Förlagshistoria med sinnlig konkretion

2025-07-01 Per I. Gedin: Bäste bokförläggare! Från en förläggares vardag(Albert Bonniers Förlag 2025; 552 s.). Per I. Gedin (I. står för Israel, hans tyskjudiske fars efternamn), född 1928, kom till Bonniers 1954 som chef för Bokklubben Svalan och lanserade några år därefter kvalitetspocketböckerna i Sverige med serierna Aldus och Delfin. År 1961 blev han delägare i och förlagschef för Wahlströms & Widstrands Förlag, där Bonniers länge haft stora intressen. Förlaget var då på obestånd efter den förre chefens och ägarens Carl Björkmans död. Från en början på ruinens brant skapade Gedin ett ansett allmänutgivande mellanstort förlag, som han sålde och lämnade efter 25 år. Den här boken handlar om hans tid på W&W.

Låt mig säga på en gång att för mig, en yngre person i samma bransch, har detta varit oemotståndlig läsning. Förlagslivets vardag med dess glädjeämnen och bekymmer, succéer och motgångar, vänskaper och antagonismer står fram konkret och sinnligt på varje sida. Huvudskälet till det är bokens uppbyggnad. Dess ryggrad är utdrag ur förlagets korrespondens. Men i stället för den vanliga tekniken att kommentera varje infört brev för sig har Gedin fogat in dem i en fortlöpande berättelse, vilket skapar den dynamik som utgivna brev vanligen annars saknar. På köpet får man en sammanfattning av förlagets utveckling under Gedins tid.

Korrespondensen med författarna står givetvis i centrum; många författare är naturligt nog utmärkta brevskrivare, och det är även Per Gedin. Gamla bästsäljare som Göran Schildt och Jascha Golowanjuk ska övertygas om att hålla fast vid W&W, nya talanger ska uppmuntras, ofta hämtade från förlagets plantskola, den årliga kalendern Gruppp 65, Grupp 66 osv.: Gunnar Harding, Peter Curman och Gedins verkliga lyckokast Ulf Lundell. Några olyckliga refuseringar vidgår han, som Kristina Lugn samt Lars Norén, den senare mer på personliga än litterära grunder: Gedin tyckte helt enkelt inte om honom. Breddandet av den litterära utblicken både öster- och västerut är viktig för Gedin. I boken finns intressant brevväxling med bl.a. Jevgenij Jevtusjenko, John Irving och Joseph Heller samt med en svårbegripligt missnöjd och misstänksam Joseph Brodsky.

Relationer till bokhandlare, andra förlag och branschorganisationer spelar också en viktig roll. Per Gedin uppfattades av en äldre generation förläggare som enfant terrible, och han i sin tur uppfattade dem som gamla stofiler. Det handlar ofta om nymodigheter som bokklubbar och pocketböcker. W&W var delägare i Månadens Bok och drev den framgångsrika kvalitetspocketserien W&W-pocket. Allvarliga konflikter uppstår nästan aldrig, men väl skärmytslingar och misstämning. Till slut finner sig Gedin på den traditionella förlagssidan, när uppstickaren Rolf Janson med Bra Böcker tar för sig med ibland ifrågasatta metoder. Jag kan inte låta bli att nämna hur Gedin i ett Rolf Janson-anknutet ärende avreagerar sig på min pappa Per A. Sjögren och hur denne, suaviter in modo, fortiter in re, svarar honom på ett sätt som får honom att skämmas och be om ursäkt. Gedin är inte alls främmande för att tillstå egna tillkortakommanden.

Från mitten av 1970-talet minskar brevskrivandet påtagligt, och kapitlen, ett för varje år, blir allt kortare. Lite avtar väl också intensiteten i framställningen, och Gedin känns en smula förströdd. Upprepningar är det gott om i hela boken, och sakfel påträffas här och där (t.ex. att Bernard Malamud fått Nobelpriset), men det är recensentens småaktiga anmärkningar mot en i alla avseenden storartad bok.

Ett liv med böcker

2025-05-05 Therese Eriksson: En värld av böcker. Eva Bonniers förläggarliv (Albert Bonniers Förlag 2025; 222 s.). Först transparens, som det heter: Eva Bonnier är min syssling, som jag har känt hela livet, och en god vän. Vi har dessutom samarbetat litterärt, under elva år, i prisnämnden för stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne. Det har förstås färgat min läsning.

Boken är ingen biografi eller spökskriven memoar, heller ingen renodlad intervjubok. Jag ser den snarast som ett journalistiskt reportage i bokformat, till arten ganska likt det tidningsreportage som Björn af Kleen gjorde om och med Eva i Dagens Nyheters lördagsmagasin den 3 maj. Texten bygger på samtal med Eva men också med många andra namngivna personer i Evas närhet: den ständiga vapendragerskan och vännen Sara Nyström, förläggarkollegan Jonas Modig, författarna Kerstin Ekman och Ellen Matsson, Förläggareföreningens vd under Evas tid som ordförande (och även före och efter) Kristina Ahlinder och några till, ett överskådligt antal. De citeras rikligt i direkt anföring. Trots den stora åldersskillnaden mellan objekt och intervjuare, 36 år, tycks samarbetet ha varit förtroendefullt, och resultatet har blivit ett i grunden välvilligt men nyanserat porträtt, och en personhistoria med lång räckvidd. Därtill välskrivet och lättläst.

Den röda tråden är Evas kamp för erkännande som bokförläggare. Först att över huvud taget få komma in i branschen, trots motstånd från den patriarkala Bonnierfamiljen inklusive fadern Gerard, och, när hon väl var inne få pröva på misstro och kritik. Men trägen vinner, och så småningom var Eva inte bara accepterad utan uppskattad och efterfrågad även utanför förlagsvärlden, bland annat som styrelseordförande för Konstfack under en turbulent tid.

Eva är en läsande förläggare, och kontakterna med ”sina” författare är det hon värnar mest om. Åren som vd för Albert Bonniers Förlag betraktar hon som ett misstag. Vid 80 är hon fortfarande aktiv förläggare men aviserar nedtrappning.

Eva Bonnier har generellt varit ovillig att dela med sig av personliga angelägenheter, men här öppnar hon sig ändå en del. Både om uppväxten och om sitt eget familjeliv, som erbjudit åtskilliga svårigheter men också trygghet med make nummer två Erik Sidenbladh.

Eva är traditionalist och tror på den tryckta boken, men är orolig för det sviktande intresset bland yngre medlemmar av familjen Bonnier för förläggaryrket. Inget av Evas fem barn har gått i mammans fotspår, och på förlaget finns nu förutom Eva och hennes syssling Abbe endast brorsdottern Emma, som är förlagsredaktör. Är det hon som ska axla familjeansvaret för förlaget? Att det måste finnas någon Bonnier i ledande ställning på förlaget tror Eva är livsviktigt. För att travestera ett latinskt uttryck: Albert Bonniers Förlag utan en Bonnier är som en kropp utan själ.

Förlagshistoria som feel good-läsning

2023-05-01 Johan Erséus (författare), Peter Karlsson (redaktör) & Lotta Kühlhorn (formgivare): Norstedts 200 nedslag (Norstedts 2023; opaginerad). Norstedts förlag firar sina första tvåhundra år med denna bok, ett elegant lagarbete av författare, redaktör och formgivare. Det är en riktig coffee-table book, som inte lämpar sig för sträckläsning. Man ska bläddra i den, fastna här och där på intressanta bilder och läsa de korta texterna. Så kommer boken bäst till sin rätt. Om man ändå, som jag, läser den från pärm till pärm får man själv försöka hitta de långa historiska linjerna som döljer sig i de staccatoliknande 200 ”nedslagen” (notiserna).

Sådana finns förstås. Norstedts var länge i första hand ett tryckeri, och utgivningen hade officiös prägel. Först med bröderna Carl G. och Thorsten Laurin vid rodret började utvecklingen till Sveriges näst största allmänutgivande förlag, accelererad av förvärv av eller fusioner med andra, som Ljus, AWE/Gebers, Rabén & Sjögren, Tiden, Brombergs … Även dessa uppmärksammas i boken. Norstedts egna ägarbyten ägnas mindre uppmärksamhet; Esselte (ägare 1930–90) och Liber (1990–97) är inte ens nämnda. Den konservativa prägeln med höga jurister som vd och med bildade gentlemen som bröderna Laurin och Ragnar Svanström som förlagschefer, och prins Wilhelm, Frans G. Bengtsson och Olle Hedberg som ledande författare, levde länge kvar. Från 1960-talet, under ledning av Lasse Bergström, utmanades traditionerna med en nysatsning på yngre och progressivare skönlitteratur (Jan Myrdal, paret Sjöwall–Wahlöö, Jan Guillou och många andra). En medveten inriktning på utländsk skönlitteratur har gett förlaget åtskilliga nobelpristagare. Norstedts viktiga läroboks- och ordboksutgivning är däremot rätt styvmoderligt behandlad.

Själva ”nedslagen” kommer i kronologisk ordning och följer tre huvudlinjer: förlagets lokaler, särskilt förstås huset på Riddarholmen, förlagsledningen och personalen samt böckerna och deras författare. En stor mängd författare presenteras med minibio- och bibliografier, och bokomslagen är minst lika viktiga som författarporträtten. Utvecklingen inom den grafiska formgivningen ges stort utrymme, med namn som Akke Kumlien och Karl-Erik Forsberg.

Det här verket är nog i första hand en produkt för invärtes bruk i Norstedtskretsen, i andra hand för kolleger och konkurrenter i bokbranschen. Det är en feelgoodbok där konflikterna lyser med sin frånvaro. Är man medveten om det och håller nere sitt kritiska sinne är det god och underhållande läsning i en alltigenom välgjord och attraktiv volym.