Om en egenartad uppväxt

2025-09-05 Birger Beckman; Den blå sjömanskostymen (postumt utgiven, BoD – Books on Demand 2025; 200 s.). Birger Beckman (1906–84) är väl främst ihågkommen som bokförläggare för läromedel, bland annat mångårig chef för Svenska Bokförlaget/Läromedelsförlagen. Men han var också journalist och författare till en mängd böcker, både skönlitteratur och sakprosa, samt en icke oäven målare, vilket är särskilt viktigt i denna bok. Det är en bok med barn- och ungdomsminnen som omspänner åren 1910 till 1923. Birger skrev på den under många år och i olika versioner, men när han avled var den ännu inte utgiven. Sent omsider har hans barn Ingar Beckman Hirschfeldt (kusinhustru och kär vän) och Svante Beckman (död 2024) befordrat Birgers manus till trycket, en smärre kulturgärning!

Dels för tids- och miljöbeskrivningarna från det svenska 1910-talet i städer som Skara och Karlshamn samt från storstaden München det dramatiska året 1923. Dels för Birgers egenartade uppväxt, skildrad med inlevelse och humor blandat med mer allvarliga reflexioner och berättad på ett ledigt vardagsspråk, med stavningar som mej och sej som signalord. Titelns sjömanskostym var en utstyrsel han tvingades bära ända upp i de tidigaste tonåren, när han redan var över 180 cm lång.

Birger blev tidigt faderlös och hade två rätt mycket äldre bröder, så i praktiken var han ett ensambarn, hårt knuten till sin mor Frideborg, född i prästsläkten Danell och syster till biskopen i Skara Hjalmar Danell. Modern hade dålig hand med pengar, så ekonomiska bekymmer präglade hela uppväxten. Birger hade svårt få jämnåriga vänner, men han hade ett rikt fantasiliv. Begåvad för teckning och målning och uppmuntrad av skolans teckningslärare bestämde han sig tidigt för att bli konstnär. Sina tilltänkta studier finansierade han med att massproducera akvareller med Skaramotiv. Men väl i München brister illusionen. Jämfört med studenterna på konstskolan där är han – eller åtminstone känner han sig som – en nolla. Men under sitt halvår i München är han med om så mycket både privat och politiskt att grunden är lagd för hans vuxenblivande.

Denna korta sammanfattning gör inte rättvisa åt det mångsidiga, brokiga innehållet men kan förhoppningsvis locka till läsning av fler än den närmaste familjen. Det är den värd.

Förlagshistoria med sinnlig konkretion

2025-07-01 Per I. Gedin: Bäste bokförläggare! Från en förläggares vardag(Albert Bonniers Förlag 2025; 552 s.). Per I. Gedin (I. står för Israel, hans tyskjudiske fars efternamn), född 1928, kom till Bonniers 1954 som chef för Bokklubben Svalan och lanserade några år därefter kvalitetspocketböckerna i Sverige med serierna Aldus och Delfin. År 1961 blev han delägare i och förlagschef för Wahlströms & Widstrands Förlag, där Bonniers länge haft stora intressen. Förlaget var då på obestånd efter den förre chefens och ägarens Carl Björkmans död. Från en början på ruinens brant skapade Gedin ett ansett allmänutgivande mellanstort förlag, som han sålde och lämnade efter 25 år. Den här boken handlar om hans tid på W&W.

Låt mig säga på en gång att för mig, en yngre person i samma bransch, har detta varit oemotståndlig läsning. Förlagslivets vardag med dess glädjeämnen och bekymmer, succéer och motgångar, vänskaper och antagonismer står fram konkret och sinnligt på varje sida. Huvudskälet till det är bokens uppbyggnad. Dess ryggrad är utdrag ur förlagets korrespondens. Men i stället för den vanliga tekniken att kommentera varje infört brev för sig har Gedin fogat in dem i en fortlöpande berättelse, vilket skapar den dynamik som utgivna brev vanligen annars saknar. På köpet får man en sammanfattning av förlagets utveckling under Gedins tid.

Korrespondensen med författarna står givetvis i centrum; många författare är naturligt nog utmärkta brevskrivare, och det är även Per Gedin. Gamla bästsäljare som Göran Schildt och Jascha Golowanjuk ska övertygas om att hålla fast vid W&W, nya talanger ska uppmuntras, ofta hämtade från förlagets plantskola, den årliga kalendern Gruppp 65, Grupp 66 osv.: Gunnar Harding, Peter Curman och Gedins verkliga lyckokast Ulf Lundell. Några olyckliga refuseringar vidgår han, som Kristina Lugn samt Lars Norén, den senare mer på personliga än litterära grunder: Gedin tyckte helt enkelt inte om honom. Breddandet av den litterära utblicken både öster- och västerut är viktig för Gedin. I boken finns intressant brevväxling med bl.a. Jevgenij Jevtusjenko, John Irving och Joseph Heller samt med en svårbegripligt missnöjd och misstänksam Joseph Brodsky.

Relationer till bokhandlare, andra förlag och branschorganisationer spelar också en viktig roll. Per Gedin uppfattades av en äldre generation förläggare som enfant terrible, och han i sin tur uppfattade dem som gamla stofiler. Det handlar ofta om nymodigheter som bokklubbar och pocketböcker. W&W var delägare i Månadens Bok och drev den framgångsrika kvalitetspocketserien W&W-pocket. Allvarliga konflikter uppstår nästan aldrig, men väl skärmytslingar och misstämning. Till slut finner sig Gedin på den traditionella förlagssidan, när uppstickaren Rolf Janson med Bra Böcker tar för sig med ibland ifrågasatta metoder. Jag kan inte låta bli att nämna hur Gedin i ett Rolf Janson-anknutet ärende avreagerar sig på min pappa Per A. Sjögren och hur denne, suaviter in modo, fortiter in re, svarar honom på ett sätt som får honom att skämmas och be om ursäkt. Gedin är inte alls främmande för att tillstå egna tillkortakommanden.

Från mitten av 1970-talet minskar brevskrivandet påtagligt, och kapitlen, ett för varje år, blir allt kortare. Lite avtar väl också intensiteten i framställningen, och Gedin känns en smula förströdd. Upprepningar är det gott om i hela boken, och sakfel påträffas här och där (t.ex. att Bernard Malamud fått Nobelpriset), men det är recensentens småaktiga anmärkningar mot en i alla avseenden storartad bok.

Glanslös och saklig – bok efter person

2024-10-08 Anders Tegnell med Fanny Härgestam: Tankar efter en pandemi – och lärdomarna inför nästa (Natur & Kultur 2023; 281 s.). Det framgår inte hur de två upphovspersonerna har samarbetat, men mitt intryck är att journalisten Härgestam har spelat in långa samtal med f.d. statsepidemiologen Tegnell och sedan redigerat fram en text som verkar väl representera dennes skaplynne: personligen anspråkslös, okonstlat språk, sakligt innehåll. Effektsökeri är inget för Anders Tegnell, och det känns välgörande.

Dispositionen är välavvägd. Första delen handlar om första vågen av pandemin, från de tidiga rapporterna från Wuhan till spridningen till Europa och insteget i Sverige med dess dramatiska följder. Knappast något är nytt i sak, men det är nyttigt att få en samlad redogörelse dels för förloppet, dels för hur man resonerade på Folkhälsomyndigheten och motiveringarna för olika förslag till åtgärder. Generaldirektören Johan Carlsson och statsepidemiologen Tegnell framtår som ett väl fungerande radarpar.

I andra delen går vi tillbaka i tiden. Tegnell berättar – knapphändigt – om sin uppväxt och bildningsgång, där några tidiga tonår med familjen i Addis Abeba blev betydelsefulla, och sedan får vi följa honom till tidigare utlandsplaceringar som läkare. Han byggde upp en allmän barnvaccinering i Laos och arbetade med ebolautbrottet i Kongo, båda på 1990-talet. Ett kapitel ägnas också den närmast föregående pandemin, svininfluensan, och lärdomar från den.

I tredje delen är vi tillbaka till covidpandemin och dess andra våg, vars styrka överraskade alla inblandade. Tegnell framhåller hur oförutsägbart detta coronavirus betedde sig, och han kan inte nog understryka vikten av att ett fungerande vaccin kunde sättas in så snabbt.

I de avslutande delarna diskuteras erfarenheterna från pandemin och de lärdomar som kan dras. Tegnell försvarar, utan att polemisera, den svenska modellen, som byggde på frivillighet och undvikande av ”lockdown”. Som särskilt viktigt betecknar han beslutet att inte stänga skolorna. Den stundom hätska kritiken tycks han inte ha tagit så illa vid sig av, och den berörs med lätt hand i texten. Som sagt: det slår inga gnistor om den här boken, men glanslösheten snarast framhäver sakligheten, och jag fann den mycket läsvärd.

Han vill leva i Europa

2024-04-17 Timothy Garton Ash: Europa. En personlig historia (2023; svensk övers. Hans Dalén, Historiska Media 2023; 428 s.). Författaren är en välkänd brittisk historiker, publicist och debattör med Centraleuropa som huvudsakligt intresse. Han blev snabbt ett namn när han rapporterade direkt från sammetsrevolutionen i Prag 1989, och hans texter har kunnat läsas i tidningar på många språk, inkl. svenska. Nu när han närmar sig de 70 (han är född 1955) har han skrivit denna tillbakablickande bok om Europa sedan 1945 och om sitt eget liv i detta Europa. Akademikern Garton Ash lyser i stort sett med sin frånvaro, för det här är, som undertiteln säger, en mycket personlig bok, där författaren pendlar mellan England och kontinenten i åskådliga bilder av möten med människor, både gräsrötter och makthavare, i reflexioner om det europeiska jämfört med det brittiska och i berättelsen om Centraleuropa med talande kapitelrubriker som ”Delningen” (1961–1979), ”Resningen” (1980–1989), ”Segern” (1990–2007) och ”Vacklandet” (2007–2022).

Garton Ash är helt öppen med sina sym- och antipatier. Han är en liberal vän av fördjupat europeiskt samarbete och är skarpt kritisk till olika brittiska regeringars vacklande hållning i Europafrågan, vilket slutligen ledde till brexit. Hans idol är den tysk-brittiske liberale statsvetaren Ralf Dahrendorf, hans äldre kollega vid St. Antony’s College i Oxford, och en favoritantipati är den ungerska premiärministern Viktor Orbán. Sin biografi är han återhållsam med. Mest personlig är han när han skriver om fadern, artilleriofficer i andra världskriget, en konservativ nationalist som, enligt Garton Ash, säkert hade röstat för brexit om han varit i livet.

Garton Ash skriver trevligt på brittiskt vis, ofta med en humoristisk twist. Jag tyckte om att läsa boken för dess personliga anslag och som en repetitionskurs i Europas efterkrigshistoria, men jag är samtidigt besviken över att den håller sig så på ytan. Av en Oxfordprofessor i European Studies har man rätt att vänta sig mer av analys och fördjupning.

Djupt personligt, djupt sympatiskt

2023-08-07 Ingvar Carlsson: I sällskap med döden (Albert Bonniers Förlag 2023; 214 s.). Döden som en ständig följeslagare? Det är kanske att ta i, men den har slagit till ett antal gånger i Ingvar Carlssons liv och haft bestämmande verkan på hans tillvaro. Det börjar redan långt före hans födelse, när morfaderns hustru och lille son drunknar. Hade de inte gjort det hade inte morfadern gift om sig och fått nya barn och Ingvar hade aldrig blivit till. Djupt traumatiskt var det för den tolvårige Ingvar att hitta sin far död på hans arbetsplats, fadern som var hans styrka och trygghet. Morden på John F. och Robert Kennedy och Martin Luther King skakar om den unge politikern i hans samhällssyn, men den mest skakande och omvälvande händelsen är förstås mordet på Olof Palme, som förutom att beröva Ingvar Carlsson en nära vän tvingar honom att bli partiledare och statsminister. Estoniakatastrofen tvingas han hantera som nybliven statsminister, men han håller inne med att en av hans äldsta vänner hörde till de omkomna. Det andra ministermordet på mindre än 20 år, på Anna Lindh väcker både förtvivlan och vrede: hur kunde hon få gå oskyddad i den utsatta position hon var som ledare för ja-sidan inför folkomröstningen om euron?

Om detta och om Ingvar Carlssons bok har det skrivits mycket, och jag behöver inte gå in på detaljer. Carlsson binder samman de dramatiska händelserna med en mer allmän självbiografisk text: om familjen och uppväxten, om hur han träffade blivande hustrun Ingrid, om studieåren i Lund, om samtalet från Olof Palme som kom att bestämma hans framtid: ”Tage och jag tycker du ska börja arbeta hos oss. Vi behöver förstärkning.” Han beskriver hur det är att leva med livvakter, men om politiken skriver han inte mer än det som är nödvändigt för det biografiska sammanhanget, mest om sina utrikeskontakter. Carlsson berättar ledigt och livfullt, och boken är ett nöje att läsa trots det dystra temat. Boken förstärker min bild av honom som en klok resonör, en sympatisk, anspråkslös person och en av makten helt okorrumperad politiker.

Men viktigast för Ingvar Carlsson, och svårast, har det varit att i bokens slutkapitel skriva om hustrun Ingrids långsamma försvinnande in i alzheimerdimman. Han våndas övre att behöva lämna ut henne, och även sig själv, men känner sig övertygad om att denna öppenhet kan vara till nytta för andra människor. Det är en djupt personlig text som förtjänar den största respekt. Liksom hela boken.

Årets nobelpristagarläsning

2022-12-19 Annie Ernaux: Les années (Gallimard 2008, pocketutgåva Folio 2009, tryckt 2022; 254 s.; finns i svensk övers. av Maria Björkman, Åren, Norstedts 2020). Annie Ernaux, årets nobelpristagare, debuterade redan 1974, och på 1980-talet översattes några av hennes romaner till svenska. Sedan svalnade intresset här innan Norstedts, med fint litterärt väderkorn, gav ut denna bok, som 2008 hade inneburit hennes inträde i det litterära finrummet.

Liksom Proust spanar Ernaux efter den tid som flytt men med helt andra litterära medel. Boken saknar genrebestämning. Den är en tidskrönika och en självbiografi, men det självbiografiska inskränker sig till korta avsnitt, där författaren reflekterar över vad tiden gör med henne. Man får brottstycken av barn- och ungdom, utbildning, familjeliv, arbetsliv, kärleksliv, men ingen helhet. Sitt författarskap berör hon över huvud taget inte; man kunde tro att Les années var hennes debut. I huvudsak är boken en krönika över det franska samhällets utveckling från Ernaux’ födelseår 1940 till 2006. Tonvikten ligger på hur livet förändras för folk i allmänhet, med rikhaltig exemplifiering (ibland tröttande uppräkning) av prylar, sånger, filmer, artister. Mer abstrakta företeelser som den förändrade moraluppfattningen får också stort utrymme, särskilt synen på ungas sexualliv och sex före äktenskapet. Som svensk läsare i ungefär samma ålder är man märkligt hemmastadd och känner igen sig i väldigt mycket, utom (den katolska) kyrkans grepp över sinnena ännu på 1950-talet. Människorna beskrivs som ett opersonligt kollektiv och omtalas mest med det inkluderande pronomenet on (eg. ’man’ men används talspråkligt för ’vi’). Historien uppfattas som kontinuerligt pågående, varför framställningens tempus genomgående är imparfait och inte den avslutade enstaka handlingens passé simple eller talspråkets passé composé. Att greppet är helt medvetet framgår av de sista sidorna i boken, där Ernaux skissar planen för den bok vi just läst. Jag vet inte hur stilgreppet uppfattas av franska läsare; själv tycker jag det i längden gör läsningen monoton.

Annie Ernaux är känd som vänstersympatisör (hon stödde t.ex. den radikala vänstermannen Mélanchon i presidentvalet i våras), men av det märks mest en lätt ironi i beskrivningen av konsumtionssamhällets framväxt. Humor är annars inte Ernaux’ starka sida.

Om man kan bortse från att läsningen har svårt att engagera åtminstone denne läsare, har boken absolut ett värde som tidsspegel och som självporträtt, det senare dock i tunnaste laget. Den personliga djupnivån under den skenbart opersonliga ytan, och många pregnanta formuleringar, vittnar om att Ernaux är en skicklig författare.

För den som, i likhet med mig, har sina franskkunskaper i huvudsak från gymnasiet och universitetet på 1960-talet är språket inte alltid så lätt. Annie Ernaux skriver en ledig prosa med många inslag från vardagsspråk. Jag måste ofta gå till ordböckerna, men ibland gick till och med den modernaste fransk-svenska ordboken bet. Tur då att man kan googla.

Journalisten som blev politiker

2022-10-30 Isabella Lövin: Oceankänslan. Om behovet av en berättelse (Natur & Kultur 2022; 268 s.). Jag har, i motsats till den stora majoriteten av den svenska väljarkåren, stort förtroende för Miljöpartiets förra språkrör och statsråd Isabella Lövin. Och efter läsningen av denna bok än större respekt för hennes engagemang, seriositet och sakkunskap. I en tid som premierar politikers slagfärdighet och gå-genom-rutan-egenskaper har hon varit en välgörande avvikare.

Bland annat om detta handlar hennes bok, som kan beskrivas som en politisk memoar och en debattskrift om de krafter som försöker lyfta fram de lösningar som faktiskt finns för klimatfrågan och de krafter som bromsar och motarbetar. I första kapitlet, utgående fån sin debut som språkrör, bryter hon, med all rätt, staven över SvT:s s.k. partiledardebatter, som i själva verket är hårt styrda utfrågningar där den som inte strikt följer den förutbestämda mallen blir bryskt avbruten av programledarna. Varför samlar sig inte partiledarna och gör uppror mot denna mediala diktatur?

Sedan går hon ut i världen. Lövins politiska karriär hade sin upprinnelse i den mycket uppmärksammade boken Tyst hav (2007). Hon engagerades i Miljöpartiet, valdes in i EU-parlamentet 2009 och var en drivande kraft i förändringen av EU:s fiskepolitik. Med återhållen vrede skildrar hon rovdriften på havets resurser, där det storskaliga trålfisket leder till beståndens kanske oåterkalleliga kollaps. I ett annat kapitel blickar hon tillbaka på när miljöfrågorna började ventileras i politiken och där konservativa politiker som Lyndon Johnson och Margaret Thatcher var tidigt ute och det verkade råda konsensus om vikten av att snabbt ta fram alternativ till fossila bränslen. Men så blir det tyst, och bl.a. Thatcher svänger. Vad har hänt? Jo, de stora oljebolagen anlägger moteld med alla sina ekonomiska resurser och politikerna backar. I Lövins ögon är bolagen den enskilt viktigaste faktorn i klimatpolitikens stagnering.

Samtidigt är hon hoppfull om politiken. Hon ger ett, möjligen väl detaljerat, åskådningsexempel från sin ministertid, där en reform av utsläppsrätterna är på tapeten. Det blir många turer fram och tillbaka, hårda manglingar och försök till urvattnade kompromisser. Men med tufft ledarskap och en verklig vilja att komma överens är ett enligt Lövin bra avtal till sist i hamn. Detta kallar hon ”politiskt hantverk. Politik på riktigt”. Men många gånger är den politiska oviljan starkare än den politiska viljan. Det är nedslående att läsa om alla dessa konferenser i FN:s regi där ingenting händer trots att alla känner de katastrofala följderna av en global temperaturstegring på två grader eller över. I ett känslostarkt avsnitt får Kiribatis president komma till tals. Hans lilla örike kommer att försvinna om havsnivån höjs två meter.

Och oceankänslan? Det är en känsla släkt med en religiös upplevelse men utan gudomlig närvaro, beskriven först i ett brev 1927 från Romain Rolland till Sigmund Freud. För Isabella Lövin är den känslan av att vara en del av allt levande och triggas av konkreta naturupplevelser: ”[J]ag känner den när månen hänger stor och orange vid horisonten, jag känner den i kattens mjuka tass, i snökristallernas regnbågsgnister i solen, i gammeltallens sega vridning för att skydda sig mot havsvinden”. Lövin är journalist i grunden, och skriva kan hon. Det här är en politikermemoar med litterära kvaliteter samtidigt som den är angelägen läsning.

Minnena kommer glimtvis åter

2022-01-07 Göran Greider: Barndomsbrunnen. En historia om sjukdom och minne i brutna rader (Ordfront 2021; 349 s.). I ett efterord klargör Göran Greider hur han redan från början bestämt sig för att vara öppen med den cancersjukdom han diagnostiserades med på hösten 2020 efter att ha lidit av andra symtom under året. Öppen har han också varit i tidningsartiklar och intervjuer. Men aldrig så öppen som i denna bok.

Barndomsbrunnen är genreöverskridande på flera sätt. Till innehållet är den en blandning av sjukdagbok och självbiografiska anteckningar med tonvikt på barndomen. Till formen är den i huvudsak poesi (undertitelns ”brutna rader”) men med prosastycken inlagda på flera ställen. Mot slutet försöker Greider sig på bunden och rimmar vers på några ställen (med blandat resultat får jag säga), men till helt övervägande delen är det konventionellt modernistisk obunden vers. Inga skiljetecken, men versal där ny mening sammanfaller med radbörjan. På några ställen bryts textflödet av fristående dikter, med titel och konventionell interpunktion. Språket är genomgående konkret och mer prosaiskt än poetiskt men ändå sinnligt och inbjudande.

Greider låter oss ta del i detalj av sina sjukdomstillstånd och sina behandlingar. Han är rationell och utan självömkan, visar ingen rädsla. Han ogillar att vara svag och beroende men är tacksam mot dem som vårdar honom, främst undersköterskorna, och mot hustrun Berit, som boken är en enda lång kärleksförklaring till. Sjukdomen får honom också att ta itu med existensens grundläggande frågor, med ett nyvaknat intresse för religionen.

Och så är det minnena, som bara kommer till honom och pockar på att skrivas ner. Uppväxten i Vingåker med en respekterad men distanserad far, em älskad mor och två äldre halvbröder på hennes sida samt två yngre bröder. Betydelsebärande episoder ur vardagslivet, familjen, småortstillvaron med kamrater och grannar som man inte alltid drog jämt med. Klassperspektivet är ständigt närvarande. Kontinuiteten fram till dagens Göran tas till vara i dikter om tonårstiden och från den yngre vuxenåldern, men tyngdpunkten på barndomsvärlden är stark.

Göran Greider har ju i många år varit en färgstark och allestädes närvarande debattör, som jag uppfattat som en sympatisk person, humoristisk och självironisk, men vars åsikter jag oftast inte delat. I denna av naturliga skäl mycket personliga bok kommer jag honom än närmre in på livet utan att min uppfattning jävas. Det är en varm och paradoxalt trösterik text, som dessutom är mycket vacker. Jag är väldigt förtjust i den här boken.

Jag avslutar med att återge en dikt, vald lite på måfå men, tycker jag, hyfsat representativ. Teckningen som omtalas har blivit omslagsbild till boken.

Min lärarinna var nog mer kristen än skolan krävde
Men jag blir rörd, jag har ju allt det där kvar i mig
som ett brus från orgeln hon trampade på
På själens väggar hänger den goda moralen
som barnteckningar det ej går att värja sig mot
Och så ser jag den där ladusvalan i vaxkrita
som jag ritade i andra klass
hisnande störta genom de gula pappren

Röster i radio – hur ska det låta?

2021-08-13 Åke Jonsson: Radion och språket. Om lyssnare, hallåmän, språkvård, dialekter och svordomar (Morfem 2021; 208 s.). Som man kan ana av undertiteln är detta en bok som drar åt lite olika håll. Det är helt följdriktigt med tanke på författarens bakgrund. Åke Jonsson, född 1941 och uppvuxen i Holmsund, var i tjugoårsåldern hallåman och medarbetare på radions sportredaktion. Han återvände norrut och doktorerade på Sven Jerrings radiospråk. Mellan 1981 och 1991 var han radions första fast anställda språkvårdare för att än en gång återvända till Umeå och universitetet. Radiot har han varit sedan han var fem.

Vilken sorts svenska som skulle talas i radion var en central fråga från Radiotjänsts begynnelse 1925. Att programtjänstemän skulle tala en dialektfri standardsvenska var normen ända till 1970-talet, även om den inte alltid följdes till punkt och pricka. För radiotalare utanför bolaget var regeln inte lika strikt, men även dessa hade att hålla sig så nära riksspråket de kunde. Språkbruket var från början skriftspråksnära och manusbundet, till och med diskussioner och intervjuer gjordes med förberedda manus: ett slags radioteater, som Åke Jonsson skriver. Han tecknar en tämligen linjär utveckling mot allt större frihet: regional variation, mer talspråksnära. Men med det talade språkets spontanitet blir språkriktighets- och språkvårdsfrågorna allt flera. Svordomar i radio, de, di eller dom (var sitt helt kapitel), artjitekt och dirisjent, fjord eller fjård, har alla gamla anor. I kapitlen om sina egna radioår blir Åke Jonsson mer personlig när han berättar om sitt arbete och om konkreta språkfrågor. Men författarens berättarglädje skiner igenom i hela texten, som dessutom är kryddad med allahanda anekdoter om radiolegendarer som Sven Jerring, Lars Madsén och Lennart Hyland och Jonssons mer jämnåriga sportkolleger Åke Strömmer, Lars-Gunnar Björklund och Tommy Engstrand.

Åke Jonsson har velat skriva (och Maria Sjödin på Morfem har velat ge ut) en underhållande bok om ett liv i radions tjänst, men en som samtidigt seriöst greppar historien om radion och språket och radiospråket. Både författaren och förlaget är att gratulera till det föreliggande resultatet!

Ett bokslut och ett avsked

2021-07-18 Karin Wiklund: En ordnad reträtt om arbete med bostäder 1963–1998 (egen utgivning; 100 s.). Det tar emot att skriva denna anmälan eftersom vår kära vän Karin gick bort 29 april i år, vilket meddelas i bokens sista mening. Karin hade gjort den helt klar men den var ännu inte utgiven. Hon hade varit sjuk i över tio år och beskriver, saklig som alltid, sin sjukdomshistoria i ett efterord med den bistert humoristiska titeln ”Karins samlade värk”. Boken är den avslutande delen i en trilogi, vars två tidigare delar jag skrivit om och för enkelhets skull återpublicerar nedan. Den första delen handlade om hantverkstraditioner i Karins hemtrakter Ådalen och Nolaskogs i Ångermanland, den andra om själva uppväxtmiljön. Denna handlar om hennes 35 år i bostadsbranschen.

Det är inga regelrätta memoarer, även om Karin släpper till en del minnesbilder. Talande är den från hösten 1959. Karin står framför porten till Handelshögskolan i Stockholm, där hon ska studera, men den småväxta bondjäntan får inte upp det massiva ekverket, inte ens med hjälp av (den lika småväxta) arbetartösen Monica från Norrköping. En vaktmästare hjälpte in dem med kommentaren:” Flickor, vart ska ni? Ni har förmodligen gått fel!” Där grundlades en livslång vänskap mellan Karin och Monica, sedermera Sundström och framgångsrik politisk tjänsteman och myndighetschef.

Men det är bostäderna som står i centrum: planering, byggande, boendemiljö. Genom sitt arbete på Svenska Bostäder tog Karin aktiv del i förverkligandet av miljonprogrammet, som hon beskriver i bokens längsta kapitel. Hon försvarar det för dess goda intentioner och för bostädernas höga standard. Ekonomen utvecklas alltmer till en humanist för vilken de mänskliga kvaliteterna i boendet blir det centrala. Sina visioner får hon förverkliga som vd i SKB, Stockholms kooperativa bostadsförening. Under hennes ledning färdigställs flera uppmärksammade och prisbelönade byggen i bl.a. Botkyrka, Grönviksvägen i Bromma och Sankt Eriks-området på Kungsholmen. Viktigt för Karin var t.ex. att anlita inredningsarkitekter redan på planeringsstadiet, vilket bl.a. bidragit till mer lättstädade badrum.

Det finns en feministisk vinkel, grundlagd på det mansdominerade Handels, på allt vad Karin gör, både på arbetsplatsen och i byggprojekten. I ett av bokens sista kapitel hävdar hon att bostäder är ”En perfekt bransch för kvinnor”. Jag tror inte man behöver vara särartsfeminist för att inse att kvinnor i gemen tänker mer på miljö och praktiska detaljer i bostaden, så viktigt för Karin. Och fastighetsbranschen har verkligen blivit ganska jämställd på alla nivåer: arkitekter, byggledare, bolagschefer.

Som vanligt tryfferar Karin sin framställning med korta utvikningar åt olika håll, vilket gör läsningen lustfylld. Det är en bonus, för hon skriver så bra, klart och lättfattligt, även i de mest seriösa avsnitten. Och liksom de andra volymerna är denna snyggt layoutad och rikt illustrerad, bl.a. med foton av dotterdottern Klara Genlund. Bokern borde spridas till en mycket bredare läsekrets än Karins vänner och bekanta. Inte minst borde den locka alla med intresse för samhällsplanering och stadsarkiteltur.

(Den som vill få tag på denna eller någon av de andra böckerna bör kontakta Karins make Esbjörn Olsson, Hemslöjdsvägen 4, lgh 1101, 167 31 Bromma.)

* * *

[2018-07-17] Karin Wiklund (text) & Klara Genlund (foto): En ordnad reträtt. Om slöjd återbruk och textil konst. Karin Wiklund, god vän till min fru och mig, är uppväxt på en gård i Ångermanland. Efter en karriär inom samhällsplanering och i bostadssektorn har hon efter pensionen återknutit till sin barndoms hantverkstraditioner och själv blivit en duktig väverska och sömmerska. Klara Genlund är hennes tonåriga dotterdotter som fotograferar som ett proffs. Bokens titel syftar på att den gamla hemslöjden varit under attack men reorganiserar sig och håller ställningarna. Det är en tunn, snyggt layoutad volym där olika aspekter på slöjden behandlas i korta kapitel, vanligen över ett eller två uppslag. Respekt för hantverket och kärlek till resultatet genomsyrar denna välskrivna och mycket sympatiska bok.

* * *

[2019-07-10] Karin Wiklund (text) & Klara Genlund (bilder): En ordnad reträtt till mitt Ådalen och mitt Nolaskogs (2019, eget förlag). Karin Wiklund (f. 1938) växte upp på en bondgård i Ådalen, söder om kultur- och språkbarriären Skuleskogen, med rötter också norr om skogen, Nolaskogs. Hon genomgick Handelshögskolan i Stockholm i början av 1960-talet som en av få kvinnor och hade en framgångsrik yrkeskarriär i bostadsbranschen. Hon är också en god vän sedan många år. Fotografen Klara Genlund, 19 år, är hennes dotterdotter.

Förra året gav samma duo ut en bok om traktens hantverkstraditioner; jag gentar min anmälan av den sist i denna artikel. Denna volym är mer personlig, men det är ändå inte Karin själv som står i fokus utan bygden och människorna som formade den och formades av den, i första hand Karins föräldrar och far- och morföräldrar. Det är minnesbitar som fogas samman associativt snarare än kronologiskt, och författaren gör en hel del exkurser om personer och händelser i trakten, som Ådalshändelserna 1931, dragspelstillverkning, Lubbe Nordström och Franz Berwald. De egna återupplevda minnena och episoderna beskrivs känslostarkt i sak men återhållet i form. Boken är snyggt utformad och illustreringen både instruktiv och originell. Karin lämnade bygden för att inte återvända, men hoppet om en framtid förkroppsligas i den unga Klara och hennes jämnåriga väninna Ida, som får komma till tals i slutet av boken.

Karin ställer i utsikt ytterligare en volym, som ska handla mer om henne själv och hennes yrkesliv. Jag ser fram mot den.