Poetiska lustmord i gången tid

2023-10-15 Daniel Möller: Om de döda allt annat än gott. Ärekränkande, burleska och infamhumoristiska inslag i svensk gravdiktning under 1600- och 1700-talen (Makadam 2023; 307 s. inkl. 105 s. noter, litteraturförteckning och personregister). Daniel Möller är en framstående litteraturvetare, lundensare och numera professor vid Högskolan i Halmstad. Att han har vida kunskaper om hela den svenska poesin visade han bl.a. i den magnifika antologin Svensk poesi, som han gav ut tillsammans med Niklas Schiöler 2016. Men särskilt hemmastadd är han i 1600- och 1700-talet, och särskilt förtjust är han i mindre prestigefyllda subgenrer som tillfällesdiktning och pekoral (den kommenterade pekoralantologin Tre sekler av svenska pekoral, 2018, är en guldgruva för oss medlemmar i Svenska pekoralsällskapet [det finns faktiskt]). Och här handlar det alltså om en subgenre inom tillfällesdiktningen.

Tillfällesdiktning (en mer adekvat term är den mer gängse ”tillfällighetsdiktning”) är dikter skrivna till ett visst tillfälle, ofta bröllop eller begravning. Det var en populär genre under den här tiden. Mängder av dikter finns bevarade i tryck eller avskrifter. Framstående poeter skrev gärna sådana, ibland på beställning, ibland, i hopp om att tjäna en slant, på eget bevåg. Den mest kända, som Möller också tar upp, torde vara Lucidors – obeställda – ”Gilliare Kwal” från 1669, en bröllopsdikt som var så oförskämd att den renderade upphovsmannen fängelse! Att gravdikter praktiskt tagit alltid hyllar den avlidna personen är närmast självklart, men det finns alltså exempel på motsatsen, och det är dessa som intresserat Daniel Möller här.

Som brukligt i ett vetenskapligt verk (för detta är ett sådant, byggt på egen primärforskning) finns redogörelser för tidigare forskning och en teoridiskussion, båda lyckligtvis fullt läsbara – och läsvärda – för en lekman. Den teoretiska utgångspunkten är principen om decorum, de mer eller mindre underförstådda regler för hur en dikt skulle utformas för att anses ”passande”: högstämt för höga ämnen, höviskt och hyllande för höga personer, mer lättsamt för lägre ämnen och personer. Men, visar Möller, framstående författare börjar så smått bryta mot decorum under stormaktstiden: Lucidor, Haqvin Spegel, Olof Rudbeck (ja, han med Atlantican), Israel Holmström och Johan Runius, och denna uppluckring fortsätter under 1700-talet, med Bellman som mest kända exempel.

I denna mer tillåtande atmosfär blev det möjligt till och med att skriva ”ärekränkande, burlesk och infamhumoristisk gravdiktning”. Författarna tar heder och ära av personliga ovänner och politiska fiender eller gläder sig åt att kända ockrare, hallickar och skökor gått ur tiden. Texten kan vara allt från fint satirisk till ytterst grov i okvädinsord och könsord. Det är en fröjd att läsa de rikliga exemplen, som även omfattar ”gravdikter” till ännu levande, fiktiva gravdikter, och autoepitafier, alltså gravdikt om författaren själv. Som en kontrast till innehållet har förlaget dessutom förpackat det i en mycket snyggt formgiven och illustrerad volym.

Och som appendix ett exempel. Gravskriften, från 1814, är över polismästaren Henric Liljensparre, mest känd för sin nitiska utredning av mordet på Gustav III; författare är en Carl Adolph Grevesmühl (1744–1827). Jag citerar tre strofer av fem:

Flÿ Vandringsman, fäll ingen tår.
Vet, dennes Hierta aldrig blödde:
Och fast han levat Siutti år
Var god, blott deri, att han dödde.

…

Han var en Bof, en lastens Vän,
Som sökte skada alla andra.
Var glad att han ej lever än
Och räds att i dess fotspår vandra.

…

Om Du ännu ej vet dess Namn
Det nämnas må och Jorden darre
Rÿs, han är nu i Satans famn,
Och Hette Henrich Galgensparre.