Kracht förnyar sig – men varför?

2026-02-16 Christian Kracht: Air (2025; svensk övers. Anna Bengtsson, Ersatz 2025; 206 s.). Trots att vi diskuterat den i min bokcirkel (innan jag själv hunnit läsa den) hade jag inte förstått vad det var för slags bok. En blandning av realism och fantastik av ett slag som jag inte riktigt trivs med. Air påminner lite om en annan roman som jag skrivit om, Murakamis Staden och dess ovissa mur. Renodlad fantasy är en annan sak, men att blanda så här …

Det börjar i en rätt trivial verklighet. Inredningsarkitekten Paul från någonstans på den europeiska kontinenten (kanske Schweiz) har bosatt sig på Orkneyöarna för en eremittillvaro som han eftersträvat. Faktum är att han drömmer om ett än mer isolerat tillhåll. Han skapar sig ett visst namn som färgexpert, och när han får en inbjudan från en tidskrift med redaktion i Stavanger tackar han omedelbart ja. På plats i Norge möter han ett annat original, utgivaren Cohen (det finns ingen förklaring till att han bär detta typiskt judiska namn). När Paul besöker den enorma datorhall som han ska färgsätta drabbas den av en kraftig elektromagnetisk puls, och Paul försvinner spårlöst.

Men redan innan Paul avrest till Stavanger förs läsaren in i en annan värld. Där har den föräldralösa men mycket kapabla flickan Ildr med pilbåge vådaskjutit en man i tron att han var ett rådjur. Hon vårdar mannen och läker hans sår. Men hertigens män är ute efter mannen som besitter märkliga kunskaper, och efter en blodig strid tvingas de båda fly under förfärliga strapatser. Att mannen är Paul förstår man så småningom, och därmed är kopplingen mellan världarna gjord.

Jag återger inte mer av handlingen i det som i fortsättningen är en rätt renodlad fantasyroman och som sådan välgjord och spännande. Men jag måste erkänna att jag inte förstår författarens intentioner. Temat om våld och rätt tillförs inget nytt. Att hålla ihop i grupp är bättre än att isolera sig och ger större chanser att överleva mot svåra odds, jovisst. Jag har svårt att förstå att just denna roman, som helt saknar Krachts vanliga humor, blivit hans största framgång. Eurotrash, som jag skrev om nyligen, är bra mycket bättre i mina ögon.