2019-08-21 Peter Kadhammar: Vi som var så lyckliga. Liv och död i en kommunistisk diktatur (Natur och Kultur 2017). Peter Kadhammar är en av Aftonbladets stjärnreportrar med utrikesreportage som specialitet och författare till flera böcker bland annat från Balkan. Den här boken är resultatet av några resor till Albanien efter kommunistregimens fall och intervjuer med ett stort antal ledande figurer i regimen och deras barn och barnbarn samt några mer tjänande personer som diktatorn Envar Hoxhas livläkare och premiärminister Mehmet Shehus livvakt.
Albanien är ett litet land och den politiska eliten utgjorde en liten men mycket tätknuten krets. Alla ledarna i Hoxhas generation var hans stridskamrater under partisankampen på 1940-talet. De var ingifta i varandras familjer, och alla bodde i ett slutet område, kallat Kvarteret. Till en början verkar deras tillvaro närmast idyllisk: ”Vi som var så lyckliga!”
Texten består till allra största delen av de intervjuades utsagor, en serie monologer. Författarens sammanbindande eller reflekterande texter är få och korta. Det här är ett problem, särskilt i bokens första del. Jag vet inte exakt hur Kadhammar gått till väga eftersom det inte finns något efterord e.d. som förklarar det. Men jag antar att intervjuerna har gjort med hjälp av tolk, kanske i något fall direkt på den albanska elitens favoritspråk franska, och översatts till svenska. Det gör att alla intervjuade talar med samma röst, vilket gör framställningen monoton och läsningen tråkig. I bokens senare del räddas läsningen av det gastkramande innehållet. På 70-talet drabbas Hoxha av paranoia, och ledarna rensas ut en efter en. Många avrättas, deras familjer deporteras till landsbygden och får dela den vanliga befolkningens hårda villkor. I denna tätt sammanvävda krets lever makthavarna i ständig skräck: vem är näst i tur? Ett litet misstag kan bli ödesdigert. Räkna inte med att någon tar dig i försvar. Tvärtom kommer din bästa vän att rösta mot dig. Här talar berättelserna för sig själva; att de saknar litterär finess blir betydelselöst.
Bokens självklara huvudperson är Enver Hoxha, en absolut härskare, en Stalin i ett land med ett par miljoner invånare. I samstämmiga vittnesmål framstår han som en dubbelnatur. Hemma och i umgänget med de andra koryféerna en vänlig, människointresserad och omtänksam fadersgestalt, en Gudfader. I utrensningarna verkade han i bakgrunden, yttrade sig inte mycket på politbyråmötena utan lät underhuggarna anklaga och döma. Han var bildad och frankofil och hade ett jättestort bibliotek. Ett fascinerande personporträtt.
Berättelserna formar sig till en fallstudie över hur ett totalitärt system fungerar. Den ideologi som man bekänner sig till spelar egentligen ingen roll. Ledaren bestämmer allt. Ändrar sig ledaren ändrar sig alla andra. Det går alltid att hitta något stöd i de kanoniska skrifterna. I detta ligger bokens kanske största värde.
Min läsning 