2024-01-25 Eva Ekselius: Vakna mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska (Volante i samarbete med Judisk kultur i Sverige 2023; 550 s.). Undertiteln behöver preciseras. Det judiska Europa är – i Eva Ekselius framställning och var det till stor del också i verkligheten – delat i en västlig och en östlig hälft, som beståtts var sin del av boken. Delarna är också av lite olika karaktär. Den första, västliga, har ett snävare geografiskt perspektiv och är uppbyggd kring centrala gestalter, medan den östliga snarare utgår från rörelser och riktningar inom de judiska grupperna och har ett helhetsperspektiv på Central- och Östeuropa. Men låt det bli sagt med en gång: denna bok är en bragd! Och då avser jag både bredden och djupet i det insamlade materialet och det färdigskrivna resultatet. Den vann inte Augustpriset, men det säger mer om elektorerna än om boken.
Den första delens långa linje är den judiska emancipationen i Västeuropa från upplysningen, franska revolutionen, Napoleoneran, bakslag under romantiken och nationalismen och slutliga genombrott när liberala tänkesätt slår igenom under andra hälften av 1800-talet. Antisemitismen som en motkraft är ständigt närvarande men virulensen varierar. Upplysningsrörelsen, haskala, hade också ett motstånd från konservativa och ortodoxa grupper att bemöta. Den stora frågan var (och är väl än i dag) vad det innebär att vara jude. Detta är väl beskrivet, men den här delens starka sida är de personer som Ekselius lyfter fram som representanter för det judiska framsteget. Det är kända män som upplysningsfilosofen Moses Mendelssohn och poeten Heinrich Heine, men starkast lyser kvinnorna. De hade att kämpa mot inte bara majoritetssamhället utan också mot nedvärderingen av det kvinnliga i sin egen grupp. Även de som lyckades drabbades av både yttre och inre konflikter, och de blev inte lyckliga. För att få rörelsefrihet tvingades de ofta också konvertera till kristendomen. Det var i och för sig så vanligt, bland både män och kvinnor, under en period runt sekelskiftet 1800 att man talade om en epidemi. Till de viktigaste namnen hör salongsvärdinnorna Ra(c)hel Varnhagen von Ense (född Levin) och Dorothea Schlegel, dotter till Moses Mendelssohn, många andra att förtiga. Framställningen roterar kring axeln Berlin–Paris. Wien är med på ett hörn, men utvecklingen i andra länder, som Sverige, nämns bara i förbigående.
Den andra delen spänner över ett stort geografiskt område, från Polen och Litauen i norr, genom Centraleuropa, Ryssland, Ukraina till Odessa i söder. Även här figurerar starka och minnesvärda personer, som författaren A(c)had Ha’Am från Odessa, men här står de olika judiska rörelserna inom de ryska och habsburgska väldena i förgrunden, bl.a. den legendariska arbetarrörelsen Bund. Längre fram är det dock den framväxande sionismen som får störst uppmärksamhet. Den nyss nämnde Achad Ha’Am var en ledande representant för en tidig, östlig sionism, utlöst av pogromerna 1881–82. När ”sionismens fader” Theodor Herzl inledde sin verksamhet från Wien, hade han aldrig hört talas om denna östliga sionism, men de fick kontakt och kunde inleda ett fruktbart samarbete. Ha’Am och Herzl skilde sig dock åt åsiktsmässigt. Herzl hade visionen av ett judiskt nationalhem (inte nödvändigtvis i Palestina), medan Ha’am representerade en sionism som i första hand innebar en andlig pånyttfödelse. Det var en riktning som också den berömde svenske överrabbinen Marcus Ehrenpreis förfäktade.
Jag har bara kunnat nämna några få personer och skeenden, och det är svårt att på ett begränsat utrymme göra rättvisa åt denna myllrande skildring. Det bör ändå ha framgått hur värdefull och läsvärd jag tycker boken är.
Min läsning 