Ännu ett storverk av Göran Rosenberg

2021-09-22 Göran Rosenberg: Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek (Albert Bonniers Förlag 2021; 505 s.). Detta är en biografi över en märklig person, och ett återställande av hans delvis solkade eftermäle. Men det är också, och kanske främst, en lång essä där Göran Rosenberg går i närkamp med den judendom som Ehrenpreis representerade och sin egen. Det är en bok där det andliga hela tiden växelverkar med det världsliga. Marcus Ehrenpreis tvangs av de historiska omständigheterna att ägna sig mer åt världen än han hade velat.

Det är nog bara de med någon kännedom om judiskt liv i Sverige under 1900-talet för vilka Marcus Ehrenpreis är ett bekant namn. Han föddes 1869 i Lemberg (Lwów, Lvov, Lviv) i en centraleuropeisk judisk-ortodox miljö men blev mer liberal och västorienterad efter universitetsstudier i Berlin och utbildning till rabbin. Efter en första postering i Kroatien kom han som Bulgariens grandrabbi till Sofia år 1900. Med mycket goda kontakter i Bulgariens högsta kretsar (bl.a. som personlig vän till kung Ferdinand) blev han utöver sitt andliga ledarskap för judarna där även en talesman för Bulgariens nationella intressen. Hans ställning försvagades efter landets nederlag i det andra Balkankriget 1913, men det väckte ändå förvåning när han 1914 lämnade Bulgarien för det ur judenhetens synvinkel perifera överrabbinatet i Stockholm. Liksom tidigare i Kroatien och Bulgarien behärskade Ehrenpreis snabbt landets språk till fullo och fick en ställning som svensk kulturpersonlighet som gick långt över hans position som rabbin. Han var högt respekterad av företrädare för andra trosinriktningar, som ärkebiskopen Nathan Söderblom, men till sin besvikelse släpptes han och judendomen inte in i det ekumeniska arbete som nådde sin höjdpunkt vid världskyrkomötet i Stockholm 1925. Det antisemitiska bakgrundsbruset fanns alltid där, och även av välvilligt inställda betraktades judendomen och judarna som ett främmande inslag i Sverige, trots mer än ett halvsekel av framgångsrik emancipation och i många fall assimilation. Hans oreserverade kärlek till det svenska bevarades inte av svenskarna i förhållande till det judiska. Judisk assimilation benämnde Ehrenpreis ”lösryckthet”, och han såg som sin viktigaste uppgift att återföra församlingsmedlemmarna till de judiska rötterna.

Även den sionism som Ehrenpreis bekände sig till var andlig till karaktären, inte politisk. Judarna kunde visst få en plats på jorden att samlas på, men ett Eretz Israel (Landet Israel) som en stat och israeler som ett folk som alla andra i ett land som alla andra, kunde han inte godta. Hans Israel var i första hand en andlig gemenskap. Hans ideal, som han börjat utveckla och praktisera redan i Bulgarien, var en på religionen grundad judisk gemenskap kombinerad med patriotiskt engagemang i det samhälle, det land, där man var bosatt: diaspora som judenhetens naturliga tillstånd. Med första världskrigets (sällan omtalade) judiska katastrofer i Östeuropa, mellankrigstidens ökande antisemitism, nazismen och till sist Förintelsen, blev Ehrenpreis position allt svårare att försvara, och den politiska sionism som i början setts med djup misstro i etablerade judiska kretsar blev norm även i dessa. Efter kriget var Ehrenpreis krafter på upphällningen: han tog avsked 1948 och avled 1951.

Det solkade eftermälet då? Efter Machtübernahme i Tyskland 1933 och Anschluss av Österrike 1938 sökte judar i dessa länder i stor utsträckning lämna landet, men nästan överallt var de ovälkomna, inte minst i Sverige. Mosaiska församlingen i Stockholm och Marcus Ehrenpreis personligen översvämmades av böner om hjälp, och man gjorde vad man kunde, men svensk immigrationspolitik rådde man inte över, och man kunde inte hjälpa mer än i ett litet antal fall. Mot slutet av kriget spreds påståenden om att församlingen varit negativt inställd eller rentav motsatt sig att ta emot judiska flyktingar av rädsla för ökad antisemitism. Ryktena underblåstes av ett (försiktigt uttryckt) olyckligt uttalande av socialminister Gustav Möller i riksdagen 1945 och av den handlingskraftige baltisk-judiske immigranten Gilel Storch, som initierade stora svenska hjälpinsatser i krigets slutskede. Göran Rosenberg dokumenterar nu skickligt och eftertryckligt att påståendena, som i starkare eller svagare form ännu är i omlopp, saknar grund.

Det är ett storverk som Göran Rosenberg, än en gång, har utfört. En biografi som kommer både människan, tänkaren och den andliga ledaren Marcus Ehrenpreis nära. Men som också för en dialog (i bokens prolog och epilog bokstavligen, där Ehrenpreis blir ”du” och samtalspartner) om judendomens väsen, om judarnas plats, om sionism och diaspora. Genom att han för in sin far och dennes räddning byggs en bro till Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, och det självbiografiska draget även i den nya boken blir manifest. Trots sitt intellektuella djup är boken lättläst, tack vare Rosenbergs stilkonst och klara språk. ”En bragd” skriver Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet. Jag instämmer.

Judiska ungdomar i Dalarna – två perspektiv

2020-12-31 Carola Hansson: Minnestrådar (Albert Bonniers Förlag 2020; 258 s.) och Kaj Schueler: En kibbutz i Falun. Historien om hur min familj gick sönder (Norstedts 2020; 315 s.). Jag behandlar de här två böckerna tillsammans eftersom de förenas av sin kronotop (Bachtins term som jag måhända missförstått; rätta mig gärna i så fall): Hälsinggården i Falun under andra världskriget, som beboddes och drevs av landsflyktiga judiska ungdomar i ett kollektiv som förberedelse för kibbutzliv i Eretz Israel efter kriget. Annars är det två mycket olika böcker. Den välrenommerade skönlitterära författaren Carola Hansson har skrivit en roman med fiktiva gestalter, medan kulturjournalisten Kaj Schueler har gjort en dokumentär biografi över sin mor, en av ungdomarna på ”kibbutzen” i Falun.

Hanssons berättelse utspelar sig på två tidsplan. I romanens nutid besöker ett berättarjag en gammal kvinna, madame Vidal, i ett hus utanför Manchester. Hon söker upplysningar om en ingift faster som ska ha tillhört Hälsinggårdskollektivet. Om denna minns madame Vidal inget, men i stället berättar hon hela sitt livs historia för sin besökare. Den återges huvudsakligen i direkt anföring. Berättarjaget bidrar med korta miljöbeskrivningar och här och där sammanfattningar av madame Vidals berättelse i indirekt anföring. Hansson har fått kritik för sin berättarteknik som icke-realistisk, eftersom madame Vidal berättar så utförligt och detaljerat och på ett (för Carola Hansson typiskt) utsökt format litterärt språk. Men jag tycker kritiken träffar fel. Hon har velat låta sin huvudperson berätta i jagform, men att skriva romanen så hade snarast blivit än mer orealistiskt. Alternativet, att skriva i tredje person, som en allvetande berättare, hade blivit för distanserat. Visst, det smakar lite nödlösning, men det fungerar, och det litterära språket låter de mycket starka känslorna komma fram på ett sätt som känns äkta. Ett grepp som jag har svårare att förstå är att ”madame Vidal” egentligen är namnlös boken igenom. Efternamnet har hon gift sig till efter romanens huvudhandling, och något förnamn får vi aldrig.

I bokens början, 1935, är huvudpersonen en trettonårig skolflicka i Königsberg. När hennes föräldrar plötsligt dör tas hon om hand av en bekant familj, Hertzmann, och får två fosterbröder, den jämnårige Otto och den några år yngre Benjamin. Med de tilltagande utestängningarna för och trakasserierna av judarna i Tyskland startar några eldsjälar en judisk skola, där alla tre påverkas starkt av Martin Bubers filosofi, och i ungdomsföreningen Habonim av socialismen, i båda fallen med sionistisk inriktning. År 1939 får ett trettiotal Habonimmedlemmar chansen att utvandra till Palestina via ett transitvisum till Sverige. I avvaktan på att få fortsätta resan erbjuds de ett hem i en gammal herrgård nära Falun, där de inrättar sig som ett socialistiskt kollektiv, som inte upplöses förrän 1946. Lite senare tillkommer ytterligare ett trettiotal från den scoutrörelseliknande och politiskt konservativa Makkabi Hazair. Det blir förstås konflikter, men Makkabigruppen får rätt snart möjlighet att fortsätta till Palestina, och den unge Benjamin ansluter sig till dem.

Kaj Schueler ägnar större utrymme åt sin mor Ruth Herz bakgrund och uppväxt utanför Bingen i västra Tyskland, men det yttre förloppet är detsamma som i romanen. Ruth och hennes lillebror Kurt kommer med Habonim till Sverige, där hennes äldre bror Günther redan befinner sig. De äldre syskonen hamnar på Hälsinggården, medan Kurt får bo på ett judiskt barnhem i Uppsala. Med En kibbutz i Falun som facit kan man konstatera att Minnestrådar följer det verkliga händelseförloppet noggrant. Schueler skriver också om sin egen uppväxt, och om föräldrarnas liv efter kollektivets upplösning.

Styrkan i båda böckerna är att de förmår förmedla den anspänning dessa ungdomar levde i och de starka känslor den utlöste. I Hanssons bok är det Otto som är de främsta språkröret, med madame Vidals förmedling, för dessa känslor. I Schuelers fungerar de ymniga brevcitaten på samma sätt. Särskilt påverkas de landsflyktiga ungdomarna av oron för de kvarstannande släktingarnas öde. Man gör allt man kan för att få ut dem ur Tyskland, breven därifrån blir alltmer desperata – för att under 1942 sluta att komma. Att kollektivet kunde fortsätta och till och med utvecklas under denna press är nästan obegripligt. I Schuelers bok tillkommer Ruths inre konflikt mellan det palestinska idealet och längtan efter ett mer normalt liv, särskilt sedan hon träffat blivande maken Stefan Schueler. Kärleksbreven mellan dem hör till bokens höjdpunkter (och här är det på plats att prisa översättaren av alla bokens på tyska skrivna brev, Aimée Delblanc).

Mot slutet tar den fiktiva och den dokumentära skildringen olika vägar, som jag inte ska avslöja här. Det är två utomordentliga böcker och uppfordrande läsning, och jag tycker man ska läsa båda. Jag läste romanen först, och det känns som den rätta ordningen.

Med detta inlägg får jag tacka mina följare på bloggen och på Ring 1 – Boktyckarna för det gångna året. Hoppas ni vill göra sällskap med mig även 2021!