Livet för tsaren 4: Vad ska en fattig flicka göra?

Vid tiden för Finlands transformation från en svensk riksdel till ett ryskt storfurstendöme levde den fåtaliga inhemska adeln under tämligen påvra förhållanden, i varje fall i jämförelse med sina ryska ståndsbröder och -systrar. För männen öppnades från 1809 via S:t Petersburg en väg till inflytande, social prestige och inkomster, men för kvinnorna var de vanliga karriärerna stängda. Försedd med hederliga föräldrar, goda seder, ett behagligt sätt och, helst, ett fördelaktigt yttre kunde den unga adelskvinnan främst hoppas på att bli uppmärksammad av någon som stod storfursten/kejsaren nära. Eller rentav av denne själv. Det senare hände den 17-åriga landshövdingedottern Ulla Möllersvärd, som utnämndes till hovfröken efter att ha dansat med Alexander I på lantdagsbalen i Borgå 1809.

I folkliga föreställningar var förhållandet mycket mer än en dans. Ulla ska ha varit kejsarens älskarinna och rentav fött honom en son. På detta tema skrev Mika Waltari 1944 en roman, Tanssi yli hautojen (ordagrant ”Dans över gravarna”, svensk titel Kejsarbalens drottning), som 1950 blev en oerhört populär långfilm (svensk titel Dans över gravarna). Visst är att Ulla Möllersvärd utnämndes till hovfröken 1811, gifte sig med en 36 år äldre man 1813 men skildes från honom redan efter ett halvår. Hon bosatte sig i Borgå, där hon ska ha levt ett aktivt socialt liv, men hon gifte inte om sig. Ulla Möllersvärd avled 87 år gammal 1878.

Men det var inte om henne som det här inlägget egentligen skulle handla, utan om en yngre medsyster som det gick betydligt bättre för, åtminstone i yttre måtto. Hon blev Finlands rikaste kvinna och en storstilad mecenat och filantrop: Aurora Karamzin.

Carl Johan Stjernvall var officer i den svenska armén men hörde till de många i den finländska eliten som snabbt bytte lojalitet efter 1809, och han blev landshövding i det med storfurstendömet återförenade Viborgska guvernementet (Viborgs län) 1812. Han och hans hustru Eva Gustafva von Willebrand hade tre vackra döttrar, av vilka Eva Aurora Charlotta, född 1808, ansågs vackrast.

Sedan fadern dött och modern gift om sig med hans efterträdare Carl Johan Walleen togs den åttaåriga Aurora för några år om hand av en moster i S:t Petersburg. Fyra år senare, 1820, återförenades hon med familjen, nu i Helsingfors sedan styvfadern blivit senator, det vill säga ledamot av det styrande ämbetsmannakollegiet, och prokurator, ungefär justitiekansler och riksåklagare. Walleen var mycket väl anskriven hos de ryska makthavarna, och när kejsar Nikolaj I besökte Helsingfors 1830 presenterades hans styvdotter Aurora för kejsarparet, som gjorde henne till hovfröken.

I S:t Petersburg fanns redan Auroras syster Emilie, som var gift med en rysk greve. I deras hem umgicks en överste Andrej Muchanov, som Aurora snart förlovade sig med. Men översten, märkt av krig och farsoter, dog redan före bröllopet. Aurora gick nu in för sin tjänst som hovdam och hann komma på vänskaplig fot med både kejsarinnan och tronföljaren, den blivande Alexander II, innan hon oväntat förlovade sig på nytt och 1836 gifte sig med hovjägmästaren Paul (Pavel) Demidov. Han och hans familj ägde de oerhört inkomstbringande mineralgruvorna i Uralbergen. Som Rysslands rikaste levde de mest i sus och dus i Frankrike och Italien, medan brytningen sköttes av tusentals livegna under miserabla förhållanden.

Paul Demidov var bara tio år äldre än sin hustru men åldrad i förtid, och han avled redan 1840, året efter att Aurora fött honom en son, även han med namnet Paul.

Aurora Demidov var nu en ekonomiskt oberoende kvinna i högsta sociala ställning. Hennes hem, ett palats i Petersburg och Träskända gård i Esbo utanför Helsingfors, blev medelpunkter i ett storslaget sällskapsliv. Hon utvecklade Träskända till ett mönstergods och inledde sin verksamhet som mecenat och donator. (Ett tredje hem, villa Hagasund vid Tölöviken i centrala Helsingfors, tillhör numera Helsingfors stadsmuseum.) Och 1846 gifte hon om sig med den fem år yngre översten Andrej Karamzin, son till författaren (Bednaja Liza, ”Den arma Liza”) och rikshistoriografen Nikolaj Karamzin.

Efter parets resa till Paris, där de råkade bli vittne till februarirevolutionen 1848, tycks Aurora Karamzins sociala samvete ha vaknat på allvar. För ett år senare tog hon maken och sonen med på en inspektionsresa till de Demidovska gruvorna i Ural. Där intresserade hon sig särskilt för de livegna och försökte på olika sätt underlätta deras tillvaro. Äktenskapet med Andrej Karamzin var ett verkligt inklinationsparti, men ändades tragiskt redan 1854, då maken stupade under Krimkriget.

Aurora Karamzin skulle leva i ytterligare 48 år. Hennes förhållande till sonen var inte det bästa, i stället blev systerdottern Marie, senare gift Linder, som en egen dotter för henne. Men Maries hälsa var dålig och hon dog redan som trettioårig 1870. Även sonen Paul dog före sin mor, år 1886. Religiös övertygelse och social medkänsla kom att bli bestämmande för Aurora Karamzins filantropi. Under hungeråren i slutet av 1860-talet öppnade hon Träskända för de nödställda. Och 1867 grundade hon och drev med egna medel Helsingfors diakonissanstalt med inriktning på sjukvård; den existerar än i dag.

När Aurora Karamzin avled 1902 var det på många sätt en ny tid. ”Ofärdsåren” rådde och Bobrikov var generalguvernör. Aurora var en god finländsk patriot som inte stillatigande lät detta ske, och hennes förhållande till den nye kejsaren, Nikolaj II, var svalt. Men vid hennes bår fanns också en krans från kejsarparet.

Livet för tsaren 3: Sin fars son

Namnet Armfelt har haft dålig klang i svensk historieskrivning. Generalen Carl Gustaf Armfeldt förlorade största delen av sin armé vid det katastrofala återtåget över Jämtlandsfjällen vintern 1719 efter Karl XII:s död vid Fredriksten. Hans sonson och namne deltog i Anjalaförbundet mot Gustav III:s ryska krig 1790 och sattes in på fästning på livstid (han dog redan 1792). En brorson till den yngre Carl Gustaf var Gustaf Mauritz Armfelt, Gustav III:s gunstling som föll i onåd i Sverige och gick i rysk tjänst. Benämningen ”Nordens Alkibiades” är inte avsedd som berömmande.

I Finland ser man däremot Gustaf Mauritz Armfelt som en stor statsman och patriot, som spelade en viktig roll för Finlands fria ställning som storfurstendöme under tsaren och var den som övertalade Alexander I att återförena ”Gamla Finland”, de områden som förlorats till Ryssland i frederna 1721 och 1743, med storfurstendömet.

Inte ens ett namn i Sverige är Gustaf Mauritz son Alexander Armfelt, som gick i sin fars fotspår som betrodd rådgivare till två tsarer. (Ett mått på hans icke-existens här är att han inte är nämnd i Nationalencyklopedin, ens i artikeln om släkten Armfelt.)

Finland hade alltså av Alexander I vid Borgå lantdag 1809 (innan fred med Sverige ens var sluten!) tillerkänts en hög grad av inre självstyrelse, men autonomin var på flera sätt villkorad och på intet sätt demokratisk. Kejsaren (så har tsaren alltid benämnts i Finland) var suveränen utan vars godkännande ingenting kunde genomföras. Hans förlängda arm i Finland var en generalguvernör, och som betrodd och inflytelserik rådgivare för finska ärenden i S:t Petersburg hade han en ämbetsman med titeln ministerstatssekreterare. Mot dessa mäktiga män stod det inhemska självstyrelseorganet, ett ämbetsmannakollegium snarare än en regering, som benämndes senaten. Generalguvernörerna såg vanligen mera till rikets intressen än till det perifera storfurstendömets, varför ministerstatssekreteraren, som fram till 1900 alltid var finländare, blev den som förde Finlands talan inför kejsaren. Alexander Armfelt beklädde denna post i 35 år, från 1841 till 1876.

Men vi backar bandet. År 1811, när tjänsten inrättades (fram till 1834 med titeln statssekreterare), var Alexander Armfelts far Gustaf Mauritz fortfarande den finländare som stod närmast kejsaren, men han dog redan 1814. Därmed var fältet fritt för den förste innehavaren av tjänsten, Robert Henrik Rehbinder. Han var jurist från Åboland (född 1777) och gjorde snabb karriär under de nya förhållandena efter 1809. Som kejsarens rådgivare under 30 år, till sin död 1841, verkade han för att stärka Finlands autonomi och gentemot hemlandet för att bevara lugnet där. Den lyckosamma politiken blev vägledande för hans efterträdare och den viktigaste orsaken till Finlands fredliga utveckling under 90 år. En replik från Nikolaj I visar hur det fungerade på kejsarnivå: ”Lämna finnarna i fred! De är den enda provinsen i mitt rike som under hela min regeringstid inte har vållat mig en minuts bekymmer.”

Alexander Armfelt var född i Riga 1794 under familjens landsflykt efter Gustav III:s död. Han bosatte sig i Finland, i Åbo, först 1813, efter studier i Uppsala och Edinburgh. Namn, familj och förbindelser var vid den här tiden avgörande för en ung mans karriär, och sådant hade Armfelt nästan till övermått. Mot sig hade han att han ansågs som Sverigevän och att han hade svårt att hålla tand för tunga. Armfelt satsade först på en militär karriär, och vid 27 års ålder, 1821, blev han adjutant till generalguvernören. Sex år senare bytte han bana och blev en av direktörerna vid Finlands bank (den hette inte så vid den tiden).

Det var nog ett uppdrag som inte passade Armfelt, och dessutom kände han sig motarbetad av makthavarna. Men bättre tider randades. På initiativ av den nye generalguvernören furst Menschikoff (hans namn skrivs så i finländsk historia) skickades han till S:t Petersburg som adjoint (närmaste medarbetare) till statssekreteraren. Denne, Rehbinder, var inte förtjust. Han misstrodde Armfelts lojalitet och misstänkte honom för att vara ute efter hans egen post. Att Armfelt alls hamnat i Petersburg kunde han tacka sin gynnare Menschikoff för. Denne stod högt i gunst vid hovet, och han och Armfelt hade pikant nog en gemensam halvsyster. Armfelts far Gustaf Mauritz hade nämligen avlat en dotter med Menschikoffs mor!

Strävan för Finlands sak förenade så småningom antagonisterna Rehbinder och Armfelt, och deras gemensamma motståndare blev snarast den mäktigaste inhemske mannen i Finland, Lars Gabriel von Haartman. Denne bar titeln vice ordförande för senatens ekonomiedepartement (generalguvernören var formell ordförande) och var i praktiken, med ett något anakronistiskt synsätt, storfurstendömets statsminister. För Finlands bästa, menade man i S:t Petersburg, borde inte senaten växa sig så stark att kejsaren ansåg sig utmanad om makten, vilket skulle kunna få vådliga följder.

Att Armfelt 1841 utnämndes till Rehbinders efterträdare som ministerstatssekreterare lär ändå ha överraskat honom själv. Hans ämbetstid kom att bli en kamp om inflytandet med generalguvernörerna, som ofta avgjordes till Armfelts fördel. En stor seger för honom var att lantdagen åter fick sammanträda 1863, för första gången sedan 1809. Dess maktbefogenheter blev dock begränsade.

Ungtuppen Alexander Armfelt hade utvecklats till en eftertänksam äldre statsman, som genom sin koncilians åtnjöt förtroende i alla läger. Av kejsaren tilldelades han de flesta nådevedermälen som stod att få. Han kvarstod på sin post till sin död 1876.

Finland och Sverige, en sammanfattning

2023-06-13 Martin Hårdstedt: Finlands svenska historia (Svenska litteratursällskapet i Finland/Natur & Kultur 2023; 359 s.). ”Finlands svenska historia”. Så hette det magistrala fyrabandsverk som utgavs av Svenska litteratursällskapet 2008–16. Att Martin Hårdstedts nya bok har samma titel beror på att den planerades som en sammanfattning av det större verket. Så kan den också läsas, men det är samtidigt ett nytt verk då Hårdstedt har arbetat självständigt utan att vara bunden av föregångarna. För oss som är hyggligt inlästa på Finlands historia i allmänhet och kanske tog till sig de två avslutande delarna av fyrbandsverket, Max Engmans Språkfrågan och Henri Meinanders Nationalstaten, ger väl den nya boken inte så många nya lärdomar, men den är en nyttig påminnelse om att Sveriges och Finlands historia alltid har varit sammanflätad.

För vad är Finlands svenska historia? Det finns flera svar, beroende på vilka aspekter man anlägger. Det är förstås berättelsen om hur det område som nu kallas Finland gradvis inlemmades i riksbildningsprocessen (Hårdstedt ogillar benämningen ”korstågstiden”) under medeltiden och hur området blev en allt viktigare riksdel under 1600- och 1700-talen. Efter rikssprängningen lägger Hårdstedt tonvikten på de svensktalande i Finland, de som från en bit in på 1900-talet kallas finlandssvenskar. Det är hårda demografiska data om en krympande numerär men med segt bevarat socialt, ekonomiskt och politiskt inflytande fram till enkammarlantdagens införande 1906 och även senare, uppblossande och bilagda språkstrider, men Hårdstedt ger också, liksom Engman, betydande utrymme åt den interna konflikten: vilken sorts svenskhet skulle Finland ha. Intressant är hävdandet att de för de svenskspråkiga mycket gynnsamma grundlagen av 1919 och språklagen av 1922 var en eftergift av tacksamhet över att finlandssvenskarna motsatte sig Ålands irredentism och ett blidkande av Sverige efter landets nederlag i Ålandsfrågan.

Finlands svenska historia efter 1809 är förstås också relationerna till Sverige. Dem ägnar Hårdstedt inte lika stor uppmärksamhet, även om inget väsentligt är utlämnat. Apropå de i samband med vår Natoansökan så ofta åberopade 200 åren av alliansfrihet noterar Hårdstedt lite spetsigt att Sverige under Krimkriget (bättre benämnt ”Östersjökriget” hos oss) var nära att frångå den, om Oscar I fått som han ville.

I det sista kapitlet sammanfattar Hårdstedt sin egen framställning. Detta utomordentliga kapitel borde utges i särtryck och distribueras till alla Sveriges skolor. Martin Hårdstedt har med sin bok lämnat ett viktigt bidrag till att öka kunskapen om Finland i den svenska historien och det svenska i den finska.

En ny aspekt på Finlands krig

2023-04-09 Ville Kivimäki: Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939–1945 (2013; svensk övers. Camilla Frostell, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag, Stockholm, 2023; 448 s.). Den här boken var ursprungligen en doktorsavhandling, på engelska, från år 2013. Samma år utkom den på finska, bearbetad för en bredare läsekrets och belönad med Fack-Finlandiapriset, och nu, tio år senare, har den översatts till svenska och försetts med ett nyskrivet förord och en epilog som anknyter till Ukrainakriget. Bearbetningen tycks i huvudsak bestå i att sådant som teori- och metoddiskussion samt redovisning av tidigare forskning utgått. Den kvarvarande texten har kvar sin prägel av avhandling, även om Camilla Frostell lyckats mycket bra med att klä texten i välsittande svensk språkdräkt.

Fysiskt sårade soldater har behandlats mer eller mindre som hjältar, men psykiskt traumatiserade har man haft svårare att förhålla sig till. Länge, och långt fram i tiden, säkert ännu mångenstädes, har psykiska symtom setts som tecken på feghet och soldaten behandlad därefter. Ett upprörande exempel på arkebusering för desertering av en ung finsk militärläkare(!) inleder Kivimäkis bok. Han hade drabbats av en svår psykisk reaktion, uppmärksammad först under första världskriget och känd under det engelska namnet shell shock. Symtomen utlöstes av de enorma artilleribombardemangen och tog sig både fysiska uttryck som darrningar i hela kroppen och mentala som skräcksyner och mardrömmar. ( I dag skulle vi tala om posttraumatiskt stressyndrom.)

Om den unge läkaren inte hade avvikit från krigsskådeplatsen hade hans behandling inte blivit så drakonisk. De flesta med svåra psykiska trauman behandlades på psykiatriska militärsjukhus (i grunden civila sjukhus) med syfte att göra dem tjänstbara igen. I allmänhet skickades de inte tillbaka till fronten, i varje fall inte i stridande befattningar, utan de fick handräckningsuppgifter och liknande. En del hamnade i speciella förband långt bakom fronten.

En läkares plikt är att bota, men en militärläkare har också att ta hänsyn till krigsmaktens behov. Olika militärpsykiatriker gjorde olika avvägningar, och de fanns en diskussion bland dem i ledande ställning. Ett stort problem var diagnoserna. Man ville helst inte medge att själsskadorna orsakades direkt av kriget. I stället hänvisade man till inneboende, rentav medfödda, psykiska svagheter, s.k. psykogena faktorer, och man tyckte sig se ett mönster: de drabbade var främst lågutbildade och/eller mindre begåvade personer. Då glömde man att det var mest sådana män som låg i främsta linjen och därmed var mest i riskzonen för att skadas. Verkliga riskfaktorer var däremot ålder och erfarenhet: nyanlända och nyutbildade löpte betydligt större risk att drabbas. Behandlingsmetoderna varierade; vanligt var olika chockbehandlingar, som kunde vara så brutala att de snarare sågs som straff.

Kivimäkis undersökning omfattar fyra faser av krigsperioden: vinterkriget 1939–40, fortsättningskrigets anfallsskede andra halvåret 1941, ställningskriget 1942–44 och den sovjetiska motoffensiven juni–augusti 1944. Även under det mer händelselösa ställningskriget kunde psykiska trauman uppkomma, då på grund av isoleringen, osäkerheten om var man hade fienden och oron för dem därhemma. Kivimäki underbygger sin framställning med mycken statistik som gått att få fram ur primärkällorna, och han illustrerar med faktiska fall, som skapar konkretion.

Ett särskilt avsnitt ägnas den finska (militär)psykiatrin i allmänhet och dess ledande män i synnerhet: deras utbildning, deras medicinska och i viss mån politiska ideologier och deras syn på sina patienter. Som det intressante namnet framstår sanitetsöverstelöjtnant Sven E. Donner, som å en sidan var människovän och förespråkare av milda behandlingar, å andra sidan en stark patriot och anstruken av tidens rasläror. I andra ändan av skalan fanns de som misstänkte varje patient för att vara simulant.

Det är, som kanske framgått, inte alldeles lätt att sammanfatta denna mycket innehållsrika och intressanta bok. Den är inte så lättläst men bör vara av stort intresse för dem som är intresserade av Finlands 1900-talshistoria, den här gången ur en för de flesta helt ny aspekt.

Kunskapsrikt och underhållande

2022-12-04 Annika Luther: Rågen. En spretig historia (Schildts & Söderströms 2022; 270 s.). Böcker som skildrar en viss naturtillgång historiskt och kulturellt har varit populära på senare år. Ett pionjärverk var Mark Kurlanskys Torsk (på svenska 1999). Att genren går att kombinera med en personlig vinkling visade Patrik Svensson härom året med Ålevangeliet. Rågen ligger närmare Ålevangeliet men har inte dennas närmast skönlitterära kvalitet – och har väl heller inte eftersträvat den.

Annika Luther, finlandssvensk lärare och tidigare mest känd som barnboksförfattare, har skrivit ett par vuxenromaner som jag är mycket förtjust i: Lärarrummet (2013) och Fördärvaren (2016). Här är det den entusiasmerande biologilektorn vid Tölö gymnasium som fört pennan, och läsarna agerar klass som häpet och förtjust tar till sig kunskapen. Som förvisso utgår från rågens biologi, men, som undertiteln antyder, sticker ut åt alla möjliga håll i historien, geografin och etnologin, dock hela tiden med tyngdpunkten på rågens roll i Finland. Författaren är själv närvarande i berättelsen, vilket tillsammans med det goda berättarhumöret och den stilistiska skickligheten ger liv och färg åt framställningen.

Rågen började som ett ogräs i veteåkrar, men småningom fann man att dess korn kunde användas till föda. Rågen sågs på med förakt av romare som Plinius d.ä. och har aldrig blivit populär i södra Europa, men i Finland blev den livsviktig eftersom den är mycket härdigare än vetet. I motsats till vetet är rågen vindpollinerad (rågen ”ryker”), vilket gör att den lättare hybridiserar till lokalt anpassade lantsorter. Vissa sorter anpassade sig speciellt till svedjebruk: rågen och svedjebruket (som vi får en grundlig lektion i) är intimt sammanflätade i Finlands agrara historia. Hur säden bärgats, behandlats och förvarats genom tiderna berättar Luther också sakligt och åskådligt, och med egna barndomsminnen. Recept på bröd och andra produkter av råg saknas inte heller. Odlingshistorien vore inte komplett utan en skildring av svältkatastroferna 1866 och 1867, skakande läsning, och historien förs fram till i dag, när rågen söker nya roller efter att inte längre vara en basvara i folkhushållet. Rolig är historien om kompisarna i Österbotten som utan förkunskaper ger sig på att destillera gin och whisky av råg – och lyckas. Även framtiden får sitt, med en redogörelse av de genbanker som anlagts på olika håll i världen, den mest kända på Svalbard. Vid sidan om huvudberättelsen återger Luther i återkommande avsnitt historien om den sovjetiske växtgenetikern Vavilovs tragiska öde.

Vän av ordning kan tycka att framställningen spretar väl mycket, men den välvilligt inställde läsaren trivs i den entusiastiska kunskapsförmedlaren Annika Luther sällskap.

Framlyft ur skuggan

2022-09-15 Anu Lahtinen: Ebba Stenbock. I maktspelets skugga (2021; svensk övers. Heidi Granqvist, Svenska litteratursällskapet i Finland/ Appell Förlag 2022; 206 s.). Så här skriver man god populär historia: en professionell historiker väljer ett område som hon behärskar väl genom egen grundforskning. Hon utser en intressant person som hon koncentrerar framställningen kring och skriver in denna i den samtid, det samhälle och de – dramatiska – händelser som personen levde och verkade i. Och hon berättar ledigt och lättillgängligt och förvisar det vetenskapliga finliret till noterna bak i boken.

Anu Lahtinen är en i raden av många yngre begåvade historiker, både finsk- och svenskspråkiga, som Helsingfors universitet har frambragt de senaste årtiondena. De som läst mina anmälningar känner kanske igen namn som Mirkka Lappalainen, Henrika Tandefelt och Sophie Holm för att bara nämna några. Via sin forskning om släkten Flemings inflytande i det svenska riket på 1500- och 1600-talen kom hon att intressera sig för Ebba Stenbock, syster till Gustav Vasas änkedrottning Katarina och gift med Klas Fleming, Finlands hårdföra ståthållare och trogna Sigismundanhängare och därmed dödsfiende till hertig Karl (senare Karl IX). På huvudtextens blott 160 textsidor lyckas Lahtinen framställa händelseförloppet med Karls uppror mot den lagliga kungen, striderna i Finland, hertigens seger och blodiga utrensningar av Sigismunds anhängare, bland dem fru Ebbas unge son Johan Fleming (Klas Fleming dog i sotsäng 1597). Inom samma 160 sidor ryms berättelsen om Ebba, hennes familjeförhållanden, uppväxt, giftermål, det tappra försvaret av Åbo slott mot hertigens trupper och miserabla senare år, fängslad och berövad sin egendom. Källäget är inte det bästa, men Lahtinen utvinner mycket framför allt av brevväxlingen mellan Ebba och hennes systrar. där den högst uppsatta, änkedrottningen, gjorde sitt bästa för att hjälpa och stödja. Utöver det förvånansvärt rika och nyanserade porträttet av Ebba Stenbock får man en god bild av hur högadelns kvinnor levde, och efter vilka regler. Till allt annat är detta ett stycke förnämlig kvinnohistoria.

Ebba Stenbock ingår i litteratursällskapets tämligen nya serie SLS Varia , med lite anspråkslösare utformning men lika gediget innehåll. Det här är en bok som fyller formatet perfekt. Jag rekommenderar den varmt till alla historieintresserade.

Scener ur ett äktenskap

2022-05-24 Maria Vainio-Kurtakko: Ett gott parti. Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv (Svenska litteratursällskapet i Finland / Appell Förlag, Stockholm, 2022; 416 s.). Titeln är välfunnen. Äktenskapsfrågan i de högre stånden under 1800-talets senare decennier är vad den här boken handlar om. Det är något av en övergångstid, där inklination börjar spela en roll även för resonemangspartierna. De senare gick ut på att bilda eller stärka familjeallianser, främst ekonomiskt men även politiskt. Nu tillkom ”tycke”.

Anna Elise, ”Ellan”, de la Chapelle (1857–1921) tillhörde en friherrlig familj med senatorer och höga ämbetsmän bland medlemmarna, med ordnad ekonomi, bl.a. ett lantgods, men inte direkt rik. Den lågadliga familjen Edelfelt hade flyttat till Finland från Sverige med Albert Edelfelts (1854–1905) far, som var arkitekt och ämbetsman. Familjen saknade förmögenhet, och livsstilen var mer borgerlig än aristokratisk. Ellan och Albert lärde känna varandra redan i barndomen, då familjerna bodde grannar i Helsingfors. De var goda vänner, men det tändes ingen ”gnista” mellan dem. Ellan var en bildad, självständig och frisinnad ung kvinna, stark nog att avfärda oönskade friare men inte tillräckligt stark för att bryta sig ur ståndsfamiljens bojor. Albert gjorde snabb och framgångsrik karriär som målare men var tvungen att leva på konstmarknadens villkor. Ellan var med sin börd, sin karaktär och sin omvittnade skönhet utan tvivel ett gott parti men inte alls pigg på att gifta sig och förlora sin självständighet. Inte heller Albert var intresserad av äktenskap. Som konstnär i Paris hade han en friare tillvaro. Han tycks ha varit varmt fäst vid sin modell och älskarinna Virginie, men att gifta sig med henne var förstås otänkbart. En förälskelse i en ung ryska av god och rik familj kunde ha resulterat i äktenskap, men det strandade på hennes familjs motstånd. Som en av Finlands främsta konstnärer var han ett gott parti; pengar och familjerenommé saknade han dock.

Men båda förväntades av sina familjer och av Helsingforssocieteten att gifta sig, och de pekades ut som lämpliga för varandra. Så till slut gav de efter, fattade, med viss ansträngning, tycke för varandra och gifte sig 1888 efter en kort förlovning. Familjen bosatte sig i Paris, där sonen Erik föddes 1889.

Äktenskapet blev inte lyckligt. Ellan kände sig låst i rollen som konstnärshustru och otillräcklig som mor, och Albert led av den dåliga stämningen. Sjukdom och svåra penningproblem fördystrade tillvaron ytterligare Så småningom förbättrades ekonomin, och familjen uppnådde ett slags modus vivendi, där Albert tillbringade vintrarna i Paris, där han hade flera älskarinnor, men återförenades med hustru och son om somrarna. En hjärtinfarkt lade honom i graven redan 1905, och Ellan tvingades uppleva den gränslösa sorgen av sonen Eriks bortgång redan fem år senare. Hennes andra äktenskap, med gamla vännen Victor Magnus von Born, två gånger änkling och far till 13 barn, blev inte heller lyckligt. Ellan de la Chapelle avled 1921.

Maria Vainio-Kurtakko berättar denna historia i huvudsak utifrån bevarade brev, främst från Albert till hans mor Alexandra och från Ellan till hennes kusin och förtrogna Hulda von Born (gift med Victor Magnus). Av brev mellan makarna finns nästan inget bevarat. Vittnesmål från samtida, avgivna flera decennier senare, använder hon också, med försiktighet. Över huvud taget övertolkar Vainio-Kurtakko inte sina källor utan lämnar många frågetecken. Hon får ändå till stånd en tydlig bild av makarna, deras åsikter och karaktärer. Porträttet av Ellan, en helgjuten personlighet, blir vackert och gripande – och korrigerar en del äldre beskrivningar, som sett henne mer med hennes berömde makes ögon. Boken ger också en utmärkt bild av hur ett litet ståndssamhälle, där alla kände alla, fungerade vid den här tiden. Skildringen får på så vis allmängiltighet utöver de biografiska porträtten av två var på sitt sätt märkvärdiga människor.

Förutom smärre sakfel, som att den svensk-judiske skalden och kritikern Levertin kallas Isaac och inte Oscar, som hans tidstypiska modenamn löd, störde jag mig på en sak: manin att omnämna alla personer (utom ”Edelfelt”) genomgående med deras fullständiga namn. Det är väldigt tröttsamt att läsa om ”Ellan de la Chapelle” tre, fyra gånger på varje sida, och närmast komiskt när den lille sonen nämns som ”Erik Edelfelt”. Jag har noterat fenomenet i andra texter av finländska akademiker. Undviker man ensamma förnamn för att inte bli alltför intim med sitt föremål?

Åland i världspolitiken – för 100 år sedan

2021-03-25 Jerker Örjans: Ålandsfrågan mina herrar! (PQR-kultur 2020; 199 s.). En god vän uppmärksammade mig på professor Henrik Meinanders påfallande välvilliga recension i Hufvudstadsbladet av denna bok, skriven av en amatörhistoriker. Och den är verkligen läsvärd, även om man kan ifrågasätta dess komposition i fyra fristående delar; jag återkommer till det.

”Ålandsfrågan” har betytt lite olika saker under tidernas lopp; här handlar det om öarnas och dess invånares ”four years of fame” i världshistorien från den första viljeyttringen att ansluta sig till Sverige 1917 till Nationernas Förbunds (NF:s) beslut 1921 att landskapet skulle stanna i Finland men med vidsträckt självstyre och långtgående garantier för invånarnas svenskhet. Till grund för NF:s ställningstagande stod en rapport av tre välrenommerade politiker och ämbetsmän, en belgare, en schweizare och en amerikan. Det är de som är bokens huvudpersoner och deras rapport som är dess utgångspunkt.

Kompositionen är som sagt lite speciell. Del I är en teaterpjäs, som har fått ge namn åt hela boken. Här möter vi de tre rapportörerna på hemväg från Mariehamn efter väl förrättat värv, ombord på en ångbåt mot Stockholm. Denna sin sista kväll ihop ska de göra den slutliga finputsningen av rapporten, med välformulerade förslag som alla kan vara överens om. Stuerten ombord, den Ålandsfödda fru Sjöblom (en fiktiv gestalt), blir deras sista samtalspartner. De har att väga sympati för ålänningarna och deras sak mot genuin förståelse av Finlands ståndpunkter (medan man fäster mindre vikt vid Sveriges argument). När morgonen gryr är samförståndet totalt, och de kan skriva under rapporten med för ändamålet införskaffade nya, moderna amerikanska reservoarpennor. Stycket är föga dramatiskt och gör sig kanske inte så bra på en scen, men det är välskrivet, och jag tyckte om att läsa det.

Del II är en historik över Ålandsfrågan och rapportörernas arbete och en diskussion om motiven och krafterna bakom förslaget. Argumenten som olika intressegrupper genom påtryckningsarbete och lobbying förde fram redovisas, och det är intressant läsning. Den privata s.k. Finlandskommittén, bestående av framstående finlandssvenskar som var mot åländsk utbrytning, framhålls särskilt. Det är en vanlig uppfattning att frågan var avgjord på förhand: särskilt Storbritannien skulle se ett farligt prejudikat som kunde gynna irländsk separatism om man lät ålänningarna bestämma sin statstillhörighet. Örjans argumenterar i mitt tycke övertygande att detta inte var avgörande och att rapportörerna agerade helt självständigt utan ovidkommande hänsyn. Han lyfter fram själva rapporten, som han menar varit förbisedd i den historiska diskussionen, där ren maktpolitik tillåtits spela alltför stor roll.

Del III är själva rapporten. Den återges i den officiella svenska översättningen från år 1921 av det franska originalet. Den långa och utförligt argumenterande texten visar hur seriöst de tre rapportörerna tog på sin uppgift. I den första, deskriptiva delen är det slående med vilken värme och sympati som både det åländska landskapet och dess bebyggare beskrivs. Den andra delen är en genomgång av den politiska historien. Här konstateras, med en knäpp på näsan åt den svenska ståndpunkten, att Åland administrativt hört till den finska riksdelen åtminstone sedan 1634, men båda sidors historiska argument anses som ovidkommande. Det avgörande är de politiska och juridiska, folkrättsliga förhållandena. Här landar man i att en folkgrupp som inte är förtrycket eller på annat sätt illa behandlad inte kan kräva att bryta sig loss bara för att man är främmande för majoritetsfolket och dess kultur. Finland har också vid den här tiden erbjudit landskapet vidsträckt självstyrelse. Det är bra, säger rapportörerna, men – och detta framställs som ett ultimatum – Finland måste också ställa långtgående garantier för det svenska språket, den svenska kulturens fortlevnad och jordens behållande i åländska händer. Och så blev det, och efter den första besvikelsen insåg de flesta snart att ålänningarna dragit en riktig vinstlott.

Boken avslutas med en epilog, där några verkliga ålänningar (till skillnad från den fiktiva fru Sjöblom) får sin historia berättad. Den tillför knappast något av värde och kunde ha utgått. Det hindrar inte att denna kombination av lokalhistoria och storpolitik är ett värdefullt tillskott i historien om Ålandsfrågan och ett nöje att läsa.

(Boken kan beställas från Mariehamns bokhandel, men köpare i Sverige ska vara medvetna om att svensk tull och moms tillkommer med drygt 100 kr., eftersom Åland inte ingår i EU:s frihandelsområde. – Så kan det gå!)

Affärsman och mystiker

2021-01-07 Olav S Melin (med bidrag av Synnöve Malmström och Bengt Kristensson Uggla): Den ensamme mecenaten. Tron och mystiken – Amos Andersons drivkrafter (Föreningen Konstsamfundet/Vidi Press Oy 2020; 224 s.). Föreningen Konstsamfundet är en av dessa rika finlandssvenska stiftelser som stöder kultur och samhällsliv på svenska i Finland. Till sitt 80-årsjubileum har föreningen, som är universalarvinge till sin grundare Amos Anderson, låtit utge denna bok om testatorn.

Amos Anderson (1878–1961) är förstås rätt okänd i Sverige, men det framgår av läsningen att han numera är rätt bortglömd i Finland också, trots att han gett namn åt det uppmärksammade nya konstmuseet i Helsingfors Amos Rex. Ändå var han under första hälften av 1900-talet en av Finlands rikaste män och den kanske största privata mecenaten och donatorn, med en fantasieggande biografi.

Olav S Melin relaterar visserligen levnadshistorien från den fattiga uppväxten på Kimitoön i Åbolands skärgård, de första affärerna, de stora investeringarna efter första världskriget när inflationen betalade av lånen, den långa tiden som ägare av och inflytelserik chef på Hufvudstadsbladet. Men det är mest ett sätt att hålla samman texten. Den kyrkligt verksamme journalisten Melin koncentrerar sig, som framgår av undertiteln, på Andersons starka religiositet och vad den betydde för hans gärning, främst hans mecenatskap. Amos Andersons tro var grundad i mystik, vilket närmade honom till katolicismen. Detta sågs inte med blida ögon av den ännu vid denna tid starkt antikatolska lutherska kyrkan i Finland. Amos (så benämns han ofta i boken) kunde till och med uppfattas som en agent för Vatikanen, trots sina stora praktiska och ekonomiska insatser för restaureringen av Åbo domkyrka. Den gamla svenskspråkiga eliten i Helsingfors såg ned på honom som en uppkomling, ”småkusinen från landet”, och släppte inte in honom i sina kretsar. I stället sökte han sig till politiska makthavare, inkluderande presidenter och statsministrar, och till ledande personer i teaterkretsar, inte minst uppburna och vackra aktriser, för vilka han anordnade frikostiga gästabud i sin representationsvåning på Georgsgatan 27. Det tycks som om han hade två motiv för sina donationer. Det religiösa motivet låg bakom bl.a. kyrkorestaurationer och utgivningen av praktverket Finlands medeltida kyrkokonst. Det sociala revanschmotivet figurerar i t.ex. medlen till Åbo Akademis återupprättande och Svenska Teaterns ombyggnad. De två motiven kombineras i Amos Andersons kanske största insats, som möjliggjorde den finska statens förvärv av Villa Lante i Rom, Finlands kulturinstitut i Italien. Sina religiösa intressen manifesterade han också i sin konstsamling, som intendenten vid Amos Rex Synnöve Malmström redogör för i sitt avsnitt av boken.

Amos Anderson var aldrig gift, och om hans sexuella läggning finns det gott om hypoteser men få eller inga belägg. Över huvud taget har det varit svårt för både samtid och eftervärld att få grepp om hans personlighet. Lika hård och hänsynslös som han kunde vara i affärer, lika gränslöst generöst uppträdde han som sina vänners vän och som mecenat. En som menar att dessa två sidor, ”förmiddagens Amos” resp. ”eftermiddagens Amos” utgör aspekter av en helhet är Bengt Kristensson Uggla, innehavare av Amos Andersons professur i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi. Han menar att kärleken till konsten och kulturen vägledde Amos i hans affärer, och hans avsnitt formar sig till en engagerad plädering för vikten av humanistisk bildning för ekonomistuderande.

Denna intressanta bok är vackert formgiven och rikt illustrerad. Desto tråkigare att den är så slarvigt korrekturgranskad. Sättningsfelen är legio och språkliga fel och otympligheter, finlandismer undantagna, saknas inte heller.

Fältskärn berättar – vi lyssnar

2020-12-10 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forsell, Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Så var jag igenom de nästan 1 550 sidorna romantext + inledning. Min värdering från läsningen av första delen (se mitt förra inlägg 2020-11-22) står sig: det här är ett historiskt romanverk av hög internationell klass, även om det mattas lite i den femte och sista cykeln, som utspelar sig 1771–72, under frihetstidens sista riksdag och Gustav III:s statskupp.

Först en kort resumé. En storbonde i Storkyro i Österbotten med det av Topelius halvt försvenskade namnet Aron Bertila (på finska borde han heta Aaro Perttilä) är sedan klubbekriget en oförsonlig hatare av all adel. Men han är gift med en lågadlig kvinna och högmodig nog att skicka sin dotter till en ståndsmässig uppfostran i Stockholm. Flickan Emerentia, kallad Meri, blir med barn, återvänder hem och föder en son, Gustav, som utges för att vara Aron Bertilas son. Även denne påkostas en vårdad uppfostran och militär utbildning och gör snabb karriär i den svenska krigsmakten under trettioåriga kriget. När han efter slaget vid Breitenfeld 1631 blir adlad, med namnet Bertelsköld, gör fadern honom arvlös och upptar i stället sin förtrogne Larsson som sin arvinge. Härifrån utgår verkets idée fixe, hatet mellan den ofrälse, småningom mycket framgångsrika borgarsläkten Larsson och den snart grevliga ätten Bertelsköld. Detta hat återspeglar en huvudpunkt i Topelius hegelianska historiesyn: kampen, under konungen, mellan herremakt och folkmakt. Romansläkternas strid biläggs när Aron Bertilas sonsons sonson Carl Victor Bertelsköld i sitt andra äktenskap år 1752 gifter sig med ”borgarkungen” i Vasa Lars Larssons dotter Ester. Med Topelius historiska blick motsvaras den försoningen av Gustav III:s statskupp, när frihetstidens antagonistiska partier hattar och mössor tvingas gräva ner stridsyxan. Släktkrönikan blir på så sätt en allegori över det historiska skeendet.

Som i alla sina historieromantiska verk har Topelius även i denna ett pedagogiskt syfte, väl utrett i den utförliga och välskrivna inledningen till utgåvan. Viktigast är det finsknationella temat. Finlands och finnarnas (så benämns invånarna oberoende av modersmål) betydelse för det svenska riket betonas, inte sällan till överdrift. Skickligheten hos militära och politiska ledare från Finland som Torsten Stålhandske, Åke Tott och Arvid Horn poängteras; de finska soldaternas tapperhet och lojalitet framhålls, liksom den finska allmogens tålighet under stora ofredens lidanden. Som en av de ledande mössorna i borgarståndet får Lars Larsson plädera för frihandel och liberalism, särskilt för avskaffandet av det bottniska handelstvånget, mer än tio år före Chydenius (som inte är nämnd). Även i övrigt är romanen späckad med historiska och kulturhistoriska faktaupplysningar. Bertelsköldarna och Larssönerna må vara påhittade, men Topelius placerar hela tiden in dem i faktiska historiska skeenden, som är som är så korrekt återgivna som det var möjligt på historievetenskapens dåvarande ståndpunkt.

Men sist och slutligen är det den överdådiga berättarglädjen, den språkliga virtuositeten, inte minst i dialogerna, och de färgstarka gestalterna som gör läsningen till en lång fest. Den mordiske jesuitpatern Hieronymus hör nästan till allmänbildningen, liksom hans olydiga proselyt, den stolta Regina von Emmeritz. Över huvud taget begåvar Topelius kvinnorna med mer sammansatta karaktärer ån de ofta rätt endimensionellt tecknade männen, idealiserade som Gösta och Carl Victor Bertelsköld, tecknade som cyniska eller arroganta och ståndshögfärdiga som Gustaf, Torsten och Bernhard (d.y.) Bertelsköld. För att avsluta med romanverkets kanske mest kontroversiella inslag är de senare i besittning av den föregivet magiska Konungens ring, en oansenlig kopparring som sägs bringa lycka och framgång fram till dess att innehavaren begår mened. Detta är ju ett sagoelement som inte borde höra hemma i ett verk av detta slag, men Topelius har tydligen känt behov av en mer konkret röd tråd, och han använder ringen skickligt som ett spänningsskapande element.