Naturalistisk feminism

2024-08-22 Lauren Groff: Den vilda flykten (2023; svensk övers. Bogg Johanna Karlsson, Bookmark 2024; 252 s.). Vi befinner oss i en av de första engelska kolonierna i Nordamerika, i Virginia i början av 1600-talet. Kolonisterna är inneslutna i ett fort, belägrade av powhatan-indianerna, det är vinter, svält och sjukdom rasar. Handlingen går i gång från första sidan, när den namnlösa ”flickan” flyr; varför får vi veta senare. Hon är i övre tonåren, föräldralös men omhändertagen som ett mellanting mellan fosterdotter och tjänarinna till ”nådig frun”, som mycket motvilligt följt sin andra man, pastorn, till Amerika. Flickans livsuppgift är att sköta nådig fruns efterblivna dotter, som dock dör i det nya landet. Hur ska den utmärglade och sjuka flickan med sin minimala utrustning klara flykten i kölden, det okända landskapet, den fientliga omgivningen? Hennes livsvilja och överlevnadsinstinkter är av det starkaste slaget, men i längden …?

Det här ser ut som inledningen till en spännande äventyrsroman, och det är boken – på ytan. Det finns ett väldigt driv i berättelsen om flickans oerhört strapatsrika vandring norrut, med detaljer om hur hon övernattar och hittar föda som kan påminna om Robinson Crusoe. Därtill kommer naturalistiska skildringar av våld, skador, sjukdom, smuts, ohyra, som kan vara svårsmälta för känsliga läsare. Fina beskrivningar av den vilda naturen under växlande årstider får vi som kompensation.

Men detta är egentligen en roman om kvinnors utsatthet, om våldet och kränkningarna, rädslan och oron. Flickan från samhällets botten är ett ingenting, som männen, men även andra kvinnor, kan behandla hur de vill. I tillbakablickar får vi flickans historia i det gamla landet. När hon våldtas av nådig fruns son och hans vänner kan matmodern bara beklaga och hoppas hon inte blivit gravid. Förälskelsen under havsresan i en ung holländare som drunknar blir ett bitterljuvt minne. Inte heller högreståndskvinnan nådig frun är immun mot patriarkatet som omgift med den unge pastorn. I Lauren Groffs nästan poetiska språk, av allt att döma väl tillvarataget av översättaren Bogg Johanna Karlsson, är det en stark läsupplevelse.

Detta är den första bok jag läst av denna amerikanska författare. Den ska ses som sista delen i en trilogi, bestående av de uppmärksammade Ödet och ursinnet (2015; svensk övers 2022) och Matrix (2021; svensk övers. 2021). En mycket spännande bekantskap.

Austers sista, sorgligt nog

2024-06-13 Paul Auster: Baumgartner (2023; svensk övers. Anna-Stina Johnson, Albert Bonniers Förlag 2024; 200 s.). Jag har gått miste om mycket när jag inte tidigare läst något av den nyligen bortgångne Paul Auster. Det står klart när jag nu läst Baumgartner, hans sista roman. För det är en suveränt berättad historia, återhållen i tonen men full av starka känslor som går rätt in i läsaren. På så vis, och i huvudpersonen, en åldrande akademiker, påminner Baumgartner om John Williams Stoner, som väckte sådan förtjusning när den nyutgavs för några år sedan. Baumgartner är dock en öppnare, socialt mer välfungerande person än särlingen Stoner. Romanen är skriven i tredje person, men alla ”Baumgartner” och ”han” kunde lika gärna bytas mot ”jag”, så stark känns författarens identifikation med sin romanfigur (men det är absolut inte fråga om autofiktion).

I berättelsens nutid, 2018, har det gått tio år sedan hans älskade hustru Anna omkom, sönderslagen av en monstervåg under en simtur som Baumgartner förgäves avrått henne från. Den sjuttioårige filosofiprofessorn sitter i sitt hus i Princeton och skriver på sitt senaste verk. I pauser från arbetet tänker han tillbaka på sitt och Annas liv, som i boken blir till återblickar på både dem själva och deras familjers historia ända tillbaka till det Östeuropa som de judiska förfäderna lämnat i 1900-talets början. Några gånger plockar han fram texter av både honom själv och Anna, som återges i boken, en sorts metalitteratur som jag är mycket förtjust i. Klarast lyser dock Seymour (Sy) Baumgartners och Anna Blumes kärlekssaga (det finns inget bättre ord), där hinder och svårigheter övervinns med bådas målmedvetenhet och viljestyrka. I nutidsplanet händer annars inte mycket; det mest spännande är att Baumgartner försiktigt närmar sig en annan kvinna. Mot slutet inträffar något som ser ut att kunna knuffa hans liv i en ny riktning, men hur det går får vi inte veta.

Jag känner inte till översättaren Anna-Stina Johnson, men jag tycker hon har gjort ett bra jobb: svenskan flyter på utan störande inslag av ”översättningska”. Vi läsare är henne och förlaget tack skyldiga för att vi så snabbt kunnat ta del av denna lysande roman.

Greven på hotellvinden

2021-05-11 Amor Towles: En gentleman i Moskva (2016; svensk övers. Jan Hultman och Annika Hultman Löfvendahl, Wahlström & Widstrand 2019; 518 s.). Så många vänner och bekanta har skrivit sig varma om denna bok. Den har inte, lika lite som Towles förra bok Artighetsreglerna uppmärksammats på de tyngre kultursidorna, däremot i mängder av bokbloggar och liknande. Jag hade inte tänkt läsa den, men nyfikenheten tog överhanden.

Vad är det för slags bok? Den har inga höga litterära anspråk men är skriven med en stilistisk elegans som många högre rankade författare kunde avundas – mycket väl tillvaratagen i den svenska översättningen. Den genomsyras av en mild humor som emellanåt tillåts slå ut i ren skämtsamhet. Den förespråkar en kombination av stoicism och epikurism som i boken förenas i huvudpersonens aristokratiska hållning.

Bokens titel är besynnerligt vag. Gentlemannen är greve Alexander Iljitj Rostov, 33 år vid bokens början år 1922. Den föräldralöse greven har vid bolsjevikernas maktövertagande återvänt från Frankrike till Ryssland för att lotsa sin gamla farmor ut ur landet, men själv väljer han att stanna kvar: han vill leva med sina landsmän. Han är rik och har inrättat sig i en svit på Hotell Metropol i centrala Moskva. För en gammal dikts skull hamnar han i en revolutionsdomstol men lyckas på något vis charma sina domare så att de inte låter skjuta honom utan dömer honom till livstids husarrest på hotellet! Men sviten och det mesta av sina personliga tillhörigheter får han lämna för ett rum på vinden. På hotellet blir han kvar i över 30 år.

Med sin sociala förmåga flyter han omkring bland såväl personal som gäster, vilka bestås träffsäkra porträtt som ibland kan närma sig godmodig karikatyr, som den koleriske men hjärtegode kökschefen Emile. Riktigt negativt tecknas bara anpasslingen Leplevskij, som börjar som hjälpkypare och slutar som hotelldirektör. Det är en vältalig bild av hur auktoritära regimer alltid belönar lojalitet mer än kompetens.

Tillvaron lunkar på utan mycken dramatik, och kanske är 518 sidor 100 för mycket. Kommunistregimens hårdnande grepp märks inte så mycket innanför hotellets väggar, men Towles underlåter inte att, om än en passant, nämna hungerkatastroferna, den brutala kollektiviseringen av jordbruket, terrorn, lägren och försvinnanden. Greven blir dock vän med en högt uppsatt apparatjik, vilket kommer honom till godo flera gånger.

Det som för handlingen framåt är grevens vänskap först med den nioåriga och småningom tonåriga Nina, vilken som vuxen i slutet av 30-talet anförtror honom sin femåriga dotter Sofia. Nina ska resa efter sin man som blivit förd till fångläger. Hon hörs aldrig mer av, och greven anförtros hennes uppfostran. Det blir en kärleksfull relation som Towles tecknar med inlevelse och ömhet. Mot slutet ändrar berättelsen karaktär, när ett spänningsmoment läggs till.

Det säger sig självt att hela handlingen är totalt orimlig, men man förlåter det när den är så utomordentligt välberättad. Jag är förtjust.

Skuggor över södern

2020-07-09 William Faulkner: Ljus i augusti (1932; svensk övers. 1944 Erik Lindegren; Lind & Co 2001; 389s.). Jag har en känsla av att William Faulkner inte är något stort namn i Sverige i dag. Han var det på 1950-talet, efter att ha fått 1949 års nobelpris 1950, energiskt förespråkad i Akademien av Gustaf Hellström. Sina största romaner skrev han på 1930-talet men på svenska kom han först med denna bok 1944. Bortsett från två stora artiklar av Torsten Ekbom i DN 17 och 19 juni 1995 kan jag inte se att något av vikt har skrivits om Faulkner på svenska det senaste kvartsseklet, medan utgivningen i USA är omfattande. Någon stor läsekrets har han väl aldrig haft, med ett gediget rykte om att vara svårläst, men han är oerhört uppskattad av yrkeskolleger världen runt.

Faulkner är ju sydstaternas, enkannerligen Mississippis, skildrare framom andra, och hans perspektiv är den vite mannens. De svarta ”har alltid varit närvarande på scenen, men mer eller mindre som staffagefigurer, på samma sätt som hästarna och mulorna”, skriver Gustaf Hellström i sitt utlåtande till Svenska Akademien. Ljus i augusti är härvidlag ett undantag eftersom den uttryckligen tar upp raskonflikten. Men typiskt nog är det mer på individplanet än som ett ekonomiskt och socialt problem.

Romanhandlingen förs fram på flera parallella spår. Först får vi lära känna den unga Lena Grove, som höggravid är på vandring från Alabama för att söka upp barnafadern Burch, som hon är övertygad om ska ta hand om henne och barnet. Hennes troskyldighet stämmer omgivningen vänlig mot henne, och hon får hjälp från olika håll, särskilt av den gode sågverksarbetaren Byron Bunch (först förväxlad med sin nästan namne Burch). I staden Jefferson är hon hack i häl på sin förförare när berättelsen skiftar fokus till dennes kumpan som spritlangare, Joe Christmas, som är romanens egentliga huvudperson. I tillbakablickar får vi följa hans tidiga barndom som barnhemsbarn och uppväxt hos strängt moralisk-religiösa fosterföräldrar. Joe slår sig lös på ett våldsamt sätt och driver omkring några år innan kommer till Jefferson. Han kamperar ihop med Burch (som nu kallar sig Brown) nära ett hus som bebos av miss Burden, en ivrig förkämpe för de svartas rättigheter. Erotiskt utsvultna inleder de två en destruktiv sexuell relation. Katastrofen inträffar samma dag som Lena kommer till staden.

Som om inte den hårda uppväxten och hans våldsamma läggning vore nog, slits Joe sönder av en identitetskris: han tror sig veta att han har ”en droppe negerblod” i sina ådror. Han betraktas först som vit, men när människorna i Jefferson får höra misstankarna slår rasistinstinkterna till, och han blir paria. Mycket djupare än så sträcker sig inte Faulkners granskning av rasproblematiken. Lynchmobb och rasfanatiker tecknas förvisso negativt, men det är svårt att hitta någon grundläggande kritik av rasåtskillnaden.

Rent språkligt är romanen inte svårläst (lysande översättning, om än nu föråldrad, av Erik Lindegren) men berättartekniskt är den utomordentligt komplicerad. Från huvudfåran, Lena Groves resa (som slutar hoppfullt), Joe Christmas katastrof, görs otaliga avvikningar i tid och rum i flera plan. Huvudberättelsen är genomgående i presens medan tillbakablickarna är i preteritum. Dessa berättas ofta av romangestalterna själva, ibland som inre monologer men inte sällan av ett vittne, en budbärare som i det antika dramat, som för en skara åhörare återger ett viktigt skeende (mycket effektfullt i romanens slut). De flesta av romanens personer blir på så sätt belysta från flera håll vilket bidrar till den nyanserade karaktärsskildringen. Även de onda, som Joe Christmas, har både skuggor och dagrar. Bara riktigt stora författare kan åstadkomma något sådant, och det är lätt att instämma med Torsten Ekbom att William Faulkner hör till världslitteraturen.

Så hyllar döden livet

2019-06-06 George Saunders: Lincoln i Bardo (översättning Niclas Nilsson, Albert Bonniers Förlag 2018). Den här boken kallas roman, men med traditionell romanform har den inte mycket att skaffa. Jag skulle benämna den en litterär fantasi. Som alla bra fantasier har den sin utgångspunkt i verkligheten: president Abraham Lincolns elvaårige son Willie insjuknar och dör mitt under amerikanska inbördeskriget. Detta dokumenteras omsorgsfullt i boken genom klipp från samtida källor och historiska skildringar (som inte sällan motsäger varandra). Men med dödsfallet tar fantasin vid.

Willie hamnar nämligen i ett slags förrum till det egentliga dödsriket. Namnet Bardo lär vara hämtat från tibetansk religion. De som befinner sig där har inte riktigt accepterat att de är döda, de för sin tillvaro i ett spöksamhälle där de kan iaktta den verkliga världen men inte observeras av den. Förr eller senare accepterar de att de är i en transitzon och försvinner i ett spektakulärt och skrämmande ljusspel. Bokens språkrör har levat i denna zon i flera decennier. De berättar vad de är med om nästan i munnen på varandra i korta rollbyten som talare och åhörare. Men en mängd andra människor får komma till tals och karaktärisera varandra i sina replikskiften. Det är människor av alla samhällsklasser och folkgrupper, var och en med sitt pregnanta språk. Det är omöjligt att inte associera till Edgar Lee Masters Spoon River- antologi med dess fiktiva gravinskrifter. Själv associerar jag också till den finska författaren Laura Lindstedts Finlandiaprisbelönade ”Oneiron” som kom i svensk översättning härom året. Den tilldrar sig också i ett slags limbo och har vissa drag gemensamma med men kanske ändå större skillnader mot ”Lincoln i Bardo”.

Den röda tråden i boken är Lincolns gränslösa sorg, som får honom att söka upp kryptan där sonen är begravd och där han då iakttas av de spöklika invånarna där, som är upprörda över intrånget. Det är många starka känslor i omlopp, som kommer fram i Saunders halvt poetiska språk, mycket väl tillvarataget av översättaren Niclas Nilsson. Ett lågmält humanistiskt patos ljuder som en grundton i hela boken, som är en stark och ovanlig läsupplevelse.

Kan det hända här?

2019-02-05 Sinclair Lewis: Sånt händer inte här (It can’t happen here 1935, svensk övers Hugo Hultenberg 1936, reviderad av Annika Hultman Löfvendahl 2017, Bokförlaget Polaris 2017). Lägg märke till utgivningsåret, 1935, året före Franklin Roosevelts omval som president med den största majoritet någon president blivit vald med. I Lewis dystopiska roman går det helt annorlunda. Han lär ha skrivit den under intryck av den diktatoriske Louisianaguvernören och senatorn Huey Longs förmodade utmaning av Roosevelt, som uteblev genom att Long mördades hösten 1935. Faktum är att det vänsterpopulistiska, men icke-marxistiska, program som läggs fram av Lewis kandidat och senare president Berzelius (ja, uppkallad efter kemisten) ”Buzz” Windrip i mycket liknar Huey Longs. Men när Windrip kommer till makten undanröjer han allt motstånd, dels i statskuppsliknande former, dels med hjälp av en egen paramilitär styrka, M.M (the Minute-Men), som han sedan baserar sin makt på. De utlovade förbättringarna för vanligt folk uteblir, korruptionen grasserar, liksom det godtyckliga våldet. USA har blivit en diktatur jämförbar med de samtida regimerna i Tyskland, Italien och Sovjetunionen, dock utan dessas ideologiska grund. Och regimen bär frö till sin egen undergång …

Men motståndare finns från början. De personifieras av en sextioårig liberal dagstidningsredaktör i Vermont, Doremus Jessup, större delen av hans familj och ett antal nära vänner. Andra tidigare vänner och Rotarykamrater blir medlöpare till regimen och får inflytelserika positioner. I takt med att regimen hårdnar, hårdnar också det hemliga motståndet, och i romanen fogas skrämmande våldsskildringar till den politiska satiren. Jag ser paralleller till både Hans Falladas ”Ensam i Berlin” och Margaret Atwoods ”The handmaid’s tale”.

Buzz Windrip och hans koryféer är karikatyrer, men Doremus jessup och hans omgivning är levande människor, tecknade med värme och humor. När någon av dem drabbas, drabbas också läsaren. Porträtten av två självständiga och modiga kvinnor, Jessups dotter Sissy och hans älskarinna Lorinda, etsar sig särskilt fast.

Anledningen till att denna skickligt berättade och högst läsvärda roman av USA:s första nobelpristagare i litteratur fått förnyad aktualitet är förstås valet av Donald Trump till president. Mycket kan man säga om honom, men någon Windrip har han inte blivit. Bl.a. har han ingen motsvarighet till milisen M.M. Att Windrip och hans kumpaner kunnat sätta upp den i fredstid känns inte särskilt realistiskt och är för mig en svaghet i romanen, som dock inte påverkar helheten.

Den framstående översättaren Hugo Hultenberg levererade sin svenska version 1936. Den har ”reviderats” 2017, och det är tyvärr alltför lätt att se var texten har moderniserats. Inslagen av moderna ord i en 1930-talstext är mest störande och kunde gott ha undvikits.