Familj och folkhögskola

2022-09-12 Ulla-Lena Lundberg: Lyser och lågar (Förlaget M 2022; 381 s.). Det är tio år sedan Ulla-Lena Lundbergs senaste roman, den Finlandiaprisbelönade Is, utkom, så publiceringen av denna nya är en litterär händelse i sig. Därtill är den en intressant och väl berättad historia, även om den inte riktigt når upp till föregångaren.

Liksom i Is är Lundberg inspirerad av sin egen familjs historia. Den här gången börjar hon vid Vasa brand 1852 och följer tre generationer kvinnor, och deras män, fram till 1920-talet. Det är dock ingen jämnt framrullande släktkrönika, utan den kvantitativa och kvalitativa tonvikten ligger på mormodern Olga och hennes många år på Finns folkhögskola i Esbo, som grundades 1891 av hennes man Robert (Borgstedt i boken, Rostedt i verkligheten) . Ja, folkhögskoletanken och dess tillämpning på Finns är nog bokens viktigaste tema, som får sin styrka genom den professionella etnologen Lundbergs insikter, förmedlade av den framstående författaren.

Med den dispositionen blir första delen, om bonddottern och pigan Bitt (senare Betty) från Vörå i Österbotten och hennes soldat Valentin mest en snabbt berättad prolog. Det är lite synd, för historien om Bitts och två andra flickors vandring från Vörå till Helsingfors är spännande, och Valentins upplevelser med Finska gardet på väg till krigsskådeplatsen Krim är intressant och upprörande och kunde gott ha fått mer utrymme.

Nå, det går bra för Valentin Nyström, han kan bilda familj med sin Betty och etablera sig i Borgå. Han är självlärd och angelägen om barnens bildning, och Olga och hennes syster Ida gör ordentliga klassresor (vilket man inte kan säga om de två sönerna, som går till sjöss och i stort sett försvinner ur historien). Ida blir en av Finlands första utexaminerade gymnastiklärarinnor – och en viktig bifigur romanen igenom. Olga träffar den begåvade idealisten Robert. Deras relation är komplicerad och särskild den långa förlovningstiden blir olycklig för Olga – starkt och inkännande skildrat – men när de kommer till Finns har de ett gemensamt mål och harmonin återställs. För några år. Utan att Olga glöms bort blir nu skolan huvudpersonen, med sina rektorer Borgstedt, Uno Stadius och Arvid Mörne, lärare, elever, lektioner, debatter, förlustelser. Det är ett äreminne som denna viktiga institution i finlandssvensk folkbildningshistoria är väl värd.

Olgas dotter Karin får vi följa, i brottstycken, från födseln, småbarnsåren med en dramatisk skildring av hur Karin är nära att dö i difteri, en ytterst olycklig skoltid och hennes förälskelse i den i moderns ögon olämplige Gunnar, en bondson utan egen gård. Karin är sluten och vrång, och Olga försöker förgäves vinna hennes förtroende.

I tredje delen har Olga och Ida dock all anledning att vara tacksamma mot Gunnar, som under inbördeskriget 1918 hyser in dem på den gård i Tenala (nära Ekenäs) där han är inspektor. Här finns två scener, en med rödgardister på husrannsakan, en med ovilliga kycklingsäljare, där Ulla-Lena Lundberg visar sitt mästerskap med dialog. Efter det blir berättandet åter mer översiktligt, som i första delen, och Karin, med hennes komplicerade psyke, blir läsaren aldrig riktigt klok på.

Tre kvinnor: tre kärlekar. Men det är bara den mellan Olga och Robert som tycks ha intresserat författaren på djupet. Och så kärleken till Finns folkhögskola; det är den som verkligen lyser och lågar. Som jag antytt tycker jag romanen är lite ojämn i sin komposition, men den lever högt på styrkan i Ulla-Lena Lundbergs inlevelse i sina personer och i hennes förmåga att litterärt gestalta den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s