Prisbelönt avhandling med högt läsvärde

2021-07-30 Sophie Holm: Diplomatins ideal och praktik. Utländska sändebud i Stockholm 1746–1748 (diss.; Finska Vetenskaps-Societeten 2020; 225 s.). Det är kanske för mycket att tala om en Helsingforsskola, men faktum är att ett flertal yngre, främst kvinnliga, historiker vid universitet därstädes har ägnat sig åt sådant som ligger bakom det som vi ser som historiens resultat: krig och politik, reformer och revolutioner. Hur gick det till, hur umgicks man, vilka normer, skrivna eller oskrivna, gällde i olika situationer och vad hände med den som bröt mot dem? Inte sällan har det svenska 1700-talet stått i blickpunkten: frihetstiden, upplysningen, gustavianismen. Exempelvis har Henrika Tandefelt skrivit om Gustav III:s hovceremoniel, Charlotta Wolff om den svenska adelns förbindelser med Frankrike och Johanna Ilmakunnas om familjen von Fersens livsstil. Till denna krets sällar sig nu Sophie Holm med denna mycket intressanta avhandling.

Som framgår av den teoretiska diskussionen i avhandlingen ansluter den sig till en ny, mer nyanserad syn på diplomati under den tidigmoderna epoken. Det diplomatiska umgänget var mer mångfasetterat och sändebudens personliga egenskaper mer betydelsefulla än man tidigare tänkte sig. Äldre studier av diplomati var också främst teleologiska: diplomaters verksamhet studerades i förhållande till de resultat de uppnådde. Den riktning Sophie Holm bekänner sig till studerar handlingsmönster och tänkesätt som subjekt i sig.

Den svenska storhetstiden i Europas historia var över, men Sverige behandlades fortfarande med respekt av stormakterna, där konjunkturerna just då var sådana, under de avslutande åren av österrikiska tronföljdskriget, att Frankrike och Preussen stod mot Storbritannien och Ryssland. Sveriges granne Danmark sökte inta en medlande hållning men var av hävd rysksinnat. Det handlade alltså om att vinna vänner och inflytande i det svenska riksrådet och i riksdagen, särskilt dess sekreta utskott. Ett vänskapligt förhållande till Ryssland var mössornas linje, medan hattarna var Frankrikevänner. Styrkeförhållandet var till att börja med oklart, men mot slutat av 1746 stod det klart att hattarna var i majoritet och kunde besätta riksrådet med sina män.

Sverige var trots sin förlorade stormaktsställning och trots den katastrofala utgången av det nyligen avslutade hattarnas krig en makt att räkna med, så sändebuden i Stockholm var inga duvungar. Frankrike (eller rättare sagt det franska hovet) representerades av den snart sextioårige markisen av Lanmary; det femtioåriga brittiska sändebudet Melchior Guy Dickens hade en lång tjänstgöring i Berlin bakom sig innan han kom till Stockholm; Niels Krabbe Vind från Danmark var bara drygt 40 men hade hunnit med posteringar i både London och Paris och ett par hovcharger före Stockholmssejouren; och det nyutnämnda ryska sändebudet, den tyskbaltiske baronen Johann Albrecht von Korff hade just anlänt från en lyckosam tioårsperiod som sändebud i Köpenhamn. Det är dessa fyra som Sophie Holm uppehåller sig vid, även om flera andra också förekommer i berättelsen. Det fanns inte mer än ett tiotal fasta diplomatiska representationer i Sverige.

Stockholm 1746–47: diplomater, riksråd, riksdagsmän. Det är ett mikrokosmos som är Holms studieområde, men genom sitt teoretiska perspektiv och sin systematiska analys förlänar hon sina resultat viss allmängiltighet. Det handlar om sådant som status och värdighet och vem som är ens förhandlingspart (hovet eller rådet?) men också om mer handfasta frågor som postgången, ofta långsam och osäker, eller tillgången på tolkar och översättare – franskan var vid den här tiden ingalunda så allenarådande som diplomatins lingua franca som man ofta föreställt sig. Det kanske viktigaste kapitlet rör konflikthantering, med ett par belysande exempel. Både Guy Dickens och von Korff, som representerade de stormakter som var i underläge i Stockholm, klagade högljutt och ofta på påstådda lögner om deras länder, dåligt bemötande med mera, medan svenskarna å sin sida anklagade sändebuden för brott mot de diplomatiska normerna. (Jag fick Kinas Stockholmsambassadör i tankarna.) För von Korffs del slutade det med att han av kejsarinnan Elisabet sändes tillbaka till Köpenhamn. För det brittisk-svenska förbindelserna blev det en total krasch genom den s.k. Springeraffären. Christoffer Springer, en mössorna närstående köpman hade i hemlighet samarbetat med von Korff och fängslats, rymt ur fängelset, sökt asyl hos brittiska ambassaden men utlämnats, enligt Guy Dickens inför hot om våld, ett grovt brott mot den diplomatiska immuniteten. Konflikten kunde inte biläggas, och förbindelserna bröts under 17 år.

Som lekmannaläsare behöver man inte fördjupa sig i det teoretiska, även om det måste vara intressant för historiker av facket. Den målande berättelsen om det diplomatiska livet i Stockholm under 1746–47 års riksdag är skäl nog att läsa denna dissertation, vars författare tilldelades Statsrådet Mauritz Hallbergs pris för 2020 som går till en ”forskare som i ett vetenskapligt arbete, utgivet i original på svenska i Finland, visat prov på särskilt framstående forskning”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s