett: romantik

Ogement roligt med Byron och Harding

2024-07-28 Lord Byron: O dåna ocean. Dikter i tolkning av Gunnar Harding (Wahlström & Widstrand 2024; 178 s.). George Gordon Byron, 6th Baron Byron of Rochdale (1788–1824): jag måste erkänna att jag har vetat mer om hans liv än om hans författarskap. Till detta senare kan jag inte tänka mig en bättre introduktion än denna urvalsvolym, som utöver en fyllig inledning innehåller utdrag ur Byrons två stora versromaner Childe Harold och Don Juan samt ett litet antal enskilda dikter. Inte heller kan jag tänka mig en bättre introduktör än Gunnar Harding, framstående poet, skicklig översättare och ledande kännare av engelskspråkig romantisk poesi.

 

Det är omfattande verk vi talar om. Bara Don Juan omfattar i C.W.A. Strandbergs översättning (1857–65) över 500 sidor. Harding har alltså sovrat hårt, plockat ut enskildheter som kan läsas fristående och fått till stånd ett tvärsnitt genom verken som i stort sett bortsett från deras episka linje och lagt tonvikten på poetens sinnesstämningar, åsikter och samtidskommentarer. Helt rimligt eftersom både Harold och Don Juan är maskerade självporträtt och epiken mest ett ramverk för det Byron egentligen vill uttrycka: sin egen melankoli, hänförelse över naturen och, framför allt, kritik av sin samtids Storbritannien, dess inskränkthet, dess torftiga kultur. I det sistnämnda kommer Byrons virtuositet som versmakare bäst till sin rätt. Något mindre i Childe Harold, som är skrivet i den rätt komplexa versformen spenserstanser, men fullfjädrad i Don Juans ottave rime, där parrimmet i de två sista raderna i varje strof ofta lyfter fram en snärtig poäng. Ett exempel, där diktjaget funderar över vad den äktenskapliga kärleken gör med poesin. Först originalet:

 

There’s doubtless something in domestic doings
    Which forms, in fact, true love’s antithesis;
Romances paint at full length people’s wooings,
    But only give a bust of marriages;
For no one cares for matrimonial cooings,
    There’s nothing wrong in a connubial kiss:
Think you, if Laura had been Petrarch’s wife,
He would have written sonnets all his life?

 

Harding:

 

Visst är det så att hushållsgöromål
kan bli all äkta kärleks antites.
Romansen är kurtisens modersmål,
mer sakligt äktenskapet återges.
Ett husligt kuttrasju med en gemål
lär sällan med förväntan emotses.
Om Laura hade fru Petrarca blivit,
tror ni att han då fler sonetter skrivit?

 

Harding har kunnat återanvända en hel del material från sin antologi med engelsk romantisk poesi från 2002, Där döda murar står. Lord Byron och hans samtida. Men mycket är nyöversatt, och Hardings ingivelseförmåga har inte mattats trots hans över 80 år. Det är vackert, det är rörande och det är, mest av allt, ogement roligt.

Från göticism till poststrukturalism

2024-06-06 Tore Frängsmyr: Svensk idéhistoria. Bildning och vetenskap under tusen år, del II 1809–2000 (Natur och Kultur 2000; 422 s.). Del I av detta verk har jag skrivit om tidigare: https://minlasning.blog/2023/09/02/larorikt-om-lardomshistoria/ . Mina övergripande omdömen står sig, så detta får bli en kortare ajourföring. Liksom i förra delen indelar Frängsmyr den behandlade tiden i ett antal epoker, här fyra. Men eftersom de spänner över en mycket kortare tidrymd, 200 år mot 800 i förra delen, är perioderna här mycket kortare, i genomsnitt ca 40 år. Bokens omfång är ungefär detsamma som förra delens, vilket har inneburit en framställning mer på detaljnivå, även om översikter över tidsanda och idéströmningar också får ta plats. Avdelningarna om 1800-talet: ”Romantik och liberalism” och ”Utvecklingstrons epok” följer ungefär samma mönster som i del I. Inte heller i denna del döljer Frängsmyr sina sym- och antipatier. Han gillar empiri, för att inte säga positivism, 80-talsradikalism och kvinnorörelse. Den som blir mest positivt bedömd i hela den här delen är nog kemisten Berzelius. Frängsmyr ogillar framför allt det som han med en gemensam term betecknar som idealism, vare sig det är inom filosofi (Boström), konstarterna (romantiken, göticismen) eller naturvetenskapen (Israel Hwasser). Han har inte ett gott ord till  övers för rasbiologi och rashygien. När han kommer in på 1900-talet får han successivt allt svårare att se med historikerns blick; det blir många namn men mindre av syntes. Sista avdelningen, om efterkrigstiden, kallar Frängsmyr själv för en essä, och texten spretar åt lite olika håll utan att läsaren får något riktigt grepp om helheten. Det ämne som han ägnar sig mest åt är utbildningsexplosionen, dess utgångspunkter i politiska diskussioner och beslut och dess implementering på skolor och universitet. Intressant läsning i och för sig, men kanske lite utanför bokens ämne.

 

Hela verket kan sammanfattas som en värdefull grundkurs i idé- och lärdomshistoria, lika lämpad för självstudier som för den akademiska grundutbildningen i ämnet.