Så hyllar döden livet

2019-06-06 George Saunders: Lincoln i Bardo (översättning Niclas Nilsson, Albert Bonniers Förlag 2018). Den här boken kallas roman, men med traditionell romanform har den inte mycket att skaffa. Jag skulle benämna den en litterär fantasi. Som alla bra fantasier har den sin utgångspunkt i verkligheten: president Abraham Lincolns elvaårige son Willie insjuknar och dör mitt under amerikanska inbördeskriget. Detta dokumenteras omsorgsfullt i boken genom klipp från samtida källor och historiska skildringar (som inte sällan motsäger varandra). Men med dödsfallet tar fantasin vid.

Willie hamnar nämligen i ett slags förrum till det egentliga dödsriket. Namnet Bardo lär vara hämtat från tibetansk religion. De som befinner sig där har inte riktigt accepterat att de är döda, de för sin tillvaro i ett spöksamhälle där de kan iaktta den verkliga världen men inte observeras av den. Förr eller senare accepterar de att de är i en transitzon och försvinner i ett spektakulärt och skrämmande ljusspel. Bokens språkrör har levat i denna zon i flera decennier. De berättar vad de är med om nästan i munnen på varandra i korta rollbyten som talare och åhörare. Men en mängd andra människor får komma till tals och karaktärisera varandra i sina replikskiften. Det är människor av alla samhällsklasser och folkgrupper, var och en med sitt pregnanta språk. Det är omöjligt att inte associera till Edgar Lee Masters Spoon River- antologi med dess fiktiva gravinskrifter. Själv associerar jag också till den finska författaren Laura Lindstedts Finlandiaprisbelönade ”Oneiron” som kom i svensk översättning härom året. Den tilldrar sig också i ett slags limbo och har vissa drag gemensamma med men kanske ändå större skillnader mot ”Lincoln i Bardo”.

Den röda tråden i boken är Lincolns gränslösa sorg, som får honom att söka upp kryptan där sonen är begravd och där han då iakttas av de spöklika invånarna där, som är upprörda över intrånget. Det är många starka känslor i omlopp, som kommer fram i Saunders halvt poetiska språk, mycket väl tillvarataget av översättaren Niclas Nilsson. Ett lågmält humanistiskt patos ljuder som en grundton i hela boken, som är en stark och ovanlig läsupplevelse.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s