Ett bokslut och ett avsked

2021-07-18 Karin Wiklund: En ordnad reträtt om arbete med bostäder 1963–1998 (egen utgivning; 100 s.). Det tar emot att skriva denna anmälan eftersom vår kära vän Karin gick bort 29 april i år, vilket meddelas i bokens sista mening. Karin hade gjort den helt klar men den var ännu inte utgiven. Hon hade varit sjuk i över tio år och beskriver, saklig som alltid, sin sjukdomshistoria i ett efterord med den bistert humoristiska titeln ”Karins samlade värk”. Boken är den avslutande delen i en trilogi, vars två tidigare delar jag skrivit om och för enkelhets skull återpublicerar nedan. Den första delen handlade om hantverkstraditioner i Karins hemtrakter Ådalen och Nolaskogs i Ångermanland, den andra om själva uppväxtmiljön. Denna handlar om hennes 35 år i bostadsbranschen.

Det är inga regelrätta memoarer, även om Karin släpper till en del minnesbilder. Talande är den från hösten 1959. Karin står framför porten till Handelshögskolan i Stockholm, där hon ska studera, men den småväxta bondjäntan får inte upp det massiva ekverket, inte ens med hjälp av (den lika småväxta) arbetartösen Monica från Norrköping. En vaktmästare hjälpte in dem med kommentaren:” Flickor, vart ska ni? Ni har förmodligen gått fel!” Där grundlades en livslång vänskap mellan Karin och Monica, sedermera Sundström och framgångsrik politisk tjänsteman och myndighetschef.

Men det är bostäderna som står i centrum: planering, byggande, boendemiljö. Genom sitt arbete på Svenska Bostäder tog Karin aktiv del i förverkligandet av miljonprogrammet, som hon beskriver i bokens längsta kapitel. Hon försvarar det för dess goda intentioner och för bostädernas höga standard. Ekonomen utvecklas alltmer till en humanist för vilken de mänskliga kvaliteterna i boendet blir det centrala. Sina visioner får hon förverkliga som vd i SKB, Stockholms kooperativa bostadsförening. Under hennes ledning färdigställs flera uppmärksammade och prisbelönade byggen i bl.a. Botkyrka, Grönviksvägen i Bromma och Sankt Eriks-området på Kungsholmen. Viktigt för Karin var t.ex. att anlita inredningsarkitekter redan på planeringsstadiet, vilket bl.a. bidragit till mer lättstädade badrum.

Det finns en feministisk vinkel, grundlagd på det mansdominerade Handels, på allt vad Karin gör, både på arbetsplatsen och i byggprojekten. I ett av bokens sista kapitel hävdar hon att bostäder är ”En perfekt bransch för kvinnor”. Jag tror inte man behöver vara särartsfeminist för att inse att kvinnor i gemen tänker mer på miljö och praktiska detaljer i bostaden, så viktigt för Karin. Och fastighetsbranschen har verkligen blivit ganska jämställd på alla nivåer: arkitekter, byggledare, bolagschefer.

Som vanligt tryfferar Karin sin framställning med korta utvikningar åt olika håll, vilket gör läsningen lustfylld. Det är en bonus, för hon skriver så bra, klart och lättfattligt, även i de mest seriösa avsnitten. Och liksom de andra volymerna är denna snyggt layoutad och rikt illustrerad, bl.a. med foton av dotterdottern Klara Genlund. Bokern borde spridas till en mycket bredare läsekrets än Karins vänner och bekanta. Inte minst borde den locka alla med intresse för samhällsplanering och stadsarkiteltur.

(Den som vill få tag på denna eller någon av de andra böckerna bör kontakta Karins make Esbjörn Olsson, Hemslöjdsvägen 4, lgh 1101, 167 31 Bromma.)

* * *

[2018-07-17] Karin Wiklund (text) & Klara Genlund (foto): En ordnad reträtt. Om slöjd återbruk och textil konst. Karin Wiklund, god vän till min fru och mig, är uppväxt på en gård i Ångermanland. Efter en karriär inom samhällsplanering och i bostadssektorn har hon efter pensionen återknutit till sin barndoms hantverkstraditioner och själv blivit en duktig väverska och sömmerska. Klara Genlund är hennes tonåriga dotterdotter som fotograferar som ett proffs. Bokens titel syftar på att den gamla hemslöjden varit under attack men reorganiserar sig och håller ställningarna. Det är en tunn, snyggt layoutad volym där olika aspekter på slöjden behandlas i korta kapitel, vanligen över ett eller två uppslag. Respekt för hantverket och kärlek till resultatet genomsyrar denna välskrivna och mycket sympatiska bok.

* * *

[2019-07-10] Karin Wiklund (text) & Klara Genlund (bilder): En ordnad reträtt till mitt Ådalen och mitt Nolaskogs (2019, eget förlag). Karin Wiklund (f. 1938) växte upp på en bondgård i Ådalen, söder om kultur- och språkbarriären Skuleskogen, med rötter också norr om skogen, Nolaskogs. Hon genomgick Handelshögskolan i Stockholm i början av 1960-talet som en av få kvinnor och hade en framgångsrik yrkeskarriär i bostadsbranschen. Hon är också en god vän sedan många år. Fotografen Klara Genlund, 19 år, är hennes dotterdotter.

Förra året gav samma duo ut en bok om traktens hantverkstraditioner; jag gentar min anmälan av den sist i denna artikel. Denna volym är mer personlig, men det är ändå inte Karin själv som står i fokus utan bygden och människorna som formade den och formades av den, i första hand Karins föräldrar och far- och morföräldrar. Det är minnesbitar som fogas samman associativt snarare än kronologiskt, och författaren gör en hel del exkurser om personer och händelser i trakten, som Ådalshändelserna 1931, dragspelstillverkning, Lubbe Nordström och Franz Berwald. De egna återupplevda minnena och episoderna beskrivs känslostarkt i sak men återhållet i form. Boken är snyggt utformad och illustreringen både instruktiv och originell. Karin lämnade bygden för att inte återvända, men hoppet om en framtid förkroppsligas i den unga Klara och hennes jämnåriga väninna Ida, som får komma till tals i slutet av boken.

Karin ställer i utsikt ytterligare en volym, som ska handla mer om henne själv och hennes yrkesliv. Jag ser fram mot den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s