2025-11-06 Yvonne Hirdman; Kungshamra 67 (Ordfront 2025; 228 s.). Yvonne Hirdman är en välkänd historiker: professor emerita, pionjär för genusforskning, författare till många både akademiska och populärvetenskapliga böcker. Men hon vilar inte på lagrarna. Vid 82 års ålder debuterar hon som romanförfattare, och hon gör det med den äran. Genren ”studenter super och ligger runt” är vansklig, men Hirdmans variant är originell, och hon har hittat ett eget litterärt språk, vitt skilt från hennes sakprosa. Med sina långa, polysyndetiska meningar räcker hon lång näsa åt allt vad svensklärare genom åren försökt lära ut. Så här kan det låta: ”Den där dagen i juni 1967 inte långt före midsommar och luften stod stilla mellan gårdarna i Kungshamra och hon slängde sin fimp ner mot gården och Krister klev på cykeln och plötsligt hördes musik från höghuset på gården bredvid och det sög i henne av längtan till ett av de där små rummen i korridoren där Sigge bodde […]” Det är faktiskt effektivt och utrymmesbesparande och fungerar bra när det är sju personers historia som ska berättas på bara lite över 200 sidor.
Tiden är som sagt 1967, och Kungshamra är ett nybyggt studentbostadsområde i Solna, mellan Bergshamra och Ulriksdal. Yvonne Hirdman bodde där själv det året, ensam med två barn, och liknar på så sätt en av sina personer, Christa. Christa har relationsproblem och råkar ut för olämpliga män. Här finns två par med barn, Krister och Mona, vars äktenskap är skakigt från början, och Jonne och Unni, med olika klassbakgrund men som ändå håller ihop bra. Åke är en allvarlig historiestudent som är, obesvarat, förälskad i Christa; Sigge är charmören som alla gillar och som Christa är kär i. Vänstervågen växer i styrka och drar dem alla med sig mer eller mindre. Man debatterar och demonstrerar. Och röker och festar. Romanens kulmen är en långt utdragen fest, egentligen för att fira att arkitektstudenten Jonne fått ett fint resestipendium till Italien, men den kommer att spåra ur på flera sätt.
Det är ett kort utsnitt ur tiden som huvudhandlingen utspelas i, men vi hinner lära känna alla sju rätt väl. De är fint karaktärstecknade och bakgrundsbelysta av sin uppväxt i olika samhällsklasser. Det hinner också hända en del under den här korta tiden, som kommer att få betydelse i framtiden.
Och, ja, plötsligt förflyttas vi 30 år framåt i tiden. Författaren har kanske tyckt att läsarna har rätt att få veta hur det gick för dessa ungdomar som vi lärt känna så väl, och så serverar hon facit (som jag inte ska avslöja). Jag tycker nog det försvagar romanen konstnärligt men förstår att det inte varit lätt att få till ett trovärdigt slut på något annat sätt. Men för en läsare som själv levde i ett liknande studentbostadsområde 1967, i Uppsala, har det varit ett stort nöje att ta del av denna väl berättade historia.