Artonde århundradets kärlekssaga

2025-08-07 Kristina Ekero Eriksson: Förbindelsen. Marie Antoinette och Axel von Fersen (Norstedts 2025; 344 s.).

Författaren är vetenskapsjournalist och populärhistoriker. Det här är hennes berättelse om historiska händelser men inte historieskrivning i akademisk bemärkelse.

Händelserna, romantiska och dramatiska på högsta samhällsnivå och med en svensk i en av huvudrollerna, är grundligt utforskad och har skildrats många gånger. Källäget är gott sedan huvudkällan, Axel von Fersens brevsamling och dagböcker, tolkats och offentliggjorts, men Ekero Eriksson ställer inga kritiska frågor till materialet. Hon har bestämt sig för att Fersen och drottningen var älskande i sexuell mening och att Axel (som han familjärt kallas i boken) rentav kan ha varit far till både ett och två av Marie-Antoinettes barn,

Framställningen är en dubbelbiografi över de båda jämnåriga, den österrikiska prinsessan som giftes bort vid 14 års ålder med den ett år äldre franske tronföljaren Ludvig (XVI) och den svenske bördsmedvetne och karriäristiske aristokraten och kvinnokarlen. Författaren lever sig in i sina huvudpersoner och tillskriver dem tankar och känslor som omöjligen kan beläggas, och beundrar bägge tämligen okritiskt. Det spiller även över på Ludvig XVI, som beskrivs som en välmenande monark som ville sitt folk väl och till varje pris ville undvika blodspillan, även när det gick ut över honom själv. Språket är enkelt och rättframt och låter händelserna tala för sig själva, vilket fungerar särskilt bra för de mer dramatiska episoderna. En höjdpunkt är den detaljerade redogörelsen för kungafamiljens av Fersen planerade flykt från Paris, den som hejdades så snöpligt i Varennes. Inget förtigs heller i skildringen av de respektive protagonisternas våldsamma död; lynchningen av Axel von Fersen i Stockholm 1810 är en av de vedervärdigaste händelserna i Sveriges historia.

Kristina Ekero Eriksson är som sagt inte historiker, men nog hade hon kunnat undvika ett antal sakfel. Den nationalförsamling som efterträdde treståndsriksdagen i Frankrike 1789 var den konstituerande, inte den lagstiftande. William Pitt var under revolutionsåren Storbritanniens premiärminister, inte utrikesminister (sägs två gånger). Den Horn som var inblandad i mordet på Gustav III hette i förnamn Clas Fredrik, inte Karl. Och i ett dagbokscitat omnämns drottning Hedvig Eleonora som ”Carl XI:s hustru”, vilket är fel (hon var hans mor). Även om felet är Fersens borde Ekero Eriksson ha påtalat det.

Sammanfattningsvis är det en habilt, stundom riktigt bra berättad historia, men perspektivet är alltför ensidigt och okritiskt.

Livsstil på 1700-talet

2024-08-18 Johanna Ilmakunnas: Flitiga och sysslolösa. Essäer om 1700-talets Europa (2016; svensk övers. Sofia Gustafsson, Appell Förlag/Svenska litteratursällskapet i Finland 2024; 312 s.). En så intetsägande undertitel missar helt vad boken handlar om, nämligen livsstil i de högre stånden i 1700-talets Sverige (med Finland). Detta förlagsmisslyckande finns redan i det finska originalet, men det var slappt av Appell/SLS att inte ändra den. Det är att göra en otjänst åt en utmärkt bok som förtjänar uppmärksamhet.

Jag har tidigare talat om en ”Helsingforsskola” i den nutida historieforskningen, som intresserar sig för det som ligger bakom eller vid sidan av de stora skeendena och med särskild förkärlek för det svenska riket på 1700-talet. Jag har tidigare skrivit om t.ex. Henrika Tandefelts Borgå 1809 (2017) och Sophie Holms Diplomatins ideal och praktik. Utländska sändebud i Stockholm 1746–1748 (2020). Och om Johanna Ilmakunnas Ett ståndsmässigt liv. Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet (2012), som lämnat stoff även till denna bok. Den är nämligen sammanställd av tidigare publicerade texter, som bearbetats och disponerats till ett helgjutet verk. Därtill kommer en riklig och pedagogiskt ovanligt genomtänkt illustrering i elegant typografi och band, så vi kan tala om ett riktigt praktverk i hanterbart format.

Texterna är grupperade i tre sektioner, vardera med två essäer. Sektion I, ”På landsbygden och i staden”, består av ”Arbete och sysslor på herrgårdar och ”Stadspalatsen som urbana rum”. Den förra baserar sig på dagböcker av den unge Johan Gabriel Oxenstierna på Skenäs gård i Södermanland och den ännu yngre Jacobina Charlotta Munsterhjelm på Tavastby gård i Östra Nyland. De, och familjen von Fersen, är återkommande gestalter i boken och bidrar till dess sammanhållna karaktär. Ilmakunnas visar att sysslolöshet ingalunda var något ideal vare sig för aristokraterna Oxenstierna eller de lågadliga Munsterhjelm. Stadspalatsen exemplifieras med Fersenska palatset på Blasieholmen i Stockholm, som får en ingående beskrivning av både form och funktion.

I sektion II, ”Tingens värld” har sammanförts två rätt olika essäer: ”Shopping i Paris” och ”Handarbete”. I den förra understryks lyxkonsumtionens betydelse för upprätthållande av de högre ståndens status och Paris helt dominerande roll som modets och köpenskapens huvudstad. Att handarbete och handaslöjd var ett ideal för båda könen visas i den andra essän. Även i sektion III, ”I sällskapslivet” är essäerna av lite olika slag. ”Mat, dukning och gemensamma måltider” handlar om skick och bruk vid måltider både till vardags och fest, medan ”Familjerelationer” behandlar släktbandens centrala roll och de stora ansträngningar, ”släktarbetet” som lades ner på att upprätthålla och förstärka dem.

Utan att fördjupa mig mer i innehållet är jag själv förvånad över att jag tyckte nästan alltihop var riktigt intressant. Det hjälper också till att texten i Sofia Gustafssons översättning flyter bra trots en eller annan påfallande finlandism, som ”behjälplig” för ”hjälplig” (han talade franska behjälpligt), och ”vakans” i den allmänna betydelsen av ’plats’, ’befattning’ och inte bara en ledig sådan. Den finlandssvenska språkvården av råder uttryckligen från båda. Sådana små skönhetsfläckar påverkar dock inte det goda helhetsintrycket av boken.

En rationell rädsla?

2023-11-08 Dick Harrison: Fienden. Sveriges relation till Ryssland från vikingatiden till idag (Ordfront 2023; 398 s.). Relationerna mellan Sverige och Ryssland är ju ett självklart ämne för historiska studier, men hittills har det saknats en fullständig översikt av området. Den osannolikt produktive Dick Harrison har nu sett till att avhjälpa bristen med denna populärvetenskapliga framställning, som – vilket Harrison själv understryker – inte bygger på egen forskning. Som vanligt hos Harrison har det blivit en lättläst och medryckande berättelse och mindre av analys och problematisering.

Framställningen är kronologisk, och bokens röda tråd, ett hela tiden ökande främlingskap, framgår tydligt av avdelningsrubrikerna: ”Vänskap och främlingskap” (vikingatiden och medeltiden), ”Förakt och förundran” (äldre Vasatiden och stormaktstiden), ”Förödmjukelse och fiendskap” (frihetstiden, gustavianska tiden och 1800-talet fram till 1914), ”Fruktan” (från ryska revolutionen till i dag). Efter de goda dynastiska förbindelserna till Kievriket uppstår motsättningarna när svenska intressen i Finland och östra Östersjön krockar med samma intressen hos först Novgorod och därefter Moskva. Väl att märka handlar det inte om ensidig aggression från öster och ett Sverige i ständigt försvar, utan svenskarna är ofta nog så aggressiva. Under medeltiden är det Sverige som sakta men säkert konsoliderar riket österut, kulminerande i freden i Stolbova 1617, när Ryssland helt stängs ute från Östersjön. Men med stora nordiska kriget och freden i Nystad 1721 kastas maktförhållanden om helt, vilket Sverige till fullo inser först efter katastrofen 1809. Den folkliga rysskräcken får fäste efter härjningarna på svenska ostkusten 1719–21 och stora ofreden (den ryska ockupationen) i Finland 1713–21. Den får förnyad aktualitet när Rysslands grepp om sitt storfurstendöme Finland hårdnar mot sekelskiftet 1900 och skärps till det yttersta av högermän som Sven Hedin inför krigsutbrottet 1914. Med Sovjetunionens tillkomst gifts rysskräcken ihop med antikommunism. Om den dämpades under 1990- och 2000-talet är den nu en helt rationell fruktan sedan Ryssland oförblommerat framträtt som en militärt aggressiv granne med stormaktsanspråk.

Längs denna långe linje redogör Harrison detaljrikt, ofta till övermått, för de yttre händelseförloppen i våra konflikter. Bäst är han när han hejdar sig en smula och beskriver tankar och attityder i den politiska ledningen i Sverige. Där begripliggör han till och med sådana huvudlösa äventyr som hattarnas krig 1741–43 och Gustav III:s krig 1788–90. Det rätt stora utrymme han avsätter åt efterkrigstidens många ”affärer” är också läsvärt, även om jag hade önskat en mer kritisk hållning, särskilt om fallet Raoul Wallenberg.

Våra värsta år

2021-10-09 Magnus Västerbro: Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII (Albert Bonniers Förlag 2021; 510 s.). Sverige under stora nordiska kriget 1700–1721. Men själva krigshändelserna är mestadels långt borta. Det är livet i Sverige, det hårda, prövande, som är bokens ämne. Hur levde man? Hur överlevde man? Genom enskilda levnadsöden från torpstugor till adelspalats får skildringen pregnans. Det politiska spelet blir också väl belyst, men fältslagen lyser med sin frånvaro.

Jag har inte läst Magnus Västerbros förra bok, den Augustprisbelönade Svälten, men känner igen framställningssättet från andra nutida historiska berättare, som Henrik Berggren i hans serie Landet utanför, om Sverige under andra världskriget. Tidens händelser bildar fond, men tas med bara så mycket som behövs för kontinuiteten och för att man ska förstå huvudberättelsen om tillståndet i landet. Och vad är det för bild av Sverige som Västerbro frammanar?

Ja, det är snarast den av ett totalitärt och genommilitariserat samhälle. Karl XII hade ärvt det av hans far Karl XI införda enväldet med det militära indelningsverk som skulle garantera hög militär beredskap men som ålade praktiskt taget varenda fri bonde att stå för personalen genom rotar, rusthåll och båtsmanstorp. Att ifrågasätta kungens absoluta makt kunde medföra dödsdom eller åtminstone långvarig inspärrning. Det förra drabbade t.ex. fältskären Johan Schönheit, som i landsflykt i Hamburg i en pamflett kritiserat enväldet, kidnappats av svenska agenter och dömts till livstid på Marstrands fästning. Då han därifrån fortsatte sin verksamhet dömdes han till döden och avrättades på ett även för sin tid ovanligt brutalt sätt. På fästning sattes också prosten Jakob Boëthius från Mora. Då han inte bättrade sig spärrades han in på Danvikens hospital, en metod att oskadliggöra som även nutida diktaturer använt. Den traditionella svenska termen ”envälde” döljer, menar Västerbro, samhällsordningens verkliga natur, som är tyranni, i Karl XII:s fall förstärkt av hans totala ovilja att lyssna till råd eller rätta sig efter omständigheterna och hans på religion och moral grundade övertygelse att hans fiender måste besegras militärt i stället för att pacificeras med en fred som åtminstone fram till 1707 hade blivit gynnsam för Sverige.

Så kriget fortsatte och folkets nöd tilltog. Soldater dog i förskräckande antal och lämnade kvinnor och gamlingar att sköta jorden. Från sina kvarter nere i Europa krävde kungen ständig påfyllning av manskap, men varifrån skulle knektarna tas? Indelningsverket fungerade nog bra i fredstid, men för ett långvarigt krig var det helt otillräckligt. På något sätt skakades de i alla fall fram, till pris av att eländet tilltog och Sveriges ekonomi kördes i botten. Med kungen så långt borta försökte rådet föra en egen politik, och inkallade till och med riksdagen två gånger, men när det kom till kritan vågade man ingen riktig revolt.

Med hjälp av brev, domstolsprotokoll och annat källmaterial låter Magnus Västerbro detta elände förkroppsligas i enskilda individer. Här finns kända namn som Christina Piper, som kan förmera familjens förmögenhet medn maken Carl är i rysk fångenskap, och poeten Sophia Elisabet Brenner, som skriver hyllningsdikter till kungen medan hon tvivlar innerst inne. Men de flesta är okända namn: soldatänkor, prästfruar, ogifta mödrar, självstympare, självspillingar. Starkast berörs man av dem som kan skriva med egna ord, som officeren Jon Stålhammar i en ström av brev till hustrun Sofia Drake. Först optimistiskt om att kriget snart är över, så småningom alltmer dystert, med funderingar om att lämna tjänsten. Men det blir inte av, och 1708 stupar han. Då har redan parets son dött av sårfeber efter att ha skadats i strid. Lite bättre tur har Märta Hagman, två gånger prästänka men varje gång lyckligt omgift med makens efterträdare. Värre blir det för Anna i Bråbo som blir våldtagen av en soldat. Han nekar och bevis saknas, så Anna blir i stället dömd till döden för hor; lyckligtvis undanröjer hovrätten domen. Exemplen är hämtade från det nuvarande Sverige. Lite synd att Västerbro utelämnat stora ofredens Finland. Där hade funnits mycket att hämta, men boken är förstås lång nog ändå.

Detta må räcka som exempel på bredden och djupet i Magnus Västerbros berättelse. Svensk historiografi har fått en krönikör av hög klass, och jag ser fram mot hans nästa bok. Det enda jag skulle önska är att han slipade på sina stilistiska verktyg. Han skriver ledigt, och språket flyter, men det gnistrar inte. Det kunde åtminstone få glimma till här och där. Det är dock bara ett mindre skönhetsfel i ett storartat verk.

Prisbelönt avhandling med högt läsvärde

2021-07-30 Sophie Holm: Diplomatins ideal och praktik. Utländska sändebud i Stockholm 1746–1748 (diss.; Finska Vetenskaps-Societeten 2020; 225 s.). Det är kanske för mycket att tala om en Helsingforsskola, men faktum är att ett flertal yngre, främst kvinnliga, historiker vid universitet därstädes har ägnat sig åt sådant som ligger bakom det som vi ser som historiens resultat: krig och politik, reformer och revolutioner. Hur gick det till, hur umgicks man, vilka normer, skrivna eller oskrivna, gällde i olika situationer och vad hände med den som bröt mot dem? Inte sällan har det svenska 1700-talet stått i blickpunkten: frihetstiden, upplysningen, gustavianismen. Exempelvis har Henrika Tandefelt skrivit om Gustav III:s hovceremoniel, Charlotta Wolff om den svenska adelns förbindelser med Frankrike och Johanna Ilmakunnas om familjen von Fersens livsstil. Till denna krets sällar sig nu Sophie Holm med denna mycket intressanta avhandling.

Som framgår av den teoretiska diskussionen i avhandlingen ansluter den sig till en ny, mer nyanserad syn på diplomati under den tidigmoderna epoken. Det diplomatiska umgänget var mer mångfasetterat och sändebudens personliga egenskaper mer betydelsefulla än man tidigare tänkte sig. Äldre studier av diplomati var också främst teleologiska: diplomaters verksamhet studerades i förhållande till de resultat de uppnådde. Den riktning Sophie Holm bekänner sig till studerar handlingsmönster och tänkesätt som subjekt i sig.

Den svenska storhetstiden i Europas historia var över, men Sverige behandlades fortfarande med respekt av stormakterna, där konjunkturerna just då var sådana, under de avslutande åren av österrikiska tronföljdskriget, att Frankrike och Preussen stod mot Storbritannien och Ryssland. Sveriges granne Danmark sökte inta en medlande hållning men var av hävd rysksinnat. Det handlade alltså om att vinna vänner och inflytande i det svenska riksrådet och i riksdagen, särskilt dess sekreta utskott. Ett vänskapligt förhållande till Ryssland var mössornas linje, medan hattarna var Frankrikevänner. Styrkeförhållandet var till att börja med oklart, men mot slutat av 1746 stod det klart att hattarna var i majoritet och kunde besätta riksrådet med sina män.

Sverige var trots sin förlorade stormaktsställning och trots den katastrofala utgången av det nyligen avslutade hattarnas krig en makt att räkna med, så sändebuden i Stockholm var inga duvungar. Frankrike (eller rättare sagt det franska hovet) representerades av den snart sextioårige markisen av Lanmary; det femtioåriga brittiska sändebudet Melchior Guy Dickens hade en lång tjänstgöring i Berlin bakom sig innan han kom till Stockholm; Niels Krabbe Vind från Danmark var bara drygt 40 men hade hunnit med posteringar i både London och Paris och ett par hovcharger före Stockholmssejouren; och det nyutnämnda ryska sändebudet, den tyskbaltiske baronen Johann Albrecht von Korff hade just anlänt från en lyckosam tioårsperiod som sändebud i Köpenhamn. Det är dessa fyra som Sophie Holm uppehåller sig vid, även om flera andra också förekommer i berättelsen. Det fanns inte mer än ett tiotal fasta diplomatiska representationer i Sverige.

Stockholm 1746–47: diplomater, riksråd, riksdagsmän. Det är ett mikrokosmos som är Holms studieområde, men genom sitt teoretiska perspektiv och sin systematiska analys förlänar hon sina resultat viss allmängiltighet. Det handlar om sådant som status och värdighet och vem som är ens förhandlingspart (hovet eller rådet?) men också om mer handfasta frågor som postgången, ofta långsam och osäker, eller tillgången på tolkar och översättare – franskan var vid den här tiden ingalunda så allenarådande som diplomatins lingua franca som man ofta föreställt sig. Det kanske viktigaste kapitlet rör konflikthantering, med ett par belysande exempel. Både Guy Dickens och von Korff, som representerade de stormakter som var i underläge i Stockholm, klagade högljutt och ofta på påstådda lögner om deras länder, dåligt bemötande med mera, medan svenskarna å sin sida anklagade sändebuden för brott mot de diplomatiska normerna. (Jag fick Kinas Stockholmsambassadör i tankarna.) För von Korffs del slutade det med att han av kejsarinnan Elisabet sändes tillbaka till Köpenhamn. För det brittisk-svenska förbindelserna blev det en total krasch genom den s.k. Springeraffären. Christoffer Springer, en mössorna närstående köpman hade i hemlighet samarbetat med von Korff och fängslats, rymt ur fängelset, sökt asyl hos brittiska ambassaden men utlämnats, enligt Guy Dickens inför hot om våld, ett grovt brott mot den diplomatiska immuniteten. Konflikten kunde inte biläggas, och förbindelserna bröts under 17 år.

Som lekmannaläsare behöver man inte fördjupa sig i det teoretiska, även om det måste vara intressant för historiker av facket. Den målande berättelsen om det diplomatiska livet i Stockholm under 1746–47 års riksdag är skäl nog att läsa denna dissertation, vars författare tilldelades Statsrådet Mauritz Hallbergs pris för 2020 som går till en ”forskare som i ett vetenskapligt arbete, utgivet i original på svenska i Finland, visat prov på särskilt framstående forskning”.