Etikett: släktkrönika

Familj och folkhögskola

2022-09-12 Ulla-Lena Lundberg: Lyser och lågar (Förlaget M 2022; 381 s.). Det är tio år sedan Ulla-Lena Lundbergs senaste roman, den Finlandiaprisbelönade Is, utkom, så publiceringen av denna nya är en litterär händelse i sig. Därtill är den en intressant och väl berättad historia, även om den inte riktigt når upp till föregångaren.

Liksom i Is är Lundberg inspirerad av sin egen familjs historia. Den här gången börjar hon vid Vasa brand 1852 och följer tre generationer kvinnor, och deras män, fram till 1920-talet. Det är dock ingen jämnt framrullande släktkrönika, utan den kvantitativa och kvalitativa tonvikten ligger på mormodern Olga och hennes många år på Finns folkhögskola i Esbo, som grundades 1891 av hennes man Robert (Borgstedt i boken, Rostedt i verkligheten) . Ja, folkhögskoletanken och dess tillämpning på Finns är nog bokens viktigaste tema, som får sin styrka genom den professionella etnologen Lundbergs insikter, förmedlade av den framstående författaren.

Med den dispositionen blir första delen, om bonddottern och pigan Bitt (senare Betty) från Vörå i Österbotten och hennes soldat Valentin mest en snabbt berättad prolog. Det är lite synd, för historien om Bitts och två andra flickors vandring från Vörå till Helsingfors är spännande, och Valentins upplevelser med Finska gardet på väg till krigsskådeplatsen Krim är intressant och upprörande och kunde gott ha fått mer utrymme.

Nå, det går bra för Valentin Nyström, han kan bilda familj med sin Betty och etablera sig i Borgå. Han är självlärd och angelägen om barnens bildning, och Olga och hennes syster Ida gör ordentliga klassresor (vilket man inte kan säga om de två sönerna, som går till sjöss och i stort sett försvinner ur historien). Ida blir en av Finlands första utexaminerade gymnastiklärarinnor – och en viktig bifigur romanen igenom. Olga träffar den begåvade idealisten Robert. Deras relation är komplicerad och särskild den långa förlovningstiden blir olycklig för Olga – starkt och inkännande skildrat – men när de kommer till Finns har de ett gemensamt mål och harmonin återställs. För några år. Utan att Olga glöms bort blir nu skolan huvudpersonen, med sina rektorer Borgstedt, Uno Stadius och Arvid Mörne, lärare, elever, lektioner, debatter, förlustelser. Det är ett äreminne som denna viktiga institution i finlandssvensk folkbildningshistoria är väl värd.

Olgas dotter Karin får vi följa, i brottstycken, från födseln, småbarnsåren med en dramatisk skildring av hur Karin är nära att dö i difteri, en ytterst olycklig skoltid och hennes förälskelse i den i moderns ögon olämplige Gunnar, en bondson utan egen gård. Karin är sluten och vrång, och Olga försöker förgäves vinna hennes förtroende.

I tredje delen har Olga och Ida dock all anledning att vara tacksamma mot Gunnar, som under inbördeskriget 1918 hyser in dem på den gård i Tenala (nära Ekenäs) där han är inspektor. Här finns två scener, en med rödgardister på husrannsakan, en med ovilliga kycklingsäljare, där Ulla-Lena Lundberg visar sitt mästerskap med dialog. Efter det blir berättandet åter mer översiktligt, som i första delen, och Karin, med hennes komplicerade psyke, blir läsaren aldrig riktigt klok på.

Tre kvinnor: tre kärlekar. Men det är bara den mellan Olga och Robert som tycks ha intresserat författaren på djupet. Och så kärleken till Finns folkhögskola; det är den som verkligen lyser och lågar. Som jag antytt tycker jag romanen är lite ojämn i sin komposition, men den lever högt på styrkan i Ulla-Lena Lundbergs inlevelse i sina personer och i hennes förmåga att litterärt gestalta den.

Varken släktkrönika eller bildningsroman – men lite av båda

2020-04-25 Ann-Luise Bertell: Heiman (Förlaget M 2020; 379 s.). Ann-Luise Bertell, skådespelerska och teaterchef, fick ett genombrott 2017 med sin debutroman Vänd om min längtan, en roman som jag tyckte mycket om. Heiman heter hennes nya, österbottnisk dialekt för hemman. Och hemmanet, bebott och brukat av tre generationer från 1930-tal till 80-tal, är bokens nav. Den är ändå inte en traditionell familjekrönika, för det är en person som är bokens dominerande huvudperson.

Den tioårige Elof Westerback, redan moderlös, blir vittne till sin fars död i blodstörtning orsakad av tbc. Det är en stark, nästan för våldsam romanöppning som suger in läsaren i berättelsen. Elof får själv tbc, vistas några månader på sanatorium men tillfrisknar. Elof och hans lillebror Ivar tas om hand av sin mormor, en välvillig men något kärv kvinna. Morfadern är liksom fadern traumatiserad av inbördeskriget och tiger mest. Vad krig gör med männen som kommer tillbaks från fronten är bokens kanske viktigaste tema. Efter skolgång får Elof arbete på Tikkakoski vapenfabrik, där en framgångsrik avlägsen släkting är chef. Här lär han sig finska och gör sin första sexuella erfarenhet. Till fortsättningskriget blir Elof inkallad, men han är en dålig soldat, och han tvingas överge en döende vän därför att han är för klen för att orka dra honom med sig. Detta blir Elofs stora trauma. Efter kriget söker han upp vännens fästmö Olga för att berätta (dock inte sanningen), och hon och Elof blir raskt ett par. De gifter sig och börjar rusta upp det förfallna hemmanet, som hela tiden varit i Elofs ägo.

Så långt, ca 150 sidor in i boken, tror jag att jag läser en klassisk bildningsroman. Men här ändrar romanen karaktär. Elof utvecklas inte ytterligare, han sköter gården tillsammans med Olga, och de får två barn. Men han tar till flaskan för att döva sin ångest, tillsammans med grannen och vännen Viktor. Berättelsen blir stillastående. Barnen Stens och Lisbeths uppväxt skildras anekdotiskt, och det yngre syskonet blir en perifer figur, liksom Ivar i förra generationen, som Bertell placerar som gruvarbetare i Kiruna. Att Elof går i borgen för sin oduglige granne borde ha gett upphov till en litterärt givande konflikt, men den historien löses upp som om nästan inget hänt. Skildringen av det nya hemmansägareparet Sten och Solveig och deras barn är trivial och inte i nivå med det skrivkunnande som Bertell otvivelaktigt besitter. Först när fokus åter sätts på Elof får berättelsen nerv igen.

En lovande början med många fint skildrade partier övergår alltså för min del i viss besvikelse. Det är som om Bertell tappar intresset för sina egna gestalter när det ska handla om andra än Elof och hans både fysiskt och psykiskt starka Olga. I högt berömmande recensioner i Finland har man främst tagit fasta på krigstraumana, men det räcker inte rent litterärt. Bäst är Ann-Luise Bertell på att skildra dramatiska händelser och sådana där starka känslor i är inblandade. Då glöder hennes penna. Och liksom Peter Lüttge hos Svenska Yle konstaterar jag att hennes sexskildringar håller hög klass. Men de är inte så många.