Har nått Jernbanans slutstation

2024-03-22 Sara Lidman: Jernbanan band 2 (Den underbare mannen 1983, Järnkronan 1985; Albert Bonniers Förlag 2003; 428 s. [volymen innehåller även de fristående fortsättningarna Lifsens rot och Oskuldens minut, som jag inte läst]). Så är jag igenom detta mäktiga epos (se min tidigare interimsrapport i detta forum). Det är stort, det är imponerande, men jag är något mindre entusiastisk nu än efter läsningen av de tre första delarna. En viss övermättnad har väl infunnit sig efter intensivläsning av en så stor textmängd, men jag tycker nog också att intensiteten i både berättelsen och språket mattas en smula.

Man kan läsa de här två delarna (och hela sviten) på olika sätt. Om man håller sig till huvudpersonen, ”olförarn” Didrik Mårtensson, är det en historia om hur högmod går före fall. När Den underbare mannen börjar är Didrik en välbärgad hemmansägare och handlare, ordförande i kommunalnämnden och med ett finger med i spelet i all ekonomisk verksamhet i socknen. Dessutom är hans livslånga ambition på väg att förverkligas: ”Jernbanan” (Norra stambanan) är under byggnad, och banan ska dras genom socknen, som får en station, ”Vattnet”. Didrik engagerar ortsborna, ”hemfödingarna” i arbetet, de utlovas bra betalt, men när de känner sig lurade uppstår en första spricka i olförarns fasad: han kan inte tas med cheferna för bygget eller ens med den kraftfulle rallarbasen Goliat (som för övrigt tar Didriks syster Matilda som frilla men överger henne när bygget är klart). Jernbanan är för Didrik inte ett mål i sig utan ett medel att förkovra den eftersatta norrländska glesbygden. Didrik månar om sockenborna och beviljar dem omfattande krediter i lanthandeln. Hans inköp görs också med kredit, så Didrik hamnar i en kredit- och räntekarusell han får allt svårare att bemästra. När Järnkronan börjar har D. Mårtensson försatts i konkurs. Dessutom döms han (orättvist hårt som det tycks) till nio månader på Långholmen för förskingring, med den skärande ironiska följden att när tågen börjar trafikera Vattnet blir Didrik en av dess första passagerare söderut, men som kedjefånge.

I hemsocknen har Didrik inte många försvarare. De som litat på honom dras med i konkursen och ställs mer eller mindre på bar backe. Dessutom har Didriks livsstil stuckit i ögonen på dem: ett överstort boningshus, herrskapskläder. Den motvilliga hustrun Anna-Stava ska kallas ”madam” (en titel tidigare förbehållen länsmannens fru) och tvingas bära bahytt i stället för bondkvinnornas vanliga huckle. Så går det för den som bländas av världens härlighet, kan man utläsa. Men Didrik har bara i mindre grad sig själv att skylla. Han vill uppriktigt hela socknens väl, men han förstår inte hur han själv utnyttjats av patronerna från kusten och överhetspersoner som länsman Holmgren. Läst så är böckernas tendens en kritik mot den ohämmade kapitalismen, och historien om Didriks fall blir något av en lokal Kreugeraffär.

En central relation som riskerar att hamna i skymundan är den mellan Didrik och Anna-Stava. Den bygger på äkta kärlek från båda håll, men Didrik förstår inte Anna-Stavas känslomässiga behov och accepterar inte att hans ”äktenskapliga rättigheter” förvägras honom. Ett svart orosmoln är hans – aldrig utlevda – passion för den mystiska Hagar, vilken som amma räddat livet på Didriks enfödde ”storson” Isak Mårten. Detta är en tragedi, att läggas till de många andra, som drabbar invånarna i socknen.

Med sitt myller av personer och deras relationer (familje- och andra) är sviten också en socialpsykologisk skildring av ett lokalsamhälle i fattigdomens tid. Det är ett samhälle där misstro och ressentiment dominerar över tilltro och gemenskap även inom kärnfamiljer. Anna-Stavas frostiga förhållande till brodern Ansgar är ett illustrativt exempel. I ett samtal med en ortsbo uttrycker Anna-Stava det tydligt:

”Att det ska bli så här? [säger Fridolf Karlsson] Att det inte ska räcka med det att de rika och klyftiga plåga oss från fjärran? Utan att vi som vara mindre bemedlade ska plåga varann dessutom? Vad beror det på?

Vi vara Vredens barn. Därför är det, sa Anna-Stava.”

Och där, på en av de sista sidorna i den mäktiga pentalogin, fick vi nyckeln till titeln på den andra delen.

Till sist något om språket, som onekligen är det drag som skiljer dessa romaner mest från andra verk i samtiden. Sara Lidman skriver själv på något ställe att det hade varit omöjligt att låta personerna tala genuin dialekt. (När hon några gånger ändå gör det följs dialektinslaget direkt av en översättning till rikssvenska inom parentes.) Men både i dialogen och i relationen (vilka kan vara svåra att skilja åt) lägger hon in ett stort antal dialektala ord och vändningar, även grammatiska särdrag, med ordförklaringar i en förteckning sist i böckerna. Som historien utspelar sig på 1880- och 90-talen brukar hon också gammalstafning på åtskilliga ord, som ”Jernbanan”. Stilen präglas också, liksom tillvaron, av Bibelns ständiga närvaro: fullt av bibliska uttryck och allusioner, särskilt gammaltestamentliga. Jag har förstått att språket vållat problem för en del läsare. Själv har jag bara njutit av det.

Halvvägs med Jernbanan

2024-03-12 Sara Lidman: Jernbanan band 1 (Din tjänare hör 1977, Vredens barn 1979, Nabots sten 1981; Albert Bonniers Förlag 2003; 740 s.). Interimsrapport under binge-läsning av Sara Lidmans magnum opus. Detta är det första jag läser av Sara Lidman. Hennes offentliga person kom emellan mig och hennes verk. Nu är det lätt att se vad jag gått miste om. Ty detta är ett storverk utan motstycke i svenska litteratur. För att bara hålla sig till hennes samtida västerbottniska kolleger, förefaller både P.O. Enqvist och Torgny Lindgren rätt anemiska jämförda med Sara Lidman och hennes urkraft. Miljöerna, människorna och framför allt språket samverkar till att skapa en värld i miniatyr som något tål att skrattas åt (tänk att a’Sara hade sån humor) men mera hedras ändå. Den stora världen, främst representerad av centralorten Skjellet (Skellefteå) frestar med pengar och flärd, och motståndskraften varierar, men med bibelordens hjälp försöker många hålla stånd.

Den röda tråden är den begåvade bondsonen Didrik Mårtenssons karriär i både sockenpolitiken och affärsverksamheten och hans fixa idé om Jernbanans (Norra stambanans) dragning genom hemsocknen Lillvattnet. Den ojämna kampen om skogens rikedomar mellan bolagsherrarna vid kusten och de skogsägande bönderna är ett nog så viktigt sidotema. I slutet av tredje boken står Didrik på höjden av inflytande, men han är inte lycklig privat, för äktenskapet med den vackra, goda och gudfruktiga bonddottern Anna-Stava fungerar allt sämre. Hur ska det gå …?

Men den röda tråden omfattar bara en del av textmassan. Kring den spinns ett garn av bihistorier, tillbakablickar och skrönor, befolkade av ett galleri pregnant tecknade sockenbor: bönder, pigor och drängar, inhyseshjon och snallare (åkare som forslade varor från kusten till inlandet). Det är oemotståndlig läsning. Jag återkommer när jag tagit mig igenom hela sviten.

Värd alla lovord

2024-02-14 Andrev Walden: Jävla karlar (Polaris 2023; 376 s.). Kan den här romanen vara så bra som alla priser och strålande recensioner ger vid handen? Ja, den kan faktiskt det. Det är en berättelse som rycker med läsaren från första sidan och sedan inte släpper taget. Det är ett sådant driv i språket att sidorna bara flyger förbi. 376 sidor låter mycket, men det är det inte i det här fallet.

Det har skrivits mycket om de sju papporna som passerar revy under de sju åren i Andrevs uppväxt, mellan 7 och 14. Och det är verkligen en samling ”jävla karlar”, mammans och hennes väninna storrökaren Lilla Molnets mantra om männen i deras liv. Somliga är värre eller farligare, andra mer udda och illa fungerande. Andrev gör vad han kan för att vara dem till lags, samtidigt som han iakttar dem med barnets oförvillade blick (även om han inte förstår allt). Den första pappan, Växtmagikern, har levt med mamman flera år och givit Andrev två halvsyskon, men han åker ut när han slår Andrev en gång för mycket och för hårt. Sedan avlöser ”papporna” varandra tätare, för antingen tröttnar mamman eller kommer polisen och tar dem. I denna kaotiska tillvaro är ändå mamman en fast punkt, som inte bara barnet utan även den vuxne Andrev kärleksfullt håller fast vid. Det är vacker gjort och vackert berättat.

Men sett till boken som helhet är papporna ändå bifigurer i en bred uppväxtskildring, där jämnåriga och deras föräldrar, skola, fritidshyss, så småningom sommarjobb och förälskelser dominerar. Berättelserna är detaljrika, fulla av tidsmarkörer i både scenografi och språk. Det är en roman, men man läser som om allt verkligen hänt, så skickligt skriver Andrev Walden. Och framför allt är det hejdlöst roligt. Hur tråkiga eller upprörande händelser han än skriver om lägger författarens humor ett försonande skimmer över skildringen.

En filosofisk sjöresa 1649

2024-01-26 Magnus Florin: Descartes dotter (Albert Bonniers Förlag 2023; 200 s.). Magnus Florin (f. 1955) är en solitär bland svenska författare, som inte går att inordna i någon litterär riktning eller något kotteri. Sedan 30 år utger han med långa mellanrum korta, ordknappa romaner som ändå är mättade med innehåll. De är inte realistiska även om de kan anknyta till verkliga personer. Stämningen är ofta drömartad; språket är på en gång precist och poetiskt. Några välkända titlar är Trädgården (1995, om Carl von Linné), Syskonen (1998) och Cirkulation (2001; om bankvärlden). Till dessa ansluter sig Descartes dotter väl både till berättarteknik och litterär kvalitet.

Filosofen René Descartes kallades som bekant till drottning Kristinas hov 1649 och dog i Stockholm 1650. Boken skildrar hans sjöresa från Antwerpen till Stockholm. Den är till det yttre tämligen händelselös, inga svåra stormar men långvarig stiltje på Nordsjön. För Descartes får dock resan gärna dra ut på tiden. Landmärken som passeras redovisa pedantiskt, liksom Descartes rätt uppstyltade dialoger med kaptenen, styrmannen och besättningsmän. En varmare ton har samtalen med kaptenens olyckliga hustru, som sörjer förlusten av ett barn. Återkommande berättar också Descartes i jagform om resan.

Filosofen reser med tre kistor. Den minsta, som är omsorgfullt låst, lämnar han inte ur sikte. Det är Francines kista, Descartes dotter som dog blott fem år gammal. I sin hytt samtalar han med dottern om kvällarna och svarar på hennes frågor. I dialogerna, monologerna och samtalen ger Magnus Florin litterär gestalt åt Descartes filosofiska tankar. Det är lågmält och till synes anspråkslöst men på hög konstnärlig nivå. Mot slutet antyder några mer dramatiska händelser att det isolerade sjöekipaget är på väg tillbaka till världen och verkligheten. På sista sidan ligger skeppet förtöjt vid Skeppsbron. Boken slutar med att Descartes väcks av drottningens hovmän: ”Kallt, disigt, vinter i luften. Det är bara du som ännu inte gått i land.”

Av och om två stora poeter

Annars är det två helt väsensskilda verk som jag här har slagit ihop i en text, helt enkelt för att jag läste dem efter varandra på kort tid, då då de är föga texttunga.

2023-12-05 Gunnar Ekelöf: Dikter i Grönköpings Veckoblad (utgivna med en inledning och kommentarer av Daniel Möller, Gunnar Ekelöf-sällskapet 2016; 77 s.). Att Gunnar Ekelöf på 1940-talet då och då uppträdde i Grönköpings Veckoblad som signaturpoeten A:lfr-d V:stl-nd har varit väl känt, men viss oklarhet har rått om precis vilka dikter som ska attribueras till Ekelöf. I denna lilla, påfallande eleganta volym från Gunnar Ekelöf-sällskapet redovisar litteraturforskaren Daniel Möller resultaten av sina mödor och menar sig kunna slå fast vilka dikter det rör sig om, sålunda invändande mot tidigare Ekelöfforskare, särskilt Reidar Ekner. Det är fascinerande att följa ett pågående forskningsarbete och nöjsamt att läsa Möllers kommentarer, men roligast förstås att läsa själva diktalstren samt en intervju med kulturdoktorn Stig Berglund, som inhämtat den senaste -ismen, ”desperatismen”, under en resa till Paris. Ekelöf ogillade av någon anledning 40-talismen och tar tillfället i akt att slå ner på sitt favorithatobjekt Erik Lindegren. Tänk att så avancerad litterär parodi kunde skrivas i GrV på den tiden! En bonus för mig var att jag äntligen fick förklarad den förkortningsfras som ständigt åtföljer Stig Berglunds namn: ”s.t.s. i Hjo” uttyds ”som tog studenten i Hjo”.

Min läsare suktar väl efter exempel. Jag bjuder två, det första ett klassiskt pekoral, det andra en sublim parodi på 40-talsdikt. Håll till godo!

Rolös kväll [första och sista strofen av fem]
Jag står och ser å en högrest tall,
så fast så rotad i skogen.
Han står så ensam och känslokall
men fyll sin uppgift i alla fall
så snart en kotte blev mogen.

[…]

Men vor’ jag furan, och högges ned
av händer, vana och färma
– hur än i barken det bittert sved,
jag bad en bön att jag sen som ved
fick skänka I-ma min sista värma!
[I-ma: skaldens sångmö fröken Irma Viola Sjöqvist, dotter till stadens borgmästare]

Ett ensamt lok
(ett hjoimpromptu)
ett ensamt lok rullar
långsamt på två smala skenor
ångande
frustande i motluten
gnisslande med bromsarna
i medluten
snart står det i ro i stallet
ensamt, bortglömt med slocknad panna
jag själv är ett ensamt lok
vart tog min ånga vägen?

2023-12-06 Edith Södergran, Martin Bergström, Agneta Rahikainen: Flora poetica. Edith Södergran i växtriket (Appell Förlag 2023; 143 s., stort format). Låt oss slå fast med en gång: detta är ett praktverk i ordets alla betydelser! Litteratur och konst förs ihop till en högre nivå. 28 dikter, både kända och mindre citerade, återges tillsammans med ett konstverk av Martin Bergström som suggestivt illustrerar stämningen i dikten. Till de flesta av dikterna visas också antingen hur de såg ut i tryck i första upplagan eller Södergrans manuskript. Att läsa dikterna två gånger i olika utstyrsel ger faktiskt en djupare förståelse av dem. Vår främsta Södergrankännare, Agneta Rahikainen, har gjort urvalet och skrivit inledning och en avslutande essä om Edith Södergran som växtkännare. Martin Bergström har i en kort text beskrivit sin konstnärliga metod. För den högklassiga grafiska formen svarar Mattias Arell Räms och boken har producerats av Appells förläggare och chef, den kreativa Helena Hegardt. Alla inblandade har största heder av resultatet.

Seglar i hamn med flaggan i topp

2023-11-30 Agneta Pleijel: Sniglar och snö (Norstedts 2023; 356 s.). Det här är den tredje och avslutande delen i Agneta Pleijels hyllade självbiografiska svit, efter Spådomen (2015) och Doften av en man (2017). Den utkommer sex år efter den förra delen, vilket antyder att den har varit svårare att skriva; Pleijel har dock också varit svårt sjuk i TBE. Vare därmed hur som helst, hon seglar i hamn med flaggan i topp.

Böckerna i sviten kallas romaner, men det torde främst vara för deras skönlitterära kvaliteter. För de handlar uttryckligen om den ”hon” Agneta en gång var; ”jag” är den Agneta som skriver böckerna. I denna del är hon om möjligt ännu mer introspektivt självutlämnande än i de förra, och hon lämnar också ut mycket av privat karaktär om sina – lätt identifierade – män och sin dotter. Att detta inte rubbar den konstnärliga balansen visar på Agneta Pleijels storhet som författare.

Den framgångsrika karriären som kritiker, kulturchef och författare finns mest med som markörer av tidens gång, för det är en själs historia hon vill berätta. Och den gestaltas som relationer: till L, som blir far till hennes dotter, till dottern ”Linn” och, framför allt, till hennes stora kärlek M. När relationerna krisar – det gör de många gånger – krisar också ”hon”, och Pleijel kan gestalta detta inre kaos utan att stöta bort utan snarare fängsla läsaren. Ett viktigt stöd för henne blir hennes kamrat i Samfundet De Nio författaren Birgitta Trotzig, som bestås ett ömsint porträtt.

När M återvänder efter en långvarig förbindelse med en annan kvinna är boken i princip slut. Men i ett ”Appendix” och en ”Coda” tar hon upp ett sidospår i boken: sina indonesiska rötter, som hon även behandlat skönlitterärt i Vindspejare. Hon reser med M till Indonesien och lyckas spåra upp sin javanska mormors mormor, som blir en viktig pusselbit i hennes sökande efter sitt jag. På köpet får vi en reseskildring full av färg och dofter, som ytterligare ökar värdet på denna redan så rika roman.

I huvudet på en ung mordbrännare

2023-10-20 Amanda Svensson: Själens telegraf (Norstedts 2023; 255 s.). ”Som de efteråt skulle lära mig på ungdomsvårdsanstalten fanns det antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus.” Se där en romaninledning värdig en García Márquez. Läsaren vet från första sidan vad som väntar. Spänningen ligger i vägen dit, som anträds från två håll: ett före, Somerset 1992, och ett efter, Glasgow 1998. Av den avancerade språkbehandlingen förstår man att romanens jag har skrivit ner sin historia många år senare, för i berättelsens två tider är hon 13 resp. 19 år. Den fiktiva författaren har även tillgång till sitt ungdomsspråk, som kommer in här och var och ger färg och närvarokänsla. Det är en avancerad romankonstruktion som det krävs en skicklig författare för att den inte ska rasa ihop.

Berättarjaget Iris Watkins lever 1992 med sin ensamstående mamma i ett hus i en by i Somerset i sydvästra England. Om den frånvarande pappan och om mammans bakgrund finns det flera versioner, och Iris börjar bli tillräckligt gammal för att förstå att hennes vackra och beundrade mamma ljuger om det mesta. Och när det börja hända konstiga saker har Iris ingen att anförtro sig åt. Jo kanske grannen Hugo, som hugger gravstenar. Några jämnåriga kamrater har hon inte. Desperationen ligger på lut.

År 1998 är Iris i Glasgow efter olika former av tvångsomhändertagande efter branden. Mamman är död i cancer, men Iris har börjat stadga sig, har jobb som expedit på ett varuhus och har lärt sig spela cello. Med pojkvännen Rupert och några vänner bildar de ett band, ”Själens Telegraf” som ska försöka slå sig in på den tuffa musikmarknaden, men varifrån ska de få de pengar de behöver för sin satsning? Iris vet råd, men varifån kom pengarna egentligen? Genom hur Iris tänker och handlar får läsaren ytterligare nycklar till hennes barndom och vad som ledde fram till katastrofen.

Berättelsen är spännande, men det är inte den i sig som är huvudsaken. Utan det är den inom Iris och mellan Iris och hennes omgivning pågående dialogen om hur sviktande tillit, brustna illusioner och andras och egna lögner kan sätta tillvaron i gungning men också om hur det är möjligt att reparera den.

Amanda Svenssons förra roman, Ett system så magnifikt att det bländar (2019) var en omfångsrik volym med långväga utflykter i tid och rum och ett stort persongalleri. Själens telegraf är på alla plan mycket mer koncentrerad men en lika imponerande litterär prestation.

Westö förnyar sig – igen

2023-09-14 Kjell Westö: Skymning 41. Roman från en krigstid (Albert Bonniers Förlag 2023; 414 s.). Titeln anknyter ju tydligt till den tidigare romanen Hägring 38 och ska väl visa på att detta inte är en av Westös breda episka romaner som utspelar sig under lång tid, utan en i tid och rum och persongalleri mer avgränsad historia. Men denna roman skiljer sig på flera sätt från företrädaren och innebär – igen – något nytt i Westös författarskap. Hägring 38 var en tät och händelsedriven historia. I Skymning 41 händer det egentligen inte särskilt mycket; berättelsens fokus ligger helt på de två huvudpersonernas relation samtidigt som den ger djuplodande karaktärsteckningar av dem av ett slag som jag knappast sett tidigare hos Westö. Vinterkriget, mellanfreden och det begynnande fortsättningskriget utgör fonden i berättelsen men är egentligen huvudmotivet för denna bok. Westö har sagt att krigsåren legat för nära hans familjehistoria (både morfar och farfar stupade) för att skriva om, men nu, när hans ålderssiffra börjar på 6, har han känt sig mogen. Och han har lyckats utomordentligt väl.

Berättelsen växlar regelbundet mellan de två huvudpersonernas perspektiv. Skådespelerskan Molly Timm turnerar vintern 1940 med Svenska Teatern i Sverige. Hennes fästman journalisten Henry Gunnars rapporterar från fronten till Hufvudstadsbladet. Deras ömtåliga relation mår inte bra av den flera månader långa separationen, och inte bättre av deras respektive tillvaro. Molly vantrivs i sina roller; hon har varit en uppburen filmstjärna, men den seriösa teaterkarriären har gått i stå. Henry påverkas djupt av fruktansvärda upplevelser vid fronten, och dessutom censureras han av tidningsledningen när han försöker skriva mer sanningsenligt och mindre heroiskt. Från återseendet på våren 40 fram tills att Henry åter beger sig till fronten vid fortsättningskrigets utbrott går parets förhållande i vågor, skildrat av Westö med psykologiskt djup och språklig skärpa av ovanligt slag. Molly och Henry känns som äkta människor, och personerna runt dem är också trovärdiga. Kärt återseende för övrigt med en av Westös främsta litterära skapelser, den oförbränneliga Lu(cie) Lilliehielm från Där vi en gång gått, som här figurerar i en biroll som väninna till Molly. Det dagliga livet och sociala umgänget i Helsingfors och i skärgården skildras med stark tids- och lokalfärg, där tobaken och spriten har framträdande roller. Men också sexualiteten, i flera explicita scener, har en större betydelse än jag kan minnas från Westös tidigare verk.

Det är ändå kriget, det pågående eller hotande, och vad det gör med människorna och samhället, som är Westös viktigaste ärende. Brutaliteten i striderna framställs grafiskt, och den underliggande frågan är vilka offer som fosterlandet kan kräva. Sanningen måste stryka på foten för att upprätthålla allmänhetens stridsmoral; vad blir det för sorts samhälle av det? I ett intressant avsnitt besöker Henry det psykiatriska krigssjukhuset i Rauha och konfronteras med två olika synsätt på psykiska krigsskador: vårdfall eller simulanter, kort uttryckt. Tidigare i år kom i svensk översättning en viktig bok i detta ämne, Ville Kivimäkis Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939–1945, som jag skrivit om här och som Westö säkert tagit del av.

Kjell Westö är kanske inte någon litterär nydanare, men han har tagit den realistiska romanen till en ny nivå. Hans berättarteknik är mästerlig. Han skriver i tredje person, men allt som händer ses ur omväxlande Mollys och Henrys perspektiv. Han växlar smidigt mellan dialog, relation och svävande anföring, så att läsaren än är åhörare, än inne i Mollys eller Henrys huvud. Berättandet börjar lite långsamt, men takten skruvas upp nästan omärkligt undan för undan fram till den oundvikliga peripetin. Jag graderar inte Westös romaner sinsemellan men konstaterar att detta är en Kjell Westö-roman på högsta nivå.

”Mitt sommarlov” 1999

2023-07-26 Mikael Yvesand: Häng City (Bokförlaget Polaris 2022; 309 s.). Prisbelönad och kritikerrosad debutroman. Man kan kalla den lovande, med åtskilliga litterära kvaliteter, men helheten brister.

Vi är i Luleå sommaren 1999. Författarens 13-åriga, namnlösa alter ego har just gått ut sexan och har ett långt sommarlov framför sig med kompisarna Davve och Jocke. Övervakningen från föräldrar eller andra vuxna är minimal; de kan göra i stort sett vad de vill. De drar omkring, på cykel eller skateboard, snattar snus och cigaretter, lever på läsk, chips, frosties och Oboy, övernattar i sommarstugor och i tält, begår några allvarligare stölder och skadegörelse, är rädda för att åka fast men blir det inte. Tillvaron är en planlös väntan på att börja högstadiet. Historien har ingen egentlig riktning, men berättelsen har driv, även om det tar ett tag innan den får upp farten och den mattas betänkligt mot slutet. Den stora behållningen är teckningen av pojkarna, deras karaktärer och inbördes relationer. Någon ledare i egentlig mening finns inte, men Davve är den obestridliga auktoriteten med sitt större verklighetssinne och mindre impulsivitet. Jocke är hans motsats, utan impulskontroll och en hjärna ständigt på högvarv men ofta bortom realiteterna. Med sitt ständiga pratande om allt mellan himmel och jord är han i själva verket kittet i gruppen, fint iakttaget av berättaren: när Jocke följer med sin familj på några dagars resa är det otänkbart för berättaren att bara umgås med Davve, för den tystnad som skulle råda mellan dem.

Trettonåringarnas språk är väl fångat, med nybildningar, parodiskt användande av vuxenspråk och liknande. Det är även det språk som den tillbakablickande berättaren av i dag använder, men där slår ett verkligt vuxenspråk ibland igenom på ett lite olyckligt sätt. På pluskontot ska vi också lägga de mycket konkreta miljöskildringarna, med gatuadresser, butiker, stadsdelar, fabriker – och älven, som spelar en central roll.

Men boken innehåller också en parallell berättelse, ett brutalt mord som vi får följa i insprängda textstycken i kursiv som återger uppteckningar av samtal till 112, polisrapporter, vittnesmål med mera. Det är faktiskt svårt att förstå vad den fyller för funktion, då den bara perifert berör huvudberättelsen och gör att man förlorar fokuseringen på den. En annan brist är att författaren inte verkar ha haft någon annan avsikt med boken än att skriva av sig ett barndomsminne. Och hur väl han än har lyckats med enskildheter blir helheten därmed inte särskilt engagerande.

Klockrike – var vägen mödan värd?

2023-06-02 Harry Martinson: Vägen till Klockrike (1948; e-bok 2012; ca 300 s.). Det här var Harry Martinsons hyllade återkomst till romanen efter Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936). (Jag bortser då från den udda och inte helt lyckade Den förlorade jaguaren från 1941.) I motsats till 30-talböckerna är Vägen till Klockrike inte självbiografisk även om Martinson förstås använt sig av sina egna erfarenheter av att gå på luffen. Är det ens en roman? Inte en vanlig sådan i alla fall, med en sammanhållen berättelse och en tydlig tidslinje. Martinson använde för övrigt hellre benämningen ”berättelse” om sina (mer eller mindre) fiktiva prosaverk.

Den korta upptakten, som ger förutsättningarna för huvudberättelsen, är bokens mest romanaktiga del. Året är 1898. Handcigarrmakaren Bolle vantrivs i den stora tobaksfabriken och lider av olycklig kärlek till arbetskamraten Dolly. Han startar en egen liten rörelse med kompanjonen Ahlbom för att förtjäna ihop till en Amerikabiljett. Förtjänsten räcker dock bara till en biljett; Ahlbom vinner tärningsslagningen och far i väg, med Bolle kvar på kajen.

På nästa sida är Bolle redan en erfaren luffare. Nu följer en mosaik av berättelser om Bolle och hans luffarkamrater. Spelplanen är hela Sverige, med noggrant omnämnande av härader och socknar, och flera gånger förflyttas vi till Norge. Tiden är oviktig, även om man kan skönja en linje med ledning av några markörer. Det handlar i huvudsak om första decenniet av 1900-talet med en epilog kring slutet av första världskriget. Luffarnas möten med den bofasta befolkningen, nästan bara bönder, blir till en närmast etnologisk studie av levnadsvillkor och tänkesätt. Ett centralt ord är ”tadel”. Luffarna kan inte komma någonstans utan att kritiseras för sin livsföring, sin påstådda lättja, och många är rädda för dem. Man vet aldrig hur man blir bemött i en ny gård. I värsta fall vankas misshandel; snålhet råder generellt men undantag förekommer. De bofasta tecknas mer som representanter för sin samhällsställning, medan flera av luffarna är egna karaktärer. Några av dem diskuterar filosofiskt om luffarlivet i allmänhet och om sin egen tillvaro. Martinson skriver väl in en del av sig själv i porträttet av Bolle, men jag undrar om inte hans kamrat Sandemar är författarens verkliga språkrör. Det förekommer några dramatiska händelser, men i huvudsak lever Vägen till Klockrike på stämningar, reflexioner och en storartad skildring av det svenska landskapet och en levande landsbygd för lite mer än 100 år sedan.

Som jag skrev i min förra text kände jag till romanen redan som fyraåring. Länge trodde jag att Klockrike var ett fantasinamn för något slags paradis. Men det är en socken i Östergötland dit det var närmast omöjligt för luffare att få tillträde. I slutet av boken råder nya tider. Bolle kommer faktiskt till Klockrike, vars alldaglighet blir en verkningsfull antiklimax. Desto starkare är det poetiska slutkapitlet, där den döde Bolle förs över den oceanbreda Styx för att återfödas i en sydamerikansk indianby. Det känns helt rätt att det är poeten Harry Martinson som får sista ordet i detta poetiska verk på prosa.