Westö förnyar sig – igen

2023-09-14 Kjell Westö: Skymning 41. Roman från en krigstid (Albert Bonniers Förlag 2023; 414 s.). Titeln anknyter ju tydligt till den tidigare romanen Hägring 38 och ska väl visa på att detta inte är en av Westös breda episka romaner som utspelar sig under lång tid, utan en i tid och rum och persongalleri mer avgränsad historia. Men denna roman skiljer sig på flera sätt från företrädaren och innebär – igen – något nytt i Westös författarskap. Hägring 38 var en tät och händelsedriven historia. I Skymning 41 händer det egentligen inte särskilt mycket; berättelsens fokus ligger helt på de två huvudpersonernas relation samtidigt som den ger djuplodande karaktärsteckningar av dem av ett slag som jag knappast sett tidigare hos Westö. Vinterkriget, mellanfreden och det begynnande fortsättningskriget utgör fonden i berättelsen men är egentligen huvudmotivet för denna bok. Westö har sagt att krigsåren legat för nära hans familjehistoria (både morfar och farfar stupade) för att skriva om, men nu, när hans ålderssiffra börjar på 6, har han känt sig mogen. Och han har lyckats utomordentligt väl.

Berättelsen växlar regelbundet mellan de två huvudpersonernas perspektiv. Skådespelerskan Molly Timm turnerar vintern 1940 med Svenska Teatern i Sverige. Hennes fästman journalisten Henry Gunnars rapporterar från fronten till Hufvudstadsbladet. Deras ömtåliga relation mår inte bra av den flera månader långa separationen, och inte bättre av deras respektive tillvaro. Molly vantrivs i sina roller; hon har varit en uppburen filmstjärna, men den seriösa teaterkarriären har gått i stå. Henry påverkas djupt av fruktansvärda upplevelser vid fronten, och dessutom censureras han av tidningsledningen när han försöker skriva mer sanningsenligt och mindre heroiskt. Från återseendet på våren 40 fram tills att Henry åter beger sig till fronten vid fortsättningskrigets utbrott går parets förhållande i vågor, skildrat av Westö med psykologiskt djup och språklig skärpa av ovanligt slag. Molly och Henry känns som äkta människor, och personerna runt dem är också trovärdiga. Kärt återseende för övrigt med en av Westös främsta litterära skapelser, den oförbränneliga Lu(cie) Lilliehielm från Där vi en gång gått, som här figurerar i en biroll som väninna till Molly. Det dagliga livet och sociala umgänget i Helsingfors och i skärgården skildras med stark tids- och lokalfärg, där tobaken och spriten har framträdande roller. Men också sexualiteten, i flera explicita scener, har en större betydelse än jag kan minnas från Westös tidigare verk.

Det är ändå kriget, det pågående eller hotande, och vad det gör med människorna och samhället, som är Westös viktigaste ärende. Brutaliteten i striderna framställs grafiskt, och den underliggande frågan är vilka offer som fosterlandet kan kräva. Sanningen måste stryka på foten för att upprätthålla allmänhetens stridsmoral; vad blir det för sorts samhälle av det? I ett intressant avsnitt besöker Henry det psykiatriska krigssjukhuset i Rauha och konfronteras med två olika synsätt på psykiska krigsskador: vårdfall eller simulanter, kort uttryckt. Tidigare i år kom i svensk översättning en viktig bok i detta ämne, Ville Kivimäkis Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939–1945, som jag skrivit om här och som Westö säkert tagit del av.

Kjell Westö är kanske inte någon litterär nydanare, men han har tagit den realistiska romanen till en ny nivå. Hans berättarteknik är mästerlig. Han skriver i tredje person, men allt som händer ses ur omväxlande Mollys och Henrys perspektiv. Han växlar smidigt mellan dialog, relation och svävande anföring, så att läsaren än är åhörare, än inne i Mollys eller Henrys huvud. Berättandet börjar lite långsamt, men takten skruvas upp nästan omärkligt undan för undan fram till den oundvikliga peripetin. Jag graderar inte Westös romaner sinsemellan men konstaterar att detta är en Kjell Westö-roman på högsta nivå.

”Mitt sommarlov” 1999

2023-07-26 Mikael Yvesand: Häng City (Bokförlaget Polaris 2022; 309 s.). Prisbelönad och kritikerrosad debutroman. Man kan kalla den lovande, med åtskilliga litterära kvaliteter, men helheten brister.

Vi är i Luleå sommaren 1999. Författarens 13-åriga, namnlösa alter ego har just gått ut sexan och har ett långt sommarlov framför sig med kompisarna Davve och Jocke. Övervakningen från föräldrar eller andra vuxna är minimal; de kan göra i stort sett vad de vill. De drar omkring, på cykel eller skateboard, snattar snus och cigaretter, lever på läsk, chips, frosties och Oboy, övernattar i sommarstugor och i tält, begår några allvarligare stölder och skadegörelse, är rädda för att åka fast men blir det inte. Tillvaron är en planlös väntan på att börja högstadiet. Historien har ingen egentlig riktning, men berättelsen har driv, även om det tar ett tag innan den får upp farten och den mattas betänkligt mot slutet. Den stora behållningen är teckningen av pojkarna, deras karaktärer och inbördes relationer. Någon ledare i egentlig mening finns inte, men Davve är den obestridliga auktoriteten med sitt större verklighetssinne och mindre impulsivitet. Jocke är hans motsats, utan impulskontroll och en hjärna ständigt på högvarv men ofta bortom realiteterna. Med sitt ständiga pratande om allt mellan himmel och jord är han i själva verket kittet i gruppen, fint iakttaget av berättaren: när Jocke följer med sin familj på några dagars resa är det otänkbart för berättaren att bara umgås med Davve, för den tystnad som skulle råda mellan dem.

Trettonåringarnas språk är väl fångat, med nybildningar, parodiskt användande av vuxenspråk och liknande. Det är även det språk som den tillbakablickande berättaren av i dag använder, men där slår ett verkligt vuxenspråk ibland igenom på ett lite olyckligt sätt. På pluskontot ska vi också lägga de mycket konkreta miljöskildringarna, med gatuadresser, butiker, stadsdelar, fabriker – och älven, som spelar en central roll.

Men boken innehåller också en parallell berättelse, ett brutalt mord som vi får följa i insprängda textstycken i kursiv som återger uppteckningar av samtal till 112, polisrapporter, vittnesmål med mera. Det är faktiskt svårt att förstå vad den fyller för funktion, då den bara perifert berör huvudberättelsen och gör att man förlorar fokuseringen på den. En annan brist är att författaren inte verkar ha haft någon annan avsikt med boken än att skriva av sig ett barndomsminne. Och hur väl han än har lyckats med enskildheter blir helheten därmed inte särskilt engagerande.

Klockrike – var vägen mödan värd?

2023-06-02 Harry Martinson: Vägen till Klockrike (1948; e-bok 2012; ca 300 s.). Det här var Harry Martinsons hyllade återkomst till romanen efter Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936). (Jag bortser då från den udda och inte helt lyckade Den förlorade jaguaren från 1941.) I motsats till 30-talböckerna är Vägen till Klockrike inte självbiografisk även om Martinson förstås använt sig av sina egna erfarenheter av att gå på luffen. Är det ens en roman? Inte en vanlig sådan i alla fall, med en sammanhållen berättelse och en tydlig tidslinje. Martinson använde för övrigt hellre benämningen ”berättelse” om sina (mer eller mindre) fiktiva prosaverk.

Den korta upptakten, som ger förutsättningarna för huvudberättelsen, är bokens mest romanaktiga del. Året är 1898. Handcigarrmakaren Bolle vantrivs i den stora tobaksfabriken och lider av olycklig kärlek till arbetskamraten Dolly. Han startar en egen liten rörelse med kompanjonen Ahlbom för att förtjäna ihop till en Amerikabiljett. Förtjänsten räcker dock bara till en biljett; Ahlbom vinner tärningsslagningen och far i väg, med Bolle kvar på kajen.

På nästa sida är Bolle redan en erfaren luffare. Nu följer en mosaik av berättelser om Bolle och hans luffarkamrater. Spelplanen är hela Sverige, med noggrant omnämnande av härader och socknar, och flera gånger förflyttas vi till Norge. Tiden är oviktig, även om man kan skönja en linje med ledning av några markörer. Det handlar i huvudsak om första decenniet av 1900-talet med en epilog kring slutet av första världskriget. Luffarnas möten med den bofasta befolkningen, nästan bara bönder, blir till en närmast etnologisk studie av levnadsvillkor och tänkesätt. Ett centralt ord är ”tadel”. Luffarna kan inte komma någonstans utan att kritiseras för sin livsföring, sin påstådda lättja, och många är rädda för dem. Man vet aldrig hur man blir bemött i en ny gård. I värsta fall vankas misshandel; snålhet råder generellt men undantag förekommer. De bofasta tecknas mer som representanter för sin samhällsställning, medan flera av luffarna är egna karaktärer. Några av dem diskuterar filosofiskt om luffarlivet i allmänhet och om sin egen tillvaro. Martinson skriver väl in en del av sig själv i porträttet av Bolle, men jag undrar om inte hans kamrat Sandemar är författarens verkliga språkrör. Det förekommer några dramatiska händelser, men i huvudsak lever Vägen till Klockrike på stämningar, reflexioner och en storartad skildring av det svenska landskapet och en levande landsbygd för lite mer än 100 år sedan.

Som jag skrev i min förra text kände jag till romanen redan som fyraåring. Länge trodde jag att Klockrike var ett fantasinamn för något slags paradis. Men det är en socken i Östergötland dit det var närmast omöjligt för luffare att få tillträde. I slutet av boken råder nya tider. Bolle kommer faktiskt till Klockrike, vars alldaglighet blir en verkningsfull antiklimax. Desto starkare är det poetiska slutkapitlet, där den döde Bolle förs över den oceanbreda Styx för att återfödas i en sydamerikansk indianby. Det känns helt rätt att det är poeten Harry Martinson som får sista ordet i detta poetiska verk på prosa.

Lågmält intensiv kärleksroman

2023-05-05 Mikael Berglund: Ovanjorden (Albert Bonniers Förlag 2022; 211 s.). Vinnare av Sveriges Radios romanpris i år och en värdig sådan vågar jag påstå utan att ha läst de andra nominerade. Romanen utspelar sig i samisk miljö i trakterna av Ammarnäs och Vindelälven i södra Lappland, men begå inte misstaget att ta den för en i raden av skildringar av konflikter mellan samer och ”svenskar”. Sådana finns antydda som en bakgrund, men detta är i första hand en kärleksroman, dock av ovanligt slag, och en natur- och miljöskildring som samspelar med den. Historien berättas med en lågmäld intensitet och ett språk som är så precist att känslorna motståndslöst överförs till läsaren.

Oskar är en ung man, uppvuxen i Lycksele, med samisk bakgrund men försvenskad. Romanen är skriven i jagform, så man måste hålla i huvudet att alla händelser ses med Oskars ögon. Han vikarierar som förskollärare i Ammarnäs (kallad ”fröken Oskar”, retsamt men inte elakt). När han följer samepojken Jon-Erik hem möter han dennes unga vuxna syster Eija, och en ömsesidig attraktion uppstår. Eija är dock ihop med renskötaren Áito och väntar barn med honom, så det blir ingenting. Då. Oskar drar söderut, utbildar sig vid Ultuna, men Vindelfjällen, och Eija, drar i honom med en kraft som återkommande liknas vid ett spänt gummiband. Han återser Eija med familj, och Eija antyder lite gåtfullt att han kan vänta sig något av henne. Färdigutbildad får Oskar i uppdrag att undersöka orsaken till vattenförsurning i trakten och får kontakt med familjen ännu en gång. Kärleksmötet mellan Oskar och Eija är bland det vackraste jag läst.

Som vanligt avhåller jag mig från att berätta mer om handlingen, som tar flera, invecklade och både väntade och oväntade turer. Om man går utanför kärlekshistorien handlar romanen också om Oskars halvt omedvetna sökande efter sina samiska rötter. Hans relationer till de olika medlemmarna i Eijas familj, Áito, hennes dotter och hennes föräldrar, spelar stor roll. Alla tecknas som sympatiska men svåra att förstå sig på. Svårast är förstås Eija. Miljöskildringarna: byarna, fjället, myrarna, bidrar till den starka läsupplevelsen. Inte minst de ständigt återkommande myggsvärmarna, konkreta så att det kliar i skinnet men också metafor för Oskars oförmåga att hantera sin nya omgivning.

Mot slutet tappar berättelsen lite i intensitet, och en insprängd historia om ond, bråd död på 1600-talet känns malplacerad, även om den får sin förklaring mot slutet. Men det är ingen allvarlig invändning mot denna litterärt högtstående roman.

Almqvist försöker sig som marknadsförfattare

2023-04-17 Carl Jonas Love Almqvist: Amalia Hillner (1840; e-bok Modernista 2018; 272 s.). Det var först efter att jag köpt Modernistas okommenterade utgåva, för 46 kr., som jag upptäckte att boken, som ett nummer i Almqvists samlade verk, fanns gratis nedladdningsbar från Litteraturbanken med Lars Burmans utförliga kommentarer och förklaringar. Det var tur det, för det finns mycket litet skrivet om denna roman, som idémässigt är ett slags uppföljare till Det går an från året innan, samtidigt som den inleder ett nytt skede i Almqvists författarskap: romaner skrivna för en bredare läsekrets på en snabbt växande marknad. Detta första försök i genren har sina förtjänster men också en del brister.

På ytan är det en historia om en arvstvist, som är nära att gå till domstol men som med lite tur och de inblandades goda vilja löses till allas belåtenhet. Titelpersonen Amalia Hillner är bara indirekt inblandad och spelar mest rollen av iakttagare. Hon är 18 år, faderlös (eller?) och bor med sin mor i Uppsala. Hon städslas som guvernant på godset Gräseholm i Skåne, där baron Migneul, med oklar bakgrund, bor med sin friherrinna, deras nioåriga dotter Constance och friherrinnans två styvsöner från hennes förste makes första äktenskap. Det är den äldre av dessa, Oscar Ekensparre, som misstänker att den nya styvfadern Migneul lagt beslag på eller rentav förskingrat hans och broderns arv. Oscar och Amalia fattar djupt och varaktigt tycke för varandra, men liksom allt som rör Amalia är det en sidohistoria. Hur lågan tänds mellan de två skriver Almqvist inget om. I stället ägnas många sidor åt det juridiska problemet med arvet, där Oscars gamla studentvänner, numera hovrättsnotarier i Kristianstad, passar på att öva sig i skarpsinnig jurisprudens.

Vem baronen egentligen är står ganska snart klart för läsaren, och därmed är vi inne på romanens egentliga ärende, ett betydligt djärvare än det i Det går an. Nämligen om det kan vara moraliskt godtagbart för en man att älska två kvinnor samtidigt lika djupt och uppriktigt och om i så fall tvegifte, ehuru strängeligen förbjudet i lagen, kan vara förlåtligt i en högre mening. Med romanens lyckliga slut, som dock kräver ett dödsfall för att gå i lås, tycks Almqvist svara ja på frågan (och han begick ju själv tvegifte senare i sin amerikanska exil).

Varför blev det ingen uppståndelse krig den här boken, när Det går an vållade sådan skandal? Jo, Almqvist blandar bort korten så skickligt, när han gör sitt huvudärende till en bisak, så att inte ens recensenterna uppfattade det. Almqvist fick till och med förklara saken för sin vän Sturzen-Becker, som hade skrivit kritiskt om romanen.

Amalia Hillner består av fyra delar. Den första är en renodlad brevroman. Amalia skriver till sin mor och berättar om hur hon inrättar sig på Gräseholm, och modern svarar med förmaningar Unge Oscar skriver till en juristvän från Lund och lägger fram sina bekymmer om arvet, och vännen svarar. Rent litterärt är det bokens bästa del; det är rent märkvärdigt hur Almqvist lever sig in i sina gestalter och kan skriva brev som en 18-årig flicka. I de tre övriga delarna är Almqvist den traditionella allvetande berättaren, som dessutom gärna vänder sig till läsaren och kommenterar händelseförloppet. Han lyckas hålla läsarens intresse för huvudpersonerna vid liv, men slirar många gånger av sin utstakade väg. De juridiska spetsfundigheterna har jag redan nämnt; andra exkurser är t.ex. detaljerade topografiska beskrivningar av landskapet i nordöstra Skåne och västra Blekinge och en hel del annan geografi. Berättarglädjen och Almqvists språk och stilkonst tar dock loven av de flesta invändningar. Det har varit ogement roligt att läsa denna bortglömda roman, och jag hoppas den hittar vägen till nya läsare.

En Kerstin Ekman före ”Kerstin Ekman”

2023-03-29 Kerstin Ekman: Mörker och blåbärsris (Albert Bonniers Förlag 1972; 202 s.). Det här är en Kerstin Ekman ett par år före sitt definitiva genombrott som en av våra stora författare med Häxringarna 1974. Så här 50 år senare läser man den med retrospektiva glasögon: vad pekar framåt mot skaparen av Händelser vid vatten och ”Vargskinnet”-trilogin, och vad har hon lämnat bakom sig? Vad känner man igen och vad känns främmande?

Behärskningen av stilmedlen, den språkliga fantasin och ordglädjen är på plats, liksom den precisa och doftande naturskildringen. Glesbygden och dess människor finns här, men varken personteckningen eller relationerna mellan människor har det djup de senare får. De är sedda av en författare på avstånd.

Denna orättvisa betraktelse föranleds av det är första gången jag läser denna roman. Hade jag läst den då skulle jag nog ha menat att Kerstin Ekman tagit ytterligare ett steg i sin författarkarriär. För det är en tät berättelse, med tydliga konflikter, ömsom burlesk, ömsom tragisk, ömsom kritisk. Här finns klasskonflikt och konflikten storstad–glesbygd men också ett erotiskt triangeldrama, allt skickligt hopvävt.

Det vore synd att referera handlingen för dem som inte läst romanen, men något ska väl sägas om spelplanen. Handlingen utspelar sig i en by i norrländsk gledbygd under knappt ett år, från vårvinter till fram på höstkanten. Huvudpersonen Helga Wedin är änka efter en tidigare välbärgad gårdsägare som förlorat sina pengar på travhästar. Nu lever hon under små förhållanden med den tidigare drängen Edvard. In flyttar den vuxna styvdottern Åsa, som bott i Stockholm och fått den utomäktenskaplige sonen Rolf. Till byn kommer också Helgas syster Adèle, som gift upp sig med företagaren Nolby (inget förnamn). Byns starke man är svinuppfödaren Norén, illa omtyckt, men han kan ge jobb. Med två andra bybor, Isak och ”Helfeten”, satsar Edvard och, motvilligt, Helga på hembränning, men den fria spriten gör att alla dricker på tok för mycket, med svåröverskådliga följder. Särskilt för Helga, som med svag självkänsla och anlag för svartsjuka går in i en svår depression. Detta kan låta som en ren eländesskildring, men Kerstin Ekman var redan då en alldeles för skicklig författare för att fastna i något sådant. Uppskattar man hennes författarskap men inte läst denna roman ska man absolut göra det.

Lovande titel, men Virdborg kan bättre

2023-02-12 Jerker Virdborg: Cirkelns fyra hörn (Albert Bonniers Förlag 2023; 257 s.). Jerker Virdborgs specialitet är att skapa lätt kusliga, overkliga stämningar, som gör läsaren osäker om vad som egentligen pågår. Av de böcker jag har läst har resultatet blivit mycket lyckat i t.ex. Kall feber (2008) och Skyddsrummet Luxgatan (2015). I den här romanen tycker jag inte det har fungerat lika bra.

Berättarjaget Per får en fyra år försenad 40-årspresent av sin pappa, som han har rätt dålig kontakt med. Det är en guidad tur till sällsamheter i och kring Stockholm, bara de två i en minibuss körd av guiden Laura. Per låter sig något motvilligt skjutsas från det ena stället till det andra, där inspelade texter läses upp – och återges i boken. Välordnat och seriöst, fakta stämmer, men värderingarna av platsernas och händelsernas betydelse börjar snart motsäga varandra, till och med i samma text. Staden är naturtroget återgiven men beskrivs återkommande som nästan folktom, en söndagsförmiddag på försommaren. Och är den perfekta Laura kanske en humanoid? Därtill kommer faderns verkliga present: att Per ska få fråga ut honom om hans förflutna. Nå, det är snarare pappa Lennart som dukar upp en rätt osannolik historia: gift två gånger innan han träffade Pers mamma och hade en tidigare son, avliden, som också hette Per. Den aktuelle Per vill först inget veta men blir mot sin vilja nyfiken samtidigt som han är misstrogen. Hur det slutar ska jag inte avslöja.

Det är alltså två hopvävda berättelser, båda med inbyggda osäkerheter. Texten ställer många frågor till läsaren men ger inga svar. Att lämna läsaren otillfredsställd kan vara ett litterärt grepp, men otillfredsställelsen gäller även det litterära. Virdborgs stil är effektiv, och läsningen går undan, men det händer för lite, både i berättelsen och i texten. Gillar man Virdborg sedan tidigare kan man gärna läsa även den här, men har man inte läst honom förut kan man avstå.

Urmakare Hammar får en idé

2022-12-09 Eyvind Johnson: Stad i mörker (Albert Bonnier 1927; 289 s.). Det här var Eyvind Johnsons blott tredje bok och andra roman, men tjugosjuåringen har redan hittat en egen röst. Tematiskt kan man spåra influenser från tiotalister som Ludvig Nordström och Hjalmar Bergman, men språket, i sin blandning av inkännande och ironi är omisskännligt Johnsons eget.

Staden i titeln är en liten norrländsk stad i mörkrets och köldens februari. Särskild kölden spelar en viktig roll: människorna fryser, i kroppen och i själen. Staden befolkas synbarligen av hantverkare, handlare och lägre tjänstemän; överklass saknas och arbetare figurerar inte. Personteckningen av dessa alldagliga människor med deras hemligheter och drömmar är mästerlig, men de flesta spelar biroller i förhållande till de tre som författaren lyfter fram.

En alternativ titel kunde ha varit ”Urmakare Hammar får en idé”. I romanens inledningsscen, en bankett till stadens 25-årsjubileum, grips urmakar Hammar av inspiration och håller ett tal som blir allmänt uppskattat. Den redan framgångsrike fabrikören inser att han är ämnad för något större och siktar, till att börja med bara i tankarna, på stadsfullmäktige, dit det är val i höst. En som ser med misstänksamhet på Hannars ambitioner är skollärar Andersson, som till att börja med hånfullt ifrågasätter urmakarens motiv. Men de båda männen dras motvilligt till varandra. I till att börja med tröga samtal under allt längre nattliga vandringar inser Andersson att Hammar drivs av äkta ideal och Hammar att Anderssons hånleende är mask för en man hamnat fel i tillvaron och vantrivs i sitt yrke. Den tredje centrala gestalten är postkassörskan fröken Ågren, en tunn och bräcklig ung kvinna vars sjukdom och död skakar om det lilla samhället men sporrar Hammar i hans samhälleliga aktiviteter. Som en komisk motvikt till allvaret kring de tre huvudpersonerna fungerar stadens tidningsredaktion, där redaktionssekreteraren Alex sliter med morgondagens nummer under redaktör Nilssons övervakning per telefon. Ett pojkgäng med bland andra Hammars son Sture, är ett oroande inslag.

Utöver fröken Ågrens död händer det inte så mycket under större delen av berättelsen. Det visar Johnsons skicklighet att han ändå förmår hålla läsarens intresse vid liv genom sin gestaltning av de sammansatta karaktärerna. På slutet får romanen en annan nerv: det drar ihop sig på flera fronter och kommer till en urladdning och en final som inrymmer både tragik och hopp om lycka.

Stad i mörker fick goda recensioner när den kom ut, men den har senare hamnat i skuggan för Eyvind Johnsons stora romaner från Strändernas svall och framåt. Det är synd, för det är en riktigt bra roman, alltjämt mycket läsvärd, och står sig väl i jämförelse med det mesta som utkommer i dag.

Visst är den på Augustprisnivå

2022-10-25 Klas Östergren: Större trygghet aldrig fanns (Polaris 2022; 264 s.). Varför är inte den här romanen nominerad till Augustpriset, tänkte jag när jag läst ut den samma dag som tidningarna kommenterade årets kandidater. Det är nämligen en mycket bra bok: en originell och fängslande berättelse, håller hög litterär kvalitet och är ett intressant inlägg i samhällsdebatten.

Boktiteln är hämtad från en psalm av Lina Sandell, men historien bygger på en utställning, ”In memoriam”, av den framlidne men just i år aktualiserade konstnären Björn Lövin. En mycket känd svensk affärsman och filantrop, doktor John Löwenskjöld, mördas 1971 på flygplatsen i Bremen. Gärningsmannen tar sitt liv i häktet och vad eller vem som ligger bakom mordet förblir ouppklarat. I romanens nutid närmare 50 år senare berättar Hans Haraldsson, i jagform, hur han kommit över en väska med dokument som får honom att starta en privatundersökning om mordet. Haraldsson är en produkt av Löwenskjölds stora idé: en livförsäkring med ”negativ risk” som ska garantera människor livslång trygghet. Idén förverkligas i idealsamhällen uppbyggda av Löwenskjölds globala företag ILAC, International Life Assurance Company. Haraldssons far är barndomsvän med Löwenskjöld och bosätter sig med hustru, son och dotter i ett sådant samhälle, kallat Gråstena.

Men det har inte gått så bra för Hans Haraldsson och knappast heller för hans syster Anna-Lena. Han är ur takt med tiden, döttrarna kallar honom irrelevant, hans hustru har gått ifrån honom och han är hänvisad till att hyra ett rum intill gillestugan i en villa. Senare hamnar han i en lägenhet i ett fuskbyggt hus i en fejkat medeltida Hansastad på den skånska slätten, med en växande fuktfläck på väggen. Något övertydlig symbolik, möjligen. Haraldsson har svårt med sina känslor och lika svårt att uttrycka dem i skrift. Han medger själv att inte har något annat språk än ”[e]en bruten kanslisvenska”. Det är det språk romanen är skrivet på. Författaren Östergren har mejslat ut det oerhört skickligt, en prestation att avsiktligt skriva på ett halvtaffligt sätt. För läsaren blir det ibland långrandigt, men det får man sätta sig över. För Haraldssons redogörelse för sitt detektivarbete blir småningom riktigt spännande. Läsaren kompenseras också av flera väl berättade och humoristiska episoder. En höjdpunkt är skildringen av hur den nyskilde Haraldsson firar julafton hos sin gamla familj, kompletterad med ex-hustruns älskare och numera sambo.

Vad skapar ett liv i total trygghet för sorts människor? ILAC och Gråstena ska kanske inte tas bokstavligt utan som allegorier över en alltför avancerad social ingenjörskonst, extra kuslig när den som här kombineras med kommersiella intressen. En ironisk knorr är att Hans Haraldsson arbetar med konsumentfrågor utan att inse vilken sorts ”konsument” han själv är. En annan är att systern Anna-Lena får en mening i tillvaron när hon engagerar sig i ett lokalt högerpopulistiskt parti. Klas Östergren presenterar som väl är inga färdiga svar, men läsaren har fått mycket att fundera över samtidigt som hen har blivit underhållen på hög litterär nivå.

Familj och folkhögskola

2022-09-12 Ulla-Lena Lundberg: Lyser och lågar (Förlaget M 2022; 381 s.). Det är tio år sedan Ulla-Lena Lundbergs senaste roman, den Finlandiaprisbelönade Is, utkom, så publiceringen av denna nya är en litterär händelse i sig. Därtill är den en intressant och väl berättad historia, även om den inte riktigt når upp till föregångaren.

Liksom i Is är Lundberg inspirerad av sin egen familjs historia. Den här gången börjar hon vid Vasa brand 1852 och följer tre generationer kvinnor, och deras män, fram till 1920-talet. Det är dock ingen jämnt framrullande släktkrönika, utan den kvantitativa och kvalitativa tonvikten ligger på mormodern Olga och hennes många år på Finns folkhögskola i Esbo, som grundades 1891 av hennes man Robert (Borgstedt i boken, Rostedt i verkligheten) . Ja, folkhögskoletanken och dess tillämpning på Finns är nog bokens viktigaste tema, som får sin styrka genom den professionella etnologen Lundbergs insikter, förmedlade av den framstående författaren.

Med den dispositionen blir första delen, om bonddottern och pigan Bitt (senare Betty) från Vörå i Österbotten och hennes soldat Valentin mest en snabbt berättad prolog. Det är lite synd, för historien om Bitts och två andra flickors vandring från Vörå till Helsingfors är spännande, och Valentins upplevelser med Finska gardet på väg till krigsskådeplatsen Krim är intressant och upprörande och kunde gott ha fått mer utrymme.

Nå, det går bra för Valentin Nyström, han kan bilda familj med sin Betty och etablera sig i Borgå. Han är självlärd och angelägen om barnens bildning, och Olga och hennes syster Ida gör ordentliga klassresor (vilket man inte kan säga om de två sönerna, som går till sjöss och i stort sett försvinner ur historien). Ida blir en av Finlands första utexaminerade gymnastiklärarinnor – och en viktig bifigur romanen igenom. Olga träffar den begåvade idealisten Robert. Deras relation är komplicerad och särskild den långa förlovningstiden blir olycklig för Olga – starkt och inkännande skildrat – men när de kommer till Finns har de ett gemensamt mål och harmonin återställs. För några år. Utan att Olga glöms bort blir nu skolan huvudpersonen, med sina rektorer Borgstedt, Uno Stadius och Arvid Mörne, lärare, elever, lektioner, debatter, förlustelser. Det är ett äreminne som denna viktiga institution i finlandssvensk folkbildningshistoria är väl värd.

Olgas dotter Karin får vi följa, i brottstycken, från födseln, småbarnsåren med en dramatisk skildring av hur Karin är nära att dö i difteri, en ytterst olycklig skoltid och hennes förälskelse i den i moderns ögon olämplige Gunnar, en bondson utan egen gård. Karin är sluten och vrång, och Olga försöker förgäves vinna hennes förtroende.

I tredje delen har Olga och Ida dock all anledning att vara tacksamma mot Gunnar, som under inbördeskriget 1918 hyser in dem på den gård i Tenala (nära Ekenäs) där han är inspektor. Här finns två scener, en med rödgardister på husrannsakan, en med ovilliga kycklingsäljare, där Ulla-Lena Lundberg visar sitt mästerskap med dialog. Efter det blir berättandet åter mer översiktligt, som i första delen, och Karin, med hennes komplicerade psyke, blir läsaren aldrig riktigt klok på.

Tre kvinnor: tre kärlekar. Men det är bara den mellan Olga och Robert som tycks ha intresserat författaren på djupet. Och så kärleken till Finns folkhögskola; det är den som verkligen lyser och lågar. Som jag antytt tycker jag romanen är lite ojämn i sin komposition, men den lever högt på styrkan i Ulla-Lena Lundbergs inlevelse i sina personer och i hennes förmåga att litterärt gestalta den.