Den kränger men kör inte av vägen

2026-03-10 Nils Håkanson: Bandy Futura (Nirstedt/litteratur 2025; 267 s.). Den här romanen är lika knäpp som de personer och händelser den skildrar. Detta sagt som beröm. Den kränger hit och dit, börjar lysande, tappar sedan betänkligt i tempo och intensitet men kommer tillbaka med bravur. Så som en bandymatch kan vara.

Boken är i första hand en kärleksförklaring till bandysporten som den utövas i Sverige, särskilt av alla dessa ideellt verksamma spelare, ledare och funktionärer i klubbar på mindre orter som håller till långt ner i seriesystemet. Den ställning sporten har i folkdjupet gör att den inte på allvar är hotad, även om det kan se så ut på elitnivå, där konkurrensen från ishockeyn stundom kan tyckas bli övermäktig. Det tycks vara författarens åsikt.

Denna verksamhet skildras genom romanens huvudberättelse. Den måttligt framgångsrika dokumentärfilmaren Sanna har fått i uppdrag av stiftelsen Bandy Futura att göra en film om sporten. Bakom stiftelsen står en äldre, lite trött företagare och hans dynamiska dotter. Problemet är att de har helt olika uppfattning om vad filmen ska handla om, och vi får följa hur Sanna pendlar mellan dem, försöker jämka men till sist hittar på något eget. Runt Sanna grupperar sig ett litet gäng kufar och bandynördar som hon reser tillsammans med till bandyarenor runtom i Sverige. En av dem, ”före detta poeten” Anders Malm har skrivit en text om bandyspelets historia, som vi får läsa växelvis med huvudhandlingen. Den är, såvitt jag kan bedöma, helt saklig till en början, men så småningom flippar texten ut och blir känslomässig och polemisk.

Genom denne Malm dras Sanna in i en Romeo och Julia-historia. Sigrid, dotter till en välbärgad byggmästare i Sundsvall, och Darre (egentligen Evindar), som till en kurdisk invandrare med sämre ekonomi, båda 17 år, bestämmer sig för att leva ihop och rymmer hemifrån. Deras historia är en ytterligare bihandling som återkommer i växelspel med de andra två och nog den som ger mest liv åt berättelsen.

Nils Håkanson är en skicklig författare med full språklig koll både på narrationen, Sannas inre monologer fyllda av självtvivel och dialogen med nördarnas och ungdomarnas talspråk. Romanens uttjänta färdtjänstbuss kränger på de usla byvägarna, hotar rentav att köra i diket, men rätar upp sig och styr sedan med god fart och med föraren säker vid sin ratt, in på de sista sidornas trygga p-plats vi Sjöaremossens isbana i Frillesås. Eller om det är Flottarevallen i Sandslån.

En lågmäld Strindberg

2026-02-27 August Strindberg: Ensam (1903; i Skrifter IX, red. Gunnar Brandell, 1946, faksimilutgåva 1983; 57 s.). Det är svårt att genrebestämma det här lilla verket. Det har ömsom kallats roman, ömsom novell, men är knappast någondera. För mig liknar den mest den ”tankebok”, som Hjalmar Söderberg sex år senare benämnde sin Hjärtats oro. En författare lever ensam, om än inte helt isolerad, och reflekterar över sin belägenhet och om annat som kommer för honom, samtidigt som han dagboksaktigt berättar om sin dagliga tillvaro i sina hyrda rum. En väsentlig skillnad är att Söderberg är helt sig själv, medan Strindberg låter ett anonymt ”jag” föra ordet. Detta jag är inte helt identiskt med författaren; bland annat säger han sig vara änkling och ha en sjuttonårig son i Amerika. Samtidigt står det helt klart att tankarna och reflexionerna är Strindbergs egna. Ett tidigt fall av autofiktion alltså.

På boksidorna möter en annan Strindberg än den vi är vana vid, inte rabulisten, den oförsonlige sanningssägaren. Författaren här är lågmäld, eftertänksam, erkänner egna fel och brister och kan glädjas åt andras lycka fast han själv är olycklig. När han är på det humöret kan han uttrycka sig i idyllisk poesi. Han iakttar sina grannar och fantiserar ihop levnadsöden åt dem. Korta essäistiska avsnitt om valfrändskaper som Balzac och Goethe är små höjdpunkter. Visst sticker ressentiment och bitterhet fram då och då, men det ändrar inte helhetsintrycket. Strindbergs språk är som alltid en njutning, så läsningen blir en upplevelse utöver det vanliga.

Form, innehåll, omfång: allt är nedtonat i denna skrift, som har högt anseende bland litteraturvetare och -kritiker men annars nog inte är så känd. Jag har härmed dragit mitt strå till stacken för att sprida kunskapen om detta lilla mästerverk.

Kracht förnyar sig – men varför?

2026-02-16 Christian Kracht: Air (2025; svensk övers. Anna Bengtsson, Ersatz 2025; 206 s.). Trots att vi diskuterat den i min bokcirkel (innan jag själv hunnit läsa den) hade jag inte förstått vad det var för slags bok. En blandning av realism och fantastik av ett slag som jag inte riktigt trivs med. Air påminner lite om en annan roman som jag skrivit om, Murakamis Staden och dess ovissa mur. Renodlad fantasy är en annan sak, men att blanda så här …

Det börjar i en rätt trivial verklighet. Inredningsarkitekten Paul från någonstans på den europeiska kontinenten (kanske Schweiz) har bosatt sig på Orkneyöarna för en eremittillvaro som han eftersträvat. Faktum är att han drömmer om ett än mer isolerat tillhåll. Han skapar sig ett visst namn som färgexpert, och när han får en inbjudan från en tidskrift med redaktion i Stavanger tackar han omedelbart ja. På plats i Norge möter han ett annat original, utgivaren Cohen (det finns ingen förklaring till att han bär detta typiskt judiska namn). När Paul besöker den enorma datorhall som han ska färgsätta drabbas den av en kraftig elektromagnetisk puls, och Paul försvinner spårlöst.

Men redan innan Paul avrest till Stavanger förs läsaren in i en annan värld. Där har den föräldralösa men mycket kapabla flickan Ildr med pilbåge vådaskjutit en man i tron att han var ett rådjur. Hon vårdar mannen och läker hans sår. Men hertigens män är ute efter mannen som besitter märkliga kunskaper, och efter en blodig strid tvingas de båda fly under förfärliga strapatser. Att mannen är Paul förstår man så småningom, och därmed är kopplingen mellan världarna gjord.

Jag återger inte mer av handlingen i det som i fortsättningen är en rätt renodlad fantasyroman och som sådan välgjord och spännande. Men jag måste erkänna att jag inte förstår författarens intentioner. Temat om våld och rätt tillförs inget nytt. Att hålla ihop i grupp är bättre än att isolera sig och ger större chanser att överleva mot svåra odds, jovisst. Jag har svårt att förstå att just denna roman, som helt saknar Krachts vanliga humor, blivit hans största framgång. Eurotrash, som jag skrev om nyligen, är bra mycket bättre i mina ögon.

Autofiktiv roadtrip

2026-02-04 Christian Kracht: Eurotrash (Kiepenheuer & Witsch 2021; 210 s). Jag tror det var när den här boken kom ut på svenska som jag först uppmärksammade Christian Kracht. Jag har varit nyfiken på den, och på honom, men nu skulle jag egentligen ha läst hans senaste, Air, i en bokcirkel jag är med i. Bibliotekskön var dock för lång, så jag fick ta en annan bok: Eurotrash, i original på tyska, som råkade finnas inne. Jag blev inte besviken.

Detta är autofiktion. Huvudpersonen Kristian Kracht, hans föräldrar och mor- och farföräldrar har i boken biografier som överensstämmer med författarens och hans anhöriga. Och det är viktigt. C.K, den verklige och den fiktive, försöker komma till rätta med att hans morfar var en ledande nazist, som slapp lindrigt undan i denazifieringen efter kriget, och att hans far, i egenskap av tidningskungen Axel Springers högra hand kunde bygga upp en stor förmögenhet med hus runtom i Europa och en värdefull samling av tyska expressionister. Föräldrarna var tyskar, men Christian växte upp i Schweiz, ett land han innerligt avskyr: dess penningdyrkan, dess brist på kultur och till och med vanlig hyfs. I avskyn till sitt hemland kan han påminna om grannlandet Österrikes Thomas Bernhard, men Krachts svartsyn är inte lika djup.

Familjebakgrunden och författarens/huvudpersonens reflexioner får vi läsare lära känna under resans gång, den resa runtom i västra Schweiz som Christian företar med sin mor (och som framstår som rent fiktiv). Modern, 80 +, bor i Zürich, är sjuklig och drog- och alkoholberoende. Christian besöker henne motvilligt men trevar efter något slags försoning. Han får idén att de ska ut och resa; de tar en taxi, först till banken, där modern tar ut 600 000 franc i kontanter, sedan mot Christians barndomsmiljöer i kantonen Bern, med linbana till en alpplatå för att se edelweiss i deras rätta miljö (vilket misslyckas), därefter till franskspråkiga Schweiz (Welschland): Montreux och Genève. Den senare staden är ännu värre än det avskyvärda Zürich: ”… diese furchtbare, verlogene, eiskalte protestantische Stadt, voller Angeber und Aufschneider [skrävlare] und Erbsenzähler [pedantiska snåljåpar]. Calvingrad hatten wir Genf immer gennant,”

Sådana tirader kunde bli outhärdliga i längden, men det som gör romanen njutbar är författarens humor. Det är helt enkelt en förbålt rolig bok, full av situationskomik och kvicka repliker i rapp dialog. Min studenttyska räckte ganska långt, men det fanns förstås en hel del ord jag inte kände till, och meningsbyggnaden i de berättande partierna var stundom rätt invecklad.

En klassiker – mer aktuell än på länge

2026-01-04 Arthur Koestler: Natt klockan tolv på dagen (1940; svensk övers. Tore Zetterholm 1941, Tidens Förlag 1955; 256 s.). Den ungersk-judiske Arthur Koestler var min ungersk-judiske svärfars jämnåriga favoritförfattare. Den här volymen, som jag inte mindes att jag hade, kommer med all säkerhet från min hustrus föräldrahem.

Koestler hade varit kommunist under 1930-talet men kommit till insikt om den sovjetiska regimens sanna natur, och denna roman blev hans uppgörelse med den. (Trots att han aldrig nämner Sovjetunionen, kommunistpartiet eller Stalin vid namn.) Den kan läsas som ett försök till psykologisk förklaring till hur det gamla partikoryféerna kunde erkänna sig skyldiga till de groteska anklagelserna i Moskvaprocesserna: i korthet den sista tjänst de kunde göra den rörelse de så blint trott på, den regim de så hängivet tjänat. Men den dialog Koestler låter utspinna sig mellan den fängslade partiveteranen Rubasjov och hans båda förhörsledare, den jämnårige Ivanov och den yngre Gletkin, formar sig till en större idédebatt om bolsjevismens väsen och revolutionens krav. Måste partiets vilja styra även på detaljnivå? Om det är beslutat att bygga flera men mindre ubåtar, ska det då bedömas som sabotage och vara belagt med dödsstraff att argumentera för att i stället bygga färre men större? Och är ändamålet, revolutionens slutliga seger, värd vilka medel som helst, som miljoner människors död, vilket Gletkin hävdar?

För den som inte känner till romanen låter detta kanske torrt och teoretiskt, men Koestler är en alldeles för skicklig romanförfattare för gå i en sådan fälla. Skildringen av Rubasjovs fängelsetillvaro är trots gråheten och fukten i cellerna färgstark, och språket i dialogerna (som ofta övergår i monolog från förhörsledarens sida) är spänstiga och saknar inte inslag av humor. Dramatiska scener förhöjer spänningen, glesa kontakter med andra fångar bidrar med lite mänsklig värme.

Natt klockan tolv på dagen har med all rätt klassikerstatus. Man kan läsa om den i essäer och vetenskapliga artiklar. I dagens värld finns det också goda skäl att läsa om den eller läsa den för första gången. Och beröras av ett människoöde och imponeras av Koestlers politiska klarsyn och litterära förmåga.

Blivande Nobelpristagare på gott humör

2026-01-07 László Krasnahorkai: Den sista vargen (2009; svensk övers. Daniel Gustafsson, Norstedts 2020; 128 s.). Det här är en samling av tre noveller. Den längre titelnovellen följs av två kortare, som hänger ihop med varandra. Titelnovellen är skriven på det för fattaren typiska sättet utan punkter, medan de andra två är mer konventionellt interpunkterade. I det här kortare formatet har Krasznahorkai släppt loss mer av den humor som alltid finns i has författarskap men inte så ofta får framträda.

Vilda eller förvildade djur är temat för alla tre berättelserna. I titelnovellen får en författare på dekis, som mest sitter på en bar i Berlin, i uppdrag att skriva en bok om den sista vargen i regionen Extramadura i Spanien, med arvode och alla omkostnader betalda. Det är författaren själv som efter återkomsten sitter i baren och berättar för bartendern och andra gäster om sina upplevelser: hur han, en kvinnlig tolk och chauffören åker runt och letar efter vittnesmål om den sista vargen och dess öde. Det där med ”den sista vargen” visar sig ingalunda självklart, och historien blir alltmer invecklad, och någon bok blir det förstås aldrig. Med det berättartekniska metaplanet ifrågasätter historien sin egen trovärdighet, samtidigt som man läser den som en underhållande skröna.

I de två kortare novellerna ”Herman” och ”Slutet för ett hantverk” har en pensionerad jägmästare fått i uppdrag att utrota alla rovdjur inim ett skogsområde, ett uppdrag han tar sig an med stor entusiasm och uppfinningsrikedom (jag kom att tänka på P.C. Jersilds Grisjakten). Men han börjar tvivla på rättfärdigheten i uppdraget och vänder sig i stället mot människorna med om möjligt ännu större uppfinningsrikedom. Denna moraliska betraktelse får en amoralisk sidobelysning i den sista novellen, där historien ses med ögonen hos några officerare och deras älskarinnor, som har tagit in på ett hotell i området för att idka gruppsex. Temana om sanning och lögn, moral och omoral i all ära; jag läser detta främst som utmärkt underhållning av en blivande Nobelpristagare på gott humör.

Skön litteratur som läses för sin egen skull

2025-12-18 Erik Bergqvist: Ljustäljaren. Roman om en flamländsk mästare (Nirstedt/litteratur 2025; 285 s.). Poeter borde skriva fler romaner. Så tänker jag efter läsningen av denna kärleksfulla lyriska fantasi över en längst svunnen tid och en människa som vistats i den, känd genom sitt verk men föga så genom sitt liv. Han är i eftervärlden känd som Josquin Desprez eller Des Prez men gick i samtiden under en mängd varianter på detta. På hans förstaspråk nederländska (flamländska) kan han ha hetat Josse, smekform Josken, som förfranskades till Josquin. Hans sångröst upptäcktes tidigt och han sändes hemifrån som gosse för att skolas på olika håll i Flandern och angränsande trakter. Hans begåvning och växande rykte som tonsättare förde honom runt till furstehov i Frankrike och Italien innan han i femtioårsåldern återvände till sina hemtrakter. Han var född i början av 1450-talet och dog 1521.

I korta kapitel, närmast tablåer, berättar Erik Bergqvist, poet med åtta diktsamlingar bakom sig och kritiker, både poetiskt, sakligt och humoristiskt om sin huvudperson och om den oroliga tid han lever i. Josquin för ett kringflackande liv i en orolig värld, men det är ingen pikaresk, just ingen yttre dramatik. Desto mer konversation och reflexion, tankar om liv, musik och religion, möten med människor av olika slag, från furstar till hantverkare och tjänare. Josquin beskrivs som en älskvärd person, som vårdar relationerna till sina lärare och stora föregångare Guillaume Dufay och Johannes Ockeghem och är generös och stöttande mot yngre kolleger. Han är förtjust i god mat och dryck, åtrår kvinnor men tycks inte ha någon riktig tur i kärlek. Han är dock epikureiskt måttfull, ingen lebeman.

Jag läser denna bok som rent skön litteratur och njuter av språket, bildningen, de litterära och ibland anakronistiska allusionerna. (Som: ”Här är förstås alla alltid, skämtar Alain. Ja ja. Här har man alltid med sig, funderar Philippe Becqer”, med en blinkning till ”Fem myror är fler ön fyra elefanter”.) Visst kan man läsa den som en roman om den skapande konstnärens villkor i det medeltida Europa, men det är en bisak. Liksom bra lyrik ska den här texten läsa för sin egen skull. Det är den värd.

Monikas nya underbara kvinnor

2025-11-17 Monika Fagerholm: Döda trakten/Kvinnor i revolt (Albert Bonniers Förlag 2025; 384 s.). De bästa romanerna är inte de som man läser mödolöst, hur stor behållning man än har av dem. Nej, en riktigt bra roman ska göra motstånd, väcka invändningar, samtidigt som den inte går att lägga ifrån sig. Den första roman som gav mig den insikten var Kerstin Ekmans Gör mig levande igen. Och Monika Fagerholm är sin generations motsvarighet. Hur kan man skriva så egensinnigt, så bryta mot vedertagna regler för litterärt innehåll och form – och ändå vara så bra? Det krävs väl minst en doktorsavhandling för att reda ut; jag nöjer mig med att konstatera faktum.

Redan titlarna på den nya romanen är ett etikettsbrott: en bok ska ha en titel (och möjligen en undertitel), inte två som är avdelade med snedstreck. Och berättelsen: även om det finns en kronologisk axel hoppar den fram och tillbaka i tiden, blandar narration med inte bara en utan två metanivåer, går händelserna i förväg, så läsaren får veta hur illa det kommer att gå, först genom antydningar, småningom alltmer konkret. Och som en muntlig berättare kan författaren rätta sig själv, gå tillbaka, upprepa betydelsebärande ord och fraser. Men tro för all del inte att det är talspråk Monika Fagerholm skriver. Nej, det är en egen, noggrant utmejslad konstprosa.

Och vilken sorts historia har hon denna gång nedlagt sin författarskicklighet i? Det är inte lätt att beskriva. Den utspelar sig under bara drygt ett år, med noggranna tidsangivelser, från våren 1976 till hösten 1977. Huvudpersonen, Alice, är som oftast hos Fagerholm en flicka eller ung kvinna, 18 år. Hon är ingen superbegåvning som Diva, ingen neurotiker som Doris Flinkenberg (i Den amerikanska flickan) utan en rätt vanlig tjej, men med mer ovanliga människor i sin omgivning. Alice utvecklas mycket under detta år, och man kan absolut läsa boken som en bildningsroman. Men hon är också författarens ställföreträdande iakttagare. Berättelsen är i tredje person men kunde lika gärna ha varit en jagroman. Efter att under sommaren ha umgåtts i sin hemtrakt med den gåtfulla flickan ”Honecker” och den amerikanska desertören Timothy flyttar hon plötsligt från sin mor till sin far och hans nya familj i ett radhus i en förort till Helsingfors. Fadern Max är fotograf med ett stort internationellt genombrott på kommande. Hans fru Siri är internationell topptjänsteman. Här finns också två halvbröder, den nästan jämnårige Michael och den tre år yngre ”Prinsen”, begåvad men odrägligt bortskämd och självupptagen. Med Siri kan Alice prata litteratur, och flera ikoniska kvinnliga författare lyfts fram och citeras. Framför allt Doris Lessing och hennes självbiografiska verk men även Sylvia Plath och Adrienne Rich. Tillvaron i radhuset, ”dockhuset”, är skenbart idyllisk, och att familjen i själva verket är dysfunktionell märker de inte ens själva. En viktig roll spelar också familjens bekant, den framstående teaterkvinnan Veronica Seger, som håller stora fester i sin paradvåning i centrala Helsingfors.

Alice ska egentligen gå i aftonläroverk och ta studenten till våren, men inspirerad av Honecker och av artiklar om Baader–Meinhof-ligan börjar hon skriva på en roman om en hemlig terroristcell i en skola. Romanen, som vi får läsa långa utdrag ur, antas entusiastiskt för utgivning av ett ledande förlag. Alice får också en pojkvän, Pelle, och framtiden verkar ljus, när den, tidigt i boken förebådade, katastrofen inträffar.

Mycket mer funnes att säga om denna vindlande berättelse, men min text hotar redan att bli för lång. Jag har varit en entusiastisk men inte okritisk läsare (hotar inte en del av Fagerholms favoritgrepp att bli maner?). En riktig värdering får anstå, eftersom den här romanen ska utgöra första delen i en trilogi. Hur fortsättningen ska bli kan man, med Monika Fagerholms oförutsägbarhet, inte veta. Kanske kommer Honecker att få en mer framträdande roll; en episod i slutet av boken tyder på det. Vi som gillar Monika Fagerholm och hennes författarskap har högtidsstunder att se fram mot.

Romandebut med den äran

2025-11-06 Yvonne Hirdman; Kungshamra 67 (Ordfront 2025; 228 s.). Yvonne Hirdman är en välkänd historiker: professor emerita, pionjär för genusforskning, författare till många både akademiska och populärvetenskapliga böcker. Men hon vilar inte på lagrarna. Vid 82 års ålder debuterar hon som romanförfattare, och hon gör det med den äran. Genren ”studenter super och ligger runt” är vansklig, men Hirdmans variant är originell, och hon har hittat ett eget litterärt språk, vitt skilt från hennes sakprosa. Med sina långa, polysyndetiska meningar räcker hon lång näsa åt allt vad svensklärare genom åren försökt lära ut. Så här kan det låta: ”Den där dagen i juni 1967 inte långt före midsommar och luften stod stilla mellan gårdarna i Kungshamra och hon slängde sin fimp ner mot gården och Krister klev på cykeln och plötsligt hördes musik från höghuset på gården bredvid och det sög i henne av längtan till ett av de där små rummen i korridoren där Sigge bodde […]” Det är faktiskt effektivt och utrymmesbesparande och fungerar bra när det är sju personers historia som ska berättas på bara lite över 200 sidor.

Tiden är som sagt 1967, och Kungshamra är ett nybyggt studentbostadsområde i Solna, mellan Bergshamra och Ulriksdal. Yvonne Hirdman bodde där själv det året, ensam med två barn, och liknar på så sätt en av sina personer, Christa. Christa har relationsproblem och råkar ut för olämpliga män. Här finns två par med barn, Krister och Mona, vars äktenskap är skakigt från början, och Jonne och Unni, med olika klassbakgrund men som ändå håller ihop bra. Åke är en allvarlig historiestudent som är, obesvarat, förälskad i Christa; Sigge är charmören som alla gillar och som Christa är kär i. Vänstervågen växer i styrka och drar dem alla med sig mer eller mindre. Man debatterar och demonstrerar. Och röker och festar. Romanens kulmen är en långt utdragen fest, egentligen för att fira att arkitektstudenten Jonne fått ett fint resestipendium till Italien, men den kommer att spåra ur på flera sätt.

Det är ett kort utsnitt ur tiden som huvudhandlingen utspelas i, men vi hinner lära känna alla sju rätt väl. De är fint karaktärstecknade och bakgrundsbelysta av sin uppväxt i olika samhällsklasser. Det hinner också hända en del under den här korta tiden, som kommer att få betydelse i framtiden.

Och, ja, plötsligt förflyttas vi 30 år framåt i tiden. Författaren har kanske tyckt att läsarna har rätt att få veta hur det gick för dessa ungdomar som vi lärt känna så väl, och så serverar hon facit (som jag inte ska avslöja). Jag tycker nog det försvagar romanen konstnärligt men förstår att det inte varit lätt att få till ett trovärdigt slut på något annat sätt. Men för en läsare som själv levde i ett liknande studentbostadsområde 1967, i Uppsala, har det varit ett stort nöje att ta del av denna väl berättade historia.

Vad tänker flickor som boxas på?

2025-10-31 Rita Bullwinkel: Huvudslag (2024; svensk övers. Anna Hörnell, Rámus Förlag 2025; 222 s.) Rita Bullwinkel är en framgångsrik amerikansk journalist och numera också författare. Efter en novellsamling är detta hennes romandebut, som blivit mycket uppmärksammad och nominerats till bl.a Pulitzer- och Bookerpriserna. Det är en originell och på många sätt intressant roman, men med de stora elefanterna kan Bullwinkel ännu inte dansa.

Till det yttre är boken ett referat av Daughters of America, en boxningsturnering för flickjuniorer, som äger rum under en weekend i Reno, Nevada, på ett sunkigt gym med det malplacerade namnet Bob’s Boxing Palace. Det är åtta flickor som möts i fyra kvartsfinaler, två semifinaler och finalen. Alla matcher refereras utförligt rond för rond tills segraren kan utropas. Själva det idrottsliga och boxningstekniska behandlas dock ytligt, och huvuddelen av texten ägnar den allvetande berättaren åt flickornas tankar och känslor, deras inställning till boxning och till motståndaren, med tillbakablickar på allt som gjort att de hamnat här: uppväxtmiljö, familjeförhållanden, karaktär och temperament. Men berättaren är inte bara allvetande utan också synsk. Vi får veta hur det kommer att gå för flickorna som vuxna, med familj, karriär och plats i livet. Runt flickorna grupperar sig i några fall medföljande föräldrar eller andra anhöriga, mer eller mindre oengagerade tränare och uttråkade matchfunktionärer. Vi lär också känna de slitna interiörerna bakom de glittrande fasaderna till Renos näringsställen och sportanläggningar.

Det Bullwinkle väl vill få fram är de socialkritiska aspekterna, geografiskt, ekonomiskt, på detta väldiga land. De stora avstånden och långa resorna från hemorterna i Florida, Michigan, New Mexico, norr Kalifornien framhävs gång på gång, de sociala olikheterna mellan flickorna likaså. Men kritiken känns inte så engagerad. Det är en välkomponerad och – att döma av den svenska språkdräkten – välskriven roman, men kanske står själva konstruktionen fram litet för tydligt för att framställningen ska riktigt fängsla denna läsare.