2021-10-09 Magnus Västerbro: Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII (Albert Bonniers Förlag 2021; 510 s.). Sverige under stora nordiska kriget 1700–1721. Men själva krigshändelserna är mestadels långt borta. Det är livet i Sverige, det hårda, prövande, som är bokens ämne. Hur levde man? Hur överlevde man? Genom enskilda levnadsöden från torpstugor till adelspalats får skildringen pregnans. Det politiska spelet blir också väl belyst, men fältslagen lyser med sin frånvaro.
Jag har inte läst Magnus Västerbros förra bok, den Augustprisbelönade Svälten, men känner igen framställningssättet från andra nutida historiska berättare, som Henrik Berggren i hans serie Landet utanför, om Sverige under andra världskriget. Tidens händelser bildar fond, men tas med bara så mycket som behövs för kontinuiteten och för att man ska förstå huvudberättelsen om tillståndet i landet. Och vad är det för bild av Sverige som Västerbro frammanar?
Ja, det är snarast den av ett totalitärt och genommilitariserat samhälle. Karl XII hade ärvt det av hans far Karl XI införda enväldet med det militära indelningsverk som skulle garantera hög militär beredskap men som ålade praktiskt taget varenda fri bonde att stå för personalen genom rotar, rusthåll och båtsmanstorp. Att ifrågasätta kungens absoluta makt kunde medföra dödsdom eller åtminstone långvarig inspärrning. Det förra drabbade t.ex. fältskären Johan Schönheit, som i landsflykt i Hamburg i en pamflett kritiserat enväldet, kidnappats av svenska agenter och dömts till livstid på Marstrands fästning. Då han därifrån fortsatte sin verksamhet dömdes han till döden och avrättades på ett även för sin tid ovanligt brutalt sätt. På fästning sattes också prosten Jakob Boëthius från Mora. Då han inte bättrade sig spärrades han in på Danvikens hospital, en metod att oskadliggöra som även nutida diktaturer använt. Den traditionella svenska termen ”envälde” döljer, menar Västerbro, samhällsordningens verkliga natur, som är tyranni, i Karl XII:s fall förstärkt av hans totala ovilja att lyssna till råd eller rätta sig efter omständigheterna och hans på religion och moral grundade övertygelse att hans fiender måste besegras militärt i stället för att pacificeras med en fred som åtminstone fram till 1707 hade blivit gynnsam för Sverige.
Så kriget fortsatte och folkets nöd tilltog. Soldater dog i förskräckande antal och lämnade kvinnor och gamlingar att sköta jorden. Från sina kvarter nere i Europa krävde kungen ständig påfyllning av manskap, men varifrån skulle knektarna tas? Indelningsverket fungerade nog bra i fredstid, men för ett långvarigt krig var det helt otillräckligt. På något sätt skakades de i alla fall fram, till pris av att eländet tilltog och Sveriges ekonomi kördes i botten. Med kungen så långt borta försökte rådet föra en egen politik, och inkallade till och med riksdagen två gånger, men när det kom till kritan vågade man ingen riktig revolt.
Med hjälp av brev, domstolsprotokoll och annat källmaterial låter Magnus Västerbro detta elände förkroppsligas i enskilda individer. Här finns kända namn som Christina Piper, som kan förmera familjens förmögenhet medn maken Carl är i rysk fångenskap, och poeten Sophia Elisabet Brenner, som skriver hyllningsdikter till kungen medan hon tvivlar innerst inne. Men de flesta är okända namn: soldatänkor, prästfruar, ogifta mödrar, självstympare, självspillingar. Starkast berörs man av dem som kan skriva med egna ord, som officeren Jon Stålhammar i en ström av brev till hustrun Sofia Drake. Först optimistiskt om att kriget snart är över, så småningom alltmer dystert, med funderingar om att lämna tjänsten. Men det blir inte av, och 1708 stupar han. Då har redan parets son dött av sårfeber efter att ha skadats i strid. Lite bättre tur har Märta Hagman, två gånger prästänka men varje gång lyckligt omgift med makens efterträdare. Värre blir det för Anna i Bråbo som blir våldtagen av en soldat. Han nekar och bevis saknas, så Anna blir i stället dömd till döden för hor; lyckligtvis undanröjer hovrätten domen. Exemplen är hämtade från det nuvarande Sverige. Lite synd att Västerbro utelämnat stora ofredens Finland. Där hade funnits mycket att hämta, men boken är förstås lång nog ändå.
Detta må räcka som exempel på bredden och djupet i Magnus Västerbros berättelse. Svensk historiografi har fått en krönikör av hög klass, och jag ser fram mot hans nästa bok. Det enda jag skulle önska är att han slipade på sina stilistiska verktyg. Han skriver ledigt, och språket flyter, men det gnistrar inte. Det kunde åtminstone få glimma till här och där. Det är dock bara ett mindre skönhetsfel i ett storartat verk.
Min läsning 